DN:s kulturdebatt handlade igår om romanen; att allt för många böcker idag kallas romaner; att romanens främsta kännetecken ska vara att det är fiktion eller en längre skönlitterär berättelse enligt SAOL. Om än det må vara kulturellt navelskåderi är det nog ändå så att verkligheten och fiktionen allt mer blandas samman.
Ett oräkneligt antal av mina elever har propsat på att de vill läsa om något som hänt på riktigt. Det är det enda som gäller. En påhittad berättelse om vardagligt liv ter sig för dem oändlig tråkig och meningslös. De har inte heller alltid förståelsen för att det inte finns en objektiv sanning att skildra i en berättelse.
För mig är storheten med roman, precis som Ola Larsmo påpekar i DN, att den kan ta över där historikern sätter punkt. Likaså tycker jag att romanen är fantastisk för att den kan måla upp så mycket sannolikt om än det inte verkligen är sant eller har hänt på riktigt. Att låta berättelsen bli arenan för våra känslor, fantasier och drömmar, om än det inte är skeenden som hänt exakt på detta sätt i verkligheten. Men, man kan ju undra, kanske är vi ett utdöende släkte, Ola Larsmo och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar