Vad jag lärt mig av Caitlin Moran

Jag ska på bröllop om ett par veckor och har haft klädvalsångest. Har provat moderna löst sittande och märkligt skurna sidenklänningar från Whyred, Marc O'Polo och alltvaddetheter och undrat om jag inte bara skulle dra en påse över huvudet alternativt stanna hemma. I provrummet på PUBs varuhus hörde jag emellertid Caitlin Morans röst eka i mitt huvud när jag till slut fiskade fram en femtiotalsklänning, vintage. Helleluja, lita på Morans råd:

Konsten att vara kvinna

Livet och läsningen

Du hasar av ångest

Man kan ju ana att Elin Grelssons debutroman Du hasar av trygghet ska vara ångestframkallande bara genom att titta på omslaget. Men varken det eller att baksidestexten hävdar att boken är en "feministisk samtidsroman" höll mig borta. Och ångest fick jag givetvis. Rikligt med ångest.

Huvudpersonens Sara är i min ålder, har ett jobb hon vantrivs med, en relation på upphällningen och ett obearbetat bagage från uppväxten. Hon är bitter och självdestruktiv, super för mycket och har sex med fel män, allt medan välvilliga människor runt omkring henne varken ser eller förstår henne.

Det här är en typ av bok som provocerar mig något oerhört. Mest vill jag be Sara växa upp och ta sig i kragen. Jag vill skrika åt henne att sluta tycka så erbarmligt synd om sig själv. Jag vägrar köpa tanken om att barndomens Barbielekar måste definiera vem Sara blir som vuxen. Jag vet inte om Grelsson vill presentera Sara som ett offer för ett elakt patriarkat när hon låter sin huvudperson strunta i att gå till jobbet för att hon har en migrän som vuxit fram av årtionden av förtryck, men det är så jag uppfattar det. Och den där offerkoftan, alltså. Jag tycker att den är vidrig.

MEN, ändå, som alla böcker som väcker något starkt så finns det en del av mig som också tycker om den här boken. Jag tycker att den är intressant. Varför i hela fridens namn gör den mig så provocerad? Är det kanske rent av så att Grelsson har tryckt på en öm punkt? Har hon till och med rätt?

Med huvudet fullt med nya feministiska frågor och ångestkvoten full går jag nu vidare till något mer lättsmält. Jag tror att jag håller mig till Språktidningen och Modern Psykologi tills dess att jag stoppat huvudet i sanden är i balans igen och redo för nya litterära utmaningar.

Babba och Prins Charles under det rosa täcket

Jag har tidigare skrivit om hur Prins Charles känsla drog mig in i ett feministiskt sökande, vilket är ganska intressant egentligen eftersom jag upplever mig själv som tämligen ointresserad av feminism. Jag vill ha en jämställd relation med min man och jag vill ha samma lön som män som gör samma arbete som jag, men i övrigt har jag inget sug till större förändring. Jag vill inte att män och kvinnor ska se likadana ut, jag vill inte raka av mig håret och bränna min bh och jag orkar inte protestera med plakat.

En god (manlig) vän gav mig Nina Björks Under det rosa täcket och Liberal feminism att läsa, två böcker med väldigt olika feminsitisk utgångpunkt. I utbyte fick han Prins Charles känsla av mig. Och läsandet fortsatte att röra om i grytan. Om än jag fortfarande är sökande så tycker jag att det är en spännande resa jag gett mig in på, inte minst eftersom det finns intressanta personer att bolla med och böcker att läsa.

Det senaste tillskottet i debatten är den här kulturkrönikan i DN som lite grand summerar känslan av att tycka kring och sympatisera med (feministisk)förändring, men i verkligheten inte känna att man kan eller vill. Allt genom referenser till huvudpersonen Babba i Kerstin Ekmans senaste roman Grand final i skojarbranschen. Utan litteratur vore jag någon annan, den saken är säker.

Lite högtidligt skulle jag vilja skicka ett tack till mina härliga vänner Truls och Petra, mina fantastiska Edits och min fina man som håller liv i feministdiskussionen och agerar bollplank. Ni är guld värda för mig.

Boken som fick mig att lämna Coelho bakom mig för gott

Paulo Coelho finns med i min boktolva i år. Jag har tidigare försökt läsa Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät, men gav upp och tyckte inte att det var något för mig. Men det var visserligen tio år sedan och jag var knappt torr bakom öronen. Alkemisten hade naturligtvis varit ett väntat val, om man nu ska läsa Coelho, men min kusin tipsade om Elva minuter och jag valde den. 

Jag vill inte trampa Coelho-läsarna på tårna, det vill jag inte. (Inte minst för att de är så många. Vilken tid det skulle ta!) I synnerhet inte min kusin Pauline som jag tycker mycket om. Jag förstår att Elva minuter kan vara en stor läsupplevelse. Men för mig var det sentimental smörja, för känslostormande, för självmedvetet, för religiöst, för mustigt, inte särdeles intressant läsning. Jag har haft det på känn när jag rört mig i vida cirklar runt Coelho-böckerna, Paulo skriver inte för mig.

Elva minuter syftar på den tid (i sängen) en kvinna behöver ge sin man varje dag för att han ska vara till freds. Boken berättar historien om den prostituerade Maria och hur hon finner kärleken och den äkta passionen och i orgasmen Gud. För övrigt är titeln och bokens innehåll en anspelning på boken Sju minuter skriven av Irving Wallace, en berättelse som inte helt olikt Coelhos behandlar pornografi och yttrandefrihet. So far so good, egentligen.

Jag har en mycket aktiv radar för kvinnohyllande litteratur som skrivits av män. Det är inte smakfullt att omfamna Madonna-idealet. När Maria får sin femte orgasm på raken kan jag inte låta bli att undra om Coelhos syn på kvinnan, kärlek och sex. Han vill vara ärlig med sin bok, proklamerar han i början av den, men bekräftar han inte i själva verket den redan befintliga synen på vad en riktig kvinna ska vara och leva upp till? Skicka Paulo på en kurs i jämställdhet, säger jag. Han kan få följa med på nästa fortbildning vi har på skolan, om han vill. My treat.

Nä, jag skakar på huvudet och lämnar Coelho bakom mig. För gott. Men, du som tycker om Paulo Coelhos böcker upplys mig gärna om hans förtjänster och försök att få mig att förstå hans storhet. Vad gör hans böcker bra?

PS: Stefan Sauk är en fantastisk uppläsare, ingen skugga faller över honom. Tvärt om. 

Ja till Liv!

 

Liv Strömquist och jag drar kanske inte jämt alla dagar, det gör vi inte. Men det finns en kärlek också, åtminstone från mitt håll. (Liv känner ju överhuvudtaget inte mig, så om mig kan hon inte tycka mycket.) Nu har jag läst Ja till Liv!

Jag läste Prins Charles känsla för ett tag sedan och blev väldigt provocerad, men likaså är kanske Liv Strömquist den sparringpartner jag behöver i mitt feministiska sökande. Jo, för ett feministiskt sökande är precis vad jag sysslar med nuförtiden har jag märkt. Senast i torsdags kom jag på mig själv med att diskutera Prins Charles känsla och Under det rosa täcket med en god (manlig) vän. Det finns något där som jag inte är riktigt klar med.

Ja till Liv! är inte så enkelspårigt argt feministisk som Prins Charles känsla och det uppskattar jag. I Ja till Liv! får de flesta sig en släng av sleven och det är väldigt roligt mellan varven. Boken är en ABC-bok med seriestrippar om politik, feminism och svenskt vardagsliv. Barn ÄR kristdemokrater och det är inte synd om nördarna, där är vi ense, Liv och jag.

I bloggosfären och i tidningarnas recensioner har Ja till Liv! hyllats. Och boken förtjänar nog att hyllas, den är snygg, rolig och bitvis riktigt smart. För egen del ska jag väl bara fundera ut om jag är arg (vänster)feminist, liberalfeminist, humanist, eller något helt, helt annat bortom etiketternas djungel. Och det verkar i ärlighetens namn lättare sagt än gjort.

"Att föda ett barn" är en pusselbit av det som är vi

Att föda ett barn av Kristina Sandberg är en roman om att febrilt kämpa för att leva upp till andra människors förväntningar, i en värld där det inte alltid är självklart vad det är som förväntas. Det är också en roman om ensamhet, om 1930-talet, om kvinnorollen, om moderskap, om alkoholism, om vänskap, om relationer, och det är utan tvivel den bästa roman jag läst i år.

Huvudpersonen i romanen är den 20-åriga Maj som av misstag blir gravid med en man som är nästan dubbelt så gammal som hon själv. Medan hon kommer från enkla förhållanden är han rik och de gifter sig utan att egentligen känna varandra. Det är huvudpersonen Majs tankar vi följer, och hennes tankar om att inte ta för stor plats, att vilja passa in, att inte lukta svett och att leverera det förväntade är också det som driver handlingen framåt.

Jag är förbluffad över att det går att skriva en hel roman, nästan 500 sidor tjock, som en inre monolog utan att det blir tröttsamt eller märkligt. På några få platser dyker en allvetande berättare upp som skvallrar om hur Maj ska komma att bli som gammal, och ibland hör vi Sandbergs röst när hon resonerar med oss läsare kring hur Maj ska agera. Det är så snillrikt skrivet att jag ryser av välbehag.

Nej, det här är ingen dussinvara; Att föda ett barn är en alldeles särskild roman. Inte minst väcker den många tankar runt kvinnorollen och om jämställdhet. Maj vill så gärna vara den perfekta husmodern, samtidigt som nya vindar blåser och en annan kvinnoroll debatteras i tiden.

Jag tycker att boken visar hur vi människor behöver tryggheten av att veta vad som förväntas av oss, och hur vilsna vi blir när vi inte vet. Likaså visar den oss vikten av kommunikation, hur tidens (och nutidens?) tigande tärde på människorna, kanske på kvinnorna i synnerhet. Diskussionen kring jämställdhet blir så relevant med utgångspunkt i den här romanen, mycket mer adekvat än vad den blir då vi utgår ifrån enkelspårig feminism som den vi hittar i Bitterfittan eller Prins Charles känsla. I Att föda ett barn ser jag komplexiteten och svårigheten med att leva med det som anses kvinnligt och manligt.

Att föda ett barn är en pusselbit, en del av det som är vi. Större än så blir det inte.

Att föda ett barn - vad är det för titel egentligen?

Kristina Sandbergs Att föda ett barn fick ett väldigt varmt välkomnande när den gavs ut förra året. Jag var sugen på att läsa den då, men avstod i huvudsak för att - hör och häpna -  titeln inte passade mig.

Det är naturligtvis ett märkligt sätt att sortera ut en bok, men likaväl sant. Titeln Att föda ett barn påminner onekligen om förlossningslitteratur och någonstans när jag var höggravid kände jag kanske att det blev lite too much att sitta på pendeltåget med Att föda ett barn upptryckt i ansiktet på mina reskamrater. Ja, exakt så töntig är jag.

Nu ska jag ge boken en ny chans och 100 sidor in i boken är jag förälskad. Hur KUNDE jag välja bort den här boken på grund av dess titel. Va? VA? Den här boken skulle jag vilja diskutera med de arga feministerna som ivrigt hyllar Bitterfittan, för bilden av Maj är det intressantaste kvinnoporträtt jag mött på länge:

"Hur han sa helt apropå att om kvinnan ska befrias kan hon inte stå och baka småkakor. Småbröd är kättingen som måste gå ur tiden, sa han, och så tog han en plättbakelse och drack kaffe och hon såg hur det rann en brun droppe på hans renrakade haka, och nu sitter hon här och blir arg och tänker att det är ju själva glädjen, att bläddra i mammas kokbok och drömma inför jul och midsommar: smörkringlor, strassrosor, brysselkex, rullrån, schackrutor och korintkakor".

Det blir spännande att se vad mer den här boken har att bjuda på. Åter till läsningen!

Sveland vs. Kjöller

I DN kan du nu följa höstens feministiska catfight mellan Maria Happy Happy Sveland och Hanne I huvudet på en mamma Kjöller. Mycket underhållande! Jag har aldrig känt mig som en Bitterfitta, och med risk för att Sveland skulle säga att jag är lurad och FÖRTRYCKT, så lägger jag min röst på Kjöller.

Behåll offerkoftan på, Liv!

Prins Charles känsla är något av det intressantaste jag läst på länge. Detta trots, (eller kanske tack vare?) att jag inte håller med Liv Strömquist. Prins Charles känsla är en serieroman och en fyllig sådan. Kanske den första riktiga serieromanen jag läst. Temat är kärlek och i synnerhet kärleken mellan man och kvinna. Med humoristiska exempel från tv-serier, svenskt vardagsliv och västerländskt kulturarv redogör Strömquist för olika feministiska teorier hon snubblat över.

Serieromaner är minsann genialiska. På ett kortfattat och visuellt sätt kan läsaren smälta hårdkokt information. När läste jag exempelvis feministisk teoribildning senast? Jag ser genast framför mig flera användningsområden i skolan. Chodorows och Laytons utvecklingspsykologiska teorier om hur kön konstrueras så som de presenteras i Prins Charles känsla kan utan tvivel användas i psykologin, exempelvis.

Däremot tycker jag inte att boken är så rolig. Jag blir istället väldigt provocerad, vilket jag själv tycker är en spännande reaktion. Blir jag provocerad för att jag innerst inne inser att hon har rätt, eller för att jag vet att hon har fel? Det lutar åt det senare. Åtminstone när det gäller det utvecklingspsykologiska perspektivet hon presenterar i sin första berättelse De fyras gäng. Bilden av mannen som inte kan ha känslomässiga band till en kvinna och kvinnan som är hopplöst bunden till den emotionellt stympade mannen är väldigt förenklad. Modern socialpsykologisk forskning om hur roller och identitet konstrueras är oändligt mycket mer nyanserad. Och mer trovärdig.

MEN. Jag har tänkt på det jag läst i flera dagar. Jag har pratat om det jag läst med min man och mina vänner. Jag har vridit och vänt och googlat och bläddrat i min psykologilitteratur. Nu vet jag vad jag tycker och tror och jag är väldigt glad att jag läste Prins Charles känsla och läser gärna mer av Liv Strömquist framöver. Behåll offerkoftan på, Liv, jag behöver en sparringpartner. 

Drömfakulteten

Få författare är så hypade just nu som Sara Stridsberg. I väntan på att hennes nya roman Darling River ska komma till skolbiblioteket lånade jag Drömfakulteten för att se vad hypen handlar om. Tilläggas bör att det är andra gången jag ger mig på denna roman. Jag är lockad av boken. Den är rackarns snygg på utsidan och har ett format jag verkligen gillar. Men, ack. Nej. Stridsberg och jag bondar inte och nu minns jag varför jag gav upp förra gången. Jag tycker att det är coolt att Stridsberg gör sin grej, väljer ut spännande kvinnoöden som hon fabulerar ihop en story kring, lite sanning och mycket fiktion, men jag njuter inte när jag läser.

Drömfakulteten handlar om Valerie Solanas, kvinnan som sköt Andy Warhol. Stridsberg har ett förtätat sätt att skriva med korta meningar, samtalsfragment och få beskrivningar. Språket är intressant. Men, jag gillar inte blandningen av saga och verklighet och jag gillar inte det feministsunkiga sättet att alltid vältra sig i kvinnors negativa syn på sin egen kropp: "Manifestet har försvunnit i lakanen, där är det bara smutsfläckar och den brunaktiga vätskan som sipprar ur ditt underliv och din ändtarm, en svidande illaluktande flod av ensamhet som fortsätter att rinna och förödmjuka dig in i det sista." Jag går inte igång på det här. Det tråkar ut mig och irriterar mig. Femtio sidor in i boken ger jag upp. Det här är inte min bag.

http://knuff.se/isbn/9100107263

Bitterfittan

Maria Svelands Bitterfittan (2007) är en bok som det känns om ALLA har läst, men inte jag. Det är inte heller varje dag som jag är sugen på att läsa böcker som tangerar feminism och jämställdhet eller politiska frågor överhuvudtaget. Min vardag utmanar och provocerar mig tillräckligt, liksom. Men, nu infann sig plötsligt suget efter att sätta tänderna i Svelands bok, och vad tyckte jag då?

I Bitterfittan får vi följa Sara som är 30 år och lever tillsammans med sin man Johan och sonen Sigge. Sara känner sig som en bitterfitta och frågar sig hur vi ska kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens kan vara jämställda med den vi älskar. Berättelsen hålls samman  av en ramberättelse som utspelar sig i nuet där Sara flyr man och barn och åker till Teneriffa för att få tänka ostörda tankar. Samtidigt ges  tillbakablickar från Saras uppväxt, och parallellt läser och refererar också Sara till den feministiska boken Rädd att flyga av Erica Jong.

Det är inte svårt att se att Maria Sveland tagit mycket från sitt eget liv när hon skrev Bitterfittan och jag kan inte komma ifrån att jag tycker att det är ganska modigt att skriva den här typen av berättelse. Boken väcker många tankar och rotar helt klart i gammal tonårsångest för min del. Samtidigt blir jag lite trött. Är jag kanske redan en bitterfitta eller bara korkat oupplyst? Hur som helst känner jag mig inte fast i patriarkatets onda klor. Jag säger inte att vi lever i ett jämställt samhälle, men jag tycker att varje människa har en rättighet och skyldighet att skapa det liv han eller hon vill ha. För egen del vill jag vill välja mina strider, och jag känner att många av frågorna i Svelands bok hamnar långt ner på min prioriteringslista. Jag orkar inte vara arg. Att dela föräldraledigheten är kanske inte den viktigaste frågan, exempelvis. I sådana fall tycker jag att det är viktigare att diskutera hur vi uppfostrar våra barn (Kan vara en yrkesskada, i och för sig). Och samtidigt är jag oändligt glad att det finns människor som Sveland som orkar kämpa och slåss för sina ideal. Det är otroligt fint, tycker jag, och Bitterfittan är helt klart läsvärd.

By the way: Ett extra plus med pocketupplagan från Månpocket är att det längst bak i boken finns extramaterial att diskutera i en bokcirkel eller med elever, exempelvis. Det är ju inte så tokigt.

http://knuff.se/isbn/9789170015625