Jag gillar Bengt Ohlsson. Bland annat skriver han krönikor i DN om fredagarna och så har han ju skrivit Gregorius som är en otroligt fin roman (som han dessutom fick Augustpriaet för 2004). I höstas kom Kolka. Det märkliga är att jag inte varit sugen på att läsa den. Det osade grå öststatsrealism om den, och det är inte min bag. Av en slump hörde jag dock den högläsas på P1 och jag insåg att jag misstagit mig. När den senare blev vald till Editbok började läsningen.Ytterst handlar romanen om att kunna ta emot snällhet och att vara snäll själv, något som vår huvudperson inte klarar av. Kolka är skriven i jagform och bokens jag är flicka i tonåren, men vi vet varken vad hon heter eller hur gammal hon är. Språket är lysande. Med korta laddade meningar ser vi världen genom flickans ögon. Hon betraktar sig själv utifrån och är kritisk till det hon ser. Vi förstår att hon flyttat från Kolka i Lettland till en rik styvmamma i England tillsammans med sin pappa och att hon har svårt att finna sig till rätta. Utifrån hur flickan agerar märker vi att hon känner skuld. Vad skulden ytterst beror på vet vi emellertid inte, men Ohlsson lämnar pusselbitar som läsaren själv får fundera över: det faktum att flickans mamma övergett henne när hon var liten, att pappan gift om sig, att hon lämnat sitt hemland. Vill man vara lite psykologitorr skulle man kunna säga att flickan ur ett kognitionspsykologiskt perspektiv fastnat i ett negativt grundantagande om sig själv: Jag är inte värd att älskas.
Kolka är en snillrik roman. Det finns tydliga symbolvärden som gör att berättelsen står sig och är värd att läsas flera gånger. Välskriven, intressant, snabbläst. LÄS!
Läs vad andra bloggare tycker om Kolka här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar