tisdag 25 oktober 2011

Feelgoodromanen jag inte visste att jag behövde

Jag har jagat feelgoodfilmer ett par månader nu. Misslyckats. Det enda jag ser är kreddiga filmer om krig och ångest och de gör ju ingen glad. Senaste filmen som gjorde gott var Kärlek i Normandie och Franska nerver som går på bio nu. Jag har letat lyckliga slut. Däremot har feelgoodromanen har inte riktigt talat till mig. En ganska outforskad genre för mig, faktiskt. Jag visste helt enkelt inte om att jag behövde den. Förrän nu.

Under ett par dagar har jag läst Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. Det är småputtrigt, det är amerikanskt, familjestrul, kärlekstrassel och JA, ett lyckligt slut. Det är inte stor litteratur, men allt kan inte vara det. Ibland är det bara så otroligt skönt att småskrocka medan man läser och luta sig tillbaka i läsfåtöljen i trygg förvissning om att det kommer sluta gott. Och det gör jag. Jag blundar för en del taffliga översättningsmissar och trivs medan filmen om familjen Foxman spelas upp för mitt inre.

I romanens början har vår huvudperson Judd har kommit på sin fru med en älskare, och älskaren visar sig vara hans chef. Judd förlorar jobbet och sin fru och hans pappa har precis gått bort i cancer.  Han är på botten. Faderns sista önskan är att familjen håller en shiva, en judisk ceremoni där man sörjer den bortgångne i sju dagar. Boken utspelar sig under dessa sju dagar då Judd gör upp med sin dysfunktionella familj och med kärleken. Det är stundtals roligt, hjärtligt och som gjort för en film med Hugh Grant i huvudrollen, en judisk Grant.

Och precis som när jag läste Ju fortare jag går desto mindre är jag är jag helt såld på Gilla Böckers trivsamma bokformat. Lite kärlek, faktiskt. Och efter Sju jävligt långa dagar är jag lite mer feelgood i själen, redo att ta mig an ny ångest.

Har du koll på bra feelgoodromaner för mig att läsa? Tipsa mig gärna!

4 kommentarer:

En bok om dagen sa...

Jamen, har du läst hans första? Den är lika skön!

Josefin sa...

Nä, det har jag ju inte. Will do, will do!

Ulrika sa...

Troppers föregånde roman, konsten att tala med en änkling, är också bra :)
För övrigt tror jag Hugh Grant är för gammal för huvudrollen i en filmatisering ;)

Josefin sa...

Konsten att tala med en änkling får ju bli nästa feelgood på tur, det är tydligt.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...