Aura

Kan sextio sidor rymma ett mästerverk?

Den mexikanske författaren Carlos Fuentes ville experimentera med romanens uttryckssätt och värjde sig mot västvärldens syn på realism. Tillsammans med bland annat Gabriel García Márquez och Mario Vargas Llosa var han en del av El boom, den Latinamerikanska litterära rörelse på 60- och 70-talet som kom att etablera konventionerna för modern latinamerikansk litteratur. Boomen genererade experimentella romaner, inte sällan med inslag av magisk realism och samhällskritik.

Fuentes Aura (1962) är ett av El booms nyckelverk, en kortroman som på 60 sidor utmanar läsaren att fundera över vad ungdomens skönhet har för värde medan vi slungas mellan dröm och verklighet i ett suggestivt förtätat drama.

Den unge akademikern Felipe tackar ja till att arbeta hos den gamla änkan Llorente med att skriva rent en död mans memoarer. I huset finns också Llorentes brorsdotter Aura som i det närmaste förtrollar Felipe med sina gröna ögon. I huset vävs dröm och verklighet samman. Är Aura och Llorente en och samma person? Är Felipe anställd för att spela rollen som Llorentes döde make? Är hela berättelsen ett utslag av Felipes fantasi? Märkliga sammanträffanden mellan dåtid och nutid  skapar den kusliga berättelse och den fantasieggande magiska realism Fuentes blivit berömd för.

Språket är experimentellt, men inte svårläst. Vid första läsningen förflyttas läsaren obemärkt mellan det som är verklighet och det som är dröm. Symbolladdade detaljer förstärker det redan förtätade. Att hela berättelsen är skriven i du-form skapar dessutom en egendomlig känsla av att Felipes berättelse lika väl kunde varit din:

Långsamt går du upp till ditt rum, kliver in, kastar dig mot dörren som om du vore rädd att någon skulle följa efter dig: flämtande, svettig, drabbad av en känsla av maktlöshet som isar din ryggrad, en känsla av visshet: om något eller någon skulle komma in, skulle du inte kunna göra motstånd, du skulle avlägsna dig från dörren, låta det ske.

Jag hörde Jonas Hassen Khemiri berätta att Aura var en av hans favoritromaner och jag är beredd att säga det samma.

Utgivningsår: 2002
Översättare: Elisabeth Helms
Förlag: Natur och Kultur
Köp den, exempelvis via Bokbörsen.

Krönika om ett förebådat dödsfall

År 1982 fick Gabriel García Márquez Nobelpriset i litteratur med motiveringen: "för hans romaner och noveller där det fantastiska och det realistiska förenas i en rikt sammansatt diktvärld, som speglar en kontinents liv och konflikter"

Krönika om ett förebådat dödsfall är min första Márquez och trevlig läsning rakt igenom. Ja, det här är just en TREVLIG bok. Smålustiga, udda karaktärer gör berättelsen och trots att vi från start vet att Santiago Nasar ska bli mördad är berättelsen inte alls så sorglig som man skulle kunna befara.

Márquez nämns ofta i samband med genren magisk realism, och hans mest kända verk Hundra år av ensamhet lär vara ett utmärkt exempel på det.

Krönika om ett förebådat dödsfall är istället ett lysande exempel på att nobelpristagare inte nödvändigtvis behöver skriva tjocka, svårläsa böcker. Och även om boken bara är 144 sidor lång finns mycket av intressant berättarteknik att diskutera i romanen, bara det att den berättas baklänges borde ge läsaren något att fundera över.


Originaltitel: Crónica de una muerte anunciada
Översättare: Peter Landelius
Utgivningsår: 1981
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den, exempelvis via Bokbörsen