tisdag 31 januari 2012

Att starta en bokklubb

Försöker starta en bokklubb på skolan tillsammans med skolans bibliotekarie. Genom att sätta upp affischer på skolan där vi skryter med vårt eget läsintresse och odlar myten om oss själva hoppas vi att massor av elever ska känna lässug och vilja vara med. Hittills: Inga anmälda och tre nja. Funderar på att ta fram det tunga batteriet och erbjuda fantastiskt fika till bokträffarna alternativt muta några ungdomar med godis. När de väl bokklubbat ett tag kommer de älska det, med eller utan fika, det är jag övertygad om. Men att få dem på kroken till att börja med - så himla klurigt. Har ni tips?

söndag 29 januari 2012

Dåren Strindberg



År 2012 är Strindbergs (100 år sedan karl dog!) och året då Stockholm läser En dåres försvarstal. Jag har dessutom gett mig på Stringbergutmaningen i Ord och inga visors regi. Han är överallt runt mig, Strindberg. Och mitt i hyllandet av Sveriges störste författare dök det idag upp en något mer Strindberg-kritisk artikel skriven av Nathan Shachar i DN där han ämnar diskutera Strindbergs mer skamlösa och hänsynslösa sidor. Knappt hundra sidor in i En dåres försvarstal behöver jag inte särdeles mycket fantasi för att räkna ut att Strindberg saknade en hel del skam i kroppen. Men ändå, det är intressant att låta dåren Strindberg få ta lite plats i hyllandet.

Shachar lyfter fram Geijerstam som den sanne kämpen för likställdhet, jämlikhet och demokrati och menar att Strindbergkulten mer verkar vara en produkt av svenskarnas iver att förlåta dålig karaktär. Hur det än må vara är det ju hutlöst intressant att Strindberg vann mångas hjärtan TROTS att han kastade sig mellan den ena ståndpunkten efter den andra och att han med ihärdighet rackade ner på dem runt honom.

För egen del konstaterar jag tre saker efter att ha läst en bit av En dåres försvarstal:
  1. Vilket språk han har, Strindberg. Det hade jag nästan glömt!
  2. Hujedamig, karln VAR galen. Jag orkar inte ta in mer av hans kvinnoförakt. Poängen är ju någorlunda klar redan efter ett par sidor i En dåres försvarstal och jag måste ju försöka behålla min egen mentala hälsa även under 2012.
  3. Jag kryssar av 1 av 4 i Strindbergutmaningen (med ett uns av dåligt samvete). Har lånat hem Ett halvt ark papper och andra noveller och känner att de tillsammans med ett besök på Strindbergmuseet och någon av Dramatens Strindbergpjäser får fylla resten av mitt Strindbergår.


lördag 28 januari 2012

Läslördag

Har just haft läslördagBiblioteket Plattan med två fina Edits. De läste Liv Strömquist och fantasy och jag läste rättade psykologiprov (så går det när man inte arbetat när man man borde). Önskar emellertid väldigt mycket att jag hade läst Brixton Beach istället för prov.

För dem som ivrigt undrar kan jag också rapportera att vi drack kaffe, fylligt te och åt äppelpaj som var mer paj än äpple. Pajen var så där, men läslördag - hur fint som helst.

fredag 27 januari 2012

Dagens (ny)ord: åsiktstaliban

Mina elever i svenska har fått adoptera var sitt nyord. Adoptionen innebär att de ska vårda ordet kärleksfullt genom att använda det flitigt och göra det till sitt. Många ville adoptera "åsiktstaliban". Vilket nyord skulle du vilja adoptera?

torsdag 26 januari 2012

Lalo trummar


Och Lalo trummar - bom bom bam, bom bom bam. Jajamensan, så är det.

onsdag 25 januari 2012

Dagens ord: delo

I Brixton Beach av Roma Tearne, som jag läser just nu, vill Stanley inte råka i delo med den lankesiska militären. Det kan jag sannerligen förstå, det är ju inget vidare att vara i tvist med någon, allra minst en militär.

måndag 23 januari 2012

Du hasar av ångest


Man kan ju ana att Elin Grelssons debutroman Du hasar av trygghet ska vara ångestframkallande bara genom att titta på omslaget. Men varken det eller att baksidestexten hävdar att boken är en "feministisk samtidsroman" höll mig borta. Och ångest fick jag givetvis. Rikligt med ångest.

Huvudpersonens Sara är i min ålder, har ett jobb hon vantrivs med, en relation på upphällningen och ett obearbetat bagage från uppväxten. Hon är bitter och självdestruktiv, super för mycket och har sex med fel män, allt medan välvilliga människor runt omkring henne varken ser eller förstår henne.

Det här är en typ av bok som provocerar mig något oerhört. Mest vill jag be Sara växa upp och ta sig i kragen. Jag vill skrika åt henne att sluta tycka så erbarmligt synd om sig själv. Jag vägrar köpa tanken om att barndomens Barbielekar måste definiera vem Sara blir som vuxen. Jag vet inte om Grelsson vill presentera Sara som ett offer för ett elakt patriarkat när hon låter sin huvudperson strunta i att gå till jobbet för att hon har en migrän som vuxit fram av årtionden av förtryck, men det är så jag uppfattar det. Och den där offerkoftan, alltså. Jag tycker att den är vidrig.

MEN, ändå, som alla böcker som väcker något starkt så finns det en del av mig som också tycker om den här boken. Jag tycker att den är intressant. Varför i hela fridens namn gör den mig så provocerad? Är det kanske rent av så att Grelsson har tryckt på en öm punkt? Har hon till och med rätt?

Med huvudet fullt med nya feministiska frågor och ångestkvoten full går jag nu vidare till något mer lättsmält. Jag tror att jag håller mig till Språktidningen och Modern Psykologi tills dess att jag stoppat huvudet i sanden är i balans igen och redo för nya litterära utmaningar.

söndag 22 januari 2012

På besök hos Lyrans Noblesser

Ni har väl inte missat att den eminenta bokbloggen Lyrans Noblesser varje vecka presenterar nya bloggar från bokbloggosfären? Både gamla och nya bloggare finns med och igår var det min tur (yej!). Missade ni att läsa det då, så läs det idag istället, vet jag. Här hittar ni mig!

lördag 21 januari 2012

När en krogrecension är storslagen prosa

Läste nyss en krogrecension skriven av en av världens vassaste krogrecensenter A A Gill i DN:s På Stan. Inte visste jag att krogrecensioner kunde vara så vasst formulerade och ROLIGA! Min humor drar visserligen åt det lyteskomiska hållet, så risken finns att ni inte riktigt håller med mig. Hur som haver fångar han essensen av det typiskt svenska på ett sätt som bara en utomsvensk kan. Och språket, mina vänner, språket: det är roligt att läsa att maten verkar vara kryddad av ett troll, det är det faktiskt.
Så, var är alla feta människor? Vad har ni gjort av dem? Jag har varit i Stockholm i fyra dagar och har fortfarande inte sett någon som inte kan nå sina egna tår eller vaxa bikinilinjen utan spegel. Alla städer har sina tjockisar, även om de bara är till för att få oss andra att må bättre. Men så är ni ju också redan rätt nöjda med er själva. Jag misstänker att ni på ert svenska, liberala men ändå normativa sätt, har drivit in allihop och att det finns en skärgårdsö någonstans som är en skyddande rund gulag för de gråtande feta.
 Gav det mersmak? Läs hela recensionen här.

fredag 20 januari 2012

Ny lärobok i psykologi

Läser in mig på nya läroboken i psykologi, dricker te och kurerar en förkylning (min egen, faktiskt). Har köpt in 70 nya böcker (gulp!), så nu hoppas jag att de ska hålla måttet hela vägen. Nadja Ljunggren, visst är det en bra bok du skrivit?

onsdag 18 januari 2012

Att skaffa sig lästid

Min man är fast i Battlestar Galactica. Utan dåligt samvete över kvällsläsning kan jag leka parallellt med maken i sisådär 50 avsnitt till. Han ser på människokloner och krigsskepp i rymden och jag läser en och två och tre romaner minst. Ja, så kan man också skaffa sig lästid förstår ni.

tisdag 17 januari 2012

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag


Till våren kommer Sara Ohlsson på besök till kommunens bibliotek och jag ska dit med en klass elever, hade jag tänkt. Författarbesök! På arbetstid! (Jag älskar mitt jobb). Under ett par dagar sträckläste jag därför hennes debutroman Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Vilken härlig lite tingest det var, eleverna kommer att älska den. 

Boken handlar om sjuttonåriga Olivia och hennes kärleksbekymmer, om att vara sjutton år med krossat hjärta och osäker på om man är kär eller bara kåt. När pojkvännen John gör slut blir Olivias tillvaro ett virrvarr av fylla, hångel och engångsligg. I bakgrunden finns Jenni som alla vet är en slampa och bästa vännerna Emma och Tor som ger Olivia olika råd om hur hon ska hantera känslorna till John. Den ena tycker att hon ska glömma och gå vidare, den andra tycker att hon ska spela svartsjukekortet för att få killen tillbaka. Olivia själv vet bara att hon vill ha John. Och Danijel. Och Kalle.

Det finns en härlig humor i den här boken, likt många av de ungdomsromaner jag läst på sistone (Här ligger jag och blöder, Himlen börjar här, Det är så logiskt. Alla fattar utom du). Och precis som i flera andra ungdomsromaner har Olivia en dysfunktionell förälder som komplicerar tillvaron ytterligare. Ohlssons bok talar däremot klarspråk kring sex på ett uppfriskande nytt sätt, tycker jag. Utan att vara varken moraliserande eller präktig beskriver boken svårigheten att som ung tjej bara få vara lite kåt och leva ut det, utan att stämplas som slampa. Givetvis öppnar det upp för att diskutera vidare med elever kring varför tjejer oftare stämplas som slampa än vad killar gör och varför vi förlorar oss själva när vi fått vårt hjärta krossat. Säkerligen är det en bok för många att känna igen sig i och det gör boken fantastisk, tycker jag. Varför fanns det inte så här bra ungdomsböcker när jag var femton-sexton och behövde dem som mest?



måndag 16 januari 2012

Och, ja, tåget var försenat också

Spillfri termomugg hjälper tydligen inte mot vardaglig fumlighet. Det var ju typiskt.

söndag 15 januari 2012

Oskuld och arsenik

Jag läser slaviskt Boklördag i DN varje helg och bland fröjderna finns Lotta Olssons aldrig sinande tips. Tidigt i somras tipsade Lotta om Dorothy Sayers deckarbox. Hon sa bland annat:
[D]e fyra böckerna är bättre än nästan allt som skrivs i dag. De är välskrivna, med intelligent humor och skarpa iakttagelser. ”Kamratfesten” är allra bäst, och en högst ovanlig deckare.
Jag valde inte att läsa Kamratfesten, men väl Oskuld och arsenik. Den snygga titeln och det snygga omslaget fick mig på fall. Jag läser aldrig deckare, brukar jag säga. Nu får jag kanske revidera det uttalandet något efter att i december ha läst Agatha Christie och nu alltså även Dorothy Sayers. Gamla deckare i brittisk stil läser jag tydligen.

I romanens början möter vi Harriet Vane som står anklagad för att ha mördat sin forne älskare Philip Boyes med arsenik. Privatdetektiven lord Peter Wimsey är övertygad om hennes oskuld och får en månad på sig att rädda henne från galgen i ett fall där alla misstankar pekar mot Harriet. Det är London, 30-tal, aristokrati i bästa Downton Abbey-anda, heder och ära, testamenten, passion och några droppar maktbegär. Jag blir så kopiöst förtjust i lord Peter Wimsey, Harriet Vane och de förslagna damerna som i skepnaden av sekreterare hjälper vår hjälte Peter med vad han nu begär. Det är så oerhört prydligt alltsammans, damerna har till och med kjolen en bra bit nedanför knät. Och ärligt talat, vad är tjusigare än ett hederligt arsenikmord?

Men även om berättelsen kan verka stereotyp har karaktärerna ett djup. Harriet Vane är en självständig och intelligent kvinna och Wimsey har en sällsynt humor och aristokratisk charm. Sayers har dessutom den goda smaken att inte låta en psykopat vara mördaren. Och det är väl lika bra att krypa till korset och erkänna att jag (precis som alla andra Morden i Midsomer-junkies) är omåttligt förtjust i gamla brittiska miljöer. Teet serveras givetvis alltid i silverkanna hos lorden och scones äter de flitigt. Kort och gott: en deckare i min smak, det här.

Och för övrigt anser jag att jag nu har betat av ytterligare en boktolva.


lördag 14 januari 2012

Jag har fler texter till dig om du känner rättningssuget, förstår du

I senaste låneboken Yacoubians hus hade det varit en språkpolis framme minsann. Det roar mig ganska mycket faktiskt att någon verkligen, verkligen kände att det skulle till en objektsform här och inget annat. Och att den rackaren stannade upp i läsningen - för en sådan ryslig språkblunder skulle inte få passera - tog fram en bläckpenna för att prydligt rätta till det fel som begåtts, är ju oerhört fascinerande.

Hej du spännande medmänniska, vem är du?

fredag 13 januari 2012

Intentionerna möter verkligheten

Okej, så här är det. Jag har börjat jobba igen efter ett års föräldraledighet. (Yej!) Hade vackra stora drömmar om hur jag skulle gå till pendeltåget och lyssna på ljudböcker via Storytel och hur jag på pendeltåget skulle läsa roman och dricka kaffe, läsa bloggar och blogga lite själv. Ser ni det framför er?

De fina drömmarna gick emellertid i kras och verkligheten gav mig en örfil och meddelande mig redan dag ett att mobilnätet inte klarar datatrafik på pendeltåget eller under promenaden dit. Alltså: inget Storytel-lyssnande och inget bloggande på pendeltåget. Jag vet att jag kan köra offlineläge på Storytel, men jag orkar inte klydda med det, som det så fint heter på skånska. Smidighet är allt.

Men, böckerna sviker tack och lov inte och min kaffetermos är fortfarande briljant. För övrigt var den en present från några fina elever för något år sedan. Efter att ha spillt kaffe på nationella proven i svenska tyckte de att jag behövde en spillfri termomugg. Jag kan inte annat än hålla med.

Så, mindre bloggat och lyssnat blir det. Men vem säger att den vanliga boken är på utdöende? Inte jag, i varje fall. Och kaffet i termosen är varmt hela vägen till jobbet, det får vara gott så.

torsdag 12 januari 2012

Yacoubians hus

Jag river av boktolvor i en rasande takt. Först var det Paulo Coelho och nu Alaa al-Aswany. Medan Coelho var en kväljande upplevelse så gav al-Aswany mersmak. På pendeltågsresorna den här veckan har Yacoubians hus fått följa med, en intressant berättelse något utanför min komfortzon (främmande kultur!). Kanske också givande just därför.

I Yacoubians hus får vi följa några av människorna i 90-talets Egypten, där det moderna Egypten växer fram. Karaktärerna är allesammans hyresgäster i Yacoubians hus, en gång en ståtlig byggnad i europeisk stil, numera en skamfilad rest av det som en gång var. Tillsammans bildar människorna ett porträtt av de motsättningar som finns i det egyptiska samhället: Pojken som vägras inträde till polishögskolan på grund av sin fars fattiga bakgrund och då istället väljer muslimsk fundamentalism; Den homosexuelle mannen som söker efter kärlek men möts med förakt; Flickan som är villig att prostituera sig för att slippa fattigdom; Den gamle mannen som verkar ensam kvar att minnas det europeiska Egypten. Mutorna, det sexuella förtrycket och de religiösa motsättningarna finns hela tiden närvarande.

Alaa al-Aswany lyckas göra karaktärerna och miljöerna levande, och jag får vandra runt bland Kairos gator, känna dofter och höra stadens ljud. De parallella berättelserna om hyresgästerna i Yacoubians hus är mer en aptitretare än en hel måltid och när berättelsen är slut vill jag vet mer om Egypten, om Kairo. Hur en galabiyya ser ut, det har jag emellertid redan kollat upp.

onsdag 11 januari 2012

En snackis

Maken fick Ljust och fräscht-boken av mig i julklapp. Vi skulle egentligen ha sett Lindström och Schyffert live, men det blev inte av. Hur som helst, bok blev det.

Jag vet inte om det beror på boken i sig eller människorna vi umgås med, men boken har varit en succé. Den har bläddrats i och det har pratats om stockholmsvitt, minimalism och mysig inredning. En bok i tiden är det, oavsett om man väljer att skratta åt eller med gossarna Lindström och Schyffert. För egen del skrattar jag mest åt mig själv när jag läser, men det är bannemig inte alls dumt.

PS: Hunden på bilden kunde varit min Magga. Sjukt lik. Har hon ett liv som modell som jag inte känner till?

måndag 9 januari 2012

Tillbaka på pendeltåget

Första dagen på jobbet efter ett års föräldraledighet. Somligt var nytt, annat precis som förr och på pendeltåget finns lästid precis som vanligt. Tryggt.

lördag 7 januari 2012

Babba och Prins Charles under det rosa täcket

Jag har tidigare skrivit om hur Prins Charles känsla drog mig in i ett feministiskt sökande, vilket är ganska intressant egentligen eftersom jag upplever mig själv som tämligen ointresserad av feminism. Jag vill ha en jämställd relation med min man och jag vill ha samma lön som män som gör samma arbete som jag, men i övrigt har jag inget sug till större förändring. Jag vill inte att män och kvinnor ska se likadana ut, jag vill inte raka av mig håret och bränna min bh och jag orkar inte protestera med plakat.

En god (manlig) vän gav mig Nina Björks Under det rosa täcket och Liberal feminism att läsa, två böcker med väldigt olika feminsitisk utgångpunkt. I utbyte fick han Prins Charles känsla av mig. Och läsandet fortsatte att röra om i grytan. Om än jag fortfarande är sökande så tycker jag att det är en spännande resa jag gett mig in på, inte minst eftersom det finns intressanta personer att bolla med och böcker att läsa.

Det senaste tillskottet i debatten är den här kulturkrönikan i DN som lite grand summerar känslan av att tycka kring och sympatisera med (feministisk)förändring, men i verkligheten inte känna att man kan eller vill. Allt genom referenser till huvudpersonen Babba i Kerstin Ekmans senaste roman Grand final i skojarbranschen. Utan litteratur vore jag någon annan, den saken är säker.

Lite högtidligt skulle jag vilja skicka ett tack till mina härliga vänner Truls och Petra, mina fantastiska Edits och min fina man som håller liv i feministdiskussionen och agerar bollplank. Ni är guld värda för mig.

fredag 6 januari 2012

Boken som fick mig att lämna Coelho bakom mig för gott


Paulo Coelho finns med i min boktolva i år. Jag har tidigare försökt läsa Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät, men gav upp och tyckte inte att det var något för mig. Men det var visserligen tio år sedan och jag var knappt torr bakom öronen. Alkemisten hade naturligtvis varit ett väntat val, om man nu ska läsa Coelho, men min kusin tipsade om Elva minuter och jag valde den. 

Jag vill inte trampa Coelho-läsarna på tårna, det vill jag inte. (Inte minst för att de är så många. Vilken tid det skulle ta!) I synnerhet inte min kusin Pauline som jag tycker mycket om. Jag förstår att Elva minuter kan vara en stor läsupplevelse. Men för mig var det sentimental smörja, för känslostormande, för självmedvetet, för religiöst, för mustigt, inte särdeles intressant läsning. Jag har haft det på känn när jag rört mig i vida cirklar runt Coelho-böckerna, Paulo skriver inte för mig.

Elva minuter syftar på den tid (i sängen) en kvinna behöver ge sin man varje dag för att han ska vara till freds. Boken berättar historien om den prostituerade Maria och hur hon finner kärleken och den äkta passionen och i orgasmen Gud. För övrigt är titeln och bokens innehåll en anspelning på boken Sju minuter skriven av Irving Wallace, en berättelse som inte helt olikt Coelhos behandlar pornografi och yttrandefrihet. So far so good, egentligen.

Jag har en mycket aktiv radar för kvinnohyllande litteratur som skrivits av män. Det är inte smakfullt att omfamna Madonna-idealet. När Maria får sin femte orgasm på raken kan jag inte låta bli att undra om Coelhos syn på kvinnan, kärlek och sex. Han vill vara ärlig med sin bok, proklamerar han i början av den, men bekräftar han inte i själva verket den redan befintliga synen på vad en riktig kvinna ska vara och leva upp till? Skicka Paulo på en kurs i jämställdhet, säger jag. Han kan få följa med på nästa fortbildning vi har på skolan, om han vill. My treat.

Nä, jag skakar på huvudet och lämnar Coelho bakom mig. För gott. Men, du som tycker om Paulo Coelhos böcker upplys mig gärna om hans förtjänster och försök att få mig att förstå hans storhet. Vad gör hans böcker bra?

PS: Stefan Sauk är en fantastisk uppläsare, ingen skugga faller över honom. Tvärt om. 


torsdag 5 januari 2012

Om att resa till Åre


I februari ska jag åka till Åre. Jag ska åka skidor (älsk!) och det ska vara snöigt, soligt och härligt. MEN, det jag längtar efter allra, allra mest med denna resa - så mycket att jag blir helt till mig varje gång jag tänker på det - är att jag ska åka tåg dit. Och inte bara det. Jag ska åka tåg ENSAM, som i utan hund och barn. I totalt 14 timmar! I tyst avdelning!

Utrymme för att låta detta sjunka in.

Förstår ni hur mycket jag kan läsa? Förstår ni? Kanske ska jag också dricka kaffe, äta godis och titta drömmande ut genom fönstret på det där sättet som jag sett andra göra och som är h-e-l-t omöjligt i hundkupé eller med en ettåring som sällskap. Missförstå mig rätt, terriern är fenomenal, dottern alldeles fantastiskt och helt underbar, men ensamtid på tåg, gott folk, är en raritet. Fridlyst.

År 2012, alltså. Kan omöjligt bli ett skitår.

onsdag 4 januari 2012

Chambers och KÄRLEKEN till böcker, läsning och bokprat


Om mindre än en vecka ska jag börja jobba igen och mitt jobbpeppsäventyr lider mot sitt slut. Efter att ha läst ut Aidan Chambers Böcker inom och omkring oss känner jag mig så hutlöst peppad att jag hade kunnat gå till jobbet genast om det inte vore för att det är jullov och skolan är stängd.

Böcker inom oss och omkring oss är en hyllning till läsandet och en bok att frossa i för den som arbetar med läsfrämjande. Läsfrämjande må låta tråkigt och kanske lite gråtrist kommunalt, men Aidan Chambers förmedlar vikten av att skapa bra förutsättningar för läsande för att skapa kärlek till litteratur. Boken är full med konkreta tips för oss som arbetar i skola eller på bibliotek, alltifrån hur man lockar till läsning genom attraktiva bokskyltningar, författarbesök och ostörd sammanhängande lästid till hur man bedriver kvalitativa boksamtal. 

Efter att ha läst den här boken vill jag:
  • Driva på så att vi får ett LÄSRUM på skolan. Ett mysigt rum för tyst läsning för att visa att vi värderar läsning, att läsning är viktigt och riktigt trevligt.
  • Ha boksamtal med elever genast (helst igår) för att det är så fantastiskt roligt och givande varje gång.
  • Starta en bokcirkel (igen) på skolan tillsammans med elever och lärare som vill vara med.
  • Krama Aidan Chambers och säga till honom att han är fantastisk.
När får jag gå till jobbet sa ni?


tisdag 3 januari 2012

Koljonen skriver manga!

Visste ni att Johanna Koljonen har skrivit manga-serien "Oblivion high" tillsammans med Nina von Rüdiger och att den ges ut på svenska 1 februari? Inte? Då vet ni nu.

Serien handlar om när Näcken börjar på en högstadieskola utanför Upplands-Väsby. För övrigt verkar den grym, eller kanske är det mest så att jag tycker att Koljonen är grym (som i bra). Läs mer på DN om lusten faller på, vet jag.

måndag 2 januari 2012

Modernt och samtida?

Jag är lite besviken över boktipsen på boktipset.se. Kalla mig radikal, men när jag letar efter modern och samtida skönlitteratur tänker jag mig inte det här:


söndag 1 januari 2012

LÄSUTMANING: Strindberg

Förhoppningsvis har jag inte tagit mig vatten över huvudet, men nu har jag hakat på Strindberg-utmaningen hos Ord och inga visor. Det är ju ändå Strindbergåret 2012 nu. Fyra verk av Strindberg ska läsas under året. Är du också på?


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...