Karlssonmättnaden

Efter "Spår i snön" blev jag lite Karlsson-mätt. Lämnar tillbaka Spelreglerna på biblioteket och tänker att någon som är mer sugen får läsa den nu. Ska jag vara riktigt ärlig kanske jag tappade lässuget redan efter att jag läste Bokhoran Johannas inlägg om boken.

Nä, vet ni vad, nu är jag sugen på en ungdomsroman. Vad ska jag läsa, tro?

Augustgalan 2012: jag är inte bitter

Jag kunde varit på Augustgalan. Min vän Beatrice hade en biljett över, ringde och gav mig trettio minuter att vara på plats. Jag hann inte. Men, jag är inte bitter. Jag fick ju gå till Friskis och Svettis och jympa med skivstång i grupp istället. Just det, nu blev ni avundsjuka.

Efter prisutdelningen känner jag att Korparna måste bli nästa bok att läsa och Pojkarna står redan på läslistan. Den krispiga nybokskänslan strålar ända hit. För att augustglansen ska nå mig läser jag Ordförrådets intervjuer med pristagarna Tomas Bannerhed och Jessica Schiefauer och tänker i vanlig ordning att nästa år, då är det min tur att gå på gala.

Om allt skiter sig (del två)

Om allt annat skiter sig (och då även min dröm om Bookbinders Design) tar jag jobb på Bokslukaren som ju är världens finaste bokaffär. Sedan lever jag lycklig i alla mina dagar. Slut.

Bokkollo på Blidö

Det har varit bokkollo med Edits.  Vi har pratat Little Bee, ätit malva, givit och fått personliga boktips, ätit stora mängder godis, druckit kaffe, promenerat, titta på havet, lärt oss att elda och sovit gott i tystnaden och mörkret. Kollot är nu ett årligt event och om någon bad mig göra det nästa helg igen skulle jag tacka ja utan att tveka. Bokkollo, sj-u-hu-u-kt lyxigt.

Little Bee är en käftsmäll för sådana som mig

Månadens bokcirkelbok var Little Bee av Chris Cleave, en bok som vunnit flera internationella priser, men ännu inte översatts till svenska. Men, tro mig, det är bara en tidsfråga. Utgåvan jag läste har för övrigt diskussionsfrågor med längst bak i boken, klockrent för en bokcirkel som vår.

Bokens handling utspelar sig i Storbritannien och Nigeria och berättas av två kvinnor, den nigerianska flyktingen Little Bee och Sarah, en brittisk journalist bosatt i Kingston utanför London. De två kvinnornas livsöden har genom en fruktansvärd slump förts samman.

Chris Cleave har varit bosatt i Afrika och efter ett besök på ett brittiskt flyktingförläggning fick han idéen till Little Bee.

Den här boken är lite utav en käftsmäll för omvärldsignoranta människor som jag (och det behöver sådana som vi). Det är ingen hemlighet att jag sällan läser böcker om främmande kulturer, jag vill helst läsa om det som är nära mig, sådant jag kan relatera till. Det är inget jag är stolt över, men så är det. Little Bee berör mig och jag kan inte riktigt komma från känslan att den är skriven för mig.

Samtidigt som boken berättar en historia som är viktig, är berättelsen ojämn. Några av karaktärernas ageranden känns inte riktigt trovärdiga och handlingen förenklad. Andra gånger är språket briljant och vändningarna i boken riktigt smarta. Jag tycker mest om Little Bees berättelse, här är språket ibland något alldeles extra.

När boken översätts till svenska blir den en succé. Kom ihåg var ni läste det först. Själv fick jag tipset av Aspudds-Lisa, så jag är inte så cool och nyupptäckande som jag ger sken av. Men ändå.

Julklappstips

 

Böcker med ljud är onekligen det senaste. Det började med Fågelsång: 150 svenska fåglar och deras läten och nu är de överallt. Till kidsen har den här med Fåglar dykt upp, exempelvis. Väldigt fin. Jag tänker mig att Lotten, snart ett år, skulle digga den skarpt. 

Och förresten, vad kallar man en bok med ljud? Ljudbok är ju redan tjingat.

På min önskelista

Såg den här boken, värsta sprängstoffet för en svensklärare i ny fräsch upplaga i bokhandeln häromdagen. Älskar myter och legender och därmed inte helt oväntat också böcker man kan bläddra i och läsa om dem. Önskar, önskar, önskar att tomten läser min blogg. Tomten: den finns på Akademibokhandeln och jag har varit snäll nästan hela året. Har vi en deal?

Ett bokkollo, en packning

Nu åker jag med Edits på bokkollo i dagarna två. Vi ska till Blidö, läsa mycket och äta gott. I de små påsarna finns personliga boktips och något gott till mina fellow Edits. I läshögen finns en ungdomsroman, lite feelgood, några noveller och ett hemligt gäng mysiga julböcker vi ska välja bland som nästa Edit-bok. Det här blir fint. So long!

Stum av beundran för The Old Man and the Sea

Läste precis ut Hemingways The Old Man and the Sea. Vet inte riktigt vad som fick mig att läsa den just nu, kanske var det 1001-listan och Akademibokhandelns tag-fyra-pocket-betala-för-tre. Plötsligt stod den i alla fall i min bokhylla.

Orden räcker inte för att beskriva min läsupplevelse, men jisses Hemingway, du förtjänade ditt nobelpris den saken är säker. Jag är stum av beundran och tårögd när boken är slut. Jag tror faktiskt att jag lite hade glömt hur BRA litteratur kan vara och det var länge, länge sedan jag kände så här. Det är alldeles varmt inuti nu, jag slukade vartenda ord, jag njöt av språket, berättelsen och slutet. Hemingway! Du är mästaren. Jag vill skriva ett kärleksbrev till dig och läsa allt du skrivit. Hur gjorde du för att skriva så bra?

LÄSPLATS: Café Macchiato

Jakten på den perfekta läsplatsen fortsätter och denna gång vågade jag mig några steg längre ner på Hornsgatan till Café Macchiato. Teet var gott och det var någorlunda mysigt, men jag blev distraherad. Det unga paret på dejt som satt bredvid mig pratade om alldeles för mycket intressanta saker. Den mänskliga parningsdansen är ju så otroligt fascinerande, alldeles för spännande för att jag skulle kunna fokusera helhjärtat på min bok.

Bekvämlighet: 4
En soffa!

Ljudnivå: 2
Ett trångt fik gör att rösterna kommer för nära. Inte läsvänligt alls, men mycket intressant för tjuvlyssnare (som mig). Jag kan allt om det där paret nu, synd att jag inte får träffa dem fler gånger.

Vy: 3
Utsikt över Hornsgatan, Södermalmshipsters, biltrafik.

Ätbart: 3
Kaffe, te och den obligatoriska kladdkakan och äppelpajen med vaniljsås.






Slutbetyg: 3

Excessböckerna och läslusten

Härom helgen finpromenerade jag, maken och dottern genom Gamla stan och in till centrum. På vägen passerade vi en Akademibokhandel som jag propsade på att vi skulle besöka, bara kika lite. Jag är ju pank som en kyrkråtta nuförtiden, men att titta är som bekant fortfarande gratis.

Dottern småtuggade på en Alfonsbox och jag kom att klämma på de nya pocketböckerna i excessformat. Excess - vilket trams! 139 kronor för en pytteliten pocketbok med liten text och bibeltunt papper. Är bokbranschen så desperat efter nytändning? Finns det verkligen någon som uppskattar pyttelitet som är mer än två äpplen hög?

Apropå det här med läslust så suger excessboken all sådan ur mig.

Bokbloggarens ABC

Hittade ett fantastiskt fint bokbloggar-ABC för bokbloggarnoobies hos Bokbabbel.

Lider för egen del både av abibliofobi och missbrukar gärna aka-porr. Jag kommer också använda #boblmaf på min twitter framöver och min husgud är utan tvivel Murakami. Med det nya bokbloggarlingot kan jag nå hur långt som helst känner jag. Nästa sak att ta mig an är utan tvivel unboxing. Håll utkik, snart i en blogg nära dig!

Här kommer ordlistan:

abibliofobi = ”the morbid fear of running out of books to read”. Vanligt förekommande åkomma i bokbloggosfären, botas med ständiga bokköp och biblioteksbesök

aka-porr = akademisk porr, d.v.s allt som har att göra med internatskolor, skoluniformer, universitetsvärlden etc.

avi = papperslapp eller sms som meddelar bokmalen om att det finns ett (bok)paket att uthämta på postkontoret/övrigt uthämtningsställe

beach house-litt = böcker som utspelar sig i ett strandhus, helst på USA:s östkust. Saltstänk, sandiga golv och kanske en relationskris ovanpå det?

boblmaf = Förkortande hashtag på Twitter, står för Bokbloggarmaffian och används ofta när man vill fråga om en viss bok är bra eller om någon är på väg på releasefester etc.

bokbloggarordspråk = klatschiga parafraserande fraser som bokbloggare använder för att motivera bokinköp

bokhamster = människa som tenderar att hamstra på sig en massa böcker även om det finns olästa böcker i hyllan

Bokmässan = det må ordnas andra i Frankfurt, London eller Helsingfors, men när man talar om Bokmässan är det den i Göteborg man menar. The one and only. Ordnas årligen i slutet av september.

DHH = Boken Den hemliga historien (The Secret History) av Donna Tartt. Den bok som lästs och omlästs av flest bokbloggare. Har naturligtvis starka inslag av aka-porr.

förhandspepp = Glädje och förväntan man känner inför en efterlängtad boks utgivning. Kan i värsta fall påbörjas redan ett år innan boken kommer ut.

husgud/-gudinna = författare som skriver Extra Bra, och som gärna har gett ut fler än en bok så att man verkligen kan vara säker på att ha hittat ett guldkorn. Bokmalen har oftast sin husguds samlade produktion i hemmahyllan

hyllvärmare = bok man köpte för pinsamt länge sedan men som stått oläst i bokhyllan sedan dess

klicka hem = köpa via nätbokhandeln

köpstopp = stundvis trendigt tilltag när det från en överfull bokhylla trillat ner en bok i huvudet på en bokbloggare och denne därför högtidligt deklamerar att hon/han inte ska köpa nya böcker på en tid. Förekommer framför allt direkt efter Bokmässan och räcker i medeltal, trots grandios föresatser, en dryg vecka.

rec.ex = recensionsexemplar

slalomläsning = att läsa två eller flera böcker samtidigt, lite här, lite där.

Snabbläsarklubben = en informell klubb som man uppnår medlemsskap i om man läser… tja, över hundra böcker om året kanske?

tegelsten = riktigt tjock bok. Alla har sina egna krav för minimi sidantal, men 450 uppåt är väl någonslags gyllene regel

thud factor = bokens relativa vikt, ett hur högt ”thud” den ger ifrån sig då du släpper ner den på ett bord

unboxing = att packa upp ett bokpaket och dokumentera det med bilder steg för steg

"Spår i snön" med tillhörande lärarhandledning ett redskap att belysa utanförskap i skolan

Läste Jonas Karlssons nyskrivna novell "Spår i snön" med tillhörande lärarhandledning igår medan dottern sov middag.

För inte alltför länge sedan läste jag Det andra målet, Karlssons debut. "Spår i snön" håller inte samma kvalitet, tycker jag. Den känns klyschigare, enklare och inte riktigt trovärdig. Efteråt känns det som om jag sett en medioker svensk långfilm, ungefär.

MEN,

som novell att läsa i skolan tycker jag motsägelsefullt nog att den är vettig. Temat är utanförskap och utanförskapet syns hos flera av karaktärerna i novellen, det finns flera nivåer att diskutera. De litterära kvaliteterna är kanske inte fantastiska, men den är lättläst och diskussionsfrågorna är bra. Samtalet runt "Spår i snön" skulle kunna funka som start för ett längre värdegrundsarbete eller för all del som en punktinsats kring mobbing och utanförskap. Kan säkerligen läsas både i grundskolans senare år och på gymnasiet.

Skolor betalar 19 kronor per novell om man köper en klassuppsättning. Nu återstår att se vad rektorn kan hosta upp.

FRÅGA: Om du var Aomame, vilken bok hade du valt?

I sista delen av Murakamis 1Q84 gömmer sig vår huvudperson Aomame i en lägenhet och kan inte gå ut. Hon får Prousts På spaning efter den tid som flytt att läsa, det är ju en sådan bok man kan läsa när man sitter inlåst och bara väntar, resonerar Aomame.

Jag har läst den obligatoriska delen om madeleinekakan, men mycket mer har det inte blivit av Proust. Sju romaner till i samma stil känns outhärdligt. Nä, hade jag varit Aomame hade jag valt Joyce Ulysses istället. Den är fortfarande oläst för mig, och jag gillade Dubliners väldigt mycket.

Men, Ulysses är bara dryga 700 sidor lång. En bit kaka jämfört med Prousts mastodontverk. Jag tror dock att jag måste vara uttråkad och ha oändligt mycket tid om jag ska ta mig igenom den, samtidigt som en del av mig verkligen VILL läsa ut den. Ergo: en perfekt bok om man är inlåst och bara väntar.

Så, nästa gång jag sitter inlåst undangömd galna sektmedlemmar som vill döda mig, då plockar jag fram Joyce. Bara så att ni vet.

Vilken bok hade du valt?

Vinst!

I helgen hade DN en utlottning av Amanda Svenssons nya bok Välkommen till den här världen. Jag vann! Helt otroligt, egentligen. När vann jag något senast? Nu ska den bli min i alla fall. Å, så fint den kommer att pryda min bokhylla. Välkommen hem till mig, lilla bok.

LÄSPLATS: Skinnarviksparken

Skinnarviksparken är Södermalms finaste park. Väldigt läsvänlig, många är de som kommer hit med en god bok under armen. På sommaren finns det till och med ett fik som serverar gott fika. Vyn och lugnet gör platsen till en av mina absoluta favoriter bland läsplatser.

Bekvämlighet: 3

Parkbänk, kort och gott. Väl upplyst och tryggt även efter skymning (vilket det ibland hunnit bli när dottern sover sin eftermiddagslur så här i vintertid).

Vy: 4

Stadshuset, Kungsholmen, parkbuskage och ett och annat dagisbarn i reflexväst. Till vanligheterna hör också att få se en förvildad tamkanin och en kvinna misstänkt lik Lilla My. Och Rikard Wolff.

Bakgrundsljud: 4

Mestadels är det ganska tyst: fågelsång, tjoande barn och vinandet från passerande Segways undantaget.

Mat & dryck: 3

Fina fik med hämtkaffe finns i närheten och på sommaren finns den eminenta Skinnarvikskiosken.

Slutbetyg: 4 (Får se om det står sig även under vintern)

Jag, Murakami och sexet

Jag tycker som bekant väldigt mycket om Murakamis böcker. Men, om man gillar Murakami kan man också få den där blicken eller frågan om vad jag egentligen tycker om allt sexet. Märkte det inte minst när vi läste 1Q84, första boken i Bokcirkeln Edit. My fellow Edits tyckte att Murakami var gubbsjuk.

På Kulturbloggen skrev Rosemari Södergren nyligen, i en recension av senaste boken:

"Hans [Murakamis] sexscener har jag svårt för. De känns gubbaktiga, avskalade och trista. Som att äta."

Jag vet inte vad det säger om mig, men jag gillar att Murakamis sexscener är trista. De ÄR som att äta, en del av vardagen. Ingen glamour, inga förskönande omskrivningar, bara en alldeles vanlig del av karaktärernas liv. Inte så värst märkvärdiga.

Att göra sex till vardag bland disk och städ och utan rosenskimrande passion är kanske trist, men jag tror att Murakami plockat ner sexet från piedestalen och brutit ett tabu. Det är vad jag tror.

Dagens ord: roman

DN:s kulturdebatt handlade igår om romanen; att allt för många böcker idag kallas romaner; att romanens främsta kännetecken ska vara att det är fiktion eller en längre skönlitterär berättelse enligt SAOL. Om än det må vara kulturellt navelskåderi är det nog ändå så att verkligheten och fiktionen allt mer blandas samman.

Ett oräkneligt antal av mina elever har propsat på att de vill läsa om något som hänt på riktigt. Det är det enda som gäller. En påhittad berättelse om vardagligt liv ter sig för dem oändlig tråkig och meningslös. De har inte heller alltid förståelsen för att det inte finns en objektiv sanning att skildra i en berättelse.

För mig är storheten med roman, precis som Ola Larsmo påpekar i DN, att den kan ta över där historikern sätter punkt. Likaså tycker jag att romanen är fantastisk för att den kan måla upp så mycket sannolikt om än det inte verkligen är sant eller har hänt på riktigt. Att låta berättelsen bli arenan för våra känslor, fantasier och drömmar, om än det inte är skeenden som hänt exakt på detta sätt i verkligheten. Men, man kan ju undra, kanske är vi ett utdöende släkte, Ola Larsmo och jag.

När Zlatan kan få svensklärarhjärtat att klappa lite extra

Jag var på Akademibokhandeln Skrapan igår, hade ett ärende på Kjell och company (gubbvarning!), men tjuvgluttade lite i bokhandeln när jag passerade. Mina ringa föräldrapenning ger mig inte möjligheten till extravagant bokshopping just nu. 

Framför de sprillans nya Zlatanböckerna utspelade sig följande scen: Två män, 40+, iklädda blåställ och med olja på händerna, flanerar in i butiken. Det ena utbrister till den andre: 

- Läser du BÖCKER?!

Den andre vacklar lite, men svarar att han inte läst något på flera år. Sedan säger han:

- Men den här Zlatanboken vill jag läsa. Det är ju Zlatan, liksom.

Här började mitt svensklärarhjärta klappa alldeles extra mycket. Få saker triggar detta hjärta som män som vanligtvis inte läser och som hittar en läspassion. Det gör mig obeskrivligt glad, faktiskt. Där och då var jag beredd att kasta all lässnobbism åt sidan och bara njuta av tanken på att en ny läsare kanske fötts.

För övrigt gjorde jag min lärarpraktik på gymnasieskolan i Malmö där Zlatan gick. När mina elever skulle hålla högtidstal höll i princip var enda en ett tal till Zlatan. Jag är ointresserad av fotboll, men det finns en kärlek till Zlatan som kan skapa både vältaliga ungdomar och läsande män. Det är oändligt fint.

Att läsa Mio, min Mio som vuxen gör mig häpen

Igår eftermiddag sträckläste jag Mio, min Mio av Astrid Lindgren. Kom att prata med några vänner om boken och de medgav att de nog egentligen inte läst så mycket av Astrid Lindgren, mest sett filmerna. Och kanske är det så för många av oss. Min mamma läste högt ur både Ronja Rövardotter, Mio min Mio och Karlsson på taket, men de andra är fortfarande olästa för mig.

När jag nu läser igen som vuxen blir jag häpen. Vilken sagovärld vår Astrid har skapat! Jag kan tycka att Lindgrenbarnen ibland är oförskämt präktiga, men när jag läser om Mio, min Mio blir jag ändå lycklig över hur trogen hon är sagoidealet. Hur det oönskade fosterbarnet Bo Vilhelm Olsson egentligen är son till konungen i Landet långt bort i fjärran. Som vuxen går boken att läsa på flera nivåer, vilket är genialiskt. Är det inte bara så att Landet långt bort i fjärran bara är Bo Vilhelm Olssons egen drömvärld?
 
Ord och inga visor skrev häromdagen om hur sagorna ger oss normer och Astrid Lindgren har väl som ingen varit normskapande för de svenska kidsen. De må vara präktiga, Lindgrenungarna, men de är bra mycket finare än Disneydockorna.

Har du inte läst Mio, min Mio som vuxen - LÄS! Och förresten, vad trevligt det är med illustrationer här och där i en bok, speciellt Ilon Wiklands fina teckningar.

Fabulerat på Twitter

Nu finns Fabulerat på Twitter. Fräsigt ju! Kan hända att jag blir helt galen av all social media. Den som lever får se.

Booked, eller att läsa NYA böcker. Gratis.

Inspirerad av Böcker, böcker, böcker har jag just anmält mig och blivit Booked och får möjlighet att läsa nya böcker innan de kommit ut i handeln. Gratis! Allt jag behöver göra är att skriva om dem på facebook och twitter. Jag väljer själv vilka böcker jag vill läsa (utifrån dem som erbjuds) och jag får givetvis tycka vad jag vill. Vi får väl se vilka titlar som dyker upp, men det här kan vara början på en fin bekantskap. Gratis är gott och nytt likaså. Jag är inte mer svårköpt än så.

Bilden lånad från Booked.nu

LÄSPLATS: Kungsträgården

Jag har ju tagit mig an jakten på den perfekta läsplatsen. Häromdagen kom jag att passera Kungsträdgården, eller Kungsan som stockholmarna säger. Fick gå tre varv runt parken med barnvagnen innan barnet somnade, men som det stod skrivet på en av farmors gamla bonader: Önskan länge närd, uppfylld dubbelt värd.

Jag sätter betyg från 1 till 5 där 1 är uselt och 5 är utmärkt, precis som i den gamla relativa betygsskalan, ni minns.

Bekvämlighet: 2
En parkbänk, rätt och slätt. Dagen till ära var det lite för kallt. Man skulle också kunna resonera att jag hade för lite på mig, men ändå.

Bakgrundljud: 3
Lite trafik, småprat och ett och annat tjoande barn. Ganska lugnt och ingen som stör.

Vy: 4
Höstlöv, höstlovslediga barn, röda bussar och Saltsjön. Det tycker jag är fint.

Mat & dryck: 2
Långa köer och inget snabbt och smidigt sätt att få sin dagliga dos kaffe. När barnet sover måste jag agera snabbt för att inte förlora lästid. En termos hade varit lämpligt.

Slutbetyg: 3 av 5. Trivsamt, men jag saknade kaffet.

Om att läsa Tranströmer

Jag har försökt läsa Tranströmers Östersjöar. Jag läste till och med högt. Det hände ingenting, inget mer än att jag kände mig tom. Att läsa Tranströmers poesi kräver en sinnesstämning som jag känner mig väldigt långt ifrån just nu. Det är kargt och nära döden och vemod. Jag vill inte ta in det. Men nog förstår jag att det är bra, jag kan se storheten. Tomas, ta det inte personligt men just nu läser jag heller Mio, min Mio än Östersjöar. En annan gång, okej?

Fabulerats FYRA: läsgodis

Min goda vän Beatrice skrev på Bokcirkeln Edits blogg om det här med bokgodis, eller läsgodis om man vill kalla det så. Läsning och något gott hör ju som bekant mycket väl ihop. MEN, det ska inte kladda, man ska inte föräta sig och det ska ju också ge den där känslan av lyx. Själv äter jag gärna något hembakt tillsammans med kaffet och boken. Här kommer mina fyra bästa:

1. Lavendelskorpor. Föredömligt torrt och oändligt gott. Smakar sommar och Provence och krasar gott. När man bakar själv blir det dessutom väldigt många skorpor. Det tycker jag om.

2. På min födelsedag fick jag en ask Marianne av maken och det finska godiset med papper om är ju extremt bra bokgodis. Gott. Kladdfritt. Går bra ihop med kaffe också. Eller te. 

3. Mörk choklad. JA, det här är grumligt vatten, jag inser det. Det osar GI, och jagäterintegodismengärnamörkchoklaaaad. Mörk choklad är inte heller kladdfritt, men till kaffet är det ljuvligt.

4. Gröna kulor, marmeladgodiset i den kungliga asken ger en air av flärd till bokläsandet, tycker jag. Några kulor räcker, men åh så gott det är. Ingen risk att föräta sig heller, få har ätit mer än fem på en gång skulle jag gissa.

Vilket läsgodis väljer du?

Sista delen av 1Q84

En resa är slut, en 1500 sidor lång sådan. Efter att ha läst ut sista delen i Murakamis jätteverk IQ84 känns det just så. Berättelsen om Tengo och Aomame snurrade på och är slut.

I tredje delen mognar berättelsen, bitarna faller på plats och frågor besvaras. När jag läst ut är jag nöjd, men kanske ändå lite besviken. Ville nog att berättelsen skulle vara något mer. Jämfört med Kafka på stranden eller Fågeln som vrider upp världen är 1Q84 betydligt mer tillrättalagd och väcker inte samma frågor. Det finns ett tydligt slut.

Förmodligen är det mina skyhöga förväntningar som gjort mig missnöjd. Murakami är ju en av mina absoluta favoritförfattare. Jag vill att han ska få mig att se på världen med nya ögon som han brukar.  I 1Q84 levererar han en parallell värld som nås genom nödtrappan på en motorväg, little people som spinner luftpuppor och människor som kan se det innersta hos andra. Det är ju hyfsat fantasieggande. Men, mycket vill ha mer. Det är kanske för att de talande katterna saknas, Kafka på stranden är fortfarande min favorit.

Födelsedag!

Jag älskar födelsedag. Rakt av, bara.

Om allt annat skiter sig

Om allt annat skiter sig så ska jag ta jobb på Bookbinders Design och slå in fina böcker i silkespapper och alltid ha mysiga färgpennor nära till hands. Så det så.

Glädjen över att få bläddra själv

Min härliga unge kan konsten att uppskatta böcker. Just nu är det de bläddervänliga böckerna i kartong som regerar. Färgglatt verkar gå hem, men hon verkar inte så noga; en bok är en bok är en bok.

Topplistan på NK

Topplistan på NK är liksom snyggare och bättre än andra topplistor. Så är det bara.

Om det här med att dricka te och läsa en god bok

Inne på The Tea Centre of Stockholm finns en fin skylt som proklamerar den eviga sanningen att te och en god bok hör ihop. Så sant, tänkte jag och köpte ohemula mängder.

En ny favorit blev Sir John Blend. Ska avnjutas efter maten tillsammans med en whisky (och en god bok) om man får tro mannen bakom disken. Och det får man.

E-böcker till iPhone

Jag har skaffat mig en ny iPhone. Den senaste. Den vita. Det är inte sunt, men jag älskar den.

Nåja, till saken.

Som den tekniksucker jag är kunde jag inte låta bli att börja fippla med e-böckerna. Förra året, ungefär vid samma tid, gjorde jag för övrigt ett seriöst försök med ljudböcker. Ingen ljuv musik uppstod, men för den som vill ha en nogrann redogörelse för ljudboksläsare, mp3-böcker, cd-böcker eLiB och annat så finns det här.

Bilden lånad av feber.se

E-boksträsket verkar, om möjligt, ännu kletigare än ljudboksvarianten. Det finns flera olika e-boksläsare som funkar till iPhone: iBooks, dito (tidigare eBokus) och Bluefire är förmodligen de tre vanligaste. Bluefire och dito är gratisappar och iBooks ligger i telefonen från början. Dito hänger ihop med Bokus som för övrigt verkar storsatsa på e-böcker just nu. IBooks är kopplat till iTunes. Lånar du e-böcker via Stockholms bibliotek kan du bara använda Bluefire och för detta måste du registrera ett Adobe-id (här är en länk till registeringen).

Det är liksom lite osmidigt. Ingen läsare funkar till alla böcker. Och det är ganska dyrt med e-böcker, tycker jag, såvida du inte lånar på biblioteket. Just nu har Bokus kampanj där den första e-boken kostar 29 kronor. Det är väl ett okej pris, men 150 - 200 kronor som är standard tycker jag är hutlöst. Att producera en e-bok kan inte kosta en femtedel av vad en vanlig bok kostar. Skärpning!

Jag har lånat Carolina Fredrikssons Augustprisnominerade Flod som e-bok på biblioteket och Anna och Mats bor inte här längre fick jag gratis som gammal eBokus-kund. Får se om det blir något läst.

FRÅGA: Vad väcker din läslust?

I Bokcirkeln Edit ska vi läsa Little Bee av Chris Cleave denna månad. Den verkar mycket intressant, men finns bara på engelska. Kändes lite trögt.

När jag fick hem min bok blev jag emellertid alldeles till mig. Boken är ju så fin. Amerikansk storpocket! Älskar det luftiga formatet, den indragna framsidan och att omslaget är av en kraftig blank papp med struktur. Plötsligt känner jag mig så otroligt sugen på att läsa.

Ju mer jag tänker på det så inser jag att det är de små sakerna som gör skillnad för läslusten. Vem säger att utsidan inte spelar någon roll? Hursomhelst fascinerar det mig, det här med lässuget. Var kommer det ifrån?

Vad väcker din läslust?

Svara gärna i kommentarsfältet eller i din egen blogg, men glöm då inte att länka hit så att jag hittar ditt svar. Allt gott!

Risk för avbrott

Jag har köpt ny ajfån. Knappeliknappleiknappeli. Böcker, säger ni? Hmm, appar! Ny kamera! Böcker? Inte idag.

Att vara beroende och inte få sitt uppåttjack

Boklördag. Smaka på ordet. Igen: Boklördag. Då må vara muppigt och mainstream, men jag gillar lördags-DN.

Den fantastiska bibliotekarien som svarar på frågor i Fråga bibliotekarien redde senast ut varför biblioteksböcker luktar som de gör och skrev att Paul Auster är finkultur för dem som inte gillar finkultur. Underbart!

Lägg därtill Boklistan, recensionerna och sist men absolut inte minst den fantastiska Lotta Olsson, tanten som vekar ha läst ALLA böcker någonsin skrivna och tipsar på ett sätt så att jag varje vecka har en ny bok på min att-läsa-lista. Hon vet vilka knappar man ska trycka på.

Imorgon är det Allhelgonadagen. Ingen tidning.Gulp!

- Hej, jag heter Josefin och jag är beroende av Boklördag.
- Hej Josefin.

Present!

Om mindre än en vecka fyller jag år, och att fylla år är ju det ljuvligaste som finns. Presenter! Tårta! Frukost på sängen! Min man är svettig av prestationsångest varje år runt min födelsedag. Men han visste vad han gjorde när han gifte sig med mig, min presentkärlek visade sig tidigt. Hursomhaver. 

Mina fina föräldrar gav mig sista delen av 1Q84, det blir novembers stora läsning för mig. Flera hundra sidor Murakami - underbart.

Mats kamp är min kamp

Igenkänningsfaktorn är enorm i Mats Jonssons Mats kamp. Serieromanen kunde varit skriven av mig, för guds skull. Boken beskriver brytningen från ungdom till föräldraskap, den nya identiteten, sömnbristen och jonglerandet mellan livets olika krav (som jag för övrigt VÄGRAR kalla vardagspussel för det är ett vedervärdigt begrepp).

Mats bor i början av romanen på samma del av Södermalm som jag, hänger på Kulturhusets Rum för barn med sin dotter och hans fru är överarbetande lärare (kunde varit jag). Familjen flyttar från Södermalm till Midsommarkransen vilket är den klassiska småbarnsflytten i Stockholms innerstad. (Kan på rak arm säga fem bekanta som gjort den resan). När Mats Jonsson beskriver sin vardag med dottern och tankarna kring föräldraskap är det så att säga huvudet på spiken.

Saker som slår mig:

1. Jag är otroligt ickeunik.
2. Jag ska inte låta Lotten gå i ett föräldrakooperativ.
3. Jag och Mats tycker olika om det här med sex timmars arbetsdag. (Kineserna, Mats! De kommer sluka oss hela.)
4. Det måste vara oerhört jobbigt att leva på att skriva självbiografiska serieromaner. Naket. Jag får en klump i magen när jag tänker på det.
5. Mats Jonsson är precis en sådan vanlig fin svensk man som Liv Strömquist verkar ha glömt att det finns i Prins Charles känsla.

Jag lägger till Mats kamp till listan över mina generationsromaner. MEN, hade jag tyckt att den var lika bra om den inte utspelade sig här och jag känt igen miljöerna? Hm, jag vet faktiskt inte.

Fabulerats FYRA: SKRÄCK

Det har varit Halloween och snart är det Allhelgonahelg och hösten är så där magiskt vacker och som gjord för skräck. Listor är gott, så inspirerad av Lyran kommer här kommer mina fyra kusligaste som gjorda att läsas just nu:

1. Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindquist. Boken som väckte liv i den svenska skräckgenren och blivit film (se både den svenska och den amerikanska). Vampyrer har aldrig varit så intressanta som i Ajvide Linquists tappning. Låt den rätte komma in är redan en klassiker.

2. Min absoluta skräckfavorit just nu är novellsamlingen Grand Mal skriven av Linda Boström Knausgård (gift med Min kamp-Knausgård). Har svårt att tänka mig något otäckare än den ångest och verklighetsförvridning som knackar på dörren i samtliga av Boström Kausgårds noveller.

3. Sarah Waters Främligen i huset har den där härliga gotiska känslan över sig, ett hus som det verkar vila en förbannelse över, en familj som dras ner i elände och inte ens när boken är utläst kan läsaren vara säker på vem främlingen i huset egentligen är.

4. Mannen under trappan rymmer det där suggestiva otäcka som jag är så svag för. Är Kwodd ett fantasifoster eller finns han på riktigt? Håller vår huvudperson på att bli sinnessjuk eller är det hans fru som blivit galen? O-e-r-h-ö-r-t otäck bok om psykets irrvägar.

Vemod

Jag var i min stuga, eller på mitt lantställe som stockholmarna envisas med att säga, i helgen. Någon gång då tog jag den här bilden. När jag tittar på den nu fyller den mig med vemod. Kanske för att de där böckerna ska stå där hela vintern ensamma i kylan, kanske för att jag älskar den där platsen så oändligt. Kanske för att jag redan längtar tillbaka. 

Till våren.

En fårdeckare att tycka om

Jag läste ett inlägg hos Breakfast Book Club om en fårdeckare och blev oerhört sugen på att läsa. Glennkill av Leonie Swann är något så märkligt som en deckare med får i huvudrollen. Vanliga får.

Det är hjärtligt och småputtrigt och en smula spännande när Miss Maple, hjordens smartaste får, tillsammans med Whopple the Whale, minnesfåret, Cloud, det ulligaste fåret och de andra finurliga fåren ska lösa gåtan kring deras mördade herde.

I en fantastisk scen tror sig fåren sakna några i hjorden, men de vet inte vem och eftersom ingen kan räkna längre än till fem, vet de inte hur många de är i vanliga fall heller. Det gör fåren nervösa. Nervositeten botar de med att, ja just det, beta.

Storheten i boken är inte deckarpusslet och inte heller de rara fåren. Istället tycker jag om det sätt som fårens betraktande av människorna blir ett sätt att se på oss själva utifrån, hur märkligt mänskligt beteende egentligen är. På så sätt påminde Glennkill mig om Den besynnerliga händelsen med hunden om natten (i sig en alldeles FANTASTISK bok).

Blir sugen på att umgås lite med får efter den här boken, och Glennkill är en sådan där gjuten presentbok, en bok att tycka om.

Jakten på den perfekta läsplatsen: en förstudie

Att läsa är en helhetsupplevelse: kaffe och kaka och en god bok. Skogens tystnad, en sprakande brasa och en god bok. Efter mitt misslyckade besök på Café Giffi har jag nu bestämt mig för att ge mig ut på jakt efter den perfekta läsplatsen. Så här tänker jag mig den, ungefär:

Jag trivs när platsen jag läser på är fylld med låga bakgrundsljud, en jämn ljudmatta. Bibliotek och caféer är generellt bra ställen. Jag trivs att läsa bland folk, men också med att läsa i ensamhet. Jag vill ha det bekvämt, men sitter gärna, för det ska vara en plats där jag kan äta eller dricka något gott. Helst vill jag ha möjlighet att sitta länge, ganska ofta handlar det om entimmesläsning.

Jag drömmer om att hitta ett stammishak i min närhet att läshänga på. Det får gärna vara ett ställe med vacker utsikt, det är fint att ta upp näsan ur boken och kontemplera ett tag. Det ska vara varmt och ombonat, trångt.

Jag är inte mycket för myskläder och läser gärna på en plats där jag kan ha på mig något fint. Jag sitter helst ute om vädret tillåter. Jag läser gärna hemma i sig, men när maken passar dottern tar jag gärna med mig boken ut, läsningen blir en stund ensam med mina egna tankar och det är ju oändligt lyxigt.

Jakten kan börja.

På förekommen anledning

Jag och min man har haft bröllopsdag i helgen. Han är fin. Finast. Jag gillar presenter och fick en tjusig finstickad tröja. Maken fick en bok (såklart).

- Om du var tvungen att välja vem skulle du välja, mig eller bloggen?
- Dig. Alla dagar.

Drömprojektet

Min kollega, eller före detta kollega dessvärre, lämnade mig och vårt roliga samarbete runt beteendevetenskapliga programmet och började jobba på en annan skola. Svikare!

Men nu säger hon att hon har en idé, ett drömprojekt. Att vi borde skriva en lärobok ihop. Tillsammans skulle vi kunna göra magi, jag vet det. Det skulle vara så otroligt roligt att jobba ihop igen. Efter höstlovet har hon möte med ett av förlagen. Kan hända att jag förlåter henne allt.

Föräldraskap i serieform. Igen.

Läste nyss ut Lotta Sjöbergs seriealbum Family Living - Den ostädade sanningen. Teckningarna är fantastiskt snygga och albumet saknar verkligen inte poänger, men jag tycker inte att Family Living är lika rolig som Bebisbekännelser eller för all del Lena Sjöbergs Dom är sötast när dom sover. Jag småler, bläddrar och slår igen boken. Det var det.

Olästa böcker och gröna kulor

Jag har städat, sorterat ut samtliga olästa romaner ur bokhyllan och lagt dem på mitt nattygsbord. De var fler än jag trodde. Vill lova något storartat i stil med att alla ska vara utlästa innan årets slut, men det skulle vara ljug, så jag låter bli.

Istället ser jag utrensningen som ett försök att hålla de olästa böckerna aktuella i mitt medvetande, så att jag ska bli sugen på att läsa någon av dem och kanske en morgon utbrista: En dåre fri vill jag läsa! Vi får väl se hur suget utvecklar sig. Utan sug ingen läsning, så är det.

Och, JA, det är jag som äter de gröna kulorna i den randiga skålen. Marmeladgodis är ju fantastiskt läsgodis. Prova!

En räddare i nöden

Min dotter har varit sjuk i veckan. Maginfluensa och gudvetallt. Ville inte leka, inte äta pannkakor, inte sova. Det enda hon ville göra var att bläddra i Lilla Monsterboken. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Kenneth Anderson, jag är skyldig dig. Okej?

Mio, min Mio!

Astrid Lindgrens Mio, min Mio har kommit ut i ny pocket. Trevligt i sig men, nej, jag vill ha den gamla upplagan som den bakåtsträvare och nostalgiker jag är. Den nya osar lite väl mycket Sagan om ringen, tycker jag.

MEN, tanken på en ny upplaga väckte lässuget. Klicketiklick, köplats 1 på biblioteket. Mio!

Dagens ord: misogyn

Huvudpersonen Judd i Sju jävligt långa dagar uppmanas av sin syster att då och då bete sig lite mer misogynt, alltså kvinnohatande. Misogyni skulle vara en strategi för honom att må bättre efter uppbrottet med sin fru, menar systern. Ordet dök nyligen också upp i ett avsnitt av Glee (som jag händelsevis råkar se på då och då).

Är det bara jag som tycker att misogyn osar Amerikat? Tror aldrig att jag sett ordet i en svensk text. Men, det är kanske bara är jag. För övrigt anser jag att misogyni är ganska onödigt, faktiskt. Misandri, däremot. Nä, skämt åsido, kärlek är bättre.

Feelgoodromanen jag inte visste att jag behövde

Jag har jagat feelgoodfilmer ett par månader nu. Misslyckats. Det enda jag ser är kreddiga filmer om krig och ångest och de gör ju ingen glad. Senaste filmen som gjorde gott var Kärlek i Normandie och Franska nerver som går på bio nu. Jag har letat lyckliga slut. Däremot har feelgoodromanen har inte riktigt talat till mig. En ganska outforskad genre för mig, faktiskt. Jag visste helt enkelt inte om att jag behövde den. Förrän nu.

Under ett par dagar har jag läst Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. Det är småputtrigt, det är amerikanskt, familjestrul, kärlekstrassel och JA, ett lyckligt slut. Det är inte stor litteratur, men allt kan inte vara det. Ibland är det bara så otroligt skönt att småskrocka medan man läser och luta sig tillbaka i läsfåtöljen i trygg förvissning om att det kommer sluta gott. Och det gör jag. Jag blundar för en del taffliga översättningsmissar och trivs medan filmen om familjen Foxman spelas upp för mitt inre.

I romanens början har vår huvudperson Judd har kommit på sin fru med en älskare, och älskaren visar sig vara hans chef. Judd förlorar jobbet och sin fru och hans pappa har precis gått bort i cancer.  Han är på botten. Faderns sista önskan är att familjen håller en shiva, en judisk ceremoni där man sörjer den bortgångne i sju dagar. Boken utspelar sig under dessa sju dagar då Judd gör upp med sin dysfunktionella familj och med kärleken. Det är stundtals roligt, hjärtligt och som gjort för en film med Hugh Grant i huvudrollen, en judisk Grant.

Och precis som när jag läste Ju fortare jag går desto mindre är jag är jag helt såld på Gilla Böckers trivsamma bokformat. Lite kärlek, faktiskt. Och efter Sju jävligt långa dagar är jag lite mer feelgood i själen, redo att ta mig an ny ångest.

Har du koll på bra feelgoodromaner för mig att läsa? Tipsa mig gärna!

Fråga: Vad fick boken dig att göra?

Jag älskar när böcker får mig att agera, spinna vidare eller hitta något nytt. Som när jag läste Att föda ett barn och så innerligt ville baka små torra kakor, allra helst rullrån, som huvudpersonen Maj jämt pratar om. Eller när jag var tvungen att googla järnet för att lära mig hur man gör palmvin som det dricks för jämnan i Allt går sönder. Att läsa är så mycket mer än att sitta med ögonen i en bok.

Av ren och skär nyfikenhet undrar jag nu: När fick en roman dig att agera senast? Vad fick boken dig att göra? Dela med dig!

Svara gärna i kommentarsfältet eller på din egen blogg, men glöm då inte att länka hit så att jag hittar ditt svar. Allt gott.