onsdag 3 november 2010

Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Kjersti Annesdatter Skomsvold har skrivit en helt underbar debutroman. Ju fortare jag går, desto mindre är jag är så otroligt fin. Och rolig. Och oändligt sorglig. Jag önskar att jag hade skrivit den här boken själv. Få böcker kan beröra och ytterst få böcker får mig att skratta högt. Men när jag läst ut Ju fortare jag går, desto mindre är jag har jag både skrattat högt och är berörd in i hjärtat.


Boken handlar om pensionären Mathea Martinsen. Under några dagar får vi följa henne medan hon försöker gör avtryck på världen som hon är så ensam i, hon går på pensionärsbingo, gräver ner en tidskapsel och försöker interagera med andra människor. Samtidigt blickar Mathea tillbaka på sitt liv och sin relation med sin kärlek Epsilon som inte lever längre. Mellan raderna förstår vi efterhand vad som varit glädjen och sorgen i Matheas liv. Storheten i boken är språket, de tragikomiska situationerna och de fina personporträtten av Mathea och Epsilon, två ganska udda karaktärer: "När Epsilon var på jobbet var jag ensam hemma utan att göra något särskilt. Jag passade inga barn och städade bara slarvigt, aldrig högst upp. Med ojämna mellanrum sköljde jag ögonen i våra små snapsglas, men nu tänker jag att jag har gjort för lite och ingenting av betydelse."

Jag älskar Ju fortare jag går, desto mindre är jag och jag önskar att alla jag känner fick läsa den.

Inga kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...