torsdag 30 maj 2013

Springa med åror


Cilla Naumann imponerar på mig med sin roman Springa med åror

Romanens jag, bondflickan Monika, blir vän med sommargästen Johanna och deras vänskap kommer att färga av sig på Monikas hela tillvaro, från barn till vuxen. Romanen skildrar svårigheten med klasskillnader, men också friktionen i en ojämlik vänskap där den starka dikterar villkoren:
   "Jag vill inte att sommaren ska ta slut", säger jag trots att jag vet att jag inte borde säga det.
   "Äh" säger hon och skrattar, "det kommer en ny".
Hon har röd färg i håret och tar upp handen och drar ett rött streck över mitt lår. Det ser ut som ett snitt, ett sår.
   "Och du vi ska ju spara till Paris."
Hon tittar allvarligt på mig, nästan strängt, som om jag måste skärpa mig.
   "Jag vill ändå inte att den ska vara slut", säger jag barnsligt och känner gråten svida i halsen, men övermannas av det röda kletiga som är överallt. Och jag vet att jag inte ska börja gråta, inte visa hela mitt köttiga jag, att jag då belägger henne med ett slags ansvar för mig, att jag tynger henne med något som bara är mitt, en tyngd som vi båda vet att hon lämnar så fort hon åker härifrån, hem till sitt rena okända stadsliv.
Det värker i mig när jag läser om den uppslukande, sköra vänskapen mellan Monika och Johanna. I gestaltningen av Monika och hennes bild av sig själv som illaluktande och grov i kontrast till den kavata och välbärgade Johanna finns något som är sorgligt och vackert på en och samma gång. Naumann har ett fenomenalt sätt att flytta läsarens fokus mellan nu och då och jag upplever att jag zoomar in och ut mellan olika händelser medan jag läser. Alla sinnen aktiveras och när boken är utläst kan jag minnas hur det luktar hemma hos Monika och hur den tjocka hallonsaften smakar.

Vid sidan av språket är personporträtten den verkliga behållningen av romanen. Inte minst Monikas pappa Ivan är en karaktär som stannar kvar i minnet.

I Cilla Naumanns ungdomsromanen 62 dagar skildras samma händelser som i Springa med åror ur ett annat perspektiv. Den hamnar på önskelistan direkt.

Vad tyckte du om Springa med åror

Förlag: Bonnier
Utgivningsår: 2012
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

tisdag 28 maj 2013

Bokmässans seminarieprogram är här!

Har du liksom jag Bokmässelängtan? Idag släpptes årets seminarieprogram. Kolla in här och börja planera, vet jag.

fredag 24 maj 2013

Aura

Kan sextio sidor rymma ett mästerverk?

Den mexikanske författaren Carlos Fuentes ville experimentera med romanens uttryckssätt och värjde sig mot västvärldens syn på realism. Tillsammans med bland annat Gabriel García Márquez och Mario Vargas Llosa var han en del av El boom, den Latinamerikanska litterära rörelse på 60- och 70-talet som kom att etablera konventionerna för modern latinamerikansk litteratur. Boomen genererade experimentella romaner, inte sällan med inslag av magisk realism och samhällskritik.

Fuentes Aura (1962) är ett av El booms nyckelverk, en kortroman som på 60 sidor utmanar läsaren att fundera över vad ungdomens skönhet har för värde medan vi slungas mellan dröm och verklighet i ett suggestivt förtätat drama.

Den unge akademikern Felipe tackar ja till att arbeta hos den gamla änkan Llorente med att skriva rent en död mans memoarer. I huset finns också Llorentes brorsdotter Aura som i det närmaste förtrollar Felipe med sina gröna ögon. I huset vävs dröm och verklighet samman. Är Aura och Llorente en och samma person? Är Felipe anställd för att spela rollen som Llorentes döde make? Är hela berättelsen ett utslag av Felipes fantasi? Märkliga sammanträffanden mellan dåtid och nutid  skapar den kusliga berättelse och den fantasieggande magiska realism Fuentes blivit berömd för.

Språket är experimentellt, men inte svårläst. Vid första läsningen förflyttas läsaren obemärkt mellan det som är verklighet och det som är dröm. Symbolladdade detaljer förstärker det redan förtätade. Att hela berättelsen är skriven i du-form skapar dessutom en egendomlig känsla av att Felipes berättelse lika väl kunde varit din:
Långsamt går du upp till ditt rum, kliver in, kastar dig mot dörren som om du vore rädd att någon skulle följa efter dig: flämtande, svettig, drabbad av en känsla av maktlöshet som isar din ryggrad, en känsla av visshet: om något eller någon skulle komma in, skulle du inte kunna göra motstånd, du skulle avlägsna dig från dörren, låta det ske.

