Jag behöver skämskudde när jag läser Salome

Mara Lee gav ut boken Ladies 2007. Salome (2011) utspelar sig återigen i Skåne, denna gång i det fiktiva Ormby (Osby?) där vår huvudperson Elsa Mo är "radhusprinsessa" om man får tro bokens baksidestext. Elsa är en tonåring som lever för dansen och är intrasslad i flera besvärliga relationer med vänner och familj, den dödssjuka bästa vännen Veronica, sin alkoholiserade pappa och fosterbrodern Johannes, exempelvis. Salome är en biblisk person och hennes dans för Johannes döparen - som hon sedan väljer att få dödad - är en del av mytbildningen runt henne. Elsa Mo är ett anagram av Salome.

Jag älskar intertextualitet och allusioner, anspelningar på andra litterära verk. Det ger djup åt en text och då och då får jag känna mig supersmart för att jag känner till verket som det alluderas på. Andra gånger googlar jag järnet för att förstå anspelningarna. Murakami är en mästare av allusioner och det är ingen slump att jag därför älskar hans böcker. Salome av Mara Lee har blivit hyllad av kritikerna.
"Det är en fullkomligt oförutsägbar historia som man som läsare omöjligt kan värja sig emot på grund av den starka närvarokänslan ... Språket förhöjer bokens värde, nyanserat, poetiskt, originellt" skriver Svenska Dagbladet. Men ändå. Jag är inte såld. Jag tycker att anspelningen på Salomemyten blir banal. Det känns som Mara Lee vill skildra sin egen trassliga tonårstid och göra den till något stort genom att jämföra Elsa med Salome. Jag tycker inte att det kommer under huden på mig. Berättelsen känns spretig. Personporträtten känns oavslutade och inte på det där nyfikna sättet, jag blir aldrig riktigt klok på Johannes och Veronica. Det finns något naivt och lite pinsamt över berättelsen, som att läsa någons dagbok och inse att personen jag tycker om egentligen är lika liten och osäker som jag själv. Men, det kanske säger det mer om mig än om berättelsen i sig.

Berättelsen utspelar sig bland ungdomar på åttiotalet. Mara Lee har valt att skriva ungdomarnas samtal i dialogform. Jag kan bara säga en sak: Usch. Det är omöjligt att skildra ett utgånget ungdomsspråk på ett vettigt sätt. Jag vill ropa på Mara Lee och säga: Gör det inte! Men nu är det för sent. Dialogerna med något slags imiterat åttiotalsungdomsspråk finns där och det känns bara fel, fel, fel.

Det slutar inte precis med två tummar upp för Salome. Jag behöver skämskudde när jag läser, vill mest lägga den bakom mig och gå vidare. Kanske kan Edits ge ljus åt berättelsen, annars förpassas den till återvinningen.

Läs vad andra tycker om Salome här.