Doktor Glas på Dramaten är genialisk

Jag och maken hade biljetter till Doktor Glas på Dramaten i lördags. Jag älskar ju den gode Söderberg och hade laddat. Ordnat barnvakt. Våra goda vänner och tillika grannar hade sett pjäsen visade det sig. Båda hade somnat. Och i Dramatens hårda stolar ska det ganska mycket till. Jag vet. Jag har också somnat på Dramaten. Således var förväntningarna låga när Christer Henriksson steg in på scenen och började sin en och en halv timme långa monolog - Doktor Glas.

Sceneriet var sparsmakat: ett läkarmottagningsrum med skrivbord och två stolar, ett stort fönsterparti. Till en början är jag besviken över hur gammal Henriksson är, Doktor Glas är ju bara lite över trettio, och Henriksson över sextio. Dessutom bjuder han in till några billiga skratt. Doktor Glas är ingen rolig historia. Och till Dramaten går jag för att se teater. Inte buskis. Men ganska snart är jag som förtrollad av monologen. Genom att låta Doktor Glas återberätta händelserna runt Helga och pastor Gregorius medan han vandrar runt i sitt mottagningsrum får vi del av doktorns tankar. Jag kommer på mig själv med att så uppslukas i berättelsen, visualisera det doktorn återberättar att när berättelsen åter landar i ett här och nu i mottagningsrummet känns det som om jag sett dem allesammans, doktorn som dricker ett glas vin på Grand Hotels terrass, den vidriga pastorn på väg till Porla och Helga när hon gråter på kyrktrappen. Genialiskt! Och pjäsen är trogen Söderbergs original, det tycker jag om.

För mig var Doktor Glas på Dramaten inget sömnpiller. Och när vi promenerade hemåt funderade jag åter över karaktärerna i berättelsen om Doktor Glas och hur ensamma de ter sig alla tre: doktorn, pastorn och Helga. Var det rätt av doktorn att mörda Gregorius? Jag vet inte. Men jag blir återigen sugen på att läsa Bengt Ohlsons replik Gregorius för att läsa om någon som tar pastorn i försvar. Hjamlar Söderberg, det måste man ge dig, din berättelse lever än.

Jane Eyre

Igår var jag och såg Jane Eyre med några av mina elever och några Edits på Dramatens Lilla scen. Det var helt klart en sevärd tillställning. Framförallt var sceneriet kreativt och snyggt och några av rolltolkningarna riktigt bra, bland annat Julia Dufvenius som Jane Eyre och Basia Frydman som Adèle. Sedan har vi det här med Michael Nyqvist. Som så många andra är jag mätt på Michael Nyqvist (Förlåt, mamma). Det känns som om jag sett Michael Nyqvist med bar överkropp och öppna armar i varenda svensk produktion de senaste fem åren. Det blir lite tröttsamt. I Jane Eyre är Mr Rochester den kanske intressantaste karaktären och, nej, Michael Nyqvist kan inte kan bära det oket med värdighet.Jag vill tänka mig Mr Rochester som något mer.

Publiken som mestadels bestod av tonåringar var formidabel, det skrattades, busvisslades och applåderades på ett sätt jag aldrig varit med om på Dramaten. Mycket uppfriskande! Och såg jag inte fel drog både herr Nyqvist och fröken Dufvenius på smilbanden emellanåt.

Och i gammal vanlig ordning vinner boken över pjäsen. Jane Eyre är en intressant berättelse och ett fascinerande personporträtt, det går inte att komma ifrån. Berättelsen är kanske mest en kärlekshistoria, och visserligen en stark och vacker sådan, men kärlekshistorier går jag sällan igång på. Det blir lätt ganska geggigt. Det jag gillar med Jane Eyre är huvudpersonens rakryggade självsäkerhet och - hör och häpna - det långsamma berättartempot. Jag hade liksom glömt bort hur det är när en författare riktigt gottar sig i detaljer. Det är också fascinerande att 1800-talsmänniskorna läste av varandra efter färgen på kinderna och uttrycket i pannan. När slutade vi göra det i litteraturen, egentligen?


http://knuff.se/isbn/9789100114664