Värdinnan

Fjodor Dostojevskij är en av mina favoritförfattare och Brott och straff en av mina största läsupplevelser någonsin. Inför min resa till Dostojevskijs hemstad S:t Petersburg ville jag läsa mer av honom. Jag hittade kortromanen Värdinnan som är ett av hans tidiga verk och gavs första gången ut 1867.

Värdinnan är en melankolisk berättelse och ett slags triangeldrama mellan Ordynov, hans unga vackra värdinna Katerina och dennes man, den gamle gubben Murin. Precis som i Brott och straff är synd och botgöring ett tydligt motiv. Likaså finns Dostojevskijs skärpa för inre konflikter och dilemman.

Däremot är Värdinnan inget litterärt mästerverk, ingen oväntad pärla. Berättelsen är ryckig, språket och känsloyttringarna svulstiga. Halvvägs igenom är jag trött på  ögon som ideligen tåras. Dessutom verkar texten feltryckt, åtminstone i min e-bok där flera sidor är dubbletter. Måhända var Dosojevskij inget fan av styckeindelning, men jag tycker att förlaget vid nytryck kunde kostat på sig fler blankrader. Texten känns väldigt kompakt och därmed onödigt svårläst.

Översättarens efterord gav klarhet till berättelsen och genom att läsa mer om flanören som romantyp i Erik Bergqvists recension i SvD har läsupplevelsen varit lärorik. Någon njutning var den däremot inte.

Förlag: Bakhåll
Översättare: Bengt Samuelsson
Antal sidor: 128
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Följ min blogg med Bloglovin

Anna Karenina: varning för moppemustasch

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.” 

Anna Karenina är en av världens mest lästa böcker. Jag har inte läst den, men jag har den i hyllan. Den är tjock. Nu har den filmatiserats ånyo och jag tog mig friheten att se den, fastän jag inte läst. Det var en teatralisk film med Keira Knightly, Aaron Tyler-Johnson och Jude Law i huvudrollerna. Kostymdrama.

Diskussionen om huruvida filmen gör boken rättvisa överlåter jag åt någon annan, men detta att äntligen ha koll på hur Anna Karenina slutar och vad som leder dit, samt översiktskoll på karaktärerna känns förträffligt. En sak som gnager i mig så här i efterhand är dock:

Varför skulle Vronskij tvunget ha en gles moppemustasch i filmen? (Kolla IMDb för bilder). Den var faktiskt otäck. Mest hemskt var scenen då Anna liksom slickar lite erotiskt på mustaschen. Hu! Utan omsvep vill jag deklarera: Det var horribelt.

Eventuellt är min bild av Vronskij för evigt förknippad med en gles mustasch och jag riskerar att, om jag väl läser Anna Karenina, se Knightly och Tyler-Johnson i min inre film istället för de karaktärer jag skulle skapat med min egen fantasi. Så högt är alltså priset för översiktskoll.

Gång på gång är skogarna rosa

Poesi ska läsas på originalspråk, säger en del. Förut tänkte nog även jag att det var sant, men när den amerikanska nationalskalden Emily Dickinsons kom ut i nyöversättning av Ann Jäderlund blev jag ändå nyfiken på hur Dickinson skulle låta översatt till svenska. Nu tänker jag att översatt poesi kanske bjuder en annan, viktig dimension utöver originaldikten.

Det fanns en tid när jag gärna läste poesi, men det var länge sedan nu. Poesi kräver närvaro och eftertanke, något jag alltför sällan unnar mig. I varje fall inte i sällskap med poeter. I Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal blev jag emellertid påmind om poesins storhet:

Så när folk säger att poesi är en lyx, eller ett val, eller något för den bildade medelklassen, eller att den inte borde läsas i skolan eftersom den är irrelevant, eller någon annan av de konstiga och idiotiska saker som sägs om poesin och dess plats i våra liv, misstänker jag att människor som framför dessa åsikter har haft det ganska lätt i livet. Ett svårt liv kräver ett svårt språk - och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss - ett språk som är kraftfullt nog att säga som det är.

Jag kan inte precis säga att mitt liv är svårare än någon annans, men att poesin kan ha den språkliga kraften att skildra livet som det är instämmer jag i. Med detta sagt, åter till Dickinson.

Emily Dickinsons prosadiktning har en alldeles egen stil där oväntade radbyten, tankstreck och ord som accentueras med stor bokstav är några av kännetecknen. Dikterna är korta, tänkvärda brottstycken ur ett liv och jag förstår varför hon ofta blir citerad, det finns både enkelhet och dunkelhet i hennes poesi.

För att fylla ett Tomrum
Led in Det som
orsakade det -
Blockera det
Med Annat - och det ska
gapa än mer -
Du Kan inte löda ihop en
Avgrund
Med Luft -

Jag kan inte säga att jag blev varken förälskad eller berusad av Gång på gång är skogarna rosa. Men efter att ha läst mer om Emily Dickinson fascineras jag av hennes liv och det hon skrivit. Jag blev också uppriktigt intresserad av översatt poesi efter att ha läst Staffan Söderbloms förord till Jäderlunds översättning. Där förklarar han att det är översättarens uppgift att förstå dikten, medan poeten kan nöja sig med att veta  att diktens enskildheter sitter som de ska. Det är synnerligen tänkvärt.


Förlag: Albert Bonnier förlag
Utgivningsår:2012
Köp boken, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Singoalla och romantikmättnaden

 

Anna Karenina

Jag har köpt nya översättningen av Anna Karenina. Jag har läst sju sidor och fått mig lite rysk kultur till livs och läst det viktigaste citatet. Det är ungefär så långt jag kommer med Anna Karenina 2011 skulle jag gissa.

Jane Eyre

Igår var jag och såg Jane Eyre med några av mina elever och några Edits på Dramatens Lilla scen. Det var helt klart en sevärd tillställning. Framförallt var sceneriet kreativt och snyggt och några av rolltolkningarna riktigt bra, bland annat Julia Dufvenius som Jane Eyre och Basia Frydman som Adèle. Sedan har vi det här med Michael Nyqvist. Som så många andra är jag mätt på Michael Nyqvist (Förlåt, mamma). Det känns som om jag sett Michael Nyqvist med bar överkropp och öppna armar i varenda svensk produktion de senaste fem åren. Det blir lite tröttsamt. I Jane Eyre är Mr Rochester den kanske intressantaste karaktären och, nej, Michael Nyqvist kan inte kan bära det oket med värdighet.Jag vill tänka mig Mr Rochester som något mer.

Publiken som mestadels bestod av tonåringar var formidabel, det skrattades, busvisslades och applåderades på ett sätt jag aldrig varit med om på Dramaten. Mycket uppfriskande! Och såg jag inte fel drog både herr Nyqvist och fröken Dufvenius på smilbanden emellanåt.

Och i gammal vanlig ordning vinner boken över pjäsen. Jane Eyre är en intressant berättelse och ett fascinerande personporträtt, det går inte att komma ifrån. Berättelsen är kanske mest en kärlekshistoria, och visserligen en stark och vacker sådan, men kärlekshistorier går jag sällan igång på. Det blir lätt ganska geggigt. Det jag gillar med Jane Eyre är huvudpersonens rakryggade självsäkerhet och - hör och häpna - det långsamma berättartempot. Jag hade liksom glömt bort hur det är när en författare riktigt gottar sig i detaljer. Det är också fascinerande att 1800-talsmänniskorna läste av varandra efter färgen på kinderna och uttrycket i pannan. När slutade vi göra det i litteraturen, egentligen?


http://knuff.se/isbn/9789100114664