Jag hörde Jonas Hassen Khemiri berätta att Aura var en av hans favoritromaner och jag är beredd att säga det samma.


Utgivningsår: 2002
Översättare: Elisabeth Helms
Förlag: Natur och Kultur
Köp den, exempelvis via Bokbörsen.

onsdag 22 maj 2013

50 nyanser av nyckeln till frihet

Vill du ha hjälp med att hitta något nytt att läsa?

Examensarbetet för några elever på Berghs School of Communications blev i år på uppdrag av Bonnier tjänsten Odyssé, ett nytt sätt att ge personligt anpassade boktips. Genom mer detaljerade metataggar så som "filosofiskt språk" eller "mördarkatt" ska Odyssé ge rekommendationer som är bättre anpassade till din smak. Låter det spännande? Till helgen kan du besöka Berghs slututställning på Sveavägen 24 om du vill veta mer om Odyssé eller kolla in andra tjusiga examensalster.

måndag 20 maj 2013

Krönika om ett förebådat dödsfall

År 1982 fick Gabriel García Márquez Nobelpriset i litteratur med motiveringen: "för hans romaner och noveller där det fantastiska och det realistiska förenas i en rikt sammansatt diktvärld, som speglar en kontinents liv och konflikter"

Krönika om ett förebådat dödsfall är min första Márquez och trevlig läsning rakt igenom. Ja, det här är just en TREVLIG bok. Smålustiga, udda karaktärer gör berättelsen och trots att vi från start vet att Santiago Nasar ska bli mördad är berättelsen inte alls så sorglig som man skulle kunna befara.

Márquez nämns ofta i samband med genren magisk realism, och hans mest kända verk Hundra år av ensamhet lär vara ett utmärkt exempel på det.

Krönika om ett förebådat dödsfall är istället ett lysande exempel på att nobelpristagare inte nödvändigtvis behöver skriva tjocka, svårläsa böcker. Och även om boken bara är 144 sidor lång finns mycket av intressant berättarteknik att diskutera i romanen, bara det att den berättas baklänges borde ge läsaren något att fundera över.


Originaltitel: Crónica de una muerte anunciada
Översättare: Peter Landelius
Utgivningsår: 1981
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den, exempelvis via Bokbörsen

fredag 17 maj 2013

Barnboksspaning i Berlin


Berlins barn verkar läsa många av de barnböcker svenska barn läser. På Dussmans bokhandel fastnade jag länge bland barnboksavdelningens mysiga pryttlar (Stämplar! Papperstjep! Bokmärken! Klistermärken!) och bokomslag. Några reflektioner hann jag också med:

a) Varför ser tecknade Pippi annorlunda ut i Tyskland än i Sverige?
b) Pettsson och Findus verkar mycket omtyckt av berlinarna. Utan tvivel var böckerna om gubben och katten de svenska barnböcker som fick störst utrymme bland Dussmans barnlitteratur i alla fall.
c) Gruffalon visades som teater och fanns som mjukdjur. Kul!

Fågelbarn


Många har skrivit fina recensioner av Christin Ljungqvists eminenta rysare Fågelbarn. Läs exempelvis i Svd, eller på någon av bloggarna Stringhyllan, Lingonhjärta, Bokstävlarna, EnligtO eller och dagarna går... 

Istället för att klämma ur mig en egen recension skulle jag vilja sammanfatta saker som jag tycker är helt fenomenala i Fågelbarn och med det säga att jag väntar ivrigt, klappar händerna av upphetsning och studsar upp och ner av tanken på att det kommer en tredje bok av Christin Ljungqvist:


  1. Detta att Ljungqvist låter en av bikaraktärerna från första romanen Kaninhjärta vara huvudperson i andra är så listigt gjort. Vi får känslan av att Ljungqvist har ett eget parallellt universum som vi ska få tillgång till. Vem blir huvudperson nästa gång?
  2. Jag har en faibless för skräck, att bli rädd och att rysa. Sällan jag gör jag det dock, är inte mörkrädd, gillar inte skräckfilm, läser inte Stephen King. Det finns en svärta i Ljungqvists romaner som går under huden på mig. Något magiskt sker i Ljungqvists ord, i det flortunna mötet mellan det vardagliga och övernaturliga är det bitvis riktigt, riktigt otäckt.
  3. SPRÅKET. Utan att bli tillkrånglat eller krystat är bildspråket en extra dimension i Ljungqvists berättande. Jag njuter av orden medan jag läser.
Förlag: Gilla Böcker (recensionsex.)
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

torsdag 16 maj 2013

Tegelstensutmaning

Johanna har utmanat mig i en tegelstensutmaning. Reglerna är följande:
- hitta de fem tjockaste böcker i din bokhylla som du läst hitta de två tjockaste böckerna i din TBR-hög (Böcker som skall läsas) 
- och tagga sedan fem andra bloggare


Lite oklart är det emellertid huruvida utmaningen är en tävling eller inte. Att tävlingsläsa tjocka böcker det vet ni som bekant att jag nuförtiden struntar högaktningsfullt i. Utmaningen är dock lite härlig i och med detta att den genererar en slags skrytlista med lästa tegelstenar, och eftersom min lista med lästa tjockisar är fint prettosvulstig kan jag inte låta bli att vara med, trots tävlingsförakt. 


De fem tjockaste böckerna jag läst i bokhyllan
1. Gregory David Roberts Shantaram 942 sidor
2. Aidan Chambers Det här är allt - Cordelia Kenns kuddbok 844 sidor
3. Haruki Murakami Fågeln som vrider upp världen 741 sidor
4. Marlene van Niekerk Agaat 715 sidor
5. Jonathan Franzens Frihet 651 sidor

De två tjockaste böckerna i min TBR-hög
1. Chimamanda Ngozi Adichie En halv gul sol 682 sidor
2. Joyce Carol Oates Blonde 862 sidor


Jag utmanar härmed: Bokugglan, Västmanländskan, Nobelprisprojektet, En flitig Lisa och Frossa i böcker. Vad har ni för tegelstenar i bokhyllan, tro?

onsdag 15 maj 2013

Starstruck

Idag började Gunnar Ardelius följa mig på twitter. Bara så där. Jag kanske älskar sociala medier ändå, när jag tänker efter.

måndag 13 maj 2013

Människoätande människor i Märsta


Många är de som tipsat mig om Människoätande människor i Märsta av Aase Berg, speciellt när jag sagt att jag tycker väldigt mycket om Gunnar Ardelius korta, poetiska och fragmentariska romaner.   

JA, Människoätande människor i Märsta var något alldeles speciellt, och JA, den var kort, poetisk och fragmentarisk. Men medan jag känner stor sympati med Ardelius karaktärer känner jag avsky för Bergs, Människoätande människor i Märsta är en roman som skaver.

Bokens jag, Tove, är sexton år och vill inte hoppa på de vuxnas jobbtåg. Hon vill hångla med en snygg kille, bli av med oskulden, bli full, bli bekräftad, vara någon. Hon drar sig inte för att mobba andra för att få mer plats själv.
Hon är så underlägsen
så mumlig och fumlig
att vi bara måste
få henne att rycka upp sig,
bara måste
förvilda oss
gyttra ihop oss
kravla runt henne
med väsande tentakler
och viska sidenmjukt:

"Försöker du smöra, Elin?"
"Du har så skum dialekt, Elin!"
"Varför är du så osäker, Elin?"
Jag får ont i magen när jag läser Människoätande människor i Märsta. Den nakna, obarmhärtiga tonårstiden ligger blottad i Aase Bergs ord. Friktionen, ångesten, ensamheten - allt förkroppsligas i Toves strävanden. Det här är långt ifrån en lättsmält ungdomsskildring och jag älskar kontrasten mellan det poetiska språket och det skavande innehållet. 

I jämförelse med Sonya Sones En sån där vidrig bok där mamman dör som också är en slags prosadikt, är Människoätande människor i Märsta skickligare berättad. Det finns ett större innehållsdjup och bättre språk i Bergs roman, medan tonen är råare och kantigare än hos Ardelius. Och som vanligt när jag läst en riktigt bra bok förundras jag över författarens skicklighet att klä mänskliga drivkrafter i ord.

Människoätande människor i Märsta är måsteläsning, även om den är ett slag i magen.

Utgivningsår: 2009
Förlag: Natur & Kultur
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

söndag 12 maj 2013

Berlin - bokligheter och bilder

Jag tror att jag är kär i Berlin.

Fyra fina försommardagar i Tysklands huvudstad var precis vad maken, jag och tvååringen behövde. Min vinterskrumpna själ har tinat upp och jag känner mig som folk igen. Bortblåst är tanken på overalltvång, förfrusna fingertoppar och saltränder på skorna. Nu andas jag värme.


Bokligheter var inte resans fokus, men givetvis blev det en del bokturism ändå. Eftersom Douglas Kennedys Ögonblicket som utspelar sig i Östberlin under DDR-tiden (ett boktips från Bokblomma) blev försenad i posten fick Anne Franks dagbok, den nya fullständiga utgåvan, följa med på resan istället. Good enough, liksom. Jag hade också Berlinpeppat mig med Carl-Johan Vallgrens kultursvulstiga Berlinbetraktelser i Berlin på 8 kapitel, en bok vars tips ledde både till skatter såsom Dussmans bokhandel och en och annan turistfälla. Norra Europas största innergård kunde jag exempelvis varit utan.


Och till dig som planerar att åka till Berlin med barn säger jag bara: halleluja, gör det! Staden är full med fantastiska lekparker och trevliga ställen för barn. Kolla in bloggen Berlin ick! för fina tips. Om du inte vill resa till Berlin med barn och mest bara tänka kultur och design ska du istället kolla in Marcusbibliotekets snygga, snygga bilder för inspiration.

torsdag 9 maj 2013

Semester pågår

Medan några tänker på hur Kristus for till himmelen tänker jag på frühling och semester och säger hej till Berlin. Ses snart!

lördag 4 maj 2013

Kolla in veckans facebook!

Boknea har inlett en inläggsserie hon kallar veckans facebook och det är bannemig så briljant roligt att du måste kolla in genast.

fredag 3 maj 2013

Ett stort steg för kulturtanten

Jag har fått läsglasögon och känner mig lite mallig. 
Snart är jag en äkta kulturtant.
Bilden lånad från vasuma.com
Optikern prackade inte bara på mig ett par läsglasögon vid senaste besöket, mina damer och herrar, utan TVÅ (det ena paret är på pricken de samma som de gröngrå på bilden). Ett par för linsbärande och ett par slipade med mina övriga styrkor. Utan de nya brillorna var datorskärmen ett enda gråsudd.

Nu är det inte så att jag fått svårt att se på nära håll, utan har - håll i er nu - på grund av ålder inte längre styrkan att kontrollera mina ögons dolda skelning. ÅLDER! SKELNING! Medan maken menar att han under vikingatiden säkerligen passerat som Johan den skarpe på grund av sin eminenta syn är jag numera den skumögde i sällskapet.

Det här med läsglasögon har emellertid inneburit att jag ser bättre, slipper huvudvärk och yrsel. Det är väldigt bra. De nya brillorna har också inneburit att jag:

  1. tappar bort alla tre par glasögon jag ska jonglera runt i vardagen och vimsigt måste söka än här än där efter dem.
  2. måste föra ner läsglasögonen till nästippen för att se dem jag pratar med skarpare.

Alltså kan jag fira att jag har kommit ett stort steg närmre att bli en riktigt kulturtant, och det när jag bara är trettiotre år fyllda. Hurra! Frågor som väcks är dock: När ska jag våga mig in hos Gudrun Sjödén? och När är det okej att skaffa senilsnören?


PS: Tack Marcus för att du ändrade från grå text till svart på Marcusbiblioteket. Nu kan tant se igen.

torsdag 2 maj 2013

Och vinnarna är...


Dottern fick i uppgift att dra tre vinnare av var sitt exemplar av "Förr eller senare exploderar jag" i boktipstävlingen Litteratur för lärare. Och vinnarna är - trumvirvel - Violens boksida, Mia Ljungdahl och Litteraturkvalstret Fanny. GRATTIS och tack för fina boktips! Hör av er med adress till bloggenfabulerat(snabela)gmail.com så kommer boken på posten inom kort.

Vill du läsa alla de fina bidragen i tävlingen kan du besöka gruppen Litteratur för lärare på Bokmässans community.



onsdag 1 maj 2013

Böcker som utspelar sig i Berlin?

Berlin av jtgrothe (BY-NC-SA)
Jag ska åka till Berlin och möta våren (sommaren?) och tänkte att jag skulle fråga er om ni har några boktips på böcker som utspelar sig i staden. Det blev ju så lyckat att läsa Tjuvarnas stad i S:t Petersburg.

Av en en vän fick jag låna Berlin på 8 kapitel av Carl-Johan Vallgren och den känns klockren. Nu vill jag bredda bilden av Berlin med något inhemskt (och snabbläst). Har ni några tips? Har ni (bokliga) sevärdhetstips, så fyll på med dem också, vet jag.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...