Dagens ord: chipsmiddag

På söndagarna äter jag och maken chipsmiddag*. Alltså, vi äter ingen vanlig middag utan bara chips. Med dippa. Ohälsosamt, säger ni? Ja, det kan hända. Men det är gott, väldigt gott.


*Nej, ni behöver inte vara oroliga. Resten av veckan är det fibrer, sockerfritt och varierat och mat på regelbundna tider. Helt normalt. Jag lovar.

På Café Giffi

Café Giffi på Horngatan serverar sorgligt kaffe på ledset porslin, men det är tyst och lugnt och funkar som läsplats. Eller, förresten, det är knappt. Det var nog första och sista gången jag fikar på Giffi, när jag tänker efter. Jag hade hoppats mer på pensionärsfägring och pudrade vaniljhjärtan, de gör ju sitt för läslusten.

En novellsamling som rotar och river i det som skrämmer mig mest

Det allra, allra mest skrämmande jag vet är filmer av David Lynch. Jag har inte ens sett klart Inland Empire för att jag attackgrät av skräck. Jag är inte mörkrädd och tror inte på spöken men att världen inte skulle vara så som jag tror att den är, eller att jag inte skulle vara den jag tror, att mitt psyke spelar mig ett spratt, att människor plötsligt inte skulle se mig eller känna igen mig. Det är skräck.

Linda Boström Knausgårds novellsamling Grand Mal är oerhört otäck. Den rotar och river i allt det som skrämmer mig, i ångest, i verklighetsförvridning. De korta suggestiva novellerna liksom blottar det som jag gömt (också för mig själv). De två novellerna "Önskan" och "Babyalarmet" vill inte lämna mig, och jag mår fysiskt illa när jag tänker på dem.

Grand Mal är Linda Boström Knausgårds första prosabok, men hon har tidigare skrivit flera poesisamlingar. Det poetiