Underbart neurotiska karaktärer och ett språk i en klass för sig

Välkommen till den här världen är nog precis så märklig som jag föreställt mig. Huvudpersonerna är en neurotisk nagelbitande Greta; konstnären Simon som är besatt av Wuthering heights och tänker i diktform; Claus som närmast kan beskrivas som en vuxen man med koncentrationssvårigheter. De tre udda karaktärerna i Amanda Svenssons triangeldrama lever nära, men når aldrig riktigt fram till varandra. Åtminstone inte till en början.

Språket känner jag igen från Hey Dolly. De som inte står ut med alternativ stavning, talspråk och ofullständiga meningar göre sig icke besvär. Tempot är högt, texten fragmentarisk och till en början känns berättelsen spretig. Att läsa känns som att slungas i en centrifug. När boken når sitt slut faller oväntade bitar på plats och små detaljer plockas upp och får ny betydelse.

"Det finns en tid på dygnet när tågen inte går. Hopparna stannar hemma, väntar och förbereder sej. Tar på sej finkostymen, putsar skorna, vattenkamning och lösögonfransar. Sötvattenspärlor, klackring, näsduk med broderat monogram. Ett tjockbottnat glas och en iskub. En smäktande tango på skivspelaren, kanske en sista tanke på en kyss i regnet i Salamanca eller en nyfödd bebis skrynkliga ansikte. Sen slår klockan fem på morgonen och de lämnar sina hus."

Den här berättelsen är en roman om ung kärlek, om relationer och vänskap. Samtidigt är den helt klart något annat. Den är ful och vacker på samma gång, något i den skaver och ropar på uppmärksamhet, petar på mig. Jag är full av beundran för Amanda Svensson, det krävs mod för att skriva en bok som Välkommen till den här världen. Men, vem har det om inte hon?