Det allra, allra mest skrämmande jag vet är filmer av David Lynch. Jag har inte ens sett klart Inland Empire för att jag attackgrät av skräck. Jag är inte mörkrädd och tror inte på spöken men att världen inte skulle vara så som jag tror att den är, eller att jag inte skulle vara den jag tror, att mitt psyke spelar mig ett spratt, att människor plötsligt inte skulle se mig eller känna igen mig. Det är skräck.Linda Boström Knausgårds novellsamling Grand Mal är oerhört otäck. Den rotar och river i allt det som skrämmer mig, i ångest, i verklighetsförvridning. De korta suggestiva novellerna liksom blottar det som jag gömt (också för mig själv). De två novellerna "Önskan" och "Babyalarmet" vill inte lämna mig, och jag mår fysiskt illa när jag tänker på dem.
Grand Mal är Linda Boström Knausgårds första prosabok, men hon har tidigare skrivit flera poesisamlingar. Det poetiska språket gör sitt till berättandet och visar hur novellen ska vara en länk mellan poesin och den traditionella romanen.
Boström Knausgård lyckas visa hur skör vår tillvaro är, hur vi balanserar på gränsen mellan vanvett och förstånd och hur bräckligt det är som håller oss samman. Grand Mal är en grym reality-check, och på samma sätt som jag tvångsmässigt måste se allt det som Lynch producerar kommer jag hålla ögonen på Linda Boström Knausgård i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar