söndag 29 december 2013

Gott nytt år!

Jag river av årets sista inlägg nu. Trots att jag har makalöst mycket tid kommer jag inte att göra någon sedvanlig bästa-lista för att summera året, ty jag har hamnat i prebebishormoniellt limbo där hjärnan mest verkar vilja TVÄTTA, städa och sortera. All intellektuell verksamhet har upphört till förmån för att reda mitt bo och para ihop små vita bebisstrumpor. Alltså avrundar jag inlägget nu och önskar er alla ett gott slut och gott nytt år!

lördag 14 december 2013

De nya ambassadörerna!

Så är nu stafettpinnen offentligt överlämnad. Här är nästa års bloggambassadörer för Bokmässan. Jag önskar er ett riktigt roligt och givande år!

måndag 9 december 2013

December: från advenstpyssel till nyårspartaj

Jag går gärna all-in när det gäller jul. Har redan handlat alla julklappar, tagit in granen, bakat pepparkakor, chokladgodis och lussekatter. För sådana som mig finns det nu en ny bibel: December: från adventspyssel till nyårspartaj av Jens Linder och Johanna Westman.

Det här är den moderna jultidens recept- och pysselbok uppbyggd kring de sammankomster och höjdpunkter som väntar i december såsom glöggkalas, adventsmys, julaftonsmiddag och julmiddagsrester. Så väldigt hemtrevlig är denna bok. Lussebullarna (med kvarg för er som följer kriget) blev fenomenalt goda, de bästa någonsin. Längre fram ska jag testa att göra grönkålchips, julkryddade nötter och den inlagda sillen. När det gäller middagsmaten är det ett stort plus för att traditionella rätter varvas med vegetariska alternativ och nyare varianter. Det kommer bli en fin månad det här.

Förlag: Bonnier
Utgivningsår: 2012
Köp den, exempelvis via Adlibris eller Bokus

torsdag 5 december 2013

Vad ska bebisen heta? Kom med tips!

I början av januari kommer mitt andra barn, är det tänkt. Min dotter som nu är snart tre heter Lotten, döpt efter min farmor och Hennings fru i Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad. Nu uppskattar jag det här bokliga temat och undrar om ni har några namnförslag med boklig anknytning till nummer två, flicka eller pojke: Vad ska bebisen heta?

PS: Jag är ju inte ensam om att döpa barn efter romankaraktärer. Sedan tidigare har jag skrivit om Jamie som fick sitt namn från Diana Gabaldons Främlingen. Du kanske också vet någon som fått sitt namn efter en romanfigur?

onsdag 4 december 2013

Jag är Miss December

Mitt år som bloggambassadör för Bokmässan lider mot sitt slut, och jag avslutar med att vara månadens bloggambassadör på Bok och Biblioteks hemsida. Det känns som en fanfar och en smällkaramell att få avrunda så värdigt och jag säger TACK till alla som varit med och gjort ambassadörsåret till ett roligt ett.

måndag 2 december 2013

Årets läsupplevelse: Steglitsan

Det var LÄNGESEDAN jag slukade en bok för att jag verkligen, verkligen NJÖT av den, men nu har det hänt. Årets hittills största läsupplevelse är utan tvivel Donna Tartts Steglitsan, 780 sidor tjock och alldelels, alldeles underbar.

Jag tror att Tartt skrev den här boken enbart till mig, för den består av ett oväntat potpurri av saker jag gillar: Rysslandsreferenser, konstvurmande, New York, möbeltapetserande och inte minst: vältrandet i ångest.


På många sätt är Steglitsan en slags modern, amerikansk version av 1800-tals klassikern Brott och straff där Tartt låter den unge Theodore Decker lida samvetskval efter att ha stulit ett känt konstverk, Fabritius 1600-talskonstverk "Steglitsen". Istället för att svettas ut sin ångest feberyr i S:t Petersburg, likt Raskolnikov, gör Decker det i New York, Las Vegas och Amsterdam. Han dricker inte buljong och tänker på den heliga Sonja för att komma förbi sina svåra kval, istället tar han droger och drömmer om den rödhåriga och rara Pippa för att hålla ångesten i schack. Tartt flörtar tydligt med Dostojevskij och att Idioten diskuteras vid ett flertal tillfällen i boken är naturligtvis ingen slump.

När jag läste Donna Tartts kultförklarade roman Den hemliga historien blev jag besviken, förstod aldrig om den skulle läsas ironiskt med tanke på alla svulstiga kulturella referenser, tyckte inte att kulturvurmandet nådde mig. Nu köper jag allt det kulturmustiga med hull och hår: konstdiskussionerna, litteraturreferenserna och redogörelserna för tapetserandets konstart. Alltsammans är njutbart i Steglitsan, en princessbakelse med extra allt.

Det finns mycket att säga om miljöerna och karaktärerna i boken, men mest vill jag säga att jag gillar dem. Både karaktärer och platser är dynamiska och komplexa. Ena stunden är Las Vegas möjligheternas stad, i andra drar sanden in, förgör och förfular. Staden och karaktärerna lever, andas och utvecklas tillsammans, färgar och speglar varandra. Huvudkaraktärerna Boris, Hobie, Theo och Pippa förtjänar nästan en recension vardera, men framförallt är det blandningen som är njutbar och förstås detta att jag tycker om dem alla fyra var och en på sitt sätt.

Att den genomsnälle möbeltapetseraren Hobie bor i New York-stadsdelen The Village känns förstås helt rätt. Pippa är den rödhåriga girl-next-door jag själv velat vara om jag var en romankaraktär. Den rysktalande, levnadsglada och småkriminella Boris är kontrasten som berikar och mellan den fernissadoftande tryggheten hos Hobie och Pippa och de drogglittrande äventyren med Boris dras vår huvudkaraktär.

Den stora behållningen av Steglitsan är emellertid bokens vältrande i ångest, hur Tartt porträtterar psykets irrvägar. Theo belyser en människas ångestregister på ett sätt som jag tycker är synnerligen intressant:
Men depression var inte ordet. Detta var en störtdykning som inbegrep sorg och avsmak bortom det personliga: ett sjukt, genomgripande äckel över hela mänskligheten och all mänsklig strävan från tidens gryning. En förvriden avsky för den biologiska ordningen. Ålderdom, sjukdom, död. Ingen kunde fly. Också de vackra var som mjuk frukt som snart skulle bli skämd.
Ergo: Vet du inte vad du ska köpa i julklapp till din ångest- och kulturälskande vän med New York- och Rysslands-faibless är Steglitsan ett klockrent tips. Läs den själv också, förstås. Själv ska jag sörja, klädd i svart och med sorgflor på hatten, att min läsodyssé är slut.

Originaltitel: The Goldfinch
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Utgivningsår: 2013
Förlag: Albert Bonniers
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

söndag 1 december 2013

Boklig julkalender i videoform

I kommunen där jag jobbar finns det inte bara rara elever utan också ett fantastiskt bibliotek. I år, precis som förra året, bjussar de på en julkalender med ett bok-, musik- eller filmtips varje dag fram till jul. Så väldigt fint, tycker jag. Kolla in!


fredag 29 november 2013

Litteraturberikad

Läser just nu Donna Tartts senaste roman Steglitsan och går genom dagarna New York-vurmande och kulturstinn. Läste att New York-borna själva blivit besatta av målningen Steglitsen som figurerar i romanen och tycker att det är precis så en bra roman ska vara: Man läser, och det lästa väcker frågor och nya dörrar man vill öppna, och vips har man blivit mer allmänbildad, lyckligare och snyggare. Eller, eh, berikad, åtminstone. Det måste i varje fall vara en bra sak.

söndag 10 november 2013

Årets bästa test: Hej bokkonsument!

