Igår eftermiddag sträckläste jag Mio, min Mio av Astrid Lindgren. Kom att prata med några vänner om boken och de medgav att de nog egentligen inte läst så mycket av Astrid Lindgren, mest sett filmerna. Och kanske är det så för många av oss. Min mamma läste högt ur både Ronja Rövardotter, Mio min Mio och Karlsson på taket, men de andra är fortfarande olästa för mig.När jag nu läser igen som vuxen blir jag häpen. Vilken sagovärld vår Astrid har skapat! Jag kan tycka att Lindgrenbarnen ibland är oförskämt präktiga, men när jag läser om Mio, min Mio blir jag ändå lycklig över hur trogen hon är sagoidealet. Hur det oönskade fosterbarnet Bo Vilhelm Olsson egentligen är son till konungen i Landet långt bort i fjärran. Som vuxen går boken att läsa på flera nivåer, vilket är genialiskt. Är det inte bara så att Landet långt bort i fjärran bara är Bo Vilhelm Olssons egen drömvärld?
Ord och inga visor skrev häromdagen om hur sagorna ger oss normer och Astrid Lindgren har väl som ingen varit normskapande för de svenska kidsen. De må vara präktiga, Lindgrenungarna, men de är bra mycket finare än Disneydockorna.
Har du inte läst Mio, min Mio som vuxen - LÄS! Och förresten, vad trevligt det är med illustrationer här och där i en bok, speciellt Ilon Wiklands fina teckningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar