Kiss- och bajshumor när den är som bäst

Jag läser aldrig självbiografier, biografier eller BOATS (based on a true story). Jag tycker helt enkelt att fiktion är bättre än verklighet. Verklighet har jag liksom så mycket av redan. Nyligen gjorde jag dock ett undantag och läste Annika Lantz mammabok 9 1/2 månad om de första nio månaderna med hennes andra barn efter ett tips av bibliotekarien på min stammisbibbla. Hon sa något i stil med att "om man vill läsa om någon om haft en värre bebistid än en själv, som sovit mindre och haft ett barn som skrek mer så ska man läsa Lantz bok". Det ville jag, så jag läste.

Jag har ingen relation till Annika Lantz. Tycker egentligen varken att hon är bu eller bä. Hennes bok är emellertid hysterisk. Och hysteriskt rolig. Hon bjuder frikostigt på inkontinens i pinsamma situationer, förlossningssprickor och kolikångest. Det är självutlämnande och jag skrattar högt och igenkännande åt tragikomiken som radas upp. Faktum är att det är underbart att läsa om en kändis som ser Desperate Housewives i stora slappa mjukisbyxor, och jag skrattar i ärlighetens namn inte bara igenkännande utan också lite på det där lyteskomiska sättet där man bara skrattar åt och inte med. Bibliotekarien hade rätt. Annika Lantz har lidit mer än jag. "Kontinent är en större sammanhängande landmassa. Inkontinent är när man kan se konturerna av en större sammanhängande landmassa i trosorna. I det här fallet lyckades jag åstadkomma något som mest liknande Sydamerika, skala 1:1000 000. Fan, nu kissade jag på mig också, ryter jag för att överrösta A. Tomas kommer in med soppan och utbrister: vilket härligt gäng!"

Det är hysteriskt och jag må vara mätt på Lantz när boken är slut, men någonstans fastän jag inte är stolt över det, måste jag erkänna att 9 1/2 månad är väldigt, väldigt rolig och kiss- och bajshumor när den är som bäst.

Nicole Krauss, två aha-upplevelser och en tankekarta

Nära nog alla tidningar jag läser* har skrivit om Nicole Krauss på sistone. Hon och hennes man Jonathan Safran Foer är bara för mycket verkar media tycka. Det är liksom FÖR bra att två så begåvade författare lever lyckligt familjeliv i ett fint hus i Brooklyn och levererar den ena begåvade boken efter den andra.

Edit har valt att läsa Krauss senaste bok, Det stora huset. Jag sparar merparten av mina tankar om boken till efter att Edits har träffats, men jag kan säga så här: det krävdes en tankekarta och två aha-upplevelser efter att jag läst ut boken och innan jag kunde släppa den. Skickligt skrivet är det. Kanske till och med genialiskt. Men eventuellt är allt jag läser bra när jag läser det en varm dag i skuggan och tystnaden i Blekinge. Vem vet.


*DN, Fokus, Vi läser, Modern psykologi, Språk och Filter

Vardagspoesin lever

Häromdagen sommarpratade Torgny Lindgren i P1. Det var ett ganska tråkigt sommarprat, där han bland annat var besviken över att det lästes för lite poesi i allmänhet och i radio i synnerhet. Torgny, jag har ett meddelande till dig. Vardagspoesin lever! Du letar bara på fel ställe. Kolla till exempel här istället. Lär dig använda dator, gamle man. Intörnet är grejen, förstår du.

1Q84 - andra delen

Efter att ha avslutat andra delen (av tre) av Murakamis 1Q84, vet jag inte vad jag ska tycka. Boken var oerhört fascinerande och spännande, men kanske också för tillrättalagd och, ja, lite för publikfriande.

I andra delen förstår jag bättre vad little people är och ser exempel på deras makt, jag förstår varför sektledaren haft sex med sin dotter Fukaeri och den lilla flickan Tsubasa, varför Aomame och Tengo (bokens huvudpersoner) ser två månar på himlen, varför Fukaeri lämnat sekten och vad den mystiska boken Luftpuppan handlar om. Gåtan som presenterades i del ett får till synes många svar. Bokens huvudpersoner dras än närmre varandra och jag anar att den sista delen kommer nå sitt klimax vid deras möte.

Någonstans finns ändå känslan av att det är för enkelt, för logiskt för att vara en Murakami. Det är nästan så att jag hoppas att det kommer några talande katter och en man i en brunn i sista delen. Den som lever får se, till hösten kommer den.

Sommarboken

Såg den här annonsen när jag var inne på bibliotekets hemsida för att låna om några böcker. Blev helt till mig.

Synd bara att jag inte är mellan 6 och 12 år, då hade annonsen gällt mig. Typiskt.

Jag är otrogen

Har uppslukats av Bokcirkeln Edits nya blogg. Känns fint att den äntligen blivit av. Sugen på att läsa om Edit? Gå in här.

Årets sommarbok

På jobbet var det avslutning och årets höjdpunkt - att få välja sommarbok. Många fina fanns det att välja bland: deckare, biografier och faktaböcker. Jag snodde åt mig En dåre fri av Beate Grimsrud, en bok om att leva med schizofreni. Länge sedan jag läste något i den genren, tänkte jag. Och så blir det ett sätt att förena nytta med nöje, att finna nya dimensioner i psykologiämnet. Det blir bra.

Avancerad matematik

Mitt nya sovrum + Bebis sover + Mannen är bortrest = Jag läser Murakami och dricker kaffe. Fint.

Serier att känna igen sig i

På Lottens biblioteksintroduktion passade bibliotekarien på att tipsa om böcker för nyblivna föräldrar. Böcker om barnets utveckling, biografier och grafiska romaner. Jag lånade hem två av de sistnämnda: Bebisbekännelser (2005) av Lotta Sjöberg (som för övrigt är aktuell med en ny bok Familjeliv som verkar väldigt rolig) och Alltid redo att dö för mitt barn (2008) av Joanna Rubin Dranger.

Mycket kring litteraturen om föräldraskap handlar om igenkänning, tycker jag. Sedan tidigare är jag är lite kär i Joanna Rubin Drangers böcker. Speciellt Fröken Livrädd och kärleken. Jag ville alltså verkligen gilla hennes bebisbok, men blev besviken. Kände inte alls igen mig. Det fanns kapitel om hur amningen känts påtvingad, hur rädd hon är att hennes barn ska skada sig jämt och rädslan inför könsfällor för barnet. Ganska vanliga saker, men inget som ger mig kluckande skratt eller hummande igenkänning. För mig är exempelvis upplevelsen att amningsdiskussionen har snurrat ett varv. Herregud, de bad nästan männen om ursäkt för att de inte skulle kunna amma barnet och på MVC matade oss med varochenfårgörasomdenvillbaradetkännsbraförfamiljen.

Bilden hämtad från
Bebisbekännelser av Lotta Sjöberg (2005)

Lotta Sjöbergs bok var betydligt festligare och jag skickar ut några pysande skratt medan jag läser. Jag gillar att hon driver med det där vardagsfula som utåt ofta ska vara så himla fint och lyckligt. Sådant känns gott och jag får den där igenkänningen som jag behöver och nästa gång jag ska köpa en present till nyblivna föräldrar vet jag vad det ska bli.

Lottens första böcker

Min lilla Lotten har varit på biblioteksintroduktion på vårt bibliotek. Som boknörd blev jag givetvis helt till mig över inbjudan. I ett rum för sig hade bibliotekarien dukat upp böcker för mammor (och pappor) och barn. Med härlig bibliotekarieröst berättade hon om läsning som kunde locka och läste högt för våra små. Och som de lyssnade! Blev inspirerad och fascinerad. Hemma har Lotten mest velat sluka sin litteratur bokstavligt talat, men när bibliotekarien läste lyssnade hon storögt. Tricket verkar vara att läsa med en spännande röst liggande på golvet med barnet. Vi lånade så klart några böcker också. Favoriten hittills verkar vara Pino ska ut och åka av Kenneth Andersson. Kanske mest för att det finns roliga ljud i den, tror jag. MEN, roliga ljud är också litteratur. Det är bara att inse att det är några år kvar till Dostojevskij.

I en förvandlad stad

I junivärmen medan Lotten sovit har jag läst fjärde delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie: I en förvandlad stad. Boken utspelar sig 1925-1945 och Stockholm håller på att bli en riktig storstad. Människorna vi får följa är barn och barnbarn till Henning och Lotten som vi fått träffa i första delen Mina drömmars stad, boken som för övrigt blev vald till bästa stockholmsskildring av stockholmarna själva. 

I en förvandlad stad är underbar och allt jag önskat. Jag ÄLSKAR Per Anders Fogelströms sätt att skildra staden, vår historia och människorna. Jag blir så imponerad av hans sätt att måla upp sina karaktärer, hur han fångar något djupt allmänmänskligt i olika människoöden och kan ge trovärdiga porträtt av kvinnor, män, barn, gamla, unga, medelklass och arbetare. Det är som om han varit alltsammans själv, som om han varit både barn och vuxen, rik och fattig i de tider han beskriver. Och det är så spännande att se hur fattiga Tyras barn växer upp, hur Erik blir erkänd politiker, medan Stig dör ung i tuberkulos och Allan blir byggnadsarbetare. Och så får vi så klart följa Emelie, dottern till Henning och Lotten som i slutet av boken har hunnit bli 75 år. Vid sidan om människoödena är det vårt moderna Stockholm som växer fram, tunnelbanan byggs, det gamla rivs och ger plats åt det nya. Arbetarrörelsens framväxt skildras också, och jag kan inte låta bli att förundras över hur begreppet arbetare kommit att få en helt annan innebörd nu än då. Medan arbetare i Fogelströms böcker slåss för två veckors semester, sparar och gnetar en livstid för att försörja sin familj, tar dagens arbetare fem veckors semester för givet och gnäller över att vårt välfärdssystem är för dåligt. Fogeslströms böcker ger som alltid perspektiv.

En del böcker tar man till hjärtat, sådana böcker som känns som en del av sig själv. Per Anders Fogelströms böcker är sådana. Allihop. Så himla fina, bara.

Majtorka

Att ha en bebis, att renovera, flyttpacka, flytta och flyttpackaupp var visst inte jättekompatibelt med läsning. Det kunde man ju anat.

Editträff

Fina Edits har träffats igen. På en försommarvarm uteplats i Aspudden avhandlade vi Kolka och Salome medan vi åt indiskt och en ljuvlig brittisk efterrätt med smörsås till. Allt himmelskt utom uttalandena om Salome. Om Kolka var vi också oense, men med mitt eget perspektiv för ögonen väljer jag att säga att uttalandena var övervägande positiva.

Nya böcker har valts. Till nästa gång ska vi läsa 1Q84 (yey!) och Ru av den vietnamesiske författaren Kim Thúy. 1Q84 är ju ett fantastiskt fint bokval. Angående Ru:  det där med främmande kulturer är ju generellt inte min bag, men nu ska gamla föreställningar utmanas.

Doktor Glas på Dramaten är genialisk

Jag och maken hade biljetter till Doktor Glas på Dramaten i lördags. Jag älskar ju den gode Söderberg och hade laddat. Ordnat barnvakt. Våra goda vänner och tillika grannar hade sett pjäsen visade det sig. Båda hade somnat. Och i Dramatens hårda stolar ska det ganska mycket till. Jag vet. Jag har också somnat på Dramaten. Således var förväntningarna låga när Christer Henriksson steg in på scenen och började sin en och en halv timme långa monolog - Doktor Glas.

Sceneriet var sparsmakat: ett läkarmottagningsrum med skrivbord och två stolar, ett stort fönsterparti. Till en början är jag besviken över hur gammal Henriksson är, Doktor Glas är ju bara lite över trettio, och Henriksson över sextio. Dessutom bjuder han in till några billiga skratt. Doktor Glas är ingen rolig historia. Och till Dramaten går jag för att se teater. Inte buskis. Men ganska snart är jag som förtrollad av monologen. Genom att låta Doktor Glas återberätta händelserna runt Helga och pastor Gregorius medan han vandrar runt i sitt mottagningsrum får vi del av doktorns tankar. Jag kommer på mig själv med att så uppslukas i berättelsen, visualisera det doktorn återberättar att när berättelsen åter landar i ett här och nu i mottagningsrummet känns det som om jag sett dem allesammans, doktorn som dricker ett glas vin på Grand Hotels terrass, den vidriga pastorn på väg till Porla och Helga när hon gråter på kyrktrappen. Genialiskt! Och pjäsen är trogen Söderbergs original, det tycker jag om.

För mig var Doktor Glas på Dramaten inget sömnpiller. Och när vi promenerade hemåt funderade jag åter över karaktärerna i berättelsen om Doktor Glas och hur ensamma de ter sig alla tre: doktorn, pastorn och Helga. Var det rätt av doktorn att mörda Gregorius? Jag vet inte. Men jag blir återigen sugen på att läsa Bengt Ohlsons replik Gregorius för att läsa om någon som tar pastorn i försvar. Hjamlar Söderberg, det måste man ge dig, din berättelse lever än.

1Q84 eller Murakami, you had me at 'hello'.

Jag är uppslukad i Murakamis universum där världen aldrig är som man tror och människorna inte riktigt så som man minns dem. En lista med sådant jag älskar i 1Q84:

1. Murakamis sinne för nya världar i vårt medvetande. Världen är aldrig som man tror i hans böcker, inte heller denna gång, eller som Aomame i boken uttrycker det: "Det är inte jag som har blivit galen, utan det är världen. Just det, så är det. Vid en viss tidpunkt försvann den värld jag känner till, eller drog sig tillbaka, och en annan värld har ersatt den. Som när en järnvägsväxel växlas över."

2. Japaner. Jag gillar japaner, och i synnerhet Murakamis skildring av dem. De äter alltid så festliga saker, dricker öl och tänker på sex. Kunde varit vilka svennar som helst om det inte vore för all ål de äter.

3. Allusionerna. Murakami är en västerländsk japan och i 1Q84 finns mängder av smarta anspelningar, såsom den på Orwells 1984. Han gör också snygga referenser till konst, musik och andra kulturyttranden. Denna gång vill jag kolla upp Janáceks musik och dricka en Tom Collins nästa gång jag går ut.

4. Lagom långa kapitel med egen titel. 20 sidor och en snygg rubrik gör mig glad.

5. Användandet av fetstil och kursiv text. Det är snyggt att vid några tillfällen använda fetstil eller kursiv text för att markera något viktigt i boken, och här är Murakami kung. "Det hade känts som om hennes kropp vreds om." Gör man något sådant, kommer kanske sedan ens vardagliga omgivning att te sig lite annorlunda än den brukar. Men låt inte skenet bedra. Verkligheten är alltid bara en.

Murakami, you had me att 'hello'.

Min bibbla

Jag älskar mitt bibliotek. Inte nog med att det ligger i ett fint rött tegelhus, det har bra böcker också. Nyligen har jag också kommit på hur sjukt smart det är att reservera böcker. I min ungdom tyckte jag att tio kronor var dyrt för en reservation. Men nu, tio kronor - INGENTING - för att någon ska rota fram boken jag vill ha från något av biblioteken i stan, skicka det till min bibbla och sedan vips ett sms till mig med ett meddelande om att boken finns att hämta. Magi, mina vänner, magi.

Bokmärke deluxe

Mina föräldrar har nyligen varit på semester i Dubai. Med sig hem till mig hade de en present. Och inte vilken present som helst - ett fantastiskt fint bokmärke, en liten persisk matta i miniatyr vävd på samma sätt som en riktig matta. Bokmärket ligger väldigt bra i boken, är tunt (tjocka bokmärken lämnar tråkiga avtryck) och glider inte (hala bokmärken är ett gissel). Ett riktigt bokmärke deluxe om du frågar mig. Ligger fint i första delen av 1Q84, eller hur?

Jag behöver skämskudde när jag läser Salome

Mara Lee gav ut boken Ladies 2007. Salome (2011) utspelar sig återigen i Skåne, denna gång i det fiktiva Ormby (Osby?) där vår huvudperson Elsa Mo är "radhusprinsessa" om man får tro bokens baksidestext. Elsa är en tonåring som lever för dansen och är intrasslad i flera besvärliga relationer med vänner och familj, den dödssjuka bästa vännen Veronica, sin alkoholiserade pappa och fosterbrodern Johannes, exempelvis. Salome är en biblisk person och hennes dans för Johannes döparen - som hon sedan väljer att få dödad - är en del av mytbildningen runt henne. Elsa Mo är ett anagram av Salome.

Jag älskar intertextualitet och allusioner, anspelningar på andra litterära verk. Det ger djup åt en text och då och då får jag känna mig supersmart för att jag känner till verket som det alluderas på. Andra gånger googlar jag järnet för att förstå anspelningarna. Murakami är en mästare av allusioner och det är ingen slump att jag därför älskar hans böcker. Salome av Mara Lee har blivit hyllad av kritikerna.
"Det är en fullkomligt oförutsägbar historia som man som läsare omöjligt kan värja sig emot på grund av den starka närvarokänslan ... Språket förhöjer bokens värde, nyanserat, poetiskt, originellt" skriver Svenska Dagbladet. Men ändå. Jag är inte såld. Jag tycker att anspelningen på Salomemyten blir banal. Det känns som Mara Lee vill skildra sin egen trassliga tonårstid och göra den till något stort genom att jämföra Elsa med Salome. Jag tycker inte att det kommer under huden på mig. Berättelsen känns spretig. Personporträtten känns oavslutade och inte på det där nyfikna sättet, jag blir aldrig riktigt klok på Johannes och Veronica. Det finns något naivt och lite pinsamt över berättelsen, som att läsa någons dagbok och inse att personen jag tycker om egentligen är lika liten och osäker som jag själv. Men, det kanske säger det mer om mig än om berättelsen i sig.

Berättelsen utspelar sig bland ungdomar på åttiotalet. Mara Lee har valt att skriva ungdomarnas samtal i dialogform. Jag kan bara säga en sak: Usch. Det är omöjligt att skildra ett utgånget ungdomsspråk på ett vettigt sätt. Jag vill ropa på Mara Lee och säga: Gör det inte! Men nu är det för sent. Dialogerna med något slags imiterat åttiotalsungdomsspråk finns där och det känns bara fel, fel, fel.

Det slutar inte precis med två tummar upp för Salome. Jag behöver skämskudde när jag läser, vill mest lägga den bakom mig och gå vidare. Kanske kan Edits ge ljus åt berättelsen, annars förpassas den till återvinningen.

Läs vad andra tycker om Salome här.

Farmor vs. Lamino

Vi har köpt ny lägenhet. Med snedtak och solig balkong och tre rum. Men det bästa, mina vänner, är att jag ska få en läshörna. M-m, så är det. I läshörnan under mitt snedtak ska det finnas böcker på väggfasta hyllor, en bra läslampa och så klart - en skön fåtölj. Min stora dröm är Carl Malmstens Farmor. Den är så himla, himla fin. Maken säger att hunden kommer att förstöra den. Maggan!? Det skulle hon aaaaaaaaldrig göra. Men, okej, en fåtölj för tjugofem tusenlappar kanske inte är det rätta. Just nu. Senaste budet är istället en Lamino. Inte lika svulstigt mysig, men sjukt bekväm och hundpraktisk (gotta love that ull). Fotpall till och så vips har vi en mysig läshörna. Ska bara flyttpacka, å renovera, å flytta, å packa upp. Och helst bli rik som ett troll på kuppen. Sen så.

Lyxjobbar. Gratis, men ändå.

Var på jobbet en sväng för att se fina elevers projektredovisningar, träffa kollegor och visa upp bebis. Min fantastiska kollega Malin gav mig en hög nya böcker inom området beteendevetenskap. Nya fina böcker. Om beteendevetenskap. Det är faktiskt lite lycka. Ska nog köpa snygga pennor och färgglada post-its att göra anteckningar på medan jag läser. Det blir ungefär som att jobba, fast bara det allra lyxigaste, lyxigaste - nya böcker och att ha tid att läsa, göra intressanta (nåja) anteckningar om och sedan drömma om alla roliga lektioner jag ska hålla. Onda tungor kanske hävdar att jag jobbar gratis och att vi kommunanställa är så otroligt lättlurade. Men, då vill jag säga: Det är NYA böcker. NYA. Punkt.

Klogeklas saglar bara när han är för hied

Jag har varit på semester  med mina föräldrar och fyllt på mitt skånska vokabulär. Det är fullt nödvändigt att ta sig ett skånskt språkbad emellanåt. Tre bra ord och uttryck jag badat i och gärna vill dela med mig av är:

1. Hied som i [Va änte så hied], det vill säga ha inte så bråttom.
2. Sagla. Små barn dregglar inte, de saglar. Hundar dregglar, barn saglar.
3. Klogeklas som i [Han ska allti va en sån Klogeklas], det vill säga en person som alltid vet bäst. I övriga landet säger man kanske besserwisser.

Fabulerat fyller 1 år!

Fram med glass och ballong, nu fyller Fabulerat  - en läsdagbok, typ 1 år! Hipp, hipp - HURRA! Här kommer en lista över årets tre höjdpunkter:

1. När Marcus Birro läste bloggen och kommenterade den i positiva ordalag på sin Twitter efter att jag läst hans bok Svarta vykort. Mycket fint. En stor stund.

2. När vänner, bekanta och nya bekantskaper tjoar till och är glada över boktips de hittat i min läsdagbok. Extra lyxigt de gånger det också blir ett spontant bokprat för att vi läst samma böcker.

3. Syftet med bloggen var främst att skapa en läsdagbok, så att jag enkelt skulle kunna gå tillbaka till böcker jag läst. Jag ville inte att böckerna skulle falla i glömska och det gör de inte nu. Som svensklärare finns det ju uppenbara vinster med att minnas vad man läst för att kunna tipsa elever om böcker, eller komma ihåg en berättelse inför ett bokprat. Varje bok är en liten skatt och jag tycker om att mina tankar om dem finns nedskrivna här.

En skatt

Idag kom den med posten, del 1 i Murakamis nya romansvit 1Q84, Den ligger där och väntar på mig. Jag vet att det är en skatt. Ska bara läsa ut Mara Lees Salome först sen är den min, bara min.

PS: Några minuter efter att jag publicerat detta inlägg kom min man snokandes efter Murakamis nya bok och undrade om jag gömt den. Han skulle bara våga läsa den före mig, det är allt jag har att säga.

Kolka är ingen grå socialrealistisk roman. Långt ifrån.

Jag gillar Bengt Ohlsson. Bland annat skriver han krönikor i DN om fredagarna och så har han ju skrivit Gregorius som är en otroligt fin roman (som han dessutom fick Augustpriaet för 2004). I höstas kom Kolka. Det märkliga är att jag inte varit sugen på att läsa den. Det osade grå öststatsrealism om den, och det är inte min bag. Av en slump hörde jag dock den högläsas på P1 och jag insåg att jag misstagit mig. När den senare blev vald till Editbok började läsningen.

Ytterst handlar romanen om att kunna ta emot snällhet och att vara snäll själv, något som vår huvudperson inte klarar av. Kolka är skriven i jagform och bokens jag är flicka i tonåren, men vi vet varken vad hon heter eller hur gammal hon är. Språket är lysande. Med korta laddade meningar ser vi världen genom flickans ögon. Hon betraktar sig själv utifrån och är kritisk till det hon ser.  Vi förstår att hon flyttat från Kolka i Lettland till en rik styvmamma i England tillsammans med sin pappa och att hon har svårt att finna sig till rätta. Utifrån hur flickan agerar märker vi att hon känner skuld. Vad skulden ytterst beror på vet vi emellertid inte, men Ohlsson lämnar pusselbitar som läsaren själv får fundera över: det faktum att flickans mamma övergett henne när hon var liten, att pappan gift om sig, att hon lämnat sitt hemland. Vill man vara lite psykologitorr skulle man kunna säga att flickan ur ett kognitionspsykologiskt perspektiv fastnat i ett negativt grundantagande om sig själv: Jag är inte värd att älskas.

Kolka är en snillrik roman. Det finns tydliga symbolvärden som gör att berättelsen står sig och är värd att läsas flera gånger. Välskriven, intressant, snabbläst. LÄS!


Läs vad andra bloggare tycker om Kolka här.

Editträff

Fina Edits har träffats och avhandlat Var är Jane Eyre? av Jasper Fforde. Lisa hade fixat kreativa smörgåsar ("De äter ju inget annat än mackor i den där boken") och kalasgod soppa. Vi verkade alla tycka att boken var svår att komma in i och misstänkte att den svenska översättningen sumpat mycket av det som var tänkt att vara roligt i boken. Bokmalarna i boken var en favorit.

Nya boktips kom, såklart, och en ny bok har utsetts. Det var Elisabeths tur att tipsa. Denna gång valde vi mellan Bengt Ohlssons Kolka, Teser om kärlekens existens av Torben Guldberg och Salome av Mara Lee. För egen del föll alla böckerna mig i smaken (relationsromaner!) och jag har ställt mig i kö på Hornstulls bibliotek på dem alla tre. Edits var överens om att Kolka är vår bok att läsa till nästa gång, så den sätter jag tänderna i allra först.

Nu tänker jag sol, parkbänk och bebis som sover gott i sin vagn. Go!

Hur blir man en bra förälder?

Det här med barnuppfostran och böcker om det känns väldigt tabu. Lite skämmigt att hålla på med. Det osar sektvarning runt alla metoder där barn ska straffas och belönas och sova på bestämda tider. Mest av allt vill man väl bara vara så där naturligt smart och självklar som förälder. Nu när jag levt med en bebis i två månader kände jag dock paniken komma smygande. Jag saknade något att hålla mig i, något att hjälpa mig i denna stora outforskade ocean som kallas föräldraskap. Herregud, det är en människas framtid vi pratar om! I mammagruppera pratas det om sömnmetoder och man ska ta ställning - är du en sådan här förälder eller en SÅN. Jisses, vem hade kunnat ana att det var så komplicerat att vara förälder. Jag trodde mest att mammor gjorde mellis, hjälpte till med läxorna och blåste bort det onda.

Ett namn figurerar oftare än andra när det handlar om barnuppfostran - den danske psykologen Jesper Juul.  För att tackla min föräldraskapsförvirring  valde jag att läsa Ditt kompetenta barn och tänkte att om jag inte gillar boken, har jag i varje fall allmänbildat mig.

Ditt kompetenta barn är en väldigt intressant bok. Faktiskt det mest intressanta jag läst på mycket länge. Utifrån ett historiskt perspektiv, om synen på barnuppfostran förr och nu och med hjälp av exempel från hans praktik beskriver han hur barnets beteende alltid är en produkt av familjens värderingar och de vuxnas beteende, vi är alla en del av ett större sammanhang. Juul skriver om att ta barnet på allvar och hans stil är rättfram och rakt på sak. Det finns inga genvägar eller universallösningar i Juuls bok, men jag lär mig om mig själv, känner igen mina elever och funderar över Lottens framtid medan jag läser. Om vi som föräldrar inte tar oss själva på allvar, vårdar vår självkänsla, så kommer vi inte heller kunna ge självkänsla till vårt barn, menar Juul.

Så här i efterhand skäms jag inte ett dugg över att ha läst Ditt kompetenta barn, jag känner mig allmänbildad och kanske lite säkrare i föräldrarollen dessutom. Inte dumt alls.

Det här med föräldraledighet och läsning

Det ekar tomt i min läsdagbok från januari och februari. Det har inte blivit mycket läst sedan Lotten kom in i mitt liv. Jag hade läst att bebisar sov 20 timmar om dagen och hade nog ändå tänkt att tjoho, här ska det bli läsning av. Min bebis sover inga 20 timmar. Och aldrig mer än tre timmar i sträck, men oftast bara två. Och hon sover aldrig ensam i en säng, alltid hos någon. Helst i en famn. Det begränsar ju livet lite grand. Jag testade att läsa ljudböcker, det gick inget vidare. Den enda bok jag hittills läst var en pocket, läst under Lottens sovstunder eller parallellt med amning (multitasking!). Saknar att läsa, men uppskattar det också kopiöst mycket när väl tid för läsning finns. Säga vad man vill, men läsning är fantastiskt fin avkoppling och stimulans. Allt i ett. Det får helt enkelt vara lite glest i läsdagboken ett tag, men läskvalitén kommer att vara hög och böckerna älskade.

Var är Jane Eyre?

Månadens editbok är Var är Jane Eyre? av Jasper Fforde. Huvudperson i boken är den 36-åriga Torsdag Nesta, agent på Litteraturroteln. Vi befinner oss i ett Storbritannien som liknar det Storbritannien vi känner till, men i Torsdags verklighet finns tidväktare som kan förflytta sig i tiden, människorna har dronter som husdjur och landet befolkas av diverse väsen som vi inte är bekanta med idag. Torsdag Nesta arbetar med att skydda litteraturen, se till att inga stora verk stjäls, exempelvis. Ärkeskurken i boken, Acheron Hades, är på jakt efter orginalmanuskript till litteraturhistoriens stora verk. Genom en snillrik uppfinning som inkluderar bokmalar hoppas Hades kunna hoppa in i originalmanuskriptet, rakt in i romanen och förändra berättelsen genom att ha ihjäl huvudpersonen. Torsdag kämpar berättelsen igenom med att försöka stoppa honom.

Det här är en rolig bok och humor i bokform är inte min kopp te. Jag är en torrboll. Var är Jane Eyre? jämförs i baksidestexten med Liftarens guide till galaxen och den har en form av studentikos humor som jag inte gillar alls. Att mannen som motarbetar Torsdag heter Jack Schitt är ett smakprov på ordvitsandet som jag inte riktigt njuter av. Berättelsen är ändå lite härlig. Det tog lång tid för mig att komma in i berättandet, men jag gillar exempelvis hur man i berättelsen kan besöka romaner, att karaktärerna i dessa romaner lever sin berättelse om och om igen och att det går att vandra osedd som besökare i romanen om man håller sig utanför berättarperspektivet. Det skulle jag vilja göra!

Var är Jane Eyre? kommer att göra sig utmärkt som film. De lustiga karaktärerna och det som utgör fantasy i romanen är väldigt visuellt beskrivet som när de små bokmalarna rapar ut överflödiga apostrofer och kommatecken efter ett skrovmål, eller när Torsdag måste täppa igen ett tidshål med en basketboll, exempelvis. Det är en actionfylld och fantasieggande berättelse som gjord för vilken Hollywood-regissör som helst att ta sig an.

Summa summarum: Uppfriskande läsning och en roman jag inte skulle läst i vanliga fall, men uppföljarna till Var är Jane Eyre? kommer jag inte att läsa.

Slututvärdering: ljudbok

Jo, jag har ju gett mig in på det här med ljudböcker. Hade hört att det var praktiskt med en bebis. Nu har jag experimenterat - före bebis och med bebis. Jag tror inte att ljudböcker är min grej. Eller: jag VET att ljudböcker inte är min grej. Inte som huvudsaklig källa till litteratur i varje fall. Jag tror att ljudboken kan ha sina fördelar, även för mig. Men, det är något med multitaskinggrejen som bara gör mig stressad. Att hänga med bebis och lyssna på bok samtidigt funkar inte för mig. Att promenera med bok i öronen tycker jag är hemskt. Om bebis sover vill jag hellre läsa i en vanlig bok, än lyssna på den.

Det är mer avkopplande att läsa har jag märkt. När jag lyssnar svävar tankarna iväg på annat, jag börjar fixa med ditt och datt och vips så är jag borta från ljudboken. Och jag gillar text. Ord. Att suga på fina formuleringar i egen takt, slippa störa mig på konstiga uttal i ljudböckerna, jag vill se hur ord stavas. Jag är ju ändå svensklärare för guds skull! Film och tv-serier är däremot oerhört kompatibla med bebis, men film och tv-serie är ju inte litteratur. Jag kan tänka mig ljudbok nästa gång jag lägger julpussel eller målar om ladan i sommarstugan, men till dess: Hej igen fina pocketbok, jag har saknat dig!

PS: Medan jag skrev detta inlägg har jag lyssnat på Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel och givetvis helt tappat begreppet om handlingen för att jag pysslat med annat.

Böcker att längta efter

Jag längtar efter två böcker väldigt mycket just nu: Murakamis 1Q84 (första romanen) och Det stora huset av Nicole Krauss. Bara tanken på att 1Q84  ska komma i flera delar är fint. Flera tjocka, suggestiva härliga Murakamiromaner. Och Nicole Krauss bok ska handla om hur det förflutna påverkar vårt nu (älskar!), allt förpackat i fin New York-miljö. Klickeliklick, bevakning gjord. Nu återstår bara väntan.

Editträff

En decimerad editskara träffades på Telefonplan för att diskutera Främlingen i huset över champinjonsoppa (dock långt ifrån vattnig som i boken) och bärpaj. Det blev en intressant diskussion runt bokens slut, synen på huvudpersonen och tankar runt om det verkligen spökade på Hundred's Hall eller inte. En bra bokcirkelbok, helt enkelt.

Ny bok på temat lättsamt-och-i-pocketformat-smidigt-att-ha-med-på-resa utsågs. Nu ska vi kasta oss över Var är Jane Eyre? För egen del blir utmaningen att hinna läsa med en bebis att ta hand om. Boken vi valt finns inte som ljudbok. Håll tummarna för långa sömnperioder och utebliven kolik.

Bebis har koll på litteratur

Bebis har fattat galoppen: "Flitigt läsa gör dig klok, därför läs varenda bok".  Ska bara lära sig att fixera blicken först, sen kör vi.

Tack fina Linda för outfiten!

Främlingen i huset

I nästan 16 timmar har jag lyssnat på Sarah Waters bok Främlingen i huset (The Little Stranger). Boken utspelar sig under efterkrigstid på godset Hundreds Hall där familjen Ayres, Caroline, Roderick och deras mamma, verkar vara förföljda av något eller någon som vill dem illa. Är de hemskheter som händer i huset ett utslag av psykisk sjukdom eller är huset besatt av en ond ande? Vår huvudperson, doktor Faraday, dras in i familjens angelägenheter och mystiken tätnar. Märkliga brännmärken, oförklarlig eld, telefoner som ringer utan att något samtal registrerats - ett hus som verkar vilja sina ägare illa. Eller?

Nu när jag ska summera mina intryck av boken märker jag att det är svårare att göra det när jag lyssnat än när jag läst på vanligt sätt. Att lyssna på en bok är för mig verkligen en helt annan upplevelse. När man lyssnar på en bok får man någons tolkning av boken på köpet, i tonläge och tempo hos den som läser. Jag tror kanske att jag tolkat boken annorlunda om jag läst den själv.

Karaktärerna är verkligt intressanta i Främlingen i huset. De fyra huvudpersonerna Dr Faraday, Caroline, Roderick och Mrs Ayres är komplexa karaktärer. Det finns sidor hos dem som jag uppskattar och som är mindre älskvärda. En del av komplexiteten försvinner dock i uppläsandet, där uppläsaren ger röst åt karaktärerna och liksom serverar en mer färdig bild av hur de är, inbillar jag mig.

Att lyssna gör berättelsen språkligt stympad, tycker jag. Jag uppskattar inte språket på samma sätt när jag lyssnar. Fokus blir på handlingen, snarare än HUR den förmedlas. Tycker också, vilket jag skrivit om tidigare, att det är besvärligt att inte se hur namn och platser stavas.

Är det då skit med ljudböcker för fru Hellman? Nej, ljudboken har inte satt sin sista potatis i det hellmanska hemmet. När man ska konsumera en gotisk roman i brittisk miljö är det förträffligt trevligt med en man med brittisk accent som rullar på r:en när han ska imitera Mrs Ayres överklassdialekt och som går upp i falsett när han ska servera bilden av hur upprörd hushållerskan Betty är. Likaså har det visat sig mycket trevligt att pussla och sticka medan man lyssnar. Och det verkliga skälet till att börja med ljudböcker, att kunna lyssna medan man umgås med en bebis, har jag ju inte haft möjlighet att utvärdera än.

Främlingen i huset är en spännande roman med intressanta karaktärer och härlig brittisk miljö. En klassisk spökhistoria i rätt omgivning, med knarrande trappor på ett dragigt gods med stängda rum och låsta dörrar. Mycket hög mysfaktor på Främlingen i huset, helt klart läsvärd. Avslutningsvis vill jag också säga att ljudböcker och vanliga böcker inte är samma sak. Båda kan emellertid vara bra och tillfället och önskad upplevelse får styra.

Nya ord 2010

Språkrådet har publicerat nyordlistan för 2010. Älskar nya ord! Personligen har jag fejsbookat som en galning hela året, laddat ner flera appar till min iPhone, äcklats av köttklister, diskuterat stupstockspolitik med mina vänner och sett på när min man ångerröstade på valdagen. Fin tillökning detta år, indeed, och jag känner mig väldigt 2010.

Ljudboksöversikt

	cd-ljudbok	mp3-ljudbok digital, nedladdad ljudbok via sajten Bokus eller eBokus	eLiB streamad ljudbok via Stockholms stadsbibliotek
Antal böcker tillgängliga	35 830 st (Bokus.se 26/12 2010)	1487 st (eBokus och Bokus.se 26/12 2010)	790 st (26/12 2010)
Kan spelas i dator	Ja	Ja	Ja
Kan spelas i iPhone	Går att lägga in i din iPhone via dator och iTunes.	Kan laddas ner direkt till din iPhone.	Nej
Kan spelas i cd-spelare (bil)	Ja	Går att bränna ut som cd om så önskas.	Nej
Pris	Omkring 250 kr	Omkring 150 kr	Gratis
Tillgänglighet	Köps i butik.	Köps och laddas ner direkt till telefon eller dator.	Streamas direkt till dator.
Övrigt	Om du inte använder cd-spelare är det klumpigt att lägga in i dator. Du måste hålla koll på var du är i boken.	Du måste hålla koll på var du är i boken.	Ljudbokspelaren håller koll på var du är i boken (även om du byter dator). Lånetid 28 dagar.

JUL

Hoppas att tomten kommer med hårda och läsvänliga klappar till er.  

God jul allesammans!

Pussel + ljudbok = kärlek

Har snart lyssnat på halva Främlingen i huset medan jag lagt årets julpussel och ätit pepparkakor. Mycket trevlig kombo. Här kommer en summering runt ljudboksupplevelsen så här långt:

För det första: Mycket bra bok. Lågt berättartempo till en början, småputtrig brittisk landsbygd och en herrgård med några intressanta karaktärer. Sedan accelererar spänningen, människoöden vävs samman och det börjar hända märkliga saker. Nu är det riktigt kusligt.

För det andra: Ljudboken har inte gjort mig galen (än). Jag hör inte röster efter att jag stängt av och jag har ännu inte börjat tänka på mig själv i tredje person. Detta har fått mig till att reflektera över mina tidigare ljudboksupplevelser. Den enda ljudbok jag faktiskt lyssnat mig igenom före denna lyssnade jag på för några år sedan medan jag körde 120 mil norrut och lyssnandet var minst sagt kompakt och sammanhängande. Kanske inte konstigt att jag blev lite småknäpp.

För det tredje: Jag lyssnar på engelska och uppläsaren är en brittisk kändis som heter Simon Vance. Han har tydligen läst in massor av böcker och jag kan förstå att han är poppis. Vance har väldigt behaglig röst och varierar den på ett trevligt sätt för att markera olika karaktärers röster i dialoger. Trivsamt!

MEN, det är ovant att lyssna istället för att läsa på vanligt sätt. Det kan ju kännas lite som fusk att lyssna på en bok, men på sätt och vis tycker jag att det är mer krävande. Jag märker att jag är väldigt ovan vid att koncentrera mig på en talad berättelse. Tycker att det är frustrerande att inte veta hur namn och platser stavas och märker att jag nog i vanliga fall bygger upp minnet kring berättelsen på visuella intryck. Nu känner jag mig lite handikappad. Jag klarar inte heller av att störas och har märkt att jag hör ganska dåligt.

So far so good. Med ljudbok kan man pussla och läsa samtidigt, det är ganska mäktigt iallafall.

eLiB vs. cd-ljudbok 1-0

Halva gårdagen spenderade jag i soffan med att lyssna på Lee Childs Dollar via eLiB. Ett ganska märkligt val av ljudbok kan tyckas, så här i efterhand. Jag gillar inte deckare så särdeles. Och jag gillar inte översatta amerikanska böcker. Jag vet faktiskt inte varför jag valde just den. Dessutom hade uppläsaren lite av en göteborgsk accent och det är ju inte heller min favvoaccent. Det gör ju valet än mer märkligt. Överlag kan man fråga sig vad Freud hade sagt om valet, men jag misstänker att svaret inte hade varit smickrande, så jag rotar inte mer i det.

Själva e-ljudbokslyssnadet gick i varje fall bra. Jag fick ladda ner en uppdatering av min Flash-spelare, men sedan flöt det på fint. Jag bytte dator vid ett tillfälle och eLiB klarade ändå utmärkt av att hålla koll på hur långt jag kommit i min bok. Det tyckte jag var bra. Märkte också att ljudboken kan vara hemmafruns ultimata sällskap. Medan jag kokte rödkål lyssnade jag på hur den före detta militärpolisen Jack Reacher blev häktad misstänkt för ett mord han inte begått. Vad är det om inte krydda i vardagen?

Under dagen kom cd-ljudboken, och tillika månadens Editbok, The Little Stranger jag beställt via Bokus och jag spenderade sisådär en timme med att mata in 13 cd-skivor i datorn så att jag ska kunna lyssna via iTunes. Verkligen inte smidigt alls. Imorgon tänkte jag dock spola Jack Reacher och börja lyssna på Främlingen i huset istället. Griljera skinka, steka köttbullar och avnjuta brittisk spänning. Det blir bra det.

Ljudboksäventyret

Ja, det här med ljudböcker är inte helt enkelt. Den stora frågan är väl var man vill vara medan man lyssnar, vilken teknik man har tillgång till och hur snabbt man vill komma åt sin ljudbok när man väl fått för sig att man vill lyssna. Om man nu tvunget ska lyssna på böcker överhuvudtaget.

Jag har tänkt mig att jag ska lyssna på böcker hemma i soffan och på sikt även på resande fot i min iPhone eller i bilen. Jag äger ingen cd-spelare, men väl en dator och en iPad som skulle kunna funka som potentiella ljudboksuppläsare utöver min iPhone, tänker jag. För mig är det också viktigt att jag snabbt kan komma åt ljudboken jag vill lyssna på. Jag är lat. Jag vill inte behöva lämna soffan för att komma åt en ny bok.

Min bibblokompis Bea tipsade om att biblioteket har ljudböcker att låna ut via nätet. Dessa kan man bland annat hitta via eLiB - stadsbibliotekets e-ljudböcker som strömmas via dator. Dessa kan dock inte spelas i iPhone och iPad (än). Har gjort ett första test att strömma via dator och det var smidigt. Allt som behövs är ett lånekort med pinkod, sedan är det klappat och klart. Men då kan man lyssna på ljudboken i datorn och ingen annanstans.

Sedan går det ju att köpa ljudböcker i bokhandeln, men de är ganska dyra (200-300 kr) och utbudet är sådär. Mest är det deckare som säljs som ljudböcker, verkar det som. Köper man en ljudbok i affären är det i form av cd-skivor, vilket jag personligen tycker känns onödigt klumpigt. Och det sämsta av allt: man måste lämna soffan och bege sig ut i verkligheten för att få sin bok. Jag har tidigare också nämnt appen eBokus till iPhone där man laddar ner filen till telefonen. Priset något mer humant (50-200 kr), men då går det bara att lyssna via iPhone eller iPad. Nedladdningen går däremot blixtsnabbt och man behöver inte gå någonstans.

Under julen kommer jag förmodligen ha möjlighet att utvärdera alla tre lösningarna (ljudbok på cd, strömmad ljudbok via bibblan och e-ljudbok via eBokus). Vi får se vilken lösning som vinner, men jag lägger en slant på strömmad ljudbok via bibblan. Gratis är ju som bekant gott.

Barnböcker

En bra sak med att det snart kommer en bebis hem till oss är alla fina barnböcker som ska läsas. Det är ju helt underbart med barnböcker. Förmodligen är man en smula ond om man inte tycker om barnböcker, oavsett om man gillar barn eller ej.

Somliga barnböcker är förstås rena nostalgitrippen (det bästa knarket!) och andra är bara så finurliga/vackert illustrerade/roliga/intressanta. Och det bästa med dem: de går snabbt att läsa ut. Det är böcker i min smak det. Och man kan aldrig börja läsa för tidigt för sitt barn, sa skolbibliotekarien till mig innan jag gick på jullov.

Av fina kollegor har jag fått de här två böckerna Den skimrande barnkammarboken och Små flickor och stora och jag storgillar dem redan. Nu återstår bara att se om mitt lilla barn också kommer att göra det, men spädisar har inte så mycket att sätta emot tycker jag det verkar som. Indoktrineringen börjar nu.

eBokus

Jag ska börja med ljudböcker, det ska bli min nya grej. Genom att lyssna på ljudböcker hoppas jag kunna tackla det faktum att jag förlorat min läslust. Dessutom så har jag hört från säkra källor att ljudböcker är kalasbra att ha när man ska vara hemma med en bebis, och det ska ju jag. MEN, jag tycker att det är omodernt med cd-skivor och har inte fattat riktigt hur ljudböckerna ska nå mina öron på ett smidigt sätt. Idag hittade jag lösningen - eBokus. Detta är en alldeles jättefin och superpraktisk app till min iPhone. Appen är gratis och böckerna billigare att ladda ner än att köpa. Jag har laddat ner och är redo.

Nu återstår bara att se om ljudböckerna kommer att göra mig galen. Den ringa erfarenhet jag har av dem var att jag liksom började tänka som om jag levde i en roman. Bland annat ser jag på mig själv i tredje person som hon ett tag efter att jag lyssnat på en ljudbok. Kanske är jag extremt mottaglig för auditiva media.  Men, men, vi får se. Jag ser fram emot mina kommande ljudboksupplevelser med spänning.

Editträff

Fina Edits har träffats över nödcannelloni och sju sorters kakor hemma hos mig. Kanske var vi mer oense än någonsin, både i diskussionen runt böckerna vi läst och böckerna vi skulle läsa. Spännande! Outtalade, korthuggna Mordet på Halland var ingen storfavorit bland de andra. Träffens tipsare hade valt skräcktema (Rättning: gotiska romaner), men omröstningen blev jämn och andraboken blev valfri. Vår förstabok blev emellertid Främlingen i huset av Sarah Waters. Som andrabok beslöts det att vi fick välja en av följande: Pretty Monsters av Kelly Link, Damen under isen av Sarah Singleton eller Mörkrets väg av Michael Cox. För egen del satsar jag på monsterboken och Waters bok är beställd som ljudbok. På engelska. Ska bli väldigt intressant att se hur jag tar mig an det.

Jullov

Jag kostar på mig ett tidigt jullov från mitt bloggskrivande. Det är ju ändå december, och framförallt har jag ingen läslust. Har slaskat ner mig i tv-serier och vill bli matad med lättsmält visuell underhållning. Jag återkommer när jag blivit som folk igen och nya böcker har erövrats.

God jul!

Jag har fått en Cherry on Top Award!

Grattis till mig! Pocketpinglorna har gett mig en Cherry on Top Award för min blogg. Tack! För att förtjäna denna utmärkelse ska jag nu nämna tre författare som jag räknar bland mina favoriter och nämna en favvobok per författare.

Att välja tre favoriter är svårt, så jag valde tre favoriter med lite bredd.

1. Haruki Murakami
Murakami är kung, åtminstone kung bland fantasieggande romaner. Bäst av alla är Kafka på Stranden. Den liknar inget annat jag läst.

2. Per Anders Fogelström
Jag gillar sekelskiftesstockholm och ingen kan beskriva det som Per Anders Fogelström. Språket är så vackert och det finns en självklarhet i Fogelströms berättande som jag inte kan få nog av. Bäst är förmodligen Mina drömmars stad.

