Vad ska bebisen heta? Kom med tips!

I början av januari kommer mitt andra barn, är det tänkt. Min dotter som nu är snart tre heter Lotten, döpt efter min farmor och Hennings fru i Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad. Nu uppskattar jag det här bokliga temat och undrar om ni har några namnförslag med boklig anknytning till nummer två, flicka eller pojke: Vad ska bebisen heta?

PS: Jag är ju inte ensam om att döpa barn efter romankaraktärer. Sedan tidigare har jag skrivit om Jamie som fick sitt namn från Diana Gabaldons Främlingen. Du kanske också vet någon som fått sitt namn efter en romanfigur?

Dagens reservation på biblioteket

Jag är redo att höra vad Malin Alfvén har att säga, om man säger så.

Mats kamp är min kamp

Igenkänningsfaktorn är enorm i Mats Jonssons Mats kamp. Serieromanen kunde varit skriven av mig, för guds skull. Boken beskriver brytningen från ungdom till föräldraskap, den nya identiteten, sömnbristen och jonglerandet mellan livets olika krav (som jag för övrigt VÄGRAR kalla vardagspussel för det är ett vedervärdigt begrepp).

Mats bor i början av romanen på samma del av Södermalm som jag, hänger på Kulturhusets Rum för barn med sin dotter och hans fru är överarbetande lärare (kunde varit jag). Familjen flyttar från Södermalm till Midsommarkransen vilket är den klassiska småbarnsflytten i Stockholms innerstad. (Kan på rak arm säga fem bekanta som gjort den resan). När Mats Jonsson beskriver sin vardag med dottern och tankarna kring föräldraskap är det så att säga huvudet på spiken.

Saker som slår mig:

1. Jag är otroligt ickeunik.
2. Jag ska inte låta Lotten gå i ett föräldrakooperativ.
3. Jag och Mats tycker olika om det här med sex timmars arbetsdag. (Kineserna, Mats! De kommer sluka oss hela.)
4. Det måste vara oerhört jobbigt att leva på att skriva självbiografiska serieromaner. Naket. Jag får en klump i magen när jag tänker på det.
5. Mats Jonsson är precis en sådan vanlig fin svensk man som Liv Strömquist verkar ha glömt att det finns i Prins Charles känsla.

Jag lägger till Mats kamp till listan över mina generationsromaner. MEN, hade jag tyckt att den var lika bra om den inte utspelade sig här och jag känt igen miljöerna? Hm, jag vet faktiskt inte.

Föräldraskap i serieform. Igen.

Läste nyss ut Lotta Sjöbergs seriealbum Family Living - Den ostädade sanningen. Teckningarna är fantastiskt snygga och albumet saknar verkligen inte poänger, men jag tycker inte att Family Living är lika rolig som Bebisbekännelser eller för all del Lena Sjöbergs Dom är sötast när dom sover. Jag småler, bläddrar och slår igen boken. Det var det.

Rum för barn är rum för mig

Jag och Lotten (9 månader) var på besök på Rum för barn på Kulturhuset häromdagen. Vilken fantastisk plats! Rum för barn är ett bibliotek för barn i olika åldrar, med alla de finaste böckerna och miljöer gjorda för barn med kuddhörn, rutschkana, spännande labyrinter och vrår att gömma sig i.

En ganska stor del av mig önskar att jag var fem år igen och fick lov att spankulera runt bland allt det underbara och gömma mig i ett hörn med en trave nya böcker. Men eftersom jag inte är fem, utan vuxen, valde jag istället att kura ner mig i en stor soffa med en hög böcker, läste för Lotten och bläddrade i föräldralitteratur (givetvis stod jag plötsligt med en bok full med sömntips i min hand). Jag hittade också en ny barnboksfavorit -  Snigelhjärta. Otroligt fin och poetisk liten kreation.

Rum för barn är härmed ett stammishak.

2 x Juul

Jag har väl lite grand snöat in på Jesper Juul, det får jag erkänna. Tycker att han är en klok man. Men vem vill inte att ens unge ska få integritet och självkänsla? Läste först Ditt kompetenta barn och tyckte att det var en väldigt intressant bok. Vill du läsa vad jag tyckte om den kan du läsa här. Nu har jag plöjt de två efterföljarna också: Din kompetenta familj och Här är jag, vem är du?.

Din kompetenta familj och Här är jag, vem är du? har mer karaktären av enkla handböcker med tydliga kapitel där man kan läsa hur man som förälder kan tackla matvägran, sömnsvårigheter eller det vi upplever som trots, medan Ditt kompetenta barn var betydligt mer djupgående. Speciellt givande var det historiska perspektivet där Juul drar paralleller till våra föräldrar och farföräldras sätt att uppfostra, beskriver problematiken med curlingföräldrarna samt ger en fyllig introduktion av det Juul kallar det jämlika föräldraskapet. Ska man bara läsa en Juul-bok så är det denna man ska läsa, tycker jag.

De två efterföljarna kommer emellertid vara en bra utgångspunkt då vi behöver hitta ett gemensamt avstamp kring någon aktuell fråga, tror jag. Snabb uppdatering är ju inte så dumt mellan varven.

Biblioteket är vårt

Jag och Lotten har gjort biblioteket till vårt. En gång i veckan marscherar vi dit. Jag sprätter bland bebisböckerna och i föräldrahyllan och lånar. Lotten lever rövare med bibliotekets mjukdjur och river ut böcker från hyllor hon kommer åt. Sedan går vi hem och läser det vi kommit över. Max-böckerna och Bäbis har hon ratat, men glada rim och ramsor och djurböcker tycker hon om. Och jag har också hittat några föräldrafavoriter, minsann. Men det berättar jag mer om en annan gång.

Om glädjen i att handla tops

Igår läste jag Lena Sjöbergs grafiska roman Dom är sötast när dom sover. Kanske berodde det på sömnbrist, men jag skrattade så att jag grät. Speciellt åt det här:

Det säger väl en del om min humornivå nuförtiden.

Boken som förändrade mitt liv

Jag har aldrig varit så särdeles förtjust i att laga mat. Att äta mat däremot, det är fina grejor. Jag har dock insett att det kan vara lämpligt att fixa mat till mitt barn. Någonstans tycker jag inte att det känns helt okej att hon äter på Donken lika ofta som jag. Inte förrän hon är vuxen i alla fall. Likaså har jag märkt att barnmatsindustrin är en sorglig historia. Köp en burk nudlar med grönsaker för en sexmånadersbebis och smaka så förstår du. Det är inte gott. Lägg därtill miljöaspekter och bristande näringsinnehåll. Nej, barnmatsindustrin är fula fiskar.

En artikel om baby-led weaning (ungefär barnledd amningsavvänjning) fick upp mitt intresse för att strunta i puréer och skedmatning och låta Lotten äta riktig mat direkt. Själv. Tanken är att barnet ska få ett bättre förhållande till mat genom att äta själv, smaka på olika konsistenser, färger och smaker och slippa bli matad med mat som ungefär smakar likadant.  En annan vinst är såklart att maten blir nyttigare, godare och billigare och att alla i familjen äter samma mat.

Jag investerade i boken The Baby-led Weaning Cookbook och satte igång. Efter tre veckors testkörande är jag HELT SÅLD. Jag älskar det. Det är kul att laga, maten blir god, Lotten stordiggar det hon äter och att äta. Recepten är varierade, smarta och smakrika (tvärtemot vad man kan tro om barnmat) och alltid anpassade för två vuxna och ett barn. Det finns rikligt med recept i kategorierna fisk, kött, kyckling och vegetariskt, så det känns enkelt att variera. Dessutom finns det recept på någorlunda nyttiga efterrätter, frukost och bra ta-med-mat.

The Baby-led Weaning Cookbook är min nya förälskelse, min bibel; boken som förändrade mitt liv. Punkt.

Kiss- och bajshumor när den är som bäst

Jag läser aldrig självbiografier, biografier eller BOATS (based on a true story). Jag tycker helt enkelt att fiktion är bättre än verklighet. Verklighet har jag liksom så mycket av redan. Nyligen gjorde jag dock ett undantag och läste Annika Lantz mammabok 9 1/2 månad om de första nio månaderna med hennes andra barn efter ett tips av bibliotekarien på min stammisbibbla. Hon sa något i stil med att "om man vill läsa om någon om haft en värre bebistid än en själv, som sovit mindre och haft ett barn som skrek mer så ska man läsa Lantz bok". Det ville jag, så jag läste.

Jag har ingen relation till Annika Lantz. Tycker egentligen varken att hon är bu eller bä. Hennes bok är emellertid hysterisk. Och hysteriskt rolig. Hon bjuder frikostigt på inkontinens i pinsamma situationer, förlossningssprickor och kolikångest. Det är självutlämnande och jag skrattar högt och igenkännande åt tragikomiken som radas upp. Faktum är att det är underbart att läsa om en kändis som ser Desperate Housewives i stora slappa mjukisbyxor, och jag skrattar i ärlighetens namn inte bara igenkännande utan också lite på det där lyteskomiska sättet där man bara skrattar åt och inte med. Bibliotekarien hade rätt. Annika Lantz har lidit mer än jag. "Kontinent är en större sammanhängande landmassa. Inkontinent är när man kan se konturerna av en större sammanhängande landmassa i trosorna. I det här fallet lyckades jag åstadkomma något som mest liknande Sydamerika, skala 1:1000 000. Fan, nu kissade jag på mig också, ryter jag för att överrösta A. Tomas kommer in med soppan och utbrister: vilket härligt gäng!"

Det är hysteriskt och jag må vara mätt på Lantz när boken är slut, men någonstans fastän jag inte är stolt över det, måste jag erkänna att 9 1/2 månad är väldigt, väldigt rolig och kiss- och bajshumor när den är som bäst.

Serier att känna igen sig i

På Lottens biblioteksintroduktion passade bibliotekarien på att tipsa om böcker för nyblivna föräldrar. Böcker om barnets utveckling, biografier och grafiska romaner. Jag lånade hem två av de sistnämnda: Bebisbekännelser (2005) av Lotta Sjöberg (som för övrigt är aktuell med en ny bok Familjeliv som verkar väldigt rolig) och Alltid redo att dö för mitt barn (2008) av Joanna Rubin Dranger.

Mycket kring litteraturen om föräldraskap handlar om igenkänning, tycker jag. Sedan tidigare är jag är lite kär i Joanna Rubin Drangers böcker. Speciellt Fröken Livrädd och kärleken. Jag ville alltså verkligen gilla hennes bebisbok, men blev besviken. Kände inte alls igen mig. Det fanns kapitel om hur amningen känts påtvingad, hur rädd hon är att hennes barn ska skada sig jämt och rädslan inför könsfällor för barnet. Ganska vanliga saker, men inget som ger mig kluckande skratt eller hummande igenkänning. För mig är exempelvis upplevelsen att amningsdiskussionen har snurrat ett varv. Herregud, de bad nästan männen om ursäkt för att de inte skulle kunna amma barnet och på MVC matade oss med varochenfårgörasomdenvillbaradetkännsbraförfamiljen.

Bilden hämtad från
Bebisbekännelser av Lotta Sjöberg (2005)

Lotta Sjöbergs bok var betydligt festligare och jag skickar ut några pysande skratt medan jag läser. Jag gillar att hon driver med det där vardagsfula som utåt ofta ska vara så himla fint och lyckligt. Sådant känns gott och jag får den där igenkänningen som jag behöver och nästa gång jag ska köpa en present till nyblivna föräldrar vet jag vad det ska bli.

Hur blir man en bra förälder?

Det här med barnuppfostran och böcker om det känns väldigt tabu. Lite skämmigt att hålla på med. Det osar sektvarning runt alla metoder där barn ska straffas och belönas och sova på bestämda tider. Mest av allt vill man väl bara vara så där naturligt smart och självklar som förälder. Nu när jag levt med en bebis i två månader kände jag dock paniken komma smygande. Jag saknade något att hålla mig i, något att hjälpa mig i denna stora outforskade ocean som kallas föräldraskap. Herregud, det är en människas framtid vi pratar om! I mammagruppera pratas det om sömnmetoder och man ska ta ställning - är du en sådan här förälder eller en SÅN. Jisses, vem hade kunnat ana att det var så komplicerat att vara förälder. Jag trodde mest att mammor gjorde mellis, hjälpte till med läxorna och blåste bort det onda.

Ett namn figurerar oftare än andra när det handlar om barnuppfostran - den danske psykologen Jesper Juul.  För att tackla min föräldraskapsförvirring  valde jag att läsa Ditt kompetenta barn och tänkte att om jag inte gillar boken, har jag i varje fall allmänbildat mig.

Ditt kompetenta barn är en väldigt intressant bok. Faktiskt det mest intressanta jag läst på mycket länge. Utifrån ett historiskt perspektiv, om synen på barnuppfostran förr och nu och med hjälp av exempel från hans praktik beskriver han hur barnets beteende alltid är en produkt av familjens värderingar och de vuxnas beteende, vi är alla en del av ett större sammanhang. Juul skriver om att ta barnet på allvar och hans stil är rättfram och rakt på sak. Det finns inga genvägar eller universallösningar i Juuls bok, men jag lär mig om mig själv, känner igen mina elever och funderar över Lottens framtid medan jag läser. Om vi som föräldrar inte tar oss själva på allvar, vårdar vår självkänsla, så kommer vi inte heller kunna ge självkänsla till vårt barn, menar Juul.

Så här i efterhand skäms jag inte ett dugg över att ha läst Ditt kompetenta barn, jag känner mig allmänbildad och kanske lite säkrare i föräldrarollen dessutom. Inte dumt alls.

Bebis har koll på litteratur

Bebis har fattat galoppen: "Flitigt läsa gör dig klok, därför läs varenda bok".  Ska bara lära sig att fixera blicken först, sen kör vi.

Tack fina Linda för outfiten!