Årets läsupplevelse: Steglitsan

Det var LÄNGESEDAN jag slukade en bok för att jag verkligen, verkligen NJÖT av den, men nu har det hänt. Årets hittills största läsupplevelse är utan tvivel Donna Tartts Steglitsan, 780 sidor tjock och alldelels, alldeles underbar.

Jag tror att Tartt skrev den här boken enbart till mig, för den består av ett oväntat potpurri av saker jag gillar: Rysslandsreferenser, konstvurmande, New York, möbeltapetserande och inte minst: vältrandet i ångest.

På många sätt är Steglitsan en slags modern, amerikansk version av 1800-tals klassikern Brott och straff där Tartt låter den unge Theodore Decker lida samvetskval efter att ha stulit ett känt konstverk, Fabritius 1600-talskonstverk "Steglitsen". Istället för att svettas ut sin ångest feberyr i S:t Petersburg, likt Raskolnikov, gör Decker det i New York, Las Vegas och Amsterdam. Han dricker inte buljong och tänker på den heliga Sonja för att komma förbi sina svåra kval, istället tar han droger och drömmer om den rödhåriga och rara Pippa för att hålla ångesten i schack. Tartt flörtar tydligt med Dostojevskij och att Idioten diskuteras vid ett flertal tillfällen i boken är naturligtvis ingen slump.

När jag läste Donna Tartts kultförklarade roman Den hemliga historien blev jag besviken, förstod aldrig om den skulle läsas ironiskt med tanke på alla svulstiga kulturella referenser, tyckte inte att kulturvurmandet nådde mig. Nu köper jag allt det kulturmustiga med hull och hår: konstdiskussionerna, litteraturreferenserna och redogörelserna för tapetserandets konstart. Alltsammans är njutbart i Steglitsan, en princessbakelse med extra allt.

Det finns mycket att säga om miljöerna och karaktärerna i boken, men mest vill jag säga att jag gillar dem. Både karaktärer och platser är dynamiska och komplexa. Ena stunden är Las Vegas möjligheternas stad, i andra drar sanden in, förgör och förfular. Staden och karaktärerna lever, andas och utvecklas tillsammans, färgar och speglar varandra. Huvudkaraktärerna Boris, Hobie, Theo och Pippa förtjänar nästan en recension vardera, men framförallt är det blandningen som är njutbar och förstås detta att jag tycker om dem alla fyra var och en på sitt sätt.

Att den genomsnälle möbeltapetseraren Hobie bor i New York-stadsdelen The Village känns förstås helt rätt. Pippa är den rödhåriga girl-next-door jag själv velat vara om jag var en romankaraktär. Den rysktalande, levnadsglada och småkriminella Boris är kontrasten som berikar och mellan den fernissadoftande tryggheten hos Hobie och Pippa och de drogglittrande äventyren med Boris dras vår huvudkaraktär.

Den stora behållningen av Steglitsan är emellertid bokens vältrande i ångest, hur Tartt porträtterar psykets irrvägar. Theo belyser en människas ångestregister på ett sätt som jag tycker är synnerligen intressant:

Men depression var inte ordet. Detta var en störtdykning som inbegrep sorg och avsmak bortom det personliga: ett sjukt, genomgripande äckel över hela mänskligheten och all mänsklig strävan från tidens gryning. En förvriden avsky för den biologiska ordningen. Ålderdom, sjukdom, död. Ingen kunde fly. Också de vackra var som mjuk frukt som snart skulle bli skämd.

Ergo: Vet du inte vad du ska köpa i julklapp till din ångest- och kulturälskande vän med New York- och Rysslands-faibless är Steglitsan ett klockrent tips. Läs den själv också, förstås. Själv ska jag sörja, klädd i svart och med sorgflor på hatten, att min läsodyssé är slut.

Originaltitel: The Goldfinch
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Utgivningsår: 2013
Förlag: Albert Bonniers
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Englander, Anne Frank och botoxen

Jag har ju lovat att berätta om hur jag blev varse att botox i läpparna inte är något för mig medan jag lyssnade på Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander. Så här gick det till:

Vad vi pratar om... är precis en sådan berättelse jag tycker om att läsa i novellform. Två kvinnor, väninnor från barndomen, möts igen tillsammans med sina respektive efter många år isär. Till en början märker vi hur olika de blivit, men när novellen är slut har relationerna mellan de fyra huvudpersonerna vridits om och förskjutits och vi ser dem i ett nytt dager. Inget är som vi tror, tycks Englander vilja förmedla. Det är smart skrivet och Englander nyttjar novellens fulla potential, låter texten vara förtätad och öppen för tolkning.

Jag målade om fönster i stugan på landet medan jag lyssnade på Vad vi pratar om.. som ljudbok. En utmärkt sysselsättning skulle det visa sig, om man bortser från att oljefärg tydligen gör getingar aggressiva (men, det var förstås inte ljudbokens fel). Attackgetingar kom från ingenstans och en stack mig på underläppen. Att läppen svullnade upp kan ni säkert räkna ut och jag blev inte vidare snygg av det får jag erkänna. En vecka levde jag med tjockläppen och nu vet jag: Botox är inget för mig (heller).

Snipp, snapp, snut, så var berättelsen om Englander och botoxen slut.

Förlag: Brombergs/Storyside
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Adlibris eller Bokus

Veckans boktips för lärare: Förr eller senare exploderar jag

Detta läsår har Förr eller senare exploderar jag av John Green varit boken framför andra jag pratat med elever om: på lektionstid, efter lektionens slut, i korridoren.

Efter att två elever tipsat mig om boken samma vecka förstod jag att jag borde läsa. Läste gjorde jag och mina tankar om boken kan du läsa här.  Tillsammans med ungdomarna jag möter har jag pratat om den fantastiska Augustus, om gungställningens symboliska betydelse, om det fascinerande med Greens sätt att skriva, om VlogBrothers och om romanens storhet i sig. Aldrig tidigare i min lärargärning har någon bok gett upphov till så många spontana litterära samtal.

I lärarrollen är jag ofta en klassikerkramare, men att diskutera en högaktuell roman här och nu bjuder onekligen på en ytterligare dimension: den att dela läsupplevelsen i nuet, att vi i dialogen om romanen är på samma plats, ger varandra ny kunskap och nya perspektiv. I det litterära mötet är vi inte lärare och elev, utan LÄSARE. Oändligt fint är det.

Att Förr eller senare exploderar jag är en ungdomsroman kanske hindrar någon vuxen från att sätta tänderna i den. Det vore mycket dumt. Berättelsen om Hazel och Augustus förtjänar uppmärksamhet från människor i alla åldrar. Läs någon av de hyllande recensionerna på SvD, på bokbloggen Bokhora eller på författaren Lisa Bjärbos blogg Onekligen om du behöver övertygas. 

Detta inlägg är en del av en bloggstafett om Förr eller senare exploderar jag av John Green. Läsa och lyssna var först ut. Imorgon tar Photo & Fantasy över stafettpinnen.

För gammal för Wallflower

Stephen Chboskys The perks of being a wallflower (1999) eller Wallflower som den kommit att heta i den svenska översättningen har väl i det närmaste blivit en kultbok, men jag inser att jag borde läst den när den kom ut, inte när jag blivit 30+.

Boken handlar om Charlie som nyss börjat high school och skriver brev till en för läsaren okänd adressat, där han berättar om sådant han grubblar över. Vi förstår ganska snabbt att Charlie är en wallflower, en person som iakttar, snarare än deltar.

Efter att ha läst ut Wallflower förstår jag varför den blivit omtyckt. Charlie är en person att tycka om. Hans strapatser och grubblerier har både skärpa och naivitet, vilket gör honom väldigt charmig.

För egen del blir Wallflower lite utav en axelryckning. Jag tror dessvärre att jag blivit för gammal för Charlie. Emellanåt tänker jag att språket i boken är för barnsligt för en fjortonåring, men det är kanske precis vad det inte är. Hade jag läst boken när jag gick på högstadiet hade jag förmodligen storgillat den. Nu tänker jag, likt en tant i galoscher, att jag har blivit allergisk mot den typ av psykologiska förklaringsmodeller som boken erbjuder (jag tänker på slutet och hur det förklarar varför Charlie är som han är).

Kort och gott: Det är nog dags för mig att bita i en mustig, svårläst roman i Hc-hyllan nu så att jag slutar gnälla.

Förlag: Gilla böcker (recensionsex.)
Utgivningsår: 2013 på svenska
Köp den, exempelvis på Bokus, Fritz Ståhl eller Adlibirs

Vi måste tala om Divergent

Efter att ha läst ut Divergent känner jag mig blåst på konfekten. Jag hade väntat mig MER. Alla verkar älska boken, vad är det jag har missat?

Hanna Fahl skrev i DN 24/11 2012 om Divergent på ett sätt som gjorde mig väldigt sugen att läsa. Jag hade hört om Divergent förut, men efter Fahls krönika bestämde jag mig för att boken skulle läsas å det snaraste:

Veronica Roths ”Divergent”, som nyligen kommit på svenska, har en oväntat komplex huvudperson i Tris, tonårig avvikare i en värld där mänskligheten i unga år delas in i en av fem personlighetskategorier och därefter lever sitt liv utifrån strikt kontrollerade ideal. Tris är ”divergent”, och passar inte in i någon av grupperna. Men hennes fritänkande är inte, som klichén påbjuder, någon stor gåva. Det gör henne snarare osympatiskt oberäknelig, och Roth låter Tris ljuga, döda, våndas och såra.

Efter att ha läst ut Divergent känner jag mig emellertid lite lurad. Jag hade väntat mig MER. Tris ljuger, våndas och sårar, ja, men så värst komplex och oberäknelig tycker jag inte att hon är. Däremot är hennes tonårsvåndor klyschiga och hennes konstanta bitande i läppen väldigt irriterande (kunde varit Anastasia Steele, för guds skull). Jag vet inte om det är ett jante-komplex jag bär på, men detta att Tris verkar vara bra på allt, fastän hon själv mest tycker att hon är liten och osäker, skaver.

Handlingen känns i stort väldigt förutsägbar (mängden tjechovska gevär*, gott folk!) och jag saknar miljöbeskrivningar. Handlingen är istället inriktad på olika prövningar för huvudkaraktären och de rullar på boken igenom. Berättelsen är dialogrik och fylld med tankegångarna av typen: Jag vill göra det här, eller nej, jag vill inte. Nä, nu måste jag sluta vela, jag ska visa alla att jag inte är en mes. Jag gör det. Det blir tröttsamt efter ett tag.

Divergent är sina brister till trots en spännande ungdomsroman. De sista femtio sidorna blir det riktigt bladvändarspännande och jag sträckläser. Det är synd att storyn paketerats som den gjort. Med något mer fördjupad intrig och fylligare omkringberättelse (Falangerna? Vad finns bakom muren?) hade det varit en riktigt bra bok. 

Vad tyckte du om Divergent?


Förlag: Modernista
Översättning: Katarina Falk
Utgivningsår: 2012
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

*Författaren Tjechov lär ha sagt att "om du hänger en pistol på väggen i första akten, så måste den avfyras i den sista.” Därav begreppet ”Tjechovskt gevär.”

Husfrid - en fallstudie

När man fått upp ögonen för serieromaner är det svårt att hålla sig ifrån dem. En roman som ofta nämns som måste-läsning i denna genre är Husfrid - en tragikomisk familjeberättelse av Alison Bechdel. När jag var på biblioteket senast stod den plötsligt där och ville följa med mig hem och så fick det bli.

I Husfrid försöker Bechdel kartlägga vad som ledde fram till faderns oväntade självmord. Genom att se tillbaka på barndomen försöker hon lägga pusslet som ska beskriva den hon är och varför fadern var som han var. Det är ingen smetig uppväxtskildring, tvärtom. Husfrid är en intelligent och (precis som titeln förklarar) tragikomisk berättelse som försöker förstå snarare än älta. Med intellektuella referenser till Camus, Joyce och Fitzgerald gör Alison Bechdel paralleller till sitt eget liv och i hennes sökande kan vi känna igen oss själva.

Är man det minsta intresserad av Freud är det dessutom intressant att läsa romanen med psykodynamiska glasögon. Faktum är att romanen lätt skulle kunna läsas och analyseras som en fallstudie.
  
- Paus för psykologikollegor att anteckna titeln -

Det är inte svårt att förstå varför Husfrid framhålls som en viktig serieroman, den är intelligent och välskriven. Måste-läsning, indeed.

Förlag: Galago
Utgivningsår: 2009
Köp den, exempelvis via Bokus, Adlibris eller Bokbörsen

The Fault in Our Stars

Få böcker har blivit så hajpade på senaste tiden som John Greens The Fault in Our Stars. (På svenska har den fått titeln Förr eller senare exploderar jag). Elever, kollegor, recensenter, vänner - alla har de påpekat att boken bör läsas och det genast.

The Fault in Our Stars handlar om obotligt cancersjuka Hazel Grace som möter Augustus Waters (snygga namn där, Green) på ett stödgruppsmöte för cancersjuka ungdomar. Det låter inte vidare muntert, men romanen behandlar svårigheten med att vara tonåring, förälskad och svårt sjuk med värme, intelligent dialog och humor. Som i många andra ungdomsböcker jag läst och tyckt om är Hazel och Augustus just sådana personer jag önskat att jag själv varit i samma situation. Det är inte svårt att tycka om dem, inte alls. Jag känner för dem som jag gjorde för Lennie i Himlen börjar här.

Jag tyckte mycket om boken, men det är svårt med höga förväntningar, det är det. Boken tog mig inte så mycket med storm som med stillsam eftertänksamhet och (givetvis) tårar. Att Green låter Hazel bära omkring på en syrgasvagn boken igenom är genialiskt. Det känns äkta och nära. Dessutom finns en uppenbar humor i att, som i Hazels fall, rulla omkring med syrgas och försöka se snygg ut samtidigt. The Fault in Our Stars tar udden av många tonårsklyschor.

Författarens efterord om skönlitteraturens - påhittade berättelsers - värde är för övrigt också något jag tar med mig:

Neither novels nor their readers benefit from attempts to divine whether any facts hide inside a story. Such efforts attack the very idea that made-up stories can matter, which is sort of the foundational assumption of our species. I appreciate your cooperation in this matter.

Du kan räkna med mig, Green.

Förlag: Bonnier Carlsen (på svenska)
Köp boken, exempelvis via Bokus eller Adlibris
Jag köpte den som e-bok via Dito, men nu verkar den inte att gå att få tag i som e-bok någonstans i de svenska nätbokhandlarna. Det får mig att tro att de plockats bort inför lanseringen av den svenska versionen. Hmpf!

Femtio nyanser av honom

En av årets stora snackisar 2012 var onekligen romanen Femtio nyanser av honom av E L James, en roman om sex som tagit sig in i (nästan) var mans kvinnas bokhylla. En verklig storsäljare.

I korta drag kan man säga att berättelsen handlar om följande: Rik, snygg man med traumatisk barndom (Christian Grey) vill dominera tjejer han har sex med och kan inte ha nära relationer. Denne man träffar medioker, ung, oskuldsfull kvinna med vit hy (Anastasia Steele). Han vill att hon ska vara hans undergivna. Hon blir förälskad, men vill helst ha en vanlig relation där man går på bio och bowlar tillsammans, och känner sig mycket ambivalent inför hela BDSM-grejen.

Det finns många kulturelitistiska syrligheter att skriva om Femtio nyanser av honom. Språket är ganska tröttsamt och jag skummar hälften av dialogerna och miljöbeskrivningarna av Christian Greys fantastiska våning. Det flygs helikopter, segelflygplan och bilmärken namndroppas här och var. Det är tydligt att läsaren ska bli imponerad av Apple-datorn som Anastasia får av Christian och i Anas och Christians värld använder man iPod flitigt. Jag blir inte särdeles imponerad. Att Anastasia jämt rodnar, biter sig i läppen eller himlar med ögonen som en fjortis är väldigt störande. Likaså är Anatsasias dialoger med sin inre gudinna och sitt undermedvetna. Det är, så att säga, inte Hemingway precis.

Det här med sexet då? Det finns uppenbarligen ett behov av den här typen av litteratur i vårt land, med tanke på försäljningssiffrorna. Innan boken är slut har Christian och Anastasia säkert fått ett tjugotal orgasmer var, haft sex i badkar och BDSM-kammare, på skrivbord och i säng. Beskrivningarna är ingående. Kan det här liva upp kvinnor (och män) i vårt land tycker jag att det är dem väl unt. Festligt detta att porrlitteratur blivit rumsrent.

Får jag gissa hur det hela slutar i trilogins slut (utan att ha läst del två och tre) skulle jag säga att Anastasia lyckas frigöra Christian från hans betungande förflutna och att de lever lyckliga i alla sina dagar utan BDSM. Men jag kan ju ha fel.


Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2012
Originaltitel: Fifty Shades of Grey 
Översättare: Jimmy Hofsö
Köp boken, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Gång på gång är skogarna rosa

Poesi ska läsas på originalspråk, säger en del. Förut tänkte nog även jag att det var sant, men när den amerikanska nationalskalden Emily Dickinsons kom ut i nyöversättning av Ann Jäderlund blev jag ändå nyfiken på hur Dickinson skulle låta översatt till svenska. Nu tänker jag att översatt poesi kanske bjuder en annan, viktig dimension utöver originaldikten.

Det fanns en tid när jag gärna läste poesi, men det var länge sedan nu. Poesi kräver närvaro och eftertanke, något jag alltför sällan unnar mig. I varje fall inte i sällskap med poeter. I Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal blev jag emellertid påmind om poesins storhet:

Så när folk säger att poesi är en lyx, eller ett val, eller något för den bildade medelklassen, eller att den inte borde läsas i skolan eftersom den är irrelevant, eller någon annan av de konstiga och idiotiska saker som sägs om poesin och dess plats i våra liv, misstänker jag att människor som framför dessa åsikter har haft det ganska lätt i livet. Ett svårt liv kräver ett svårt språk - och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss - ett språk som är kraftfullt nog att säga som det är.

Jag kan inte precis säga att mitt liv är svårare än någon annans, men att poesin kan ha den språkliga kraften att skildra livet som det är instämmer jag i. Med detta sagt, åter till Dickinson.

Emily Dickinsons prosadiktning har en alldeles egen stil där oväntade radbyten, tankstreck och ord som accentueras med stor bokstav är några av kännetecknen. Dikterna är korta, tänkvärda brottstycken ur ett liv och jag förstår varför hon ofta blir citerad, det finns både enkelhet och dunkelhet i hennes poesi.

För att fylla ett Tomrum
Led in Det som
orsakade det -
Blockera det
Med Annat - och det ska
gapa än mer -
Du Kan inte löda ihop en
Avgrund
Med Luft -

Jag kan inte säga att jag blev varken förälskad eller berusad av Gång på gång är skogarna rosa. Men efter att ha läst mer om Emily Dickinson fascineras jag av hennes liv och det hon skrivit. Jag blev också uppriktigt intresserad av översatt poesi efter att ha läst Staffan Söderbloms förord till Jäderlunds översättning. Där förklarar han att det är översättarens uppgift att förstå dikten, medan poeten kan nöja sig med att veta  att diktens enskildheter sitter som de ska. Det är synnerligen tänkvärt.


Förlag: Albert Bonnier förlag
Utgivningsår:2012
Köp boken, exempelvis via Bokus eller Adlibris

En tid för mirakel

 

I En tid för mirakel skriven av Karen Thompson Walker stannar jordens rotation av och dygnen blir längre och längre. De första förändringarna är små, men långsamt ändras världen runt elvaåriga Julia som är bokens huvudperson; fåglar dör, strandade valar flyter upp på Kaliforniens stränder och fler och fler människor känner yrsel och tappar balansen. Katastrofen är tyst, tvetydig och långsamt framskridande.

En döhjärna recenserar Artighetreglerna

Jag vet inte vilket datum det är, faktiskt inte ens vilken veckodag. Jag läste ut Artighetsreglerna för ett tag sedan och den var fenomenal, men jag kan inte redogöra för detaljerna i den. Kanske om jag riktigt anstränger mig, men det orkar jag inte. Jag har ju semester. Jag har stängt av, lagt ner, samlar kraft, repar mod, latar mig. Vem kan hålla koll på handlingen då? Men läs den, för den var bra och välskriven. Så mycket minns jag.

En sån där vidrig bok

Häromdagen gick jag och terriern till Långholmen där gräset är grönast och planterade oss under en bok. Med en bok. Jag läste Sonya Sones En sån där vidrig bok där mamman dör och förväntade mig högljudd tonårssorg, poetiskt vackert språk och att jag skulle få läsa mellan raderna, så som man får göra i Gunnar Ardelius ungdomsböcker. Istället fick jag humor och värme, ta-livet-med-en-klackspark och en roman uppbyggd som en lång prosadikt, där språket i sig var vardagligt och rakt på sak.

Till en början var jag nog lite besviken, det är svårt det där med felaktiga förväntningar på en bok. Halvvägs in i boken lyckades jag styra upp min bild av vad jag läste och accepterade att boken var något annat än jag trott. Först då började jag uppskatta den. Nu när boken är slut ser jag tillbaka på den med ett litet leende i mungipan och kommer att rekommendera den som en feelgoodroman, trots bokens tveklöst dystra titel.

Niceville

 

Jag tror att Niceville av Kathryn Stockett har hyllats av alla jag känner som läst den. För egen del var jag inte särdeles imponerad. Berättelsen om den unga journalistaspiranten Skeeter som väljer att skildra de svarta hemhjälparnas situation i Jackson, Mississippi, är visserligen angelägen. En viktig historia. Språket är emellertid under all kritik. Det är kanske inte enkelt att översätta AAVE (African American Vernacular English) till svenska, men ändå. Jag tycker att historien är förutsägbar, att den inte riktigt lyfter eller fångar något nytt och flera av karaktärerna känns som stereotyper. Det är för svartvitt.

Halvvägs genom boken var jag villig att se filmen istället för att läsa klart (När har det någonsin hänt förut?), jag tror att filmen kan vara riktigt bra, bättre än boken. Kanske kan en skicklig regissör skaka liv i de scener som inte riktigt når ett djup i boken och så slipper jag läsa översättningen som skaver. Dessvärre fanns den inte att hyra på iTunes än, så jag väntar och bidar min tid. Förmodligen mellanlandar romanen Niceville i skolans bokbytarhylla inom kort, innan den tillslut får ett kärleksfullt hem hos någon som verkligen uppskattar den. Gudarna ska veta att det inte är jag.

Munken som sålde sin Ferrari

 

Psykologifröken i mig fascineras oerhört av tankens kraft och vikten av att vårda sitt mentala välmående så väl som sitt fysiska. I psykologiundervisningen låter jag också eleverna pröva på och kritiskt granska olika självhjälpsböcker och försöker läsa några då och då, för att hänga med på vad som skrivs.

Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari är en av de verkliga storsäljarna inom personlig utveckling och har lästs världen över. Den är snillrikt uppbyggd som ett samtal mellan den forne stjärnadvokaten Julian som vill dela med sig av sina lärdomar från sitt nya liv som munk till den tidigare kollegan John. John representerar den vanliga stressade nutidsmänniskan och Julian den upplysta, fridfulla och välmående människa Sharma menar att vi kan bli. Om vi vill.

Berättelsen ger läsaren konkreta verktyg till personlig utveckling och förenar västerländsk tänkande med österländsk filosofi på ett spännande sätt. Kognitiva strategier och mindfulnesss som jag känner igen från modern KBT och den positiva psykologin, varvas med meditationsövningar och visdomsord från olika delar av världen.

Munken som sålde sin Ferrari är en spännande liten bok som ger mycket att begrunda och av uppläsaren Stefan Sauks inlevelse att döma var han lika intresserad av boken som jag. Jag tror att jag måste läsa den igen.

Alla mina vänner är superhjältar

 

Månadens Editbok är den lilla fina Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman. Efter två pendeltågsresor till och från jobbet var den rara berättelsen om Tom och hans superhjältevänner slut. Boken är lika mycket ett kartotek över kavata och otippade superhjältar som berättelsen om Tom som vill bli synlig för sin fru, Perfektionisten. Perfektionisten har nämligen blivit hypnotiserad av sin ex-pojkvän Hypno och nu tror hon att Tom inte finns längre, att han lämnat henne.

Härmapan, Humörsvängaren, Inverteraren och (min personliga favorit) Madame Görrentallteftersom är bara några av alla superhjältar vi möter i boken och Toms tappra försök att nå fram till sin fru gör boken läsvärd bara det. Det här är feelgood så som jag vill ha det och jag undrar om inte jag har en och annan superhjälte runt mig jag också. Läs!

Den odödliga Henrietta Lacks

 

Stora delar av all forskning på mänskliga celler görs idag på HeLa-celler. Känner du till dem? Med hjälp av dessa celler har forskare bland annat tagit fram poliovaccinet och gjort viktiga upptäckter runt cancer och hiv.

Innan forskaren George Gey lyckades få HeLa-cellerna att dela sig och överleva i laboratorium hade ingen sådan forskning bedrivits, cellproverna man tagit hade inte överlevt. Cellprovet Gey tog, som blev starten för cellinjen HeLa, kom från en fattig mörkhyad kvinna som hette Henrietta Lacks. Henrietta hade besökt Johns Hopkins sjukhus där man tog ett vävnadsprov från hennes livmodertapp, ett prov som visade att hon hade en aggressiv cancer. Delar av detta prov hamnade senare i Geys forskningslabb och blev starten för revolutionerande forskning eftersom cellerna hade en osedvanlig förmåga att dela sig och överleva i laboratorium. Henrietta Lacks dog några månader efter provet togs, men utan hennes vetskap eller samtycke fortsatte hennes celler att dela sig i laboratorium världen över.

Berättelsen Den odödliga Henrietta Lacks är en fascinerande berättelse om vetenskapliga upptäckter, där jag som läsare inte kan låta bli att undra vad som hänt om det inte fanns eldsjälar som bedrev avgörande forskning med ringa resurser. Men det är också en oändligt sorglig berättelse om den fattiga kvinnan Henrietta som dör ung, utan att hennes efterlevande fick någon som helst ekonomisk kompensation för all den ekonomiska vinning som HeLa-cellerna genererat och fortsätter att generera. Likaså behandlar boken forskningsetik och belyser flera oetiska experiment gjorda med HeLa-celler, forskning som varit viktig och avgörande för cancerforskningen i sin helhet, men som utsatt människor för sjukdom och död. Dessutom är boken berättelsen om en ung journalist, Rebecca Skloot, som med en dåres envishet och hjärtligt engagemang lyckas etablera en nära relation till familjen Lacks, i synnerhet Henriettas dotter Deborah, så att berättelsen Den odödliga Henrietta Lacks kunde skrivas efter år av efterforskningar.

Jag känner mig tagen av boken. Faktaböcker engagerar mig sällan eller aldrig, men den här berättelsen når fram. Kanske är det den svindlande betydelsen av små celler som gör mig skakad, kanske är det kontrasten mellan forskningens framsteg och en familjs förfall som gör att jag fortfarande tänker på vad jag läst. Mest vill jag bara att alla ska läsa Den odödliga Henrietta Lacks, den är något alldeles särskilt.

Himlen börjar här och jag är varm i hela hjärtat

Jag sa att jag inte skulle läsa något under juldagarna, men det var visst ljug för igår läste jag ut Himlen börjar här av Jandy Nelson. Jag har lät flera fantastiska ungdomsromaner på sistone (Pojkarna, Här ligger jag och blöder) men jag undrar om Himlen börjar här inte är den finaste, finaste jag läst. Det började med att Lisa läste boken och blev förtjust. Jag tänkte att den kunde vara något för ungdomarna i skolan (och mig själv, förstås). My oh my, visst var det så.

Himlen börjar här utspelar sig i Clover i närheten av San Fransisco och handlar om sjuttonåriga Lennie. I början av boken förstår vi att hennes syster Bailey plötsligt och oväntat dött av en hjärtinfarkt och Himlen börjar här berättar Lennies berättelse om hur det är att vara den som är kvar, att hantera den ofattbara sorgen och möta den stora kärleken samtidigt. Men det är också en bok om att inte våga ta plats, att stå i skuggan av sitt syskon, att älska böcker (Lennie är exempelvis smått besatt av Svindlande höjder), att sakna föräldrar, att vara sjutton år.

Det finns en otrolig värme och humor i boken samtidigt som läsaren lever sig in i den bottenlösa sorgen som Lennie känner. Dessutom finns det flera underbara personporträtt som lite grand gör boken: den excentriska blomstertokiga mormodern som bara målar gröna kvinnor, morbror Big som varit gift fler gånger än någon kan räkna och som röker marijuana för jämnan (gärna uppkrupen i ett träd). Och den musikaliska familjen Fontaine och de tre bröderna med ögonfransar så länga att ögonen inte stängs utan bara klipper, klipp klipp.

Himlen börjar här är en UNDERBAR bok. En berättelse att läsa och bli varm i hela hjärtat av.

Att läsa Franzens Frihet är att vara med om något stort, sanna mina ord

 

Jonathan Franzens Frihet kallades "en fantastisk roman" av Jonas Thente på DN och Arvid Jurjaks på Sydsvenskan menade att Frihet är "decenniets roman". Bara en sådan sak. När jag öppnade en av julens första klappar (tack fina Maria!) och såg det glansiga omslaget till Frihet kändes det som om hela jag bubblade av höga förväntningar. 

Den 650 sidor tjocka romanen om medelklassparet Walter och Patty Berglund och deras två barn Joey och Jessica är något ut över det vanliga. Men den kräver sin läsare, den saken är klar. Jag har varit otrevlig mot min man, muttrat förskräckt när någon tilltalat mig medan jag läst och jag har jagat sammanhängande lästid en masse. För Franzens sätt att skriva är kompakt och ibland när jag blinkat för hastigt har jag missat något viktigt och fått läsa om. Trådarna i boken var så många att jag ville ha alltsammans nära, aktuellt.

Franzen har en berättarteknik som tar oss fram och tillbaka i tiden från olika perspektiv, i huvudsak Patty, Walter och Joeys. Det är en studie av mänskliga drivkrafter och det komplexa samspelet mellan människor, mellan föräldrar och barn, mellan älskande och gifta par. Franzen lyckas fånga hur det osagda och outlevda följer människorna i åratal, hur vi sårar dem som står oss närmst och hur kärlekens komplexa maktkamp skapar dynamiken som gör den levande. Studien är så noggrann och levade att jag tror att självaste Émile Zola skulle le förnöjt om han haft möjlighet att läsa den.

Boken har hyllats för sin skildring av den amerikanska medelklassen och för den som tycker att det låter spännande eller tycker om att följa politiskt spel finns det även rikligt av detta att läsa om i Frihet. Bokens titel är givetvis ingen slump. Karaktärerna i boken har var för sig en bitterljuv relation till just frihet. Mot slutet av romanen har exempelvis Walter en känsla av att "inte vara ämnad för ett liv i frihet och fredlöst hjältemod, av att behöva en mer buttert och ihärdigt missnöjd situation att kämpa mot och skapa en tillvaro inom." Friheten är inte alltid den fristad vi drömt om, tycks Franzen mena.

När jag läst klart Frihet har jag känslan av att jag varit med om något stort, att jag vill läsa boken igen, analysera den i detalj och se om det finns mer att förstå. Kanske har jag i sådana fall också förstått mig själv, tänker jag.

Coraline, en underbar saga för vuxna barn

På bokkollot gjorde vi mycket fint. Bland annat sträckläste jag Neil Gaimans Coraline medan brasan sprakade gott och kaffet värmde min höstfrusna själ. Coraline är precis en sådan berättelse jag vill läsa nu, i mörkret. Min vän Lisa skulle förmodligen säga att den är otäck så att det förslår, men jag tycker att skräcken i Gaimans ungdomsroman Coraline är mysig, en barndomens skräckberättelse som läsaren med trygghet kan veta kommer sluta väl.

Gaiman är trogen idealen i en klassisk saga och är hamnar den unga Coraline i en spegelvärld där hennes föräldrars själar har kidnappats av den andra mamman. För att komma ifrån den onda värld hon hamnat i måste Coraline utmana sin kidnappare och hon ställs inför ett antal prövningar. Gaiman är som alltid fenomenal när han målar upp en ny värld med egna lagar, varje bok är som gjord för Tim Burton att sätta tänderna i. (Vilket för övrigt är precis vad han gjort med Coraline).

  
Coraline kommer att vara en bok jag arbetar vidare med i skolan, kanske i samband med att vi ser Pans labyrint och söker den traditionella sagan i moderna berättelser. Varför jag inte gjort det med hjälp av Coraline tidigare övergår mitt förstånd.

Feelgoodromanen jag inte visste att jag behövde

Jag har jagat feelgoodfilmer ett par månader nu. Misslyckats. Det enda jag ser är kreddiga filmer om krig och ångest och de gör ju ingen glad. Senaste filmen som gjorde gott var Kärlek i Normandie och Franska nerver som går på bio nu. Jag har letat lyckliga slut. Däremot har feelgoodromanen har inte riktigt talat till mig. En ganska outforskad genre för mig, faktiskt. Jag visste helt enkelt inte om att jag behövde den. Förrän nu.

Under ett par dagar har jag läst Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. Det är småputtrigt, det är amerikanskt, familjestrul, kärlekstrassel och JA, ett lyckligt slut. Det är inte stor litteratur, men allt kan inte vara det. Ibland är det bara så otroligt skönt att småskrocka medan man läser och luta sig tillbaka i läsfåtöljen i trygg förvissning om att det kommer sluta gott. Och det gör jag. Jag blundar för en del taffliga översättningsmissar och trivs medan filmen om familjen Foxman spelas upp för mitt inre.

I romanens början har vår huvudperson Judd har kommit på sin fru med en älskare, och älskaren visar sig vara hans chef. Judd förlorar jobbet och sin fru och hans pappa har precis gått bort i cancer.  Han är på botten. Faderns sista önskan är att familjen håller en shiva, en judisk ceremoni där man sörjer den bortgångne i sju dagar. Boken utspelar sig under dessa sju dagar då Judd gör upp med sin dysfunktionella familj och med kärleken. Det är stundtals roligt, hjärtligt och som gjort för en film med Hugh Grant i huvudrollen, en judisk Grant.

Och precis som när jag läste Ju fortare jag går desto mindre är jag är jag helt såld på Gilla Böckers trivsamma bokformat. Lite kärlek, faktiskt. Och efter Sju jävligt långa dagar är jag lite mer feelgood i själen, redo att ta mig an ny ångest.

Har du koll på bra feelgoodromaner för mig att läsa? Tipsa mig gärna!