onsdag 29 februari 2012

Jag tror att jag är kär i Zlatan. I Zlatan-appen åtminstone.


Jag deltog helt plötsligt i en tävling på Boktipset.se där man kunde vinna en Zlatan-app till sin iPad. Ni som känner mig vet att jag inte är mycket av ett fotbollsfan och till råga på allt äger jag ingen iPad. Sett ur det perspektivet var mitt tävlande märkligt, det får jag medge. Men, jag tänkte att det kunde vara fint med allmänbildning och maken har ju en padda. Sagt och gjort, jag tävlade och vann.

På sportlovsresan ner till Göteborg invigde jag min app och herregud, vilken succé. Jag är Zlatan: Zlatans egen berättelse som app, gott folk, vilken fin liten digital tingest! Utöver boken i sin helhet får man i appen filmklipp på snygga mål, intervjuer med Zlatan och fotografier från ungdomen och karriären. Alltsammans är snyggt förpackat med färgglada ingresser här och var och bläddervänliga menyer. Så här vill jag läsa all facklitteratur framöver! Tänk er till exempel att få läsa Den odödliga Henrietta Lacks på samma sätt, med bilder på alla viktiga personer, filmklipp med intervjuer med kända forskare och närbilder på Henriettas celler. Vilket mervärde!

Hittills har e-boken varit lite av ett nja för mig. Ett vettigt alternativ när jag är på resande fot, ungefär. Ett komplement. Men nu ser jag storheten - facklitteraturen och biografierna kommer att vara givna som e-böcker. Inte minst för att läsmönstret är annorlunda med facklitteratur, man kanske vill hoppa lite fram och tillbaka i boken, söka extern kunskap, kunna få upp bilder, ljud och videoklipp direkt medan man läser. 

Ja, några smarta förläggare arbetar säkerligen raskt på detta as we speak, det ska bli spännande att se vad framtiden har i sitt e-bokssköte.

Vad det gäller själva boken, så har den ju hissats och dissats landet över. För egen del trodde jag nog inte att jag skulle läsa den. Men åh, vad rolig den var att läsa. Jag tycker om Zlatans berättelse, uppfriskande rak och okletig och med ett språk som känns som Zlatans eget. Bra där Lagercrantz! För mig var Jag är Zlatan en bok som väckte läslust och jag kommer att rekommendera den till alla som kommer i min väg.

söndag 26 februari 2012

Och sportlovet har inte ens börjat

Jag utflyktar i Göteborg. Det är sol och jag har bokfyndat Niceville på det lokala Coopet runt hörnet för femtionio riksdaler. Mannen sover, dottern sover och jag äter smågodis. Fint är det.

fredag 24 februari 2012

Hypen!

"Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag" har hypats så till den milda grad i en av mina klasser att jag börjar undra om det inte var genialiskt att låta många potentiella läsare slåss om tre exemplar.

tisdag 21 februari 2012

Den odödliga Henrietta Lacks


Stora delar av all forskning på mänskliga celler görs idag på HeLa-celler. Känner du till dem? Med hjälp av dessa celler har forskare bland annat tagit fram poliovaccinet och gjort viktiga upptäckter runt cancer och hiv.

Innan forskaren George Gey lyckades få HeLa-cellerna att dela sig och överleva i laboratorium hade ingen sådan forskning bedrivits, cellproverna man tagit hade inte överlevt. Cellprovet Gey tog, som blev starten för cellinjen HeLa, kom från en fattig mörkhyad kvinna som hette Henrietta Lacks. Henrietta hade besökt Johns Hopkins sjukhus där man tog ett vävnadsprov från hennes livmodertapp, ett prov som visade att hon hade en aggressiv cancer. Delar av detta prov hamnade senare i Geys forskningslabb och blev starten för revolutionerande forskning eftersom cellerna hade en osedvanlig förmåga att dela sig och överleva i laboratorium. Henrietta Lacks dog några månader efter provet togs, men utan hennes vetskap eller samtycke fortsatte hennes celler att dela sig i laboratorium världen över.

Berättelsen Den odödliga Henrietta Lacks är en fascinerande berättelse om vetenskapliga upptäckter, där jag som läsare inte kan låta bli att undra vad som hänt om det inte fanns eldsjälar som bedrev avgörande forskning med ringa resurser. Men det är också en oändligt sorglig berättelse om den fattiga kvinnan Henrietta som dör ung, utan att hennes efterlevande fick någon som helst ekonomisk kompensation för all den ekonomiska vinning som HeLa-cellerna genererat och fortsätter att generera. Likaså behandlar boken forskningsetik och belyser flera oetiska experiment gjorda med HeLa-celler, forskning som varit viktig och avgörande för cancerforskningen i sin helhet, men som utsatt människor för sjukdom och död. Dessutom är boken berättelsen om en ung journalist, Rebecca Skloot, som med en dåres envishet och hjärtligt engagemang lyckas etablera en nära relation till familjen Lacks, i synnerhet Henriettas dotter Deborah, så att berättelsen Den odödliga Henrietta Lacks kunde skrivas efter år av efterforskningar.

Jag känner mig tagen av boken. Faktaböcker engagerar mig sällan eller aldrig, men den här berättelsen når fram. Kanske är det den svindlande betydelsen av små celler som gör mig skakad, kanske är det kontrasten mellan forskningens framsteg och en familjs förfall som gör att jag fortfarande tänker på vad jag läst. Mest vill jag bara att alla ska läsa Den odödliga Henrietta Lacks, den är något alldeles särskilt.

måndag 20 februari 2012

Det är ju ändå oxveckorna nu


Kan hända att jag gick förbi Bookbinders design och köpte mig en ny fin inbunden skrivbok. Det var jag värd, faktiskt.

söndag 19 februari 2012

Syndaflodens år


Jag är svag för dystopier, det är ju uppfriskande att se världens förstörd och känna att det fortfarande finns en chans att ställa allt till rätta. Dessutom finns det så BRA litteratur på temat. 1984! Kallocain! Ful! Jag kan knappt räkna till hur många gånger jag arbetat med dystopier i skolan, så kul tycker jag att det är. Jag får inte nog av eländet. 

Hursomhaver.

Den senaste i raden dystopier jag kastat mig över är Syndaflodens år av Margaret Atwood. Efter att ha läst Penelopiaden av samma författare för ett tag sedan hade jag skyhöga förväntningar. Dessutom lovade mig Boktipset.se att Syndaflodens år skulle vara en femma (av fem möjliga). Vem vill inte läsa en superb bok?

Det är ju, som ni alla vet, inte lätt att leva upp till höga förväntningar, men det är en märklig och på många sätt fantastisk berättelse som Atwood skrivit. Boken handlar om sekten Guds trädgårdsmästare som försöker leva i närhet med naturen i ett framtidssamhälle där människorna gömmer sig i gated communities, genforskningen har eskalerat och spårat ur och en ondsint korporation verkar styra nyckfullt i bakgrunden. 

Det finns en underlig ironi i berättandet och Syndaflodens år balanserar boken igenom mellan att vara otäckt verklig och humoristiskt förvrängd: Genmanipulerade får med vackert rosa hår och lammlejer, mördarlejon med ett fårs utseende befolkar jorden tillsammans med människorna. Korporationen HelthWyser ger människorna vitamintillskott som gör dem dödligt sjuka och de som inte lever och verkar i anda med rådande regim försvinner spårlöst.

Vi får i huvudsak följa Toby och Ren som båda tillhört Guds trädgårdsmästare och överlevt den torra syndafloden som dragit fram över jorden. Deras berättelser handlar båda om kärlek, gemenskap och överlevnad, men läsaren får inte veta allt om karaktärerna, mycket lämnas osagt. Jag kan inte säga att jag verkligen tyckte om någon av karaktärerna, kanske för att jag inte hade vett att förstå dem.

Dystopier har som regel alltid en tydlig sensmoral, något vi ska lära oss. För Atwood verkar det vara att vi måste leva i samklang med naturen om vi inte ska gå under, om hon nu inte är ironisk och menar att allt redan är för sent.

Förresten, om du är nyfiken på hur du kan arbeta med dystopier i svenskämnet på gymnasiet kan du läsa mer om det här.


onsdag 15 februari 2012

En fin jag inte kunde motstå


Jag är väldigt mycket för att låna barnböcker på biblioteket, men den här kunde jag inte motstå att köpa. Tänk er själva, Lennart Hellsings härliga rim i kombination med Emma Adbåges finurliga teckningar - vad annat kan det bli än habegär och kärlek vid första ögonkastet? För mig då, alltså. Lite indoktrinering har väl aldrig skadat?

tisdag 14 februari 2012

Åre i punktform

Jag har varit i Åre. Planen var att komma iväg en helg för att åka skidor, läsa och sova länge på morgonen. Tågresan dit och hem var tänkt som en lyxig bonus, grädden på moset. Hur gick det då med min läs- och skidhelg? Låt mig summera i punkter:

  • Tågresan var okej trivsam, men hujedamig vad åksjuk jag blev. Och vad skabbiga tågen är! Någorlunda läsvänligt var det, men jag får nog medge att det rosa skimmer som tidigare omgav tågresor nu helt försvunnit. Att sitta i ett fläckigt, småtrasigt och illaluktande tågsäte och må illa är inte jättehärligt, inte ens om man läser en väldigt bra bok.
  • Ljudbok via Storytel regerar. Tre gånger räddade ljudboken mig från tristess och allmänt förfall, först vid åksjuka, sedan vid liftkö och sist men inte minst när mina roommates hade efterfest vid 03. Länge leve den smarta mobilen!
  • Att tro att jag skulle få läst fem böcker på en helg var inte realistiskt. Inte alls, faktiskt. Men jag har börjat på två, det har jag, Den odödliga Henrietta Lacks och Syndaflodens år.
  • I Åre finns det några fina bokskatter: biblioteket vid stationen och bokbytarhyllan på Banhof café. Besök om ni har vägarna förbi, vet jag.
  • Skidhelgen gav hemlängtan och jag tänkte ganska mycket att jag mest av allt ville snusa på min dotter och sova sked med min man. Ja, jag minns att jag tänkte att jag lätt skulle byta en hel veckas lästid mot att få snusa på dotterns kind genast.

Sådana var alltså lärdomarna som kom min väg under min resa till Åre.

The end

måndag 13 februari 2012

Chicago, exilegyptier och oförmågan att hålla isär manliga namn


Månadens Editbok var al-Aswanys Chicago. Man kan ju lite grand börja undra om jag blivit besatt av al-Aswany, det kan man ju, eftersom jag alldeles nyss läste ut Yacoubians hus av samme man. Men, hav förtröstan, kära läsare! Detta är bara en slump, ty Chicago valdes av Edits, inte av mig enkom.

Yacoubians hus gillade jag, inte minst för att Alaa al-Aswany lyckades göra karaktärerna och miljöerna levande, att jag fick vandra runt bland Kairos gator, känna dofter och höra stadens ljud. Chicago är på många sätt lik föregångaren, framför allt genom att berättelsen är uppbyggd av ett antal parallella berättelser som bitvis går in i varandra. Denna gång möter vi egyptier som av olika skäl kommit till Chicago: Shaymaa som försöker leva som en rättrogen muslim, poeten Nagi som kämpar för ett rättvisare Egypten och Rafat som gör allt för att vara en verklig amerikan. 

Chicago är intressant läsning, men inte alls lika fängslande som Yacoubians hus. Framförallt saknar jag Kairo och miljöbeskrivningarna därifrån, att uppleva kulturen och möta människorna där. Kulturkrockarna i Chicago är visserligen intressanta, men berättelserna känns lite mer förutsägbara och karaktärerna mer stereotypa. Det tar sig aldrig riktigt, är lite för tillrättalagt. 

Något som oroar mig en smula är också att jag lagt märke till att jag verkar ha någon slags namnblindhet för egyptiska namn, i synnerhet manliga, och rör ihop Salah med Tariq och Rafat. Jag undrar vad det kan bero på, att minnas namn är annars en av mina talanger, tycker jag själv. Är det åldern? Är det allmänt ohyfs? Är det kört?

Summa summarum: Läs hellre Yacoubians hus av Alaa al-Aswany om du inte stiftat bekantskap med al-Aswany förut. Är du mycket sugen på att läsa om egyptier i exil är Chicago boken för dig.

söndag 12 februari 2012

LÄSPLATS: Åre bibliotek

Sitter och väntar på tåget hem till Stockholm och istället för att trängas i den svettluktande vänthallen har jag parkerat min lekamen på Åre bibliotek. Läser lite tidningar, slösurfar och glor på folk. Det är trivsamt. Väldigt trivsamt, faktiskt. Hade dottern varit med kunde vi hängt i den fina barnhörnan, men nu är det ju bara jag och en röd snurrfåtölj.

Bekvämlighet: 5 (snurrfåtölj!)
Tillgång till mat och dryck: 2 (Ica ligger i samma hus, men var är gokaffet?)
Ljudnivå: 4 (TYST!)
Utsikt: 5 (fjäll, fjällstugor och snö)

Slutbetyg: 4
Ytterst läsvänligt, men kom hit med kaffe i kroppen.

torsdag 9 februari 2012

"Ljusdal, nästa!"

Så är jag då på tåget till slut, med böcker, godis och dator.  I tyst kupé. Så himla förträffligt och läsvänligt, kan ni tro. Hade emellertid lite grand glömt bort det där med att jag jämt blir åksjuk på x2000, men det är synd att klaga. Jag har ju för övrigt både fött barn och bestigit Kilimanjaro, så vad är väl då lite åksjuka? Det sista var kanske lite ljug, men ändå. Jag åker i alla fall tåg och jag trivs. "Nästa uppehåll - Ljusdal, Ljusdal nästa." Jag sitter kvar ett tag till.

Pjäxor, Atwood, lite mytologi och wrestlare på det

Det drar ihop sig till avfärd. Åre! Tågresa! Har packat nu och i eftermiddag far jag. Läspeppen är enorm. Men först väntar 45 prov i språkhistoria på att bli rättade. Dessvärre av mig. Fyra minuter per prov? Måtte det vara lätträttat.

söndag 5 februari 2012

Nämen, har det flyttat in en hårdpärmssnobb i mitt hem?

Alltså, jag har varit en öppen person, aldrig har jag värderat pocket sämre än inbundna böcker. Jag har tänkt att berättelsen är det viktiga. Men, så blev jag föräldraledighetspank och började toklåna på biblioteket istället för att köpa böcker. Låneböcker är ju inbundna som ni vet och nu, när jag har stålars igen, har jag märkt att pocket inte är gott nog. Likt en pensionär suktar jag efter stor stil och rika marginaler och någonstans värker det inombords och hårdpärmssnobben i mig vill inte släppa in fler pocket i vårt hem. Jisses, vem hade trott att det skulle bli så här?

lördag 4 februari 2012

Sri Lanka, havet och doften av apelsinblom


Hur mycket vet du om oroligheterna på Sri Lanka? Innan jag läste Brixton Beach av Roma Tearne visste jag i det närmaste ingenting. Mitt ointresse för främmande kulturer har ju, rent historiskt, varit oroväckande stort (ja, jag skäms). Men, nu har jag på kort tid både läst Achebe och al-Aswany och jag har gläntat på dörren till världen bortom väst. Bättre sent än aldrig, brukar det ju så fint heta.

Brixton Beach handlar om Alice Fonseka som växer upp i Colombo med en singalesisk mamma och en pappa som är tamil. I bokens början är Alice nio år, året 1973 och britterna har nyligen lämnat ön. Ett blossande missnöje växer bland singaleserna som förtryckts under det brittiska styret och oroligheterna blir allt större. Konflikten mellan tamiler och singaleser är snart ett faktum.

För Alice blir våldet och hatet snart tydligt. Hon blir utfryst i skolan och hon ser hur tamilska pojkar kidnappas för att aldrig återvända. När Alice mor Sita nästan omkommer av vanvård när hon ska föda Alice lillasyster får familjen nog och bestämmer sig för att flytta till England.

Berättelsen Brixton Beach handlar om tiden strax före Alice flytt till London och andra halvan beskriver hur Sri Lanka och havet förblir en stor del av henne även som vuxen i det kalla England. Medan andra halvan av berättelsen lämnar en del att önska är den första halvan vackert skriven och fängslande skildrad. Framförallt värker mitt hjärta av den fina vänskap som finns mellan den nioåriga Alice och hennes morfar Bee. Denna del av berättelsen skulle jag kunna stanna kvar i hur länge som helst. Morföräldrarnas hus Sea House som alltid verkar dofta av apelsinblom och mogen mangofrukt är så vackert beskrivet att jag är övertygad om att Roma Tearne skildrar en del av sin egen barndom här. Författarens liv visar också stora likheter med huvudpersonen Alice.

Andra delen av boken känns betydligt mer konstruerad och saknar den skärpa första delen har. Den vuxna Alice är inte alls så intressant som hennes nioåriga jag. Hur som helst är Brixton Beach en läsvärd berättelse och för egen del kan jag glatt konstatera att jag lärt mig lite, lite mer om världen.


fredag 3 februari 2012

Att läsa självhjälpsböcker


I kursen Psykologi B får eleverna nu läsa var sin självhjälpsbok om de vill. Jag hade lite grand trott att inte så många skulle välja att läsa, eftersom de läser romaner i andra kurser och inom kort ska läsa ytterligare en hos mig i samma kurs (Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva). Men, så fel jag hade! Nästan alla i klassen valde var sin bok och med entusiasm tog de sig an läsningen. Några elever valde till och med två böcker vardera. 

Tanken är att de ska följa bokens råd, utvärdera dem samt koppla metoden till befintlig teori i kursen och undersöka om den är evidensbaserad eller inte. Spännande, eller hur? Jag återkommer självfallet med listan över böckerna som blev elevernas favoriter.

onsdag 1 februari 2012

I Rönninge bor det en hemlig poet

... "men innan bilden ens var klar så visade sig verkligheten vara helt annorlunda."
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...