3. Gunnar Ardelius
Gunnar skriver de finaste ungdomsromanerna med de mest poetiska titlarna. Jag önskar att jag skrivit dem själv allihop. Tycker dessutom att Ardelius verkar så himla sympatisk. Finast är kanske hans debutroman Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket.

Pendeltågsfrustrationen och dess lösning

Det har kommit snö. Med snön kommer pendeltågsförseningarna. Med förseningarna kommer missnöjet bland dem som åker pendeltåg. Men, oroa dig inte. Jag har lösningen: termomugg med något gott i, lite extra tid på morgonen, lite extra tålamod på eftermiddagen, reservproviant (frukt för dem som tror på det, godis för de andra) och sist, men inte minst, en god bok. Väldigt präktigt och väldigt bra. Testa!

Vinterns söta

Jag har fyllt år. Och fått paket. De flesta paketen var inte läsrelaterade, utom möjligtvis mina nya innetofflor och så  julkakboken Vinterns söta som jag fick av finaste Maja. Jag har så smått börjat drömma om den mjuka pepparkaka med mumisg glasyr och torkad frukt samt cocos som ska bakas, och all fudge som ska bli gjord och ätas. Boken är otroligt inspirerande och fin och påminner i stil om Under valnötsträdet som är min favvokokbok. Tycker att båda böckerna är bra julklappstips, by the way. Lite segt att jag belagt mig själv med sötförbud alla dagar utom lördag (om jag inte blir bjuden, då räknas det inte), annars kanske jag hade provbakat något redan. Men, men, det är faktiskt snart helg igen.

Höstlov

Nu styr jag kosan till stugan för att plocka svamp, lösa korsord och läsa bok. Världens bästa läsplats finns i hörnet av soffan, framför brasan. Ser framför mig att jag kommer att spendera stora delar av helgen just där, kanske med en trött terrier som sällskap. Min pappa och min man ska fälla träd och mamma drar sig aldrig för långa promenader. Och så var det något med att ta upp båten ur sjön. Men någon måste ju passa elden och jag tror att det måste bli jag.

På återseende!

Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Kjersti Annesdatter Skomsvold har skrivit en helt underbar debutroman. Ju fortare jag går, desto mindre är jag är så otroligt fin. Och rolig. Och oändligt sorglig. Jag önskar att jag hade skrivit den här boken själv. Få böcker kan beröra och ytterst få böcker får mig att skratta högt. Men när jag läst ut Ju fortare jag går, desto mindre är jag har jag både skrattat högt och är berörd in i hjärtat.


Boken handlar om pensionären Mathea Martinsen. Under några dagar får vi följa henne medan hon försöker gör avtryck på världen som hon är så ensam i, hon går på pensionärsbingo, gräver ner en tidskapsel och försöker interagera med andra människor. Samtidigt blickar Mathea tillbaka på sitt liv och sin relation med sin kärlek Epsilon som inte lever längre. Mellan raderna förstår vi efterhand vad som varit glädjen och sorgen i Matheas liv. Storheten i boken är språket, de tragikomiska situationerna och de fina personporträtten av Mathea och Epsilon, två ganska udda karaktärer: "När Epsilon var på jobbet var jag ensam hemma utan att göra något särskilt. Jag passade inga barn och städade bara slarvigt, aldrig högst upp. Med ojämna mellanrum sköljde jag ögonen i våra små snapsglas, men nu tänker jag att jag har gjort för lite och ingenting av betydelse."

Jag älskar Ju fortare jag går, desto mindre är jag och jag önskar att alla jag känner fick läsa den.

Mordet på Halland - en bok för dig som ordknarkar

Jag slukade Mordet på Halland av Pia Juul på en dag. Ångrar nästan att jag inte sög lite mer på varje kapitel, det var boken egentligen värd. Jag var för hied* och inne i det sedvanliga lästempot. Det är så sällan jag läser böcker där varje mening betyder något. Jag älskade Mordet på Halland. Den var allt jag tänkt mig; 159 sidor förtätat suggestivt relationsdrama. En deckare som inte är en deckare. Jag vill läsa om boken. Jag kommer inte göra det, men jag älskar känslan av att vilja göra det.

Mordet på Halland handlar om Bess. Vi får följa henne under några veckor med start från det att hennes sambo Halland blir skjuten utanför deras hem. Titeln får oss att tro att boken är en deckare och på ett plan handlar boken om vem som kan tänkas ha skjutit Halland. Men egentligen verkar boken nysta i människors relationer och livsval, vilja och ovilja att se verkligheten som den är. Alltså, det verkligt viktiga i våra liv. Och boken ger oss inga svar, vilket är oerhört frustrerande och samtidigt befriande. Det är som att läsa någon av Murakamis böcker där jag alltid jagar febrilt efter lösningen som aldrig riktigt visar sig.

Det är bara att inse: Jag gillar att inte få hela lösningen serverad. Då är boken död när den är utläst. Jag vill ha något kvar när jag läst klart, något att suga på efteråt. Länge. Det är de svarslösa, förtätade böckerna som dominerar min bokhylla. Ett annat faktum är att jag ordknarkar. Å ena sidan har jag svårt att se detaljer rörande innehåll i tjocka romaner.  Å andra sidan älskar jag poesi, noveller och korta romaner där jag kan få njuta av varje mening, där författaren verkligen brytt sig om orden och detaljerna i språket och händelseförloppet. Jag hade lite glömt det, men det är ju sannerligen så jag vill ha det. Och med en liten skämsfaktor inblandad så tror jag ändå att jag måste erkänna att jag gillar det här med att läsa ut en bok fort, att jag liksom känner tillfredsställelsen i att ha läst många böcker. Korta romaner is the shit.

Läs Mordet på Halland. Och unna dig att läsa långsamt.


*hied - skånska för att vara hetsig, stressad eller het på gröten

Yasuragi - läsvänligt?

I helgen var jag och maken på spa, vi hade fått en helg på Yasuragi Hasseludden i bröllopspresent av våra vänner. Både jag och min man tänkte oss en lowtechhelg med läsning i fokus, vila och god mat. Läsa gjorde vi, indeed. Jag läste ut både Mordet på Halland och Ju fortare jag går, desto mindre är jag och maken slukade Strindbergs stjärna.

Men egentligen tycker jag inte att Yasuragi var en särdeles läsvänlig plats. I ärlighetens namn läste jag merparten av mina böcker nattetid för att jag inte kunde sova. Mannen däremot hittade ro i vilstolen vid bassängkanten och läste gott där. Jag tycker nog för egen del att småblöta handdukar, badkläder och halvnaket går dåligt ihop med läsning. Vill liksom hellre vara torr, påklädd och ingosad i mysfåtölj när jag läser. Och så var det ju så mycket som skulle göras på Yasuragi: japansk tvagning, zenmeditation, sushiskola, kroppsinpackning och teppanyakimiddag (jättegott!). Frågan är kanske hur mycket jag verkligen vilade, men det är klart, det är en helt annan historia.