tisdagen den 12:e juli 2011

Kiss- och bajshumor när den är som bäst

Jag läser aldrig självbiografier, biografier eller BOATS (based on a true story). Jag tycker helt enkelt att fiktion är bättre än verklighet. Verklighet har jag liksom så mycket av redan. Nyligen gjorde jag dock ett undantag och läste Annika Lantz mammabok 9 1/2 månad om de första nio månaderna med hennes andra barn efter ett tips av bibliotekarien på min stammisbibbla. Hon sa något i stil med att "om man vill läsa om någon om haft en värre bebistid än en själv, som sovit mindre och haft ett barn som skrek mer så ska man läsa Lantz bok". Det ville jag, så jag läste.

Jag har ingen relation till Annika Lantz. Tycker egentligen varken att hon är bu eller bä. Hennes bok är emellertid hysterisk. Och hysteriskt rolig. Hon bjuder frikostigt på inkontinens i pinsamma situationer, förlossningssprickor och kolikångest. Det är självutlämnande och jag skrattar högt och igenkännande åt tragikomiken som radas upp. Faktum är att det är underbart att läsa om en kändis som ser Desperate Housewives i stora slappa mjukisbyxor, och jag skrattar i ärlighetens namn inte bara igenkännande utan också lite på det där lyteskomiska sättet där man bara skrattar åt och inte med. Bibliotekarien hade rätt. Annika Lantz har lidit mer än jag. "Kontinent är en större sammanhängande landmassa. Inkontinent är när man kan se konturerna av en större sammanhängande landmassa i trosorna. I det här fallet lyckades jag åstadkomma något som mest liknande Sydamerika, skala 1:1000 000. Fan, nu kissade jag på mig också, ryter jag för att överrösta A. Tomas kommer in med soppan och utbrister: vilket härligt gäng!"

Det är hysteriskt och jag må vara mätt på Lantz när boken är slut, men någonstans fastän jag inte är stolt över det, måste jag erkänna att 9 1/2 månad är väldigt, väldigt rolig och kiss- och bajshumor när den är som bäst.

Inga kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...