Gå genast in och gör Marcusbibliotekets freakin' awsome test Hej bokkonsument! Älskar allt med detta test från start till mål (inklusive bilden på Rory Gilmore) och bifogar mitt resultat på testet här:

Tadaaa! Du är: Allätaren/Bokknarkaren
Allätaren/Bokknarkaren
Nej det kanske inte låter så glamouröst att vara en allätare och knarkare, men om jag säger såhär då: du är den som bär hela den här underbara jävla bokbranschen på dina axlar.
Det går att se dig på Swecon lika gärna som på Bokmässan lika gärna som på textival eller ett poetry slam (med reservation för viss statistisk felmarginal för det sistnämnde). Poängen är att du är fördomsfri och gillar bra böcker. Och bra böcker är som Pokémon för dig – du måste hela tiden fånga fler. Om du slutade köpa böcker nu skulle du klara åtminstone ett par år av läsning. "Hemska tanke", tänker du nu, "bara 2 år, jag måste köpa fler".
Du har färgsorterad bokhylla ibland, du har alfabetiserad bokhylla ibland. Du har dubbla rader i bokhyllan och böcker utspridda lite över allt. Du har boktipset och goodreads och kan snacka såväl deckare som dikt. Danielle Steel och Daniel Defoe är lika välkomna hos dig.
Du har döpt din unge/katt/hund/partner till Billy efter den kända bokhyllan, eller efter något annat bokrelaterat som typ din favoritkaraktär.
Ingen törs längre ge böcker till dig i present eftersom det är omöjligt för en utomstående att veta vilka titlar du har läst. Du älskar såväl att låna böcker som att köpa.
Du är en bokambassadör som sprider läsglädje och lånar gärna ut böcker. Du skulle kunna ha en väggbonad med texten "All läsning är bra läsning" men du är för busy med att planera inköpen på årets bokrea för att hinna brodera någon sån.

måndag 28 oktober 2013

Jag lever (men det är knappt)

Veckorna innan höstlov är lärare som urvridna disktrasor allihop. Det är en av läsårets värsta perioder av tusen olika skäl. Lägg därtill att jag har en make som är bortrest ett par dagar i veckan, en trotsig treåring som ska lämnas på dagis och en hund som behöver rastas i tid för att jag ska ha lektion tre mil från mitt hem kl. 08.10. Ja, och så är jag på tjocken också. Jag går långsamt och jag är allmänt gravidskröplig. Det där med att glänsa under graviditet har aldrig varit min grej, det är uppenbart. D-e-t Ä-R m-y-c-k-e-t n-u. Jag lever, men det är knappt.

Nu är det här en bokblogg, som ni vet, men jag har inte mycket energi över att skriva om litteratur i dessa tider. Men jag läser, det gör jag, vi får vara glada för det. Just nu slukar jag Justin Cronins Flickan från ingenstans som är jättejättetjock och hyfsat spännande (ungefär som jag själv). Rysaren Att de i tid må väckas läste jag nyss ut med stor behållning. LÄS!

Ja, nu tog skrivarenergin slut igen. Tillbaka till läsningen.

söndag 13 oktober 2013

Skogskyrkogården

Ett besök på Skogskyrkogården var förmodligen den bästa tänkbara upptakten inför att läsa höstens Editböcker Flickan från ingenstans och Att de i tid må väckas. Hur som helst var det oändligt vackert. Och tyst. Och oändligt vackert.

torsdag 10 oktober 2013

Munro! Munro! Munro!

Plötsligt händer det! Alice Munro fick årets Nobelpris i litteratur. Kvinna! Novellist! En författare jag läst och tycker om! (Och nu har jag slösat bort en livstidskonsumtion av utropstecken).

Kan man ringa Lugn och gänget och säga "bra jobbat" och "hurra"?

onsdag 9 oktober 2013

Nobelpristider

.. är det. Hos Josefin på Nobelprisprojektet gissar jag på vem som ror hem årets Nobelpris i litteratur. Kolla in!

måndag 7 oktober 2013

Allt de säger är sant (hoppas jag)

Jag låter just nu mina elever spela in egna podcasts där de ska svara på om modern spänningslitteratur kan vara överlevnadshandböcker (eller möjligtvis snuttefiltar) för dagens unga. Ska bli otroligt intressant att lyssna på dem när de är klara. Kanske kan jag få någon av dem att publicera sina alster här, rent av. Som inspiration lyssnade vi på Lisa Bjärbos och Per Bengtssons eminenta podcast Allt vi säger är sant idag. Kan inte bli annat än bra, det förstår ju vem som helst.

söndag 29 september 2013

Årets bokmässa - bäst, sämst och mest obskyrt

En fantastisk bokmässa är till ända. Seminariespäckat, kändistätt och alldeles, alldeles underbart har det varit. Nu tänkte jag summera Bokmässan 2013 i en LISTA:

Bäst: När David Safier efter att ha signerat böcker sa till Cecilia Samartin att "There was this woman who told me I had great handwriting. That really made my day." Det var ju JAG. Tilläggas bör kanske att jag ser väldigt mycket dålig handstil, det kommer med jobbet. Referensramarna var kanske lite snäva, men ändå. Jag gjorde David Safier glad.

Mest obskyrt: Småmontrarna längs väggarna i B-hallen. Det doftade rökelse. Någon stannade mig för att fråga om det var fyra dagar kvar till förlossning. En annan ville läsa en dikt för mig. Jag ilade snabbt in i kommersens centrum. Hos Bonnier och Norstedts var det tryggt igen.

Mesta lärdom: Gustav Fridolin berättade att han skrev sin roman Morfar skrev inga memoarer på försenade SJ-tåg. Jag ska sluta gnälla över de eviga förseningarna (hem från Göteborg 50 minuter sen, by the way) och börja skriva något skönlitterärt istället. Eller, eh, NEJ. Men jag ska iallafall tänka lite på Fridolin innan jag gnäller.


Sämst: Fulkaffet. Inget gör min dag som lite gokaffe före kl. 10. Latte, tack. I pappmugg med lock. I mässhallen var det stört omöjligt att hitta något annat än halvokej bryggkaffe i öppen pappmugg. Kändes dåligt för min image och min kaffetarm.

Bästa köpet: Tio vilda hästar - en räknesaga av Lisen Adbåge och Grethe Rotböll. Dottern har pratat om Doj-Doj, Minus och läskiga gropen halva dagen. Jag har läst boken åtta gånger på raken och inte tröttnat än.

Socialast: Bokbloggarminglet. Vad fint det var att se flera av er på riktigt. Ni var inte som jag tänkt mig och precis på pricken vad jag trott. 

Roligast: Caitlin Moran. Tjugo minuter seminarium med henne resulterade i femton asgarv och att jag köpt mig ett par Dr Martens. Så kan det gå.

Festligast: När Bokmässegrundaren Bertil tågade in på bokbloggarminglet för att berätta anekdoter och undrade om det gjorde ont att bli instagrammad.


Tack för en fin bokmässa!

lördag 28 september 2013

Bokmässan och läsfrämjandet

Under Bokmässan valde jag att lyssna på en hel del skolrelaterat. Störst fokus fick seminarium runt läsförståelse och läsfrämjande. Jag har sammanfattat mina intryck på Samtal mellan två lärare. Så klicka in där och du vill läsa mer om vad vi i skolan kan göra för att arbeta med dessa frågor. Klicketiklick!

torsdag 26 september 2013

Bloggambassadören rapporterar



Jag har förlorat min bokmässeoskuld idag och det var härligt, må ni tro. Tre fina seminarium har jag lyssnat på: Att platsa i en skola för alla, Läs då unge! och Storslagna äventyr i magiska bildvärldar. Inspirerades av Säljö, njöt så att jag fick gåshund när Koljonen med flera förde intellektuella samtal om läsning och synliggjorde svensklärarens svåra uppdrag och blev sjukt imponerad av Lisen Adbåges och Lena Sjöbergs sätt att skapa fantastiska bilderböcker för barn.

Förutom seminarielyssnande har jag träffat bloggambassadörer, hängt i vårt bloggrum och okynnesköpt sisådär sju-åtta böcker. Imorgon väntar fler seminarium och bokbloggarmingel. Jippie!

onsdag 25 september 2013

Prebokmässehjärtklappning och en förstelärartjänst att fira

Idag är en dag att fira, ty jag har blivit erbjuden en förstelärartjänst. I svenska. Fint ska det vara, förstår ni. Förutom att detta lönemässiga mirakel ägt rum är dagen idag också den då jag packar för att fara till Bokmässan. Imorgon är jag DÄR. Ni förstår ju själva: Jag vet knappt var jag ska börja mitt firande.

Ska du till Bokmässan, vore det emellertid väldigt kul att ses. Jag hoppas och tror att du anmält dig till bokbloggarminglet vi bloggambassadörer håller i. Ska du till minglet, ta med böcker du vill byta bort: det kommer att finnas bokbytarbord. Ta också med starka armar för goodiebagsen kommer att vara tunga. Vill du leta upp mig någon annan gång kan du se vilka seminarium jag vill gå på här. Jag kommer säkerligen bära en FABULERAT-pin och se gravid ut. Det beror på att jag gillar min blogg och att jag har en bebis i magen.

Min goda vän och lärarkollega Malin som jag bloggar med på Samtal mellan två lärare kommer också till Bokmässan. Hon är döcool, jobbar delvis på Skolverket och vi pratar båda gärna skolfrågor med dem som vill.

Just i denna stund är jag oerhört förväntansfull och väldigt skräckslagen inför allt det spännande som stundar. Risken för social overload känns överhängande. Förlåt en introvert själ, men bli inte förvånade om ni ser mig smita ut bakvägen före stängning. Jag kommer inte ta täten och ropa "efterfest" när mässdörrarna stängt för dagen. Däremot ska det bli så väldigt fint alltsammans. På ett lågmält sätt ropar jag "yej" och viftar med en liten Bokmässeflagga i mitt hörn.

Nu ska jag fira min förstelärartjänst med örtte och tidig sänggång. Ses imorgon?

tisdag 24 september 2013

Mindre präktigt, mer friktion?

Två kapitel in i Lex bok känner jag lite kärlek, faktiskt. Här finns karaktärer jag saknat. Mindre präktigt, mer friktion. Gillar't!

söndag 22 september 2013

Tre bokpaket och ett bekymmer

Att hösten är böckernas tid är uppenbart: BOKMÄSSA, boksläpp, författarbesök. I fredags väntade tre (!) bokpaket på mig innanför dörren: Jenny Jägerfelds och Sara Kadefors nya ungdomsromaner Jag är ju så jävla easy going och Lex bok tillsammans med en nya fantasyroman från Modernista förlag.

Nu behövs regnrusk och innesittarväder för i den här finhösten blir inte många böcker lästa, men det får väl räknas som ett rart bekymmer.

torsdag 19 september 2013

Vinn seminariekort till Bokmässan!

Om mindre än en vecka är det BOKMÄSSAN. Jag ska dit. Yej! Ska du dit, men saknar seminariekort rekommenderar jag varmt att du klickar in på Västmanländskans eller TidningsIdas blogg och tävlar om ett. Seså! Gör't!


måndag 16 september 2013

Höstmorgon med häxor

Kaffe, dyblöt ryggsäck, höstkängor på och Eld i öronen. Inget är som häxor och höstrusk i arla morgonstund. Godmorgon!

torsdag 12 september 2013

Utan läslust på tåget söderut

Sitter på ett tåg till Skåne helt utan läslust för imorgon är det begravning och vi ska ta adjö av min moster som cancerdjävulen tog alldeles för ung. Sådana här dagar hjälper inga fantasivärldar, ingen verklighetsflykt, ingen skönlitteratur. Istället vill jag bara vara med mina tankar och lyssna på när min unge pratar nonsensprat och rasslar med duplo. På tåget finns bara tankarna, så det får duga nu.

onsdag 11 september 2013

Kallifatides, du är min idol

Bilden lånad från SR.se
Alltså, nu när sommaren är slut och vi har lyssnat oss igenom alla avsnitt av Sommar i P1, så tycker jag att vi unisont hyllar författaren Theodor Kallifatides som årets sommarpratare. Det sommarpratet var bannemig så bra och inspirerande att jag ska tvinga skolkidsen att lyssna och för egen del sedan tvångsmässigt läsa om allt han skrivit. Sättet han lärde sig svenska på och hur han sedan blev en av våra bästa författare borde imponera på vem som helst. Inte nog med det, karln sa så mycket klokt i programmet att jag måste lyssna flera gånger och anteckna alltsammans. Jag är stum av beundran - Kallifatides du är min idol (och i smyg hoppas jag att min man ska vara lika stilig i din ålder).

Vem tycker du var årets sommarpratare?

tisdag 10 september 2013

Ett viktigt meddelande

Fram med anteckningsböckerna! Nu är det nämligen så att jag måste säga något viktigt, och det är inte varje dag jag gör det.

Jag har världens bästa jobb. 

Det här med att prata om litteratur på betald arbetstid och (i bästa fall) få elever att gilla böcker, fastän de aldrig varit storläsare ÄR SÅ J-A UNDERBART. (Bli inte rädda nu, svordomen jag klämde i med är en rest från Skäringer-lyssnandet nyligen, jag blir snart mitt vanliga präktiga svordomsfria jag igen). För att ytterligare hajpa mitt fantastiska jobb ska jag skrytsamt säga att i oktober kommer Jonas Hassen Khemiri på författarbesök. Woop! Woop!

Slut på viktigt meddelande.

måndag 9 september 2013

Dyngkåt och hur helig som helst

Jag har spenderat några timmar med Mia Skäringer på sistone. Hon läste upp sin bok Dyngkåt och hur helig som helst och jag lyssnade. Började lyssna i bilen på väg hem från landet, men när barnet började svära och domdera alldeles förfärligt i baksätet förstod jag att det var läge att stänga av och fortsätta lyssnandet solo.

Mia Skäringer svär sig igenom sin bok, det gör hon. På ett Skäringerskt vis. Boken är blogginlägg i dagboksform och texten är avskalad, ärlig. Det är skilsmässa och sexuella övergrepp och adhd, så det är klart att hon måste svära. "Jag har gränser för hur mycket jävla skit jag slukar i mig" säger hon om tv-tittande.

Jag blev kanske lite förvånad över hur naken boken kändes, inte alls Solsidan-puttrig som man hade kunnat tro, utan ganska rå och många gånger hemsk. Mia Skäringer är ofta arg. Lyssna om du vill ha mer av det Skäringska, men undvik om du tänker att det där med svärandet är bevis på "bristande kulturell bildning" som min mamma brukade säga.

lördag 7 september 2013

Nu blommar Astrid Lindgren

På min balkong blommar den rosa rosen Astrid Lindgren för första gången och brittsommarvärmen får gärna stanna några dagar till.

torsdag 5 september 2013

onsdag 4 september 2013

Barnboksmingel för bokbloggare

Mina bokbloggsambassadörskollegor (vilket ord!) Boktjuven och Västmanländskan anordnar ett barnboksmingel för dig som bloggar om barnlitteratur. Du kommer väl?


tisdag 3 september 2013

Stockholm Literature

Åmajgodd,  här har jag jobbat, åkt pendeltåg, lärt dagens ungdom veta hut och haft den ena släktingen efter den andra sovandes på soffan och MISSAT att det ordnas en litteraturfestival i staden där jag bor till hösten. Jag upprepar:

LITTERATURFESTIVAL I STOCKHOLM 26-27 OKTOBER. 199 riksdaler för festivalkort. 65 kronor utöver det per (stor) föreläsning.

Jag tror också att jag dör av lycka när jag tänker på att Chimamanda Ngozi Adichie kommer och att hela kalaset är på Moderna museet. Vem vill med? Hand upp!

måndag 2 september 2013

En halv gul sol

Först såg jag Chimamanda Ngozi Adichie på Babel, och så gick hon rakt genom rutan och in i hjärtat. Sedan läste jag hennes novellsamling Det där som nästan kväver dig och insåg att Ngozi Adichie är en av världens bästa nu levande författare. I somras läste jag hennes stora genombrottsroman En halv gul sol och nu tänker jag att Chimamanda Ngozi Adichie är en författare som liksom verkar bära på levnadsöden värda att skriva om. Som om hon hör andra människors tankar, eller kanske bara varit mer uppmärksam än andra under livet. Det finns liksom en ovanlig skärpa i hennes personporträtt.


En halv gul sol skildrar några olika människors möte med Biafrakriget 1967-1970: den intellektuelle universitetsläraren Odenigbo som drömmer om ett fritt Biafra tillsammans med sin fru Olanna, Olannas tvillingsyster Kainene, affärskvinnan som ser andra svårigheter och möjligheter med kriget än systern gör. Olanna och Odenigbos hemhjälp Ugwu som tvångsrekryteras till kriget och Kainenes man Richard som trots sin vita hy och brittiska uppväxt vill stanna kvar och kämpa för ett självständigt Biafra.

Biafrakriget var kanske världens första verkligt uppmärksammade krig medialt sett. Bilder på barn med uppsvällda magar manade till humanitär hjälp världen över. Svälten i Biafra är det som gått till historieböckerna. En halv gul sol berör visserligen svältkatastrofen, men det är de förlorade visionerna som står i centrum och genom huvudkaraktärerna ser vi komplexiteten i Nigerias inbördeskrig och anar vilka drömmar som fanns för utbrytarstaten Biafra och människorna som levde där. Likaså får den lilla människans vardagliga bekymmer ta plats i berättelsen. Personerna ÄR berättelsen.

Det finns något oändligt sorgligt över En halv gul sol. Det är inte hopp och förtröstan som når läsaren vid bokens slut, snarare tomhet. En värkande sorg. Mötet med berättelsens karaktärer berikar emellertid och jag har genom romanen fått upp ögonen för historiska romaner. Mer Ngozi Adichie blir det utan tvivel också.

Tips! Lyssna också på P3 Dokumentär om Biafrakriget och den svenske semesterkrigaren Carl Gustav von Rosen som stred på biafranernas sida med egna flyg.

Utgivningsår: 2008
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

söndag 1 september 2013

Söndagsläsning

Med terriern som sällskap och Niemis Fallvatten i öronen andas jag krispig luft i Skinnarviksparken och tycker att september är en rackarns fin månad. Nu kommer den - hösten.

fredag 30 augusti 2013

Författarfrukost med Chris Cleave

I torsdags morse bjöd Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan in till författarfrukost med Chris Cleave, författaren till Little Bee ni vet. Cleave är på Sverigebesök för att berätta om sitt författarskap i allmänhet och sin nya bok Guld i synnerhet.


Frukosten var enastående trevlig, eller rättare sagt: Chris Cleave var enastående trevlig. Med ödmjukhet och inlevelse berättade han om hur han i sitt författarskap tagit fasta på hur det extrema kan lära oss mer om dem vi är.

Inför samtliga böcker Cleave skrivit har han gjort omfattande research. För att kunna skriva Little Bee arbetade han på flyktingförläggning och hans senaste bok hade tagit honom till träningslokaler såväl som barnsjukhus.

I Guld säger han sig själv ha lärt sig att inte döma sina karaktärer utan att låta läsaren avgöra vem som agerat rätt eller fel. Gillar! Om han lyckats återstår att se, mitt signerade exemplar av boken ska jag nämligen ge bort till någon jag tycker mycket om.


onsdag 28 augusti 2013

Om vikten av att få längta

Detta när man varit ifrån sin unge en vecka och hon sedan kommer hem, och man vill läsa hur många böcker för henne som helst (till och med de tjocka tråkiga), och tröttnar inte en enda gång, och hon luktar som varma jordgubbar och säger att det är härligt att vara hemma - så väldigt fint är det.

måndag 26 augusti 2013

Vi kom över havet

Många är de som tipsat mig om Vi kom över havet av Julie Otsuka, och vilken fin, fin berättelse det var.

Jag tror bara att jag läst en roman skriven i vi-form tidigare, Carsten Jensens fantastiska Vi, de drunknade. Att skriva en kollektiv roman kräver sin författare och sin berättelse. Det finns onekligen något allmängiltigt och stort i vi-formen, och Julie Otsuka och Vi kom över havet fångar det briljant.

I Vi kom över havet är vi är de japanska flickor, postorderbrudar, som åkte till USA för att giftas bort med män där under 1900-talets början. De unga kvinnornas tragiska livsöden skildras med saklig skärpa från båtresan, mötet med männen som inte alls liknar de män de sett på bild, inackorderingen hos amerikanska bönder där de fick arbeta hårt för lite pengar till hur de strävsamt försöker göra sig en plats i det amerikanska samhället för att sedan pekas ut som förrädare under andra världskriget.

Jag tänker att det här är en berättelse som skulle kunna skrivas på många olika sätt, men att det är helt genialiskt att skildra likheten i de unga kvinnornas öde. Det finns både en svärta och en ömhet i det skrivna och jag tänker att det här är en roman jag vill bära med mig i hjärtat.

Vad tyckte du om Vi kom över havet?

Förlag: Bonnier
Utgivningsår: 2013
Originaltitel: The Buddha in the Attic
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

fredag 23 augusti 2013

Tåg till Trieste

Temat för årets Bokmässa är Rumänien och som uppvärmning inför mässan har jag läst Tåg till Trieste av den rumänska författaren Domnica Radulescu. Det är läsning som både skakar om och tråkar ut.

Tåg till Trieste handlar om den unga Mona som växer upp i Ceausecus Rumänien. I Bukarest är hon, liksom alla andra, under ständig bevakning av den hemliga polisen Securitate. Ingen verkar veta vem som är vän och vem som är fiende och misstänksamheten tär på dem. Mona möter den stora kärleken i Mihai, men vet inte om han kanske arbetar för polisen som vill fängsla hennes far.

I kärlekshistorien mellan Mona och Mihai synliggörs förtrycket, fattigdomen och orättvisorna i det kommunistiska Rumänien. När Mona flytt landet till USA får vi också se kärleken till hemlandet, vemodet och sorgen i att inte längre kunna leva där man har sina rötter.

Jag tycker mycket om Radulescus sätt att skildra Rumänien. Att hon, liksom Mona, tvingats lämna sitt hemland märks i sättet att skriva, i kärleken och saknaden till det som är hemma. Den berusande kärleken mellan Mona och Mihai är också fint skildrad. Till en början. Slutet av boken skulle jag kunnat vara utan. Lite grand får jag samma känsla som när jag läste Brixton Beach: det är kärleken till hemlandet som gör berättelsen, men att själva handlingen inte riktigt håller ända in i mål, känns konstruerad.

Summa summarum är Tåg till Trieste trevlig läsning och säkerligen en god reskamrat på tåget till Bokmässan. Vad läser du som Bokmässepepp?

Förlag: 2244
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.

torsdag 22 augusti 2013

Hej, mitt pendeltåg!

Terminen har börjat, ungdomarna är tillbaka i skolbänken och jag har tagit på mig frökenglasögonen igen. Det här med att byta arbetsplats från innerstadsskolan med tio minuters promenadväg hem, till förortsskolan med 30 minuters pendeltågsresa är bannemig genialiskt. Tänk vad mycket kvalitetslästid jag får för 790 kronor i månaden!

/Sjuktnöjd_79

tisdag 20 augusti 2013

Englander, Anne Frank och botoxen

Jag har ju lovat att berätta om hur jag blev varse att botox i läpparna inte är något för mig medan jag lyssnade på Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander. Så här gick det till:

Vad vi pratar om... är precis en sådan berättelse jag tycker om att läsa i novellform. Två kvinnor, väninnor från barndomen, möts igen tillsammans med sina respektive efter många år isär. Till en början märker vi hur olika de blivit, men när novellen är slut har relationerna mellan de fyra huvudpersonerna vridits om och förskjutits och vi ser dem i ett nytt dager. Inget är som vi tror, tycks Englander vilja förmedla. Det är smart skrivet och Englander nyttjar novellens fulla potential, låter texten vara förtätad och öppen för tolkning.

Jag målade om fönster i stugan på landet medan jag lyssnade på Vad vi pratar om.. som ljudbok. En utmärkt sysselsättning skulle det visa sig, om man bortser från att oljefärg tydligen gör getingar aggressiva (men, det var förstås inte ljudbokens fel). Attackgetingar kom från ingenstans och en stack mig på underläppen. Att läppen svullnade upp kan ni säkert räkna ut och jag blev inte vidare snygg av det får jag erkänna. En vecka levde jag med tjockläppen och nu vet jag: Botox är inget för mig (heller).

Snipp, snapp, snut, så var berättelsen om Englander och botoxen slut.

Förlag: Brombergs/Storyside
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Adlibris eller Bokus

onsdag 14 augusti 2013

Utvandrareposet - att svettas med Karl-Oskar i 2267 sidor

Semestern är slut, så också bloggvilan. Jag må ha varit en passiv bloggare under sommaren, men jag har läst, må ni tro. Klassiker hör sommaren till och i år tog jag mig an Vilhelm Mobergs Utvandrarepos. För att förtydliga: jag har alltså läst Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige och svettats med Kristina och Karl-Oskar i (- trumvirvel -) 2267 sidor.


Allt började som en ren ingivelse efter sisådär fem veckor till skogs. Mitt landställe och tillika min farmors barndomshem råkar ligga ganska nära Duvemåla och Algutsboda, alltså Kristina och Karl-Oskars hemtrakter. Skogen där jag bor om sommaren står på precis sådan stenig och karg jord som många svenskar emigrerade ifrån. Det blev plötsligt så verkligt alltsammans. Så i Emmabodas lokala bokhandel (mer av en leksaks- och hobbyaffär, men ändå) fann jag alla fyra delarna i serien och slog till.

Att Utvandrareposet tillhör något utav ett svenskt kulturarv blir tydligt när jag pratar om böckerna med människor i min omgivning. Många har sett tv-serien, några musikalen Kristina från Duvemåla. Andra har läst en eller flera av böckerna och alla verkar känna till Kristina och Karl-Oskar. Jag hade en ganska klar bild av vad böckerna skulle handla om, men blev ändå tagen av det mod emigranterna besatt och den misär de fick utstå. Att under mitten av 1800-talet, sälja allt man ägde och utvandra så långt hemifrån att det var omöjligt att återvända är svindlande. Tänkte mycket på likheten mellan dåtidens emigranter och dagens flyktingar medan jag läste.

Språket är lättläst, även om dialogerna är skrivna på dialekt. Moberg har lagt sig vinn om att beskriva miljöer och skeenden noggrant och uttrycksfullt. Ibland gillar jag det och ibland tråkar det ut mig, men jag uppskattar att de finns dokumenterade för eftervärlden att läsa om. Moberg flyttade själv till USA och framförallt sista delen i serien, Sista brevet till Sverige, bär spår av ett utvandrarens vemod. I övrigt blandas motgång med framgång och Moberg växlar berättarperspektiv emellanåt, vilket håller liv i handlingen.

Utvandrareposet i sin helhet är ett mästerverk, en klassiker som står sig. För att förstå detta skeende i vår historia finns förmodligen inget bättre sätt än att läsa Mobergs böcker. En punkt måste emellertid fram i ljuset och diskuteras innan vi utser Moberg till nationalhelgon eller gör (fler) statyer av Karl-Oskar:
  • Karl-Oskars kåthet (!) är central genom hela serien. Exempelscen: Kristina håller på att stryka med i skörbjugg och sjösjuka under överfarten till Amerika, och Karl-Oskars största bekymmer under färden verkar vara att han inte får ligga med sin sjuka fru och att han därför frestas av att ligga med en hora.
Vad tyckte du om Utvandrareposet?


tisdag 13 augusti 2013

Kommer du på bokbloggarmingel, eller?

Hörrni, det är snart BOKMÄSSA och Bokbloggambassadörerna #boblamb inklusive moi hälsar er välkomna på mingel med tilltugg och goodiebag. Hoppas att vi ses!


måndag 29 juli 2013

Sex veckor solsken, mygg och hallon

Nu blir det snart mer bokbloggande, gott folk. Jag vet att ni längtat.

I snart sex veckor har jag gottat mig i Blekingeskogen. Det har varit solsken, mygg och hallon; glass, blåbärspaj och målning av flaggstång. Min dotter har lärt sig tycka om vatten (en smärre bedrift, jag svär), terriern har decimerat paddbeståndet runt stugan och maken har byggt staket och lavat stenmur. Själv har jag kramat mycket på människor jag tycker om, ätit ovanligt mycket vegetarisk mat och läst böcker, förstås.

Nu är det emellertid så att jag fått Stockholmslängtan och börjat räkna ner till när jag och maken på sedvanligt manér och med dålig sångröst sjunger "Stockhholm i mitt hjärta" medan vi kör över Liljeholmsbron. Då ska ni få veta mer om hur jag denna sommar blev hooked på Vilhelm Mobergs Utvandrarna, varför jag struntade i radioföljetongen i P1 i år, trots att Madame Bovary är en av mina största läsupplevelser någonsin, och hur jag blev varse att botox i läpparna inte är något för mig medan jag lyssnade på Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander.

På återseende inom kort,
Solbrändochhyfsatlycklig_79

söndag 23 juni 2013

Sommarlov

Jag har packat bilen (hyrbilen då, alltså för någon egen äger jag rakt inte) full med  böcker, barn och hund och flyttat till stugan i skogen. Tystnaden och doften av mossa är berusande. Nu får vi väl se om det blir några böcker lästa, eller om jag mest sugs in i SvD:s korsord och uppslukas av bärplockning. Tillbaka här är jag igen i augusti. Till dess: ha en riktigt skön sommar!

onsdag 12 juni 2013

En avslutning, fyra böcker och en återkomst



Sedan sist: Det har varit studentutspring och skolavslutning. Jag har sagt hejdå till fina elever, blivit avtackad på nuvarande jobbet i innerstan och hälsats välkommen tillbaka till gamla jobbet i förorten. Alltsammans har gått i bokens tecken. Jodå. Boken är den nya blomsterkvasten.

Av svensklärarkollegorna fick jag Ramqvists Alltings början, vilken utan tvivel blir höstläsning på pendeltåget när jag fått distans till året på Södra Latin och vill se på skolan med Ramqvists ögon. Av skolledningen fick jag också en bok som tack för året som gått, Den sista safarin av Deon Meyer, en spänningsroman som verkar vara väldigt långt ifrån bra. Men jag tänker givetvis att det är tanken som räknas. På nygamla jobbet i förorten får alla en sommarbok, så även jag (eftersom jag slugt nog besökte skolan dagen för bokutdelningen). Jag valde Innan floden tar oss av Helena Thorfinn. Sist men inte minst fick jag Presidentens hustru av en av mina elever (tack rara BokNea) och den är jag så sugen på att den får bli en av de första semesterböckerna jag tar mig an.

Så var det alltså med en avslutning, fyra böcker och en återkomst.

torsdag 6 juni 2013

Aaaahhhh!


Aaahhhh! Betygen är satta, sista lektionen hållen. Förflyttat mig från ARBETSKAOS till långsamliv och naturen har exploderat i färgprakt. Runt hörnet väntar ÅTTA veckors semester. (Och, JA, vi har arbetat in den långa ledigheten med 45 timmars arbetsvecka resten av året, så ge mig inte den där blicken).

Nu ska jag knappa in en beställning sommarböcker och mentalt förbereda mig på lediga dagar i skogen och tystnaden.

Glad nationaldag! (Eller vad man säger.)

måndag 3 juni 2013

De introvertas revansch

Om du var tvungen att spendera två veckor helt ensam eller alltid omgiven av bekanta, vilket skulle du välja?

Hur du svarar vittnar om huruvida du är extrovert eller introvert. De flesta av oss vet nog redan hur det står till med den saken, men också att extraversion anses vara det önskvärda i vår kultur. Att vara social, pratsam och framåt står liksom högre i kurs än ensamhetssökande och att vara tystlåten.

Men! Till fellow introverta måste jag nu tipsa om Svd:s artikel i söndagens kulturdel, där två nya fackböcker ger oss introverta en (lågmäld) revansch: Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns av Susan Cain och Linus Jonkmans Introvert. Den tysta revolutionen. Kanske något för hängmattan i sommar? För, ve, du är väl inte en sån som väljer ständig social samvaro före tystnaden och ensamheten?

PS: Kolla in Susan Cain på TED Talks, vettja:

 

torsdag 30 maj 2013

Springa med åror


Cilla Naumann imponerar på mig med sin roman Springa med åror

Romanens jag, bondflickan Monika, blir vän med sommargästen Johanna och deras vänskap kommer att färga av sig på Monikas hela tillvaro, från barn till vuxen. Romanen skildrar svårigheten med klasskillnader, men också friktionen i en ojämlik vänskap där den starka dikterar villkoren:
   "Jag vill inte att sommaren ska ta slut", säger jag trots att jag vet att jag inte borde säga det.
   "Äh" säger hon och skrattar, "det kommer en ny".
Hon har röd färg i håret och tar upp handen och drar ett rött streck över mitt lår. Det ser ut som ett snitt, ett sår.
   "Och du vi ska ju spara till Paris."
Hon tittar allvarligt på mig, nästan strängt, som om jag måste skärpa mig.
   "Jag vill ändå inte att den ska vara slut", säger jag barnsligt och känner gråten svida i halsen, men övermannas av det röda kletiga som är överallt. Och jag vet att jag inte ska börja gråta, inte visa hela mitt köttiga jag, att jag då belägger henne med ett slags ansvar för mig, att jag tynger henne med något som bara är mitt, en tyngd som vi båda vet att hon lämnar så fort hon åker härifrån, hem till sitt rena okända stadsliv.
Det värker i mig när jag läser om den uppslukande, sköra vänskapen mellan Monika och Johanna. I gestaltningen av Monika och hennes bild av sig själv som illaluktande och grov i kontrast till den kavata och välbärgade Johanna finns något som är sorgligt och vackert på en och samma gång. Naumann har ett fenomenalt sätt att flytta läsarens fokus mellan nu och då och jag upplever att jag zoomar in och ut mellan olika händelser medan jag läser. Alla sinnen aktiveras och när boken är utläst kan jag minnas hur det luktar hemma hos Monika och hur den tjocka hallonsaften smakar.

Vid sidan av språket är personporträtten den verkliga behållningen av romanen. Inte minst Monikas pappa Ivan är en karaktär som stannar kvar i minnet.

I Cilla Naumanns ungdomsromanen 62 dagar skildras samma händelser som i Springa med åror ur ett annat perspektiv. Den hamnar på önskelistan direkt.

Vad tyckte du om Springa med åror

Förlag: Bonnier
Utgivningsår: 2012
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

tisdag 28 maj 2013

Bokmässans seminarieprogram är här!

Har du liksom jag Bokmässelängtan? Idag släpptes årets seminarieprogram. Kolla in här och börja planera, vet jag.

fredag 24 maj 2013

Aura

Kan sextio sidor rymma ett mästerverk?

Den mexikanske författaren Carlos Fuentes ville experimentera med romanens uttryckssätt och värjde sig mot västvärldens syn på realism. Tillsammans med bland annat Gabriel García Márquez och Mario Vargas Llosa var han en del av El boom, den Latinamerikanska litterära rörelse på 60- och 70-talet som kom att etablera konventionerna för modern latinamerikansk litteratur. Boomen genererade experimentella romaner, inte sällan med inslag av magisk realism och samhällskritik.

Fuentes Aura (1962) är ett av El booms nyckelverk, en kortroman som på 60 sidor utmanar läsaren att fundera över vad ungdomens skönhet har för värde medan vi slungas mellan dröm och verklighet i ett suggestivt förtätat drama.

Den unge akademikern Felipe tackar ja till att arbeta hos den gamla änkan Llorente med att skriva rent en död mans memoarer. I huset finns också Llorentes brorsdotter Aura som i det närmaste förtrollar Felipe med sina gröna ögon. I huset vävs dröm och verklighet samman. Är Aura och Llorente en och samma person? Är Felipe anställd för att spela rollen som Llorentes döde make? Är hela berättelsen ett utslag av Felipes fantasi? Märkliga sammanträffanden mellan dåtid och nutid  skapar den kusliga berättelse och den fantasieggande magiska realism Fuentes blivit berömd för.

Språket är experimentellt, men inte svårläst. Vid första läsningen förflyttas läsaren obemärkt mellan det som är verklighet och det som är dröm. Symbolladdade detaljer förstärker det redan förtätade. Att hela berättelsen är skriven i du-form skapar dessutom en egendomlig känsla av att Felipes berättelse lika väl kunde varit din:
Långsamt går du upp till ditt rum, kliver in, kastar dig mot dörren som om du vore rädd att någon skulle följa efter dig: flämtande, svettig, drabbad av en känsla av maktlöshet som isar din ryggrad, en känsla av visshet: om något eller någon skulle komma in, skulle du inte kunna göra motstånd, du skulle avlägsna dig från dörren, låta det ske.

Jag hörde Jonas Hassen Khemiri berätta att Aura var en av hans favoritromaner och jag är beredd att säga det samma.


Utgivningsår: 2002
Översättare: Elisabeth Helms
Förlag: Natur och Kultur
Köp den, exempelvis via Bokbörsen.

onsdag 22 maj 2013

50 nyanser av nyckeln till frihet

Vill du ha hjälp med att hitta något nytt att läsa?

Examensarbetet för några elever på Berghs School of Communications blev i år på uppdrag av Bonnier tjänsten Odyssé, ett nytt sätt att ge personligt anpassade boktips. Genom mer detaljerade metataggar så som "filosofiskt språk" eller "mördarkatt" ska Odyssé ge rekommendationer som är bättre anpassade till din smak. Låter det spännande? Till helgen kan du besöka Berghs slututställning på Sveavägen 24 om du vill veta mer om Odyssé eller kolla in andra tjusiga examensalster.

måndag 20 maj 2013

Krönika om ett förebådat dödsfall

År 1982 fick Gabriel García Márquez Nobelpriset i litteratur med motiveringen: "för hans romaner och noveller där det fantastiska och det realistiska förenas i en rikt sammansatt diktvärld, som speglar en kontinents liv och konflikter"

Krönika om ett förebådat dödsfall är min första Márquez och trevlig läsning rakt igenom. Ja, det här är just en TREVLIG bok. Smålustiga, udda karaktärer gör berättelsen och trots att vi från start vet att Santiago Nasar ska bli mördad är berättelsen inte alls så sorglig som man skulle kunna befara.

Márquez nämns ofta i samband med genren magisk realism, och hans mest kända verk Hundra år av ensamhet lär vara ett utmärkt exempel på det.

Krönika om ett förebådat dödsfall är istället ett lysande exempel på att nobelpristagare inte nödvändigtvis behöver skriva tjocka, svårläsa böcker. Och även om boken bara är 144 sidor lång finns mycket av intressant berättarteknik att diskutera i romanen, bara det att den berättas baklänges borde ge läsaren något att fundera över.


Originaltitel: Crónica de una muerte anunciada
Översättare: Peter Landelius
Utgivningsår: 1981
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den, exempelvis via Bokbörsen

fredag 17 maj 2013

Barnboksspaning i Berlin


Berlins barn verkar läsa många av de barnböcker svenska barn läser. På Dussmans bokhandel fastnade jag länge bland barnboksavdelningens mysiga pryttlar (Stämplar! Papperstjep! Bokmärken! Klistermärken!) och bokomslag. Några reflektioner hann jag också med:

a) Varför ser tecknade Pippi annorlunda ut i Tyskland än i Sverige?
b) Pettsson och Findus verkar mycket omtyckt av berlinarna. Utan tvivel var böckerna om gubben och katten de svenska barnböcker som fick störst utrymme bland Dussmans barnlitteratur i alla fall.
c) Gruffalon visades som teater och fanns som mjukdjur. Kul!

Fågelbarn


Många har skrivit fina recensioner av Christin Ljungqvists eminenta rysare Fågelbarn. Läs exempelvis i Svd, eller på någon av bloggarna Stringhyllan, Lingonhjärta, Bokstävlarna, EnligtO eller och dagarna går... 

Istället för att klämma ur mig en egen recension skulle jag vilja sammanfatta saker som jag tycker är helt fenomenala i Fågelbarn och med det säga att jag väntar ivrigt, klappar händerna av upphetsning och studsar upp och ner av tanken på att det kommer en tredje bok av Christin Ljungqvist:


  1. Detta att Ljungqvist låter en av bikaraktärerna från första romanen Kaninhjärta vara huvudperson i andra är så listigt gjort. Vi får känslan av att Ljungqvist har ett eget parallellt universum som vi ska få tillgång till. Vem blir huvudperson nästa gång?
  2. Jag har en faibless för skräck, att bli rädd och att rysa. Sällan jag gör jag det dock, är inte mörkrädd, gillar inte skräckfilm, läser inte Stephen King. Det finns en svärta i Ljungqvists romaner som går under huden på mig. Något magiskt sker i Ljungqvists ord, i det flortunna mötet mellan det vardagliga och övernaturliga är det bitvis riktigt, riktigt otäckt.
  3. SPRÅKET. Utan att bli tillkrånglat eller krystat är bildspråket en extra dimension i Ljungqvists berättande. Jag njuter av orden medan jag läser.
Förlag: Gilla Böcker (recensionsex.)
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

torsdag 16 maj 2013

Tegelstensutmaning

Johanna har utmanat mig i en tegelstensutmaning. Reglerna är följande:
- hitta de fem tjockaste böcker i din bokhylla som du läst hitta de två tjockaste böckerna i din TBR-hög (Böcker som skall läsas) 
- och tagga sedan fem andra bloggare


Lite oklart är det emellertid huruvida utmaningen är en tävling eller inte. Att tävlingsläsa tjocka böcker det vet ni som bekant att jag nuförtiden struntar högaktningsfullt i. Utmaningen är dock lite härlig i och med detta att den genererar en slags skrytlista med lästa tegelstenar, och eftersom min lista med lästa tjockisar är fint prettosvulstig kan jag inte låta bli att vara med, trots tävlingsförakt. 


De fem tjockaste böckerna jag läst i bokhyllan
1. Gregory David Roberts Shantaram 942 sidor
2. Aidan Chambers Det här är allt - Cordelia Kenns kuddbok 844 sidor
3. Haruki Murakami Fågeln som vrider upp världen 741 sidor
4. Marlene van Niekerk Agaat 715 sidor
5. Jonathan Franzens Frihet 651 sidor

De två tjockaste böckerna i min TBR-hög
1. Chimamanda Ngozi Adichie En halv gul sol 682 sidor
2. Joyce Carol Oates Blonde 862 sidor


Jag utmanar härmed: Bokugglan, Västmanländskan, Nobelprisprojektet, En flitig Lisa och Frossa i böcker. Vad har ni för tegelstenar i bokhyllan, tro?

onsdag 15 maj 2013

Starstruck

Idag började Gunnar Ardelius följa mig på twitter. Bara så där. Jag kanske älskar sociala medier ändå, när jag tänker efter.

måndag 13 maj 2013

Människoätande människor i Märsta


Många är de som tipsat mig om Människoätande människor i Märsta av Aase Berg, speciellt när jag sagt att jag tycker väldigt mycket om Gunnar Ardelius korta, poetiska och fragmentariska romaner.   

JA, Människoätande människor i Märsta var något alldeles speciellt, och JA, den var kort, poetisk och fragmentarisk. Men medan jag känner stor sympati med Ardelius karaktärer känner jag avsky för Bergs, Människoätande människor i Märsta är en roman som skaver.

Bokens jag, Tove, är sexton år och vill inte hoppa på de vuxnas jobbtåg. Hon vill hångla med en snygg kille, bli av med oskulden, bli full, bli bekräftad, vara någon. Hon drar sig inte för att mobba andra för att få mer plats själv.
Hon är så underlägsen
så mumlig och fumlig
att vi bara måste
få henne att rycka upp sig,
bara måste
förvilda oss
gyttra ihop oss
kravla runt henne
med väsande tentakler
och viska sidenmjukt:

"Försöker du smöra, Elin?"
"Du har så skum dialekt, Elin!"
"Varför är du så osäker, Elin?"
Jag får ont i magen när jag läser Människoätande människor i Märsta. Den nakna, obarmhärtiga tonårstiden ligger blottad i Aase Bergs ord. Friktionen, ångesten, ensamheten - allt förkroppsligas i Toves strävanden. Det här är långt ifrån en lättsmält ungdomsskildring och jag älskar kontrasten mellan det poetiska språket och det skavande innehållet. 

I jämförelse med Sonya Sones En sån där vidrig bok där mamman dör som också är en slags prosadikt, är Människoätande människor i Märsta skickligare berättad. Det finns ett större innehållsdjup och bättre språk i Bergs roman, medan tonen är råare och kantigare än hos Ardelius. Och som vanligt när jag läst en riktigt bra bok förundras jag över författarens skicklighet att klä mänskliga drivkrafter i ord.

Människoätande människor i Märsta är måsteläsning, även om den är ett slag i magen.

Utgivningsår: 2009
Förlag: Natur & Kultur
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

söndag 12 maj 2013

Berlin - bokligheter och bilder

Jag tror att jag är kär i Berlin.

Fyra fina försommardagar i Tysklands huvudstad var precis vad maken, jag och tvååringen behövde. Min vinterskrumpna själ har tinat upp och jag känner mig som folk igen. Bortblåst är tanken på overalltvång, förfrusna fingertoppar och saltränder på skorna. Nu andas jag värme.


Bokligheter var inte resans fokus, men givetvis blev det en del bokturism ändå. Eftersom Douglas Kennedys Ögonblicket som utspelar sig i Östberlin under DDR-tiden (ett boktips från Bokblomma) blev försenad i posten fick Anne Franks dagbok, den nya fullständiga utgåvan, följa med på resan istället. Good enough, liksom. Jag hade också Berlinpeppat mig med Carl-Johan Vallgrens kultursvulstiga Berlinbetraktelser i Berlin på 8 kapitel, en bok vars tips ledde både till skatter såsom Dussmans bokhandel och en och annan turistfälla. Norra Europas största innergård kunde jag exempelvis varit utan.


Och till dig som planerar att åka till Berlin med barn säger jag bara: halleluja, gör det! Staden är full med fantastiska lekparker och trevliga ställen för barn. Kolla in bloggen Berlin ick! för fina tips. Om du inte vill resa till Berlin med barn och mest bara tänka kultur och design ska du istället kolla in Marcusbibliotekets snygga, snygga bilder för inspiration.

torsdag 9 maj 2013

Semester pågår

Medan några tänker på hur Kristus for till himmelen tänker jag på frühling och semester och säger hej till Berlin. Ses snart!

lördag 4 maj 2013

Kolla in veckans facebook!

Boknea har inlett en inläggsserie hon kallar veckans facebook och det är bannemig så briljant roligt att du måste kolla in genast.

fredag 3 maj 2013

Ett stort steg för kulturtanten

Jag har fått läsglasögon och känner mig lite mallig. 
Snart är jag en äkta kulturtant.
Bilden lånad från vasuma.com
Optikern prackade inte bara på mig ett par läsglasögon vid senaste besöket, mina damer och herrar, utan TVÅ (det ena paret är på pricken de samma som de gröngrå på bilden). Ett par för linsbärande och ett par slipade med mina övriga styrkor. Utan de nya brillorna var datorskärmen ett enda gråsudd.

Nu är det inte så att jag fått svårt att se på nära håll, utan har - håll i er nu - på grund av ålder inte längre styrkan att kontrollera mina ögons dolda skelning. ÅLDER! SKELNING! Medan maken menar att han under vikingatiden säkerligen passerat som Johan den skarpe på grund av sin eminenta syn är jag numera den skumögde i sällskapet.

Det här med läsglasögon har emellertid inneburit att jag ser bättre, slipper huvudvärk och yrsel. Det är väldigt bra. De nya brillorna har också inneburit att jag:

  1. tappar bort alla tre par glasögon jag ska jonglera runt i vardagen och vimsigt måste söka än här än där efter dem.
  2. måste föra ner läsglasögonen till nästippen för att se dem jag pratar med skarpare.

Alltså kan jag fira att jag har kommit ett stort steg närmre att bli en riktigt kulturtant, och det när jag bara är trettiotre år fyllda. Hurra! Frågor som väcks är dock: När ska jag våga mig in hos Gudrun Sjödén? och När är det okej att skaffa senilsnören?


PS: Tack Marcus för att du ändrade från grå text till svart på Marcusbiblioteket. Nu kan tant se igen.

torsdag 2 maj 2013

Och vinnarna är...


Dottern fick i uppgift att dra tre vinnare av var sitt exemplar av "Förr eller senare exploderar jag" i boktipstävlingen Litteratur för lärare. Och vinnarna är - trumvirvel - Violens boksida, Mia Ljungdahl och Litteraturkvalstret Fanny. GRATTIS och tack för fina boktips! Hör av er med adress till bloggenfabulerat(snabela)gmail.com så kommer boken på posten inom kort.

Vill du läsa alla de fina bidragen i tävlingen kan du besöka gruppen Litteratur för lärare på Bokmässans community.



onsdag 1 maj 2013

Böcker som utspelar sig i Berlin?

Berlin av jtgrothe (BY-NC-SA)
Jag ska åka till Berlin och möta våren (sommaren?) och tänkte att jag skulle fråga er om ni har några boktips på böcker som utspelar sig i staden. Det blev ju så lyckat att läsa Tjuvarnas stad i S:t Petersburg.

Av en en vän fick jag låna Berlin på 8 kapitel av Carl-Johan Vallgren och den känns klockren. Nu vill jag bredda bilden av Berlin med något inhemskt (och snabbläst). Har ni några tips? Har ni (bokliga) sevärdhetstips, så fyll på med dem också, vet jag.


måndag 29 april 2013

Ryssar är såna som gillar björkar


Om man får tro Olga Grjasnowa, eller kanske egentligen Anton Tjechov, är ryssar såna som gillar björkar. Min egen, visserligen ganska ringa, erfarenhet är dock att ryssar är såna som gillar småkakor, pälsmössor och Stieg Larsson. 

Det kan emellertid kvitta hur det är ställt med stereotypt gillande, boken Ryssar är såna som gillar björkar är en läsvärd berättelse hur som helst.

Grjasnowa är född i Azerbajdzjan, men har också växt upp i Tyskland och bott i Israel. Hon är alltså på många sätt lik huvudpersonen i romanen, Maria som delar samma levnadsöde. Grjasnowa hävdar emellertid bestämt att Maria är en fiktiv person.

Det finns flera lager i berättelsen om Maria. På ett plan handlar berättelsen om sorg och skuld, att förlora någon man älskar och känna att det kanske hade funnits något att göra för att förhindra det. På ett annat plan handlar berättelsen om identitet, språklig såväl som kulturell, och hur identiteten blir tydlig utanför den egna gruppen. Huvudpersonen är tolk och en språklig kameleont som rör sig i olika miljöer, hon lyssnar och analyserar språkbruk och reflekterar över språkens värde i olika sammanhang.

Berättelsen är fragmentarisk, blandar nutid och dåtid. När boken är slut kan jag skönja hela väven som utgör den kronologiska berättelsen, den om en ung kvinnas förvirrade sökande efter sig själv och uppgörelse med det förflutna. Marias värld är inte svartvit, istället är både karaktärer och miljöer dynamiska, föränderliga. Handlingen drivs inte sällan framåt av en sparsmakad dialog där mycket sägs mellan raderna.

Jag förstår att den här boken fått blandade recensioner. Det är ingen bladvändare. Däremot är detta en berättelse som ger mycket att tänka på, speciellt när det gäller världsmedborgarens språkliga identitet. Baksidestexten sammanfattar Ryssar är såna som gillar björkar som en utvandrarroman, invandrarroman, samtidsroman och precis det tycker jag att den är.

Du kan lyssna på boken som radioföljetong via P1. Kolla in!

PS: Inga My Little Ponies kom till skada vid fotograferingen.

Förlag: Weyler
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.

söndag 28 april 2013

TÄVLA!

Tre fina exemplar av Förr eller senare exploderar jag lottas ut till er som lämnat boktips på Bokmässans Community. Tävlingen pågår april ut. Du har väl lämnat ditt bidrag?

lördag 27 april 2013

Slottet av is

Vad skulle du göra om du hittade en hemlig hissknapp i huset där du bor? 

Slottet av is är en berättelse som tar mig tillbaka till tiden då böcker verkligen var en entrébiljett till en magisk värld. Precis som jag som åttaåring lät gränsen mellan saga och verklighet vara flytande och döpte ett eget hemligt, magiskt träd till Salikon (hämtat ur Astrid Lindgrens Allrakäraste syster), kan jag inte låta bli att se efter om det finns en dold hissknapp i min hiss, precis som det gör i Minna och Los hus i Slottet av is.

Kasteviks berättelse är en riktig saga från början till slut. Vid sidan om syskonen Minna och Lo finns det plats för en alltför nyckfull pappa, en snäll men trött mamma, ett hemligt rike, en extramormor, en drake, ett cirkussällskap, en elak härskare och förstås - en profetia.

Slottet av is är, vid sidan om ett äventyr, också en berättelse om vanliga föräldrar som sviker sina barn, hur Minna och Los mamma och pappa inte alltid är adekvata föräldrar.
På morgnarna när jag vaknar så hör jag med en gång vilket humör pappa är på. Om han sjunger i duschen eller spelar klassisk musik i vardagsrummet är det ingen fara. /.../ De andra dagarna vaknar jag och så vet jag bara. Jag märker det på mammas rörelser i köket och på Los lek. Jag känner det för att det inte är nån som skrattar och för att alla smyger runt i lägenheten och aktar sig för att göra fel.
Jag tycker mycket om språket i berättelsen. Svårare, ålderdomliga ord som kanalje blandas med enkelt talspråk och det finns en förklarande ton som månar om läsaren utan att det känns som att jag blir skriven på näsan.

Boken är illustrerad av Jonna Björnstjerna och jag tycker särskilt mycket om krusidullerna som ramar in varje kapitelstart.

Sist vill jag säga att jag tycker att Janina Kastevik är så himla cool (vilket också gjort att jag lite grand dragit mig för att skriva den här recensionen. Jag vet ju att hon känner starkt för illa formulerade barnboksrecensioner).  Du följer väl hennes fina blogg Bläddra! Bläddra!? När jag blir stor, eller åtminstone cool, ska jag också bli jurist och författare.

Ålder: 9-12
Förlag: Bonnier Carlsen (recensionsexemplar)
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.

torsdag 25 april 2013

Tjuvarnas stad

I S:t Petersburg sträckläste jag Tjuvarnas stad (2008) av David Benioff, en berättelse som utspelar sig under Belägringen av Leningrad, under den tuffa vintern 1942. Under belägringen var svälten fruktansvärd och närmre en miljon människor dog. Tyskarna såväl som den egna regimen plågade folket, och Piter, staden, var det folket kämpade för. I alla fall är det så Benioff beskriver det.
Huvudperson i romanen är sjuttonåriga Lev som när han ertappas med att ha stulit från en död soldat  får i uppdrag att hitta ett dussin ägg till överstens bröllop mot att få behålla sitt liv. Tillsammans med desertören Kolja söker han genom staden och bortom tyskarnas frontlinjer för att finna den värdefulla varan. Kylan och hungern är allestädes närvarande och i en stad där varenda trädbit eldats upp och maten för länge sedan tagit slut verkar ägg omöjligt att finna.

Tjuvarnas stad är framförallt en roman om vänskap. Personporträtten av Kolja och Lev stannar kvar efter att boken är slut. Att läsa romanen där den utspelade sig var starkt. Jag kunde visualisera svältens offer uppradade på den isklädda floden Neva, se Vinterpalatset och kyrkorna täckta av kamouflagenät för att inte synas vid ett flyganfall, kände igen gatunamn och områden. Jag var DÄR, 1942. Boken väckte frågor och jag tog nyfiket reda på mer om Sovjettiden, Krestyfängelset och Röda armén

Tack för det fenomenala boktipset Sara, Västmanländskan och Tant Blå! Det här med bokturism gav sannerligen mersmak.

tisdag 23 april 2013

Världsbokdagen!

Idag är det Världsbokdagen och det firar jag med att lyssna på litterära samtal på Kulturhuset ikväll tillsammans med Johanna.

Dessvärre har det svenska engagemanget för Världsbokdagen under åren varit ungefär lika dammigt som UNESCOs Världsbokslogga, men låt det inte stoppa dig. Hur firar du idag?

måndag 22 april 2013

Det är dags att skära ner och göra slut


När, hur och varför konsumerar du sociala medier? Min egen konsumtion av twitter, flickr, facebook och bloggar har jag på senare tid haft möjligheten att reflektera och förfasas över.

Kanske har du märkt att jag inte bloggat så mycket på sistone. Först var det påsk, jag for till fjälls och levde utan dator en vecka. Istället åkte jag skidor, åt ohemula mängder godis och spelade spel med min familj. Hade emellertid telefonen med och var inte riktigt nedkopplad, bara avkopplad, även om jag snickrade blogginlägg i tanken. For strax därefter till Ryssland och använde inget internet och inga sociala medier alls. Jag repeterar: inget twitter, inget flickr, inget bloggläsande, inget facebook under fyra dagar. Fyra dagar kan förstås verka som en parentes, en försumbar tid. Men! DET VAR OTROLIGT SKÖNT. Jag rekommenderar alla att prova.

När det inte gick att använda telefonen märkte jag hur ofta jag annars gjorde det. Hur fingrarna sökte sig till det vanliga mönstret. Hur hjärnan formulerade twitterinlägg som skulle skrivas. Jag vet att det låter klyschigt och eländigt, men när möjligheten till social medier inte fanns var livet som före de smarta telefonernas tid och jag kände mig kreativ för första gången på länge. Tid frigjordes, tankar fick plats. När jag sedan, likt en missbrukare ihärdigt och med darrande fingrar, knappade mig igenom mejlskörden, twitterflödet och blogginläggen jag missat dag fem när gratis wifi uppenbarade sig på Burger King i S:t Petersburg förstod jag: det är dags att skära ner på sociala medier.

Jag har överkonsumerat digital kommunikation. Som med allt som engagerar finns risken att uppslukas, ätas upp, och jag har varit uppslukad. Nu ämnar jag göra slut med facebook och plocka bort appar från min smartphone. Tillgången ska strypas, missbrukaren bli ren.

Så, istället för att hänga med i den litterära diskussionen, skoldebatten och mina vänners förehavanden på internet har jag planterat lavendel, lekplatshängt och promenerat i solsken. (Jag har gjort tråkiga saker också såsom att tvätta, städa och tjata, men det låter inte lika kul, så det får stå inom parentes). Det är äntligen VÅR. Läst mycket bra har jag också gjort: Janina Kasteviks fenomenala Slottet av is, exempelvis, och en hel drös annat: Ryssar är såna som gillar björkar, Fågelbarn, Människoätande människor i Märsta, Tjuvarnas marknad, Aura och Krönika om förebådat dödsfall, till exempel. Dem berättar jag mer om en annan gång.

Note to self: Less is more.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...