Huvudpersonen i romanen är den 20-åriga Maj som av misstag blir gravid med en man som är nästan dubbelt så gammal som hon själv. Medan hon kommer från enkla förhållanden är han rik och de gifter sig utan att egentligen känna varandra. Det är huvudpersonen Majs tankar vi följer, och hennes tankar om att inte ta för stor plats, att vilja passa in, att inte lukta svett och att leverera det förväntade är också det som driver handlingen framåt.
Jag är förbluffad över att det går att skriva en hel roman, nästan 500 sidor tjock, som en inre monolog utan att det blir tröttsamt eller märkligt. På några få platser dyker en allvetande berättare upp som skvallrar om hur Maj ska komma att bli som gammal, och ibland hör vi Sandbergs röst när hon resonerar med oss läsare kring hur Maj ska agera. Det är så snillrikt skrivet att jag ryser av välbehag.
Nej, det här är ingen dussinvara; Att föda ett barn är en alldeles särskild roman. Inte minst väcker den många tankar runt kvinnorollen och om jämställdhet. Maj vill så gärna vara den perfekta husmodern, samtidigt som nya vindar blåser och en annan kvinnoroll debatteras i tiden.
Jag tycker att boken visar hur vi människor behöver tryggheten av att veta vad som förväntas av oss, och hur vilsna vi blir när vi inte vet. Likaså visar den oss vikten av kommunikation, hur tidens (och nutidens?) tigande tärde på människorna, kanske på kvinnorna i synnerhet. Diskussionen kring jämställdhet blir så relevant med utgångspunkt i den här romanen, mycket mer adekvat än vad den blir då vi utgår ifrån enkelspårig feminism som den vi hittar i Bitterfittan eller Prins Charles känsla. I Att föda ett barn ser jag komplexiteten och svårigheten med att leva med det som anses kvinnligt och manligt.
Att föda ett barn är en pusselbit, en del av det som är vi. Större än så blir det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar