måndag 31 oktober 2011

Jakten på den perfekta läsplatsen: en förstudie

Att läsa är en helhetsupplevelse: kaffe och kaka och en god bok. Skogens tystnad, en sprakande brasa och en god bok. Efter mitt misslyckade besök på Café Giffi har jag nu bestämt mig för att ge mig ut på jakt efter den perfekta läsplatsen. Så här tänker jag mig den, ungefär:

Jag trivs när platsen jag läser på är fylld med låga bakgrundsljud, en jämn ljudmatta. Bibliotek och caféer är generellt bra ställen. Jag trivs att läsa bland folk, men också med att läsa i ensamhet. Jag vill ha det bekvämt, men sitter gärna, för det ska vara en plats där jag kan äta eller dricka något gott. Helst vill jag ha möjlighet att sitta länge, ganska ofta handlar det om entimmesläsning.

Jag drömmer om att hitta ett stammishak i min närhet att läshänga på. Det får gärna vara ett ställe med vacker utsikt, det är fint att ta upp näsan ur boken och kontemplera ett tag. Det ska vara varmt och ombonat, trångt.

Jag är inte mycket för myskläder och läser gärna på en plats där jag kan ha på mig något fint. Jag sitter helst ute om vädret tillåter. Jag läser gärna hemma i sig, men när maken passar dottern tar jag gärna med mig boken ut, läsningen blir en stund ensam med mina egna tankar och det är ju oändligt lyxigt.

Jakten kan börja.

På förekommen anledning

Jag och min man har haft bröllopsdag i helgen. Han är fin. Finast. Jag gillar presenter och fick en tjusig finstickad tröja. Maken fick en bok (såklart).

- Om du var tvungen att välja vem skulle du välja, mig eller bloggen?
- Dig. Alla dagar.

söndag 30 oktober 2011

Drömprojektet

Min kollega, eller före detta kollega dessvärre, lämnade mig och vårt roliga samarbete runt beteendevetenskapliga programmet och började jobba på en annan skola. Svikare!

Men nu säger hon att hon har en idé, ett drömprojekt. Att vi borde skriva en lärobok ihop. Tillsammans skulle vi kunna göra magi, jag vet det. Det skulle vara så otroligt roligt att jobba ihop igen. Efter höstlovet har hon möte med ett av förlagen. Kan hända att jag förlåter henne allt.

lördag 29 oktober 2011

Föräldraskap i serieform. Igen.

Läste nyss ut Lotta Sjöbergs seriealbum Family Living - Den ostädade sanningen. Teckningarna är fantastiskt snygga och albumet saknar verkligen inte poänger, men jag tycker inte att Family Living är lika rolig som Bebisbekännelser eller för all del Lena Sjöbergs Dom är sötast när dom sover. Jag småler, bläddrar och slår igen boken. Det var det.

fredag 28 oktober 2011

Olästa böcker och gröna kulor

Jag har städat, sorterat ut samtliga olästa romaner ur bokhyllan och lagt dem på mitt nattygsbord. De var fler än jag trodde. Vill lova något storartat i stil med att alla ska vara utlästa innan årets slut, men det skulle vara ljug, så jag låter bli.

Istället ser jag utrensningen som ett försök att hålla de olästa böckerna aktuella i mitt medvetande, så att jag ska bli sugen på att läsa någon av dem och kanske en morgon utbrista: En dåre fri vill jag läsa! Vi får väl se hur suget utvecklar sig. Utan sug ingen läsning, så är det.

Och, JA, det är jag som äter de gröna kulorna i den randiga skålen. Marmeladgodis är ju fantastiskt läsgodis. Prova!

torsdag 27 oktober 2011

En räddare i nöden

Min dotter har varit sjuk i veckan. Maginfluensa och gudvetallt. Ville inte leka, inte äta pannkakor, inte sova. Det enda hon ville göra var att bläddra i Lilla Monsterboken. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Kenneth Anderson, jag är skyldig dig. Okej?


onsdag 26 oktober 2011

Mio, min Mio!

Astrid Lindgrens Mio, min Mio har kommit ut i ny pocket. Trevligt i sig men, nej, jag vill ha den gamla upplagan som den bakåtsträvare och nostalgiker jag är. Den nya osar lite väl mycket Sagan om ringen, tycker jag.

MEN, tanken på en ny upplaga väckte lässuget. Klicketiklick, köplats 1 på biblioteket. Mio!

Dagens ord: misogyn

Huvudpersonen Judd i Sju jävligt långa dagar uppmanas av sin syster att då och då bete sig lite mer misogynt, alltså kvinnohatande. Misogyni skulle vara en strategi för honom att må bättre efter uppbrottet med sin fru, menar systern. Ordet dök nyligen också upp i ett avsnitt av Glee (som jag händelsevis råkar se på då och då).

Är det bara jag som tycker att misogyn osar Amerikat? Tror aldrig att jag sett ordet i en svensk text. Men, det är kanske bara är jag. För övrigt anser jag att misogyni är ganska onödigt, faktiskt. Misandri, däremot. Nä, skämt åsido, kärlek är bättre.

tisdag 25 oktober 2011

Feelgoodromanen jag inte visste att jag behövde

Jag har jagat feelgoodfilmer ett par månader nu. Misslyckats. Det enda jag ser är kreddiga filmer om krig och ångest och de gör ju ingen glad. Senaste filmen som gjorde gott var Kärlek i Normandie och Franska nerver som går på bio nu. Jag har letat lyckliga slut. Däremot har feelgoodromanen har inte riktigt talat till mig. En ganska outforskad genre för mig, faktiskt. Jag visste helt enkelt inte om att jag behövde den. Förrän nu.

Under ett par dagar har jag läst Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. Det är småputtrigt, det är amerikanskt, familjestrul, kärlekstrassel och JA, ett lyckligt slut. Det är inte stor litteratur, men allt kan inte vara det. Ibland är det bara så otroligt skönt att småskrocka medan man läser och luta sig tillbaka i läsfåtöljen i trygg förvissning om att det kommer sluta gott. Och det gör jag. Jag blundar för en del taffliga översättningsmissar och trivs medan filmen om familjen Foxman spelas upp för mitt inre.

I romanens början har vår huvudperson Judd har kommit på sin fru med en älskare, och älskaren visar sig vara hans chef. Judd förlorar jobbet och sin fru och hans pappa har precis gått bort i cancer.  Han är på botten. Faderns sista önskan är att familjen håller en shiva, en judisk ceremoni där man sörjer den bortgångne i sju dagar. Boken utspelar sig under dessa sju dagar då Judd gör upp med sin dysfunktionella familj och med kärleken. Det är stundtals roligt, hjärtligt och som gjort för en film med Hugh Grant i huvudrollen, en judisk Grant.

Och precis som när jag läste Ju fortare jag går desto mindre är jag är jag helt såld på Gilla Böckers trivsamma bokformat. Lite kärlek, faktiskt. Och efter Sju jävligt långa dagar är jag lite mer feelgood i själen, redo att ta mig an ny ångest.

Har du koll på bra feelgoodromaner för mig att läsa? Tipsa mig gärna!

måndag 24 oktober 2011

Fråga: Vad fick boken dig att göra?

Jag älskar när böcker får mig att agera, spinna vidare eller hitta något nytt. Som när jag läste Att föda ett barn och så innerligt ville baka små torra kakor, allra helst rullrån, som huvudpersonen Maj jämt pratar om. Eller när jag var tvungen att googla järnet för att lära mig hur man gör palmvin som det dricks för jämnan i Allt går sönder. Att läsa är så mycket mer än att sitta med ögonen i en bok.

Av ren och skär nyfikenhet undrar jag nu: När fick en roman dig att agera senast? Vad fick boken dig att göra? Dela med dig!

Svara gärna i kommentarsfältet eller på din egen blogg, men glöm då inte att länka hit så att jag hittar ditt svar. Allt gott.

söndag 23 oktober 2011

Dagens ord: chipsmiddag

På söndagarna äter jag och maken chipsmiddag*. Alltså, vi äter ingen vanlig middag utan bara chips. Med dippa. Ohälsosamt, säger ni? Ja, det kan hända. Men det är gott, väldigt gott.


*Nej, ni behöver inte vara oroliga. Resten av veckan är det fibrer, sockerfritt och varierat och mat på regelbundna tider. Helt normalt. Jag lovar.

lördag 22 oktober 2011

På Café Giffi

Café Giffi på Horngatan serverar sorgligt kaffe på ledset porslin, men det är tyst och lugnt och funkar som läsplats. Eller, förresten, det är knappt. Det var nog första och sista gången jag fikar på Giffi, när jag tänker efter. Jag hade hoppats mer på pensionärsfägring och pudrade vaniljhjärtan, de gör ju sitt för läslusten.

En novellsamling som rotar och river i det som skrämmer mig mest

Det allra, allra mest skrämmande jag vet är filmer av David Lynch. Jag har inte ens sett klart Inland Empire för att jag attackgrät av skräck. Jag är inte mörkrädd och tror inte på spöken men att världen inte skulle vara så som jag tror att den är, eller att jag inte skulle vara den jag tror, att mitt psyke spelar mig ett spratt, att människor plötsligt inte skulle se mig eller känna igen mig. Det är skräck.

Linda Boström Knausgårds novellsamling Grand Mal är oerhört otäck. Den rotar och river i allt det som skrämmer mig, i ångest, i verklighetsförvridning. De korta suggestiva novellerna liksom blottar det som jag gömt (också för mig själv). De två novellerna "Önskan" och "Babyalarmet" vill inte lämna mig, och jag mår fysiskt illa när jag tänker på dem.

Grand Mal är Linda Boström Knausgårds första prosabok, men hon har tidigare skrivit flera poesisamlingar. Det poetiska språket gör sitt till berättandet och visar hur novellen ska vara en länk mellan poesin och den traditionella romanen.

Boström Knausgård lyckas visa hur skör vår tillvaro är, hur vi balanserar på gränsen mellan vanvett och förstånd och hur bräckligt det är som håller oss samman. Grand Mal är en grym reality-check, och på samma sätt som jag tvångsmässigt måste se allt det som Lynch producerar kommer jag hålla ögonen på Linda Boström Knausgård i framtiden.

fredag 21 oktober 2011

Spaning: romanaktuella kändisar i mitt kvarter

Det kanske är en slump, men förmodligen bor jag på världens bästa plats. Åtminstone om man är man och ska ge ut en roman i höst, verkar det som.

Häromdagen såg jag romanaktuelle Ulf Lundell helt vanligt gå stavgång i parken där jag hänger jämt. Faktum är att jag ser honom lite nu och då. Jag tror att han gillar sina gamla kvarter (det sägs ju att han är uppväxt på Lundagatan). Han kanske rentav kikar in i lägenheten och minns den ljuva tiden, minns den som igår.

Rikard Wolff har släppt en självbiografi och honom ser jag nästan varje dag. Det verkar vara en mycket rar man. Senast det var en stor fotbollslandskamp gick jag en långpromenad med hunden. Den enda jag mötte var herr Wolff. På så sätt tror jag att vi har en del gemensamt, Wolff och jag. Han verkar inte heller vara den sportiga typen.

I helgens DN läste jag också att gangstermästaren Jens Lapidus hänger med sina kids i Skånegläntans lekpark. Där hänger ju jag också ibland, minsann! Nu ska jag hålla utkik. Se efter om den glade Jens är som vanligt folk. Det verkar ju nästan helt orimligt.

Stalker? Jag?! Nä, ni måste förlåta mig. Jag är från landet. Det är fortfarande spännande med kändisar för mig. Alltså riktiga kändisar. Författare och så. Okej?

torsdag 20 oktober 2011

Gillar't!

Amen, det är ju banne mig helt underbart att få bokpaket från Gilla Böcker. Fina, fina bruna bokpaket med vita snören.

Lyllo mig.

Om det här med att självmedicinera med skräcklitteratur

I söndagens DN skrev Ann Heberlein om hur skräcken blivit vår trygghet nuförtiden. Hon utgick ifrån skräckförfattaren H P Lovecrofts tes om att vi människor håller fast vis uråldriga föreställningar om gott och ont när vi lever i tider av osäkerhet och känner oss hotade av krafter bortom vår kontroll. Vårt suktande efter vampyrromaner grundar sig alltså i en längtan efter trygghet, ordning och tydlighet snarare än att vi söker spänning, menar Heberlein.

Som svensklärare blir jag liksom lite till mig när jag faktiskt inser att det i detta nu skapas en litterär epok, så tydligt markerad av vårt behov av skräcklitteratur. Kommer 2100-talets människor skrocka att det minsann måste varit en tuff tid för människorna under tidigt 2000-tal, eftersom de konstant självmedicinerade med skräck? Den som lever får se.

onsdag 19 oktober 2011

The Man Booker Prize 2011

The Sense of an Ending skriven av Julian Barnes vann årets Man Booker Prize. En kort roman (160 sidor) om vardagligt liv. Kan nog vara fint. Karln kan ju skriva, har jag förstått.

Det var länge sedan jag läste något på engelska; det kanske är dags? (Men åh, vad det tar emot).

Vilka är generationsromanerna för sjuttio- och åttiotalisterna?

Jag är född 1979, i ingenmansland mellan generation X och Y. Nyligen har jag upptäckt hur fint det är med generationsromaner. Böcker som förklarar min generation, min uppväxt. Googlar man "generationsroman" så är det Ulf Lundells Jack som dyker upp. Men Jack är för fyrtiotalisterna, inte för mig.

Igår läste jag Mats Jonssons Hey Princess, en självbiografisk serieroman om kärlek, att börja plugga på universitetet, om sex och brittpop. En fin liten skapelse och definitivt något för min generation att känna igen sig i.

En annan rar generationsroman för sådana som mig är Picasso valde också Kristinehamn av Marcus Grahn, en bok om att vara den som bor kvar på den lilla orten när alla andra flyttar, och så kärlek och Tom Waits på det.

Även Morgan Larssons Radhusdisco är ett stycke barndom på åttio- och nittiotalet för den som gillar det.

Vet du fler? Ge mig tips! Jag ska samla mig en en hel hög, bunta ihop dem och ge dem till mina barnbarn när jag får sådana. De ska få läsa sig till hur mormor hade det i sin ungdom, minsann. Och, jovisst, nu fattar jag poängen med Här är ditt liv, det är ju lite fint att titta i backspegeln. Ibland.

tisdag 18 oktober 2011

Tematrio: Augustprisvinnare

Lyrans tematrio denna vecka handlar om Augustprisvinnare vi läst eller vill läsa. För egen del gillar jag Augustpriset. Det är ett bra pris, bra romaner ringas in och får beröm. En och annan missas, men livet är hårt och orättvist. Även i bokbranschen.

Den allra första Augustprisvinnare jag läste var Aprilhäxan av Majgull Axelsson. Jag minns att jag sträckläste den i baksätet på mina föräldrars bil på väg på semester och att den var den första bok jag läst som vunnit ett pris. Jag minns att det fick mig att känna mig klipsk.

Den bästa Augustprisvinnaren jag läst, so far, är Bengt Ohlssons Gregorius. Det finns så mycket att säga om denna otroliga roman. Men att göra Söderbergs avskyvärde pastor till en älskvärd man är stort. Och Bengt Ohlsson har SPRÅKET. Även denna sträckläste jag faktiskt under en bilfärd (fastän jag blir oerhört åksjuk). Den gången till Åre i smällkalla vintern.

Nästa Augustprisvinnare som står på tur att bli läst är Spill: en damroman av Sigrid Combüchen. Faktum är att jag ska hämta den på biblioteket imorgon. Har emellertid inga planer på att läsa denna i bil. Inga alls.

"Att föda ett barn" är en pusselbit av det som är vi

Att föda ett barn av Kristina Sandberg är en roman om att febrilt kämpa för att leva upp till andra människors förväntningar, i en värld där det inte alltid är självklart vad det är som förväntas. Det är också en roman om ensamhet, om 1930-talet, om kvinnorollen, om moderskap, om alkoholism, om vänskap, om relationer, och det är utan tvivel den bästa roman jag läst i år.

Huvudpersonen i romanen är den 20-åriga Maj som av misstag blir gravid med en man som är nästan dubbelt så gammal som hon själv. Medan hon kommer från enkla förhållanden är han rik och de gifter sig utan att egentligen känna varandra. Det är huvudpersonen Majs tankar vi följer, och hennes tankar om att inte ta för stor plats, att vilja passa in, att inte lukta svett och att leverera det förväntade är också det som driver handlingen framåt.

Jag är förbluffad över att det går att skriva en hel roman, nästan 500 sidor tjock, som en inre monolog utan att det blir tröttsamt eller märkligt. På några få platser dyker en allvetande berättare upp som skvallrar om hur Maj ska komma att bli som gammal, och ibland hör vi Sandbergs röst när hon resonerar med oss läsare kring hur Maj ska agera. Det är så snillrikt skrivet att jag ryser av välbehag.

Nej, det här är ingen dussinvara; Att föda ett barn är en alldeles särskild roman. Inte minst väcker den många tankar runt kvinnorollen och om jämställdhet. Maj vill så gärna vara den perfekta husmodern, samtidigt som nya vindar blåser och en annan kvinnoroll debatteras i tiden.

Jag tycker att boken visar hur vi människor behöver tryggheten av att veta vad som förväntas av oss, och hur vilsna vi blir när vi inte vet. Likaså visar den oss vikten av kommunikation, hur tidens (och nutidens?) tigande tärde på människorna, kanske på kvinnorna i synnerhet. Diskussionen kring jämställdhet blir så relevant med utgångspunkt i den här romanen, mycket mer adekvat än vad den blir då vi utgår ifrån enkelspårig feminism som den vi hittar i Bitterfittan eller Prins Charles känsla. I Att föda ett barn ser jag komplexiteten och svårigheten med att leva med det som anses kvinnligt och manligt.

Att föda ett barn är en pusselbit, en del av det som är vi. Större än så blir det inte.

måndag 17 oktober 2011

Nomineringarna till årets Augustpris är klara

Nomineringarna till årets Augustpris är klara. Jag håller tummarna lite extra för Amanda Svenssons Välkommen till den här världen och Cirkeln skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Heja!

Ett inlägg värt att slösa utropstecken på

I fredags svängde jag förbi Modernistas kontor och hämtade ett exemplar av Linda Boström Knausgårds novellsamling Grand Mal. Nu väntar tjugo noveller med intressanta titlar som "Våreld", "Skogis" och "Den du fruktar" på att bli lästa och recenserade.

Ett recensionsexemplar! Gratis! Till mig! Lyxen!  
(Och nu är årets alla utropstecken slut.)

söndag 16 oktober 2011

Ironin i detta, gott folk!

Jag är kanske inte jätteförtjust i Camilla Läckbergs böcker. Jag kanske har skrivit att det är nonsenslitteratur till och med. Och om jag inte minns fel har jag inte precis dissat något annat författarskap någonsin. Inte här i alla fall. Därför tycker jag nog ändå att det är lite ironiskt att just Camilla Läckberg länkar till min blogg och detta inlägg. Men bara lite, förstås. Ytterst lite.

Nominera böcker till bokbloggarnas litteraturpris!

Jag har nominerat två böcker (svenska!) till bokbloggarnas litteraturpris. Har du nominerat någon? Du har till och med den 31 december på dig.

lördag 15 oktober 2011

Dagens ord: okynnesdextra

När klockan är sju (nittonnollnoll) och barnet sover, då knäpper hennes föräldrar på projektorn och konsumerar tv-serier. Amerikanska. Gärna HBO. Det kan hända att vi okynnesdextrar, det vill säga ser mer än ett avsnitt av Dexter på raken. Det är lyxigt. Ska vi okynnesdextra? Jag säger alltid ja, även om jag spelar svårflörtad ibland. Okynnes vadsomhelst är ju fint, det ligger liksom i ordets natur. Å, så glass på det. Jadå.

Hur är du som läsare?

Enligt O undrar: Hur är du som läsare? Här kommer mina svar på hennes snabbenkät.

snabb  långsam
läser alla ord  skummar en del
gillar långa beskrivningar hoppar över det som inte för historien framåt
kommer ihåg detaljer kommer ihåg i stora drag
undviker tjocka böcker läser gärna tegelstenar
tycker om tunna böcker tycker att tunna böcker ofta saknar något
idealboken är på mindre än 400 sidor idealboken är på mer än 400 sidor
tjuvkikar på slutet läser aldrig slutet förrän boken är just slut
väljer efter omslag skiter fullständigt i ytan
läser baksidetexter undviker baksidetexter
väljer boken efter rekommendation vill helst välja själv
rekommenderar ofta böcker till andra rekommenderar sällan böcker
hör det jag läser i huvudet hör aldrig det jag läser
gillar ljudböcker gillar inte ljudböcker
läser främst böcker i en genre gillar att variera min läsning
läser alltid på svenska läser på flera språk
är bra på att komma ihåg böcker jag läst glömmer lätt bort både titlar och författare
skriver upp det jag läser skriver inte upp det jag läser
läser varje dag läser mer sällan
tycker att läsning är avslappnande tycker att läsning är ansträngande

Jag skummar en del, läser snabb och minns stora drag. Tycker inte att jag är skyldig boken något. Läsning ska vara gott, när det tar emot struntar jag i det. Sinnesstämning är allt. Ibland kan jag ha känslan av att en bok kommer att passa mig bättre en annan gång. Vissa böcker är självklara höstböcker, vissa vill jag läsa när jag mår utmärkt, andra när jag är nere. De sparar jag på tills rätt situation infinner sig, de andra sållar jag bort. Jag rekommenderar gärna böcker, men har märkt att jag inte är så bra på det. Jag hajpar lätt de böcker jag verkligen gillar i sådan grad att de aldrig kan leva upp till det.

fredag 14 oktober 2011

Rum för barn är rum för mig

Jag och Lotten (9 månader) var på besök på Rum för barn på Kulturhuset häromdagen. Vilken fantastisk plats! Rum för barn är ett bibliotek för barn i olika åldrar, med alla de finaste böckerna och miljöer gjorda för barn med kuddhörn, rutschkana, spännande labyrinter och vrår att gömma sig i.

En ganska stor del av mig önskar att jag var fem år igen och fick lov att spankulera runt bland allt det underbara och gömma mig i ett hörn med en trave nya böcker. Men eftersom jag inte är fem, utan vuxen, valde jag istället att kura ner mig i en stor soffa med en hög böcker, läste för Lotten och bläddrade i föräldralitteratur (givetvis stod jag plötsligt med en bok full med sömntips i min hand). Jag hittade också en ny barnboksfavorit -  Snigelhjärta. Otroligt fin och poetisk liten kreation.

Rum för barn är härmed ett stammishak.

torsdag 13 oktober 2011

Nominera någon till "Årets boktipsare"!

Boktipset har just nu en tävling där man kan nominera någon till årets boktipsare. Vinnaren får bland annat 100 böcker (!) från förlaget Gilla böcker och en Stringhylla. Dessutom kan de bästa nomineringarna vinna pris. Det ni! Fram till 30 oktober kan du nominera någon eller något. Jag har redan nominerat min kandidat till priset, minsann. Vem det är kan du nog lista ut om du läser här.

Att föda ett barn - vad är det för titel egentligen?

Kristina Sandbergs Att föda ett barn fick ett väldigt varmt välkomnande när den gavs ut förra året. Jag var sugen på att läsa den då, men avstod i huvudsak för att - hör och häpna -  titeln inte passade mig.

Det är naturligtvis ett märkligt sätt att sortera ut en bok, men likaväl sant. Titeln Att föda ett barn påminner onekligen om förlossningslitteratur och någonstans när jag var höggravid kände jag kanske att det blev lite too much att sitta på pendeltåget med Att föda ett barn upptryckt i ansiktet på mina reskamrater. Ja, exakt så töntig är jag.

Nu ska jag ge boken en ny chans och 100 sidor in i boken är jag förälskad. Hur KUNDE jag välja bort den här boken på grund av dess titel. Va? VA? Den här boken skulle jag vilja diskutera med de arga feministerna som ivrigt hyllar Bitterfittan, för bilden av Maj är det intressantaste kvinnoporträtt jag mött på länge:

"Hur han sa helt apropå att om kvinnan ska befrias kan hon inte stå och baka småkakor. Småbröd är kättingen som måste gå ur tiden, sa han, och så tog han en plättbakelse och drack kaffe och hon såg hur det rann en brun droppe på hans renrakade haka, och nu sitter hon här och blir arg och tänker att det är ju själva glädjen, att bläddra i mammas kokbok och drömma inför jul och midsommar: smörkringlor, strassrosor, brysselkex, rullrån, schackrutor och korintkakor".

Det blir spännande att se vad mer den här boken har att bjuda på. Åter till läsningen!

onsdag 12 oktober 2011

Allt går sönder

Att läsa Allt går sönder av Chinua Achebe är onekligen att stiga in i en helt annan värld. Jag må vanligtvis sky främmande kulturer i bokform, men Allt går sönder sträckläste jag.

Allt går sönder beskriver motsättningarna mellan de kristna kolonisatörerna och igbo-folket i Nigeria. I boken får vi följa Okonkwo, en av byn Umuofia stora krigare. Han är en hyllad man i sin klan, har tre fruar och många barn. Trots att hans far var en lättjefull man har Okonkwo skapat sig ett namn och arbetat hårt.

Varje kapitel rymmer en liten anekdot från Okonkwos vardag, vi får se medgångar och motgångar, och vi lär oss om seder och bruk. Det är lättsamt skrivet och tempot är högt. Med de kristna kolonisatörernas intåg i byn börjar sönderfallet för bokens huvudperson. Efterhand går allt sönder för Okonkwo.

Achebe lär ha skrivit romanen som ett svar på Conrads Mörkrets hjärta, då han ska ha blivit provocerad av Conrads sätt att beskriva hur den europeiska mannen slukas av Afrikas mörker. Achebe vill visa oss något, det finns ett tydligt pedagogiskt syfte med Allt går sönder. Han väljer inte sida, utan tar dig bara i handen och visar. Och just detta inkluderande förhållningssätt är bokens styrka, tror jag. Jag får hjälp att förstå.

Från och med nu är Mörkrets hjärta och Allt går sönder två sidor av samma mynt för mig, där den ena inte kan finnas utan den andre.

PS: Nyponsoppa med glass och mandelbiskvier är gott även utan en god bok.

tisdag 11 oktober 2011

Bokalfabetet, bokstaven N

Enligt O har varje vecka bokfrågor i något hon kallar Bokalfabetet. Denna vecka har turen kommit till bokstaven N och hon vill  veta vilken författare eller bok vi förknippar med följande ord:

Nonsens. Jag säger Camilla Läckberg. Sen säger jag inget mer om den saken.

Nummer. Den första titel som dyker upp i mitt huvud är Hungerspelen. Kanske för att varje tävlande har ett nummer (eller?). Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att Hungerspelen är ett ganska dåligt val. Men hur som helst. Hungerspelen.

Nobba. Tankarna gick direkt till en ungdomsbok och Det är så logiskt. Alla fattar utom du, där Ester hela tiden verkar nobba Johan.

Namn. Picasso valde också Kristinehamn av Marcus Grahn. Picasso är ju ett namn, och boken är bra. Gott så.

Noggrann. Vem är noggrann om inte Lotten i Mina drömmars stad?

En karaktär som börjar på bokstaven N är Nora i Et dukkehjem skriven av Ibsen och en författare jag är nyfiken på är Mats Jonsson. Vill läsa både Hey Princess och Mats kamp. NU.

måndag 10 oktober 2011

Tre nordiska favoriter

Nästa års bokmässa har tema Norden. Yej! Jag tillhör ju skaran som lite oförskämt trivs i närområdet, kulturer jag känner till och så. Tema Norden - jag hör att du ropar på mig. Jag kommer! Lyran söker med anledning av nästa års tema på bokmässan efter lästips, tre böcker från Norden. Här kommer mina tre favoriter:

1. Carsten Jensen - Vi de drunknade. Här får vi följa några människoöden i den lilla danska staden Marstal och på haven som de marstalska skeppen besöker under hundra år, från dansk-tyska kriget 1848 till andra världskrigets slut. Berättaren är något som ovanligt som ett vi, stadens invånare som med vakna ögon iakttar det som sker.

Sättet att berätta ger historien något allmängiltigt och stort, nästan som en dansk Aeneiden eller Iliaden, även om det som skildras lika ofta är små vardagsiakttagelser som stora hjältedåd. Carsten Jensen har gjort noggranna efterforskningar om Marstals historia medan han skrev sin roman, men karaktärerna är helt fiktiva. Romanens upplägg är för övrigt genialiskt, varje delberättelse skulle kunna läsas som en självstående novell, men berättelserna är också länkade till varandra genom att karaktärerna vandrar in och ut ur dem.

När Jensens roman kom ut hyllades den och jag läste ett femtiotal sidor innan jag gav upp och la den åt sidan. Tyckte den gången att den var seg och att det mest handlade om krig. Men, jag förstod ju ingenting, det är tydligt. När är jag läste den andra gången hade jag ett rikare tålamod och jag blev belönad. Det är karaktärerna i Vi, de drunknade som växer på mig. Jag tycker så mycket om dem: Laurids, Albert, Knud Erik och de andra. Krigen utspelar sig i bakgrunden, det är människorna som är berättelsen. Det finns värme, förtvivlan, kärlek, hopp, saknad och gemenskap i Vi, de drunknade och det är just det jag tycker om. Blir också imponerad av hur Jensen fångat varje tidsanda i i sitt sätt att skildra människorna i Marstal, att jag när boken är slut har förflyttats hundra år i tiden utan att märka hur det gått till.


2. Kjersti Annesdatter Skomsvold har skrivit en helt underbar debutroman, Ju fortare jag går, desto mindre är jag. Den är så otroligt fin. Och rolig. Och oändligt sorglig. Få böcker kan beröra och ytterst få böcker får mig att skratta högt. Men när jag läst ut Ju fortare jag går, desto mindre är jag har jag både skrattat högt och är berörd in i hjärtat.

Boken handlar om pensionären Mathea Martinsen. Under några dagar får vi följa henne medan hon försöker gör avtryck på världen som hon är så ensam i, hon går på pensionärsbingo, gräver ner en tidskapsel och försöker interagera med andra människor. Samtidigt blickar Mathea tillbaka på sitt liv och sin relation med sin kärlek Epsilon som inte lever längre. Mellan raderna förstår vi efterhand vad som varit glädjen och sorgen i Matheas liv.

Storheten i boken är språket, de tragikomiska situationerna och de fina personporträtten av Mathea och Epsilon, två ganska udda karaktärer: "När Epsilon var på jobbet var jag ensam hemma utan att göra något särskilt. Jag passade inga barn och städade bara slarvigt, aldrig högst upp. Med ojämna mellanrum sköljde jag ögonen i våra små snapsglas, men nu tänker jag att jag har gjort för lite och ingenting av betydelse."

Jag älskar Ju fortare jag går, desto mindre är jag och jag önskar att alla jag känner fick läsa den.

3. Jag slukade Mordet på Halland av Pia Juul på en dag. Ångrar nästan att jag inte sög lite mer på varje kapitel, det var boken egentligen värd. Jag var för hied* och inne i det sedvanliga lästempot. Det är så sällan jag läser böcker där varje mening betyder något. Mordet på Halland var allt jag tänkt mig; 159 sidor förtätat suggestivt relationsdrama. En deckare som inte är en deckare.

Mordet på Halland handlar om Bess. Vi får följa henne under några veckor med start från det att hennes sambo Halland blir skjuten utanför deras hem. Titeln får oss att tro att boken är en deckare och på ett plan handlar boken om vem som kan tänkas ha skjutit Halland. Men egentligen verkar boken nysta i människors relationer och livsval, vilja och ovilja att se verkligheten som den är. Alltså, det verkligt viktiga i våra liv. Och boken ger oss inga svar, vilket är oerhört frustrerande och samtidigt befriande. Det är som att läsa någon av Murakamis böcker där jag alltid jagar febrilt efter lösningen som aldrig riktigt visar sig. Läs Mordet på Halland. Och unna dig att läsa långsamt.

*hied - skånska för att vara hetsig, stressad eller het på gröten

Det är då som den stora Läckbergångesten rullar in

Camilla Läckberg, denna deckarfabrik till kvinna! Var nere på Hemköp nyss och vid tandkrämen hittar jag en hel pall med senaste boken Änglamakerskan. E-n h-e-l p-a-l-l.  Folk köper onekligen ohemula mängder Läckberg. Tanten är rik som ett troll.

Samtidigt som en del av mig är sjukt avundsjuk på att det går att tjäna storkovan på att skriva böcker i en mysig skrivarlya i centrala stan, och en del av mig är jätteglad över att folk läser böcker istället för att slåss och se på tv hela dagarna, och trots att jag borde vara tacksam över att en kvinna gjort sådana litterära framsteg så måste jag säga det här: DET ÄR SKRÄP. KÖP NÅGOT ANNAT. VÅGA!

Puh, det var skönt.

PS: Det bor ett potentiellt Dostojevskijfan i oss alla. Det är jag övertygad om.

söndag 9 oktober 2011

Dagens ord: perniciös

Hittade en anteckning från Easter Parade angående ordet perniciös. Vår huvudperson Emily tycker att sjuttonhundratalsromaner är perniciöst tråkiga, det vill säga livsfarliga.

Sjuttonhundratalet må ha en del tråkiga romaner på sitt samvete, men Candide kan ju verkligen inte räknas in i alla fall. Rousseaus Bekännelser däremot, den boken dödade mig nästan i tristess, så där ger jag Emily helt rätt.

lördag 8 oktober 2011

Främmande kultur, here I come

Har börjat på en bok från en främmande kultur, Allt går sönder av Chinua Achebe. Frivilligt. Man skulle kunna tro att det är mitt annars konstanta vältrande i västerländsk 2000-talslitteratur som på något sätt skapat en längtan efter något nytt. Men ingalunda. Drivkraften är ren och skär nyfikenhet. I retrospekt kan jag konstatera att tre faktorer lett fram till mitt bokval.

1. Boken fanns med i Peter Boxalls lista med 1001 böcker att läsa innan jag dör.

2. Min goda vän Maja hade läst boken och tipsade att den var bra. Annorlunda.

3. Sedan var det incidenten med 50 Cent, musikern. Han ville ju ha Things fall apart som titel på sin kommande film, men Achebe stämde honom. När 50 Cent erbjöd 1 miljon dollar för titeln tog han det som en förolämpning och sa att titeln inte var till salu för en miljard. Dollar. Det verkar således vara gott gry i karln, det får man ändå säga.

Så. En Peter, en Maja och 50 Cent senare sitter jag med Achebe i min hand. Jag antar att även jag måste sänka garden ibland och släppa in något nytt.

fredag 7 oktober 2011

Pixiboken för vuxna är en fin liten sak

Hittade de små novellhäftena från Novellix i min lokala bokhandel på Bysistorget och började med att införskaffa och läsa Jens Liljestrands "Sandhamn".

För dryga 30 riksdaler fick jag en stund på Sandhamn mitt i sommaren. Inte alls tokigt. Faktum är att jag stordiggar konceptet med pixiböcker för vuxna, tänk er själva: en tråkig bussresa, en kaffe i solen, i telefonkö till Försäkringskassan + ett novellhäfte = förgylld vardag. (Min man civilingenjören sliter kanske sitt hår nu över det lite slarviga användandet av matematiska tecken. Förlåt Johan.)

För läsotåliga som jag, som gärna vill prestera, vill bli klara och komma till poängen är ju noveller fenomenala. Nu hinner jag läsa i lugn och ro, fundera i lugn och ro och det har bara gått trekvart. Perfekt.

Och själva novellen då? Jo, riktigt klipsk. Gillar! Relationen mellan huvudpersonen Puma, en tennisspelare på dekis och hans dotter Martina ger mig något att tänka på. Och slutet öppnar för tolkning både för den hoppfulle och den som vill köra Puma i skiten.

Fabulerat i Lärarnas tidning!


Rocky och manligheten

Rocky. Jag skulle vilja gilla Rocky. Jag menar, det är ju Södermalm och Stockholm, ett nutidsporträtt i serieform. Problemet är väl lite grand att det aldrig är roligt. Och för att sticka ut hakan ett litet stycke så skulle jag vilja säga att det är en väldigt manlig serie vi talar om. Jag kan inte relatera.

Min man gillar Rocky, klipper ut små strippar och sparar. Skrattar förnöjt. Häromdagen kom han hem med en seriestrip som han trodde att jag skulle gilla. Ni ser den här ovan. Och jo ÄNTLIGEN drog jag lite på smilbanden. Det var inget jätteskratt, men ändå. Jag gillade Rocky. Även en blind höna kan hitta ett korn. Jodå.

torsdag 6 oktober 2011

Nobelpriset 2011

Tranströmer, alltså. Det kan jag leva med.

Dagens ord: palimpsest

En femma till den som har koll på ordet palimpsest. Har du?

I Vad jag älskade kommenterar konsthistorikern Leo Hertzberg en serie konstverk och säger att varje enskilt verk blev en tjock palimpsest av läsbar och oläsbar text, alltså en tjock handskrift vars text bortskrapats och ersatts med ny. Fint ord, men det blir nog svårt att få in det naturligt i en vanlig mening är jag rädd. Det dräller ju inte av palimpsester precis.

onsdag 5 oktober 2011

Vad jag (inte) älskade

Jag började på Vad jag älskade av Siri Hustvedt och kan inte förmå mig själv att fortsätta läsa. Det är absolut inte dåligt, men kanske en smula för mustigt för min smak. Porträttgalleriet verkar enormt och så är det, ehm, präktigt. "Vid det laget hade Erica och jag varit tillsammans i mer än fem år, och jag tänkte mig ofta vårt äktenskap som ett enda långt samtal." Nämen, vad fint för dem!

Jag tyckte mycket om Sorgesång, men det lockar mig inte att läsa om konsthistorikern Leo Hertzberg. Trots att det är en relationsroman. Trots att den utspelar sig i New York. Trots att jag är helt såld på paret Hustvedt-Auster och allt Brooklynmysigt de producerar. Kanske blir det Vad jag älskade en annan gång, men definitivt inte nu.

Tillbaka till New York

Efter New York-skildringen Easter Parade gjorde jag en liten avstickare till Välkommen till den här världen, men nu är det New York som gäller igen. Siri Hustvedt, jag hoppas att Vad jag älskade är så bra som alla säger.

Underbart neurotiska karaktärer och ett språk i en klass för sig

Välkommen till den här världen är nog precis så märklig som jag föreställt mig. Huvudpersonerna är en neurotisk nagelbitande Greta; konstnären Simon som är besatt av Wuthering heights och tänker i diktform; Claus som närmast kan beskrivas som en vuxen man med koncentrationssvårigheter. De tre udda karaktärerna i Amanda Svenssons triangeldrama lever nära, men når aldrig riktigt fram till varandra. Åtminstone inte till en början.

Språket känner jag igen från Hey Dolly. De som inte står ut med alternativ stavning, talspråk och ofullständiga meningar göre sig icke besvär. Tempot är högt, texten fragmentarisk och till en början känns berättelsen spretig. Att läsa känns som att slungas i en centrifug. När boken når sitt slut faller oväntade bitar på plats och små detaljer plockas upp och får ny betydelse.

"Det finns en tid på dygnet när tågen inte går. Hopparna stannar hemma, väntar och förbereder sej. Tar på sej finkostymen, putsar skorna, vattenkamning och lösögonfransar. Sötvattenspärlor, klackring, näsduk med broderat monogram. Ett tjockbottnat glas och en iskub. En smäktande tango på skivspelaren, kanske en sista tanke på en kyss i regnet i Salamanca eller en nyfödd bebis skrynkliga ansikte. Sen slår klockan fem på morgonen och de lämnar sina hus."

Den här berättelsen är en roman om ung kärlek, om relationer och vänskap. Samtidigt är den helt klart något annat. Den är ful och vacker på samma gång, något i den skaver och ropar på uppmärksamhet, petar på mig. Jag är full av beundran för Amanda Svensson, det krävs mod för att skriva en bok som Välkommen till den här världen. Men, vem har det om inte hon?

tisdag 4 oktober 2011

Starstruck

Jag fick just ett mejl av Marcus Picasso valde också Kristinehamn Grahn. Det var så coolt att jag nästan dog en smula. Ja, det var det.

Åh, Birro, nu sitter du i klistret

Jag tycker om dig, Marcus Birro, men nu sitter du allt i klistret. KD?! Sparken från jobbet på TV4?! Skriv på heltid istället, det kanske blir knapert men det blir nog bra. Bättre. Och så har du ju På spåret. Där är du ju kung. Okej?

måndag 3 oktober 2011

Tre nobelpristagare, om jag fick välja.

Inspirerad av Lyrans Noblesser har jag funderat en stund över årets Nobelpris i litteratur. I år vore det uppfriskande med en Nobelpristagare jag redan läst, tycker jag. Därför tänker jag mig någon av följande tre:

1. Haruki Murakami. Ett föga originellt val om man får tro BraOdds.com, men det är ju en författare i nobelklass. Kafka på stranden är genialisk och Fågeln som vrider upp världen likaså. Murakami kan som ingen annan skapa suggestiva världar som skuggar det mänskliga psykets irrvägar. Det är vackert, skrämmande och alltid intressant.

2. Alice Munro. Hon nämns ofta i nobelprissammanhang och JA, hon förtjänar ett pris. Munro skriver vackra, välskrivna noveller om mänskliga relationer. Noveller är ofta styvmoderligt behandlade; de förtjänar bättre. Läs För mycket lycka och se vad du själv tycker.

3. Amos Oz. Ge gossen ett pris någon gång! Inte minst för att ge oss gymnasielärare möjligheten att gratis ge bort en bok skriven av en nobelpristagare. Amos Oz Hur man botar en fanatiker delas ju ut gratis varje år via Teskedsorden.

På torsdag den 6 oktober kl. 13 får vi veta om kommittén har tagit vara på mina intressen eller inte.

söndag 2 oktober 2011

Berörd av Blanche och Marie

Jag har hållit mig borta från historiska romaner och Boken om Blanche och Marie av Per Olov Enquist är den första på mycket länge. Boken berättar en del av den tidiga psykologins historia, det borde väl vara något för mig?

Blanche var den kände psykiatrikern Charcots favoritpatient på sinnesjukhuset Salpêtrière och det sägs att de var förälskade i varandra. Hon hävdar själv att hon orsakade hans död. Efter Charcots död blir Blanche av med sina hysteriska anfall och börjar arbeta för den då ännu okända Marie Curie. Hon kom att hjälpa henne med hennes experiment med radium, vilket gjorde att hon fick amputera bort sina lemmar, en i taget tills hon dog av sviterna från all strålning hon utsatts för. P. O Enquist berättar historien om Blanche och Marie, utifrån Blanches fragmentariska och bitvis poetiska anteckningar.

Jag känner mig berörd av boken. Av Blanches oerhört tragiska öde, där hon mot slutet av sitt liv ligger och ruttnar utan armar och ben i en trälåda, medan hon tänker tillbaka på Charcot och kärleken till honom; Av den otroliga kvinnan Marie Curie, upptäckten av radium, Nobelprisen och hur hon rakryggad åkte till Stockholm och hämtade sitt andra pris, trots att Nobelkommittén uttryckligen bad henne att stanna hemma, eftersom hon hade en affär med en gift man; Av bilden av dåtidens psykiatriska vård på det ohyggliga sinnessjukhuset Salpêtrière där tusentals kvinnor låstes in: "Det var det övre avrundade skiktet i denna tragiska och komiska samling av sex tusen grå skuggor som mumlande, skrikande eller gråtande med långsamma rörelser, likt paddor, rörde sig genom de nedsmutsade gångarna och rummen, mellan dessa metertjocka murar, eller ute på de trånga öppna platserna i villrådiga grupper."

Boken är mörk. Kärlek står i centrum, men runt den finns sorg, död och förruttnelse. En roman kan belysa och ge liv åt historien, det är tydligt. P.O Enquists kommentarer vittnar om att han både äcklas av och beundrar kvinnorna han beskriver. För egen del blir jag ledsen i själ och hjärta när jag läser, mot slutet skumläser jag för att jag inte orkar ta in mer. "Men de måste ju båda haft en föreställning om vad kärlek borde vara. Var det inte så? För helvete, det måste ju varit så."

lördag 1 oktober 2011

Litteraturgourmanden tipsar

En litteraturgourmand jag känner tipsade mig om två författare som skriver noveller i samma stil som Easter Parade. Låter onekligen lovande. Noveller! Amerika! Lorrie Moore och Amy Hempel hamnar högt upp på önskelistan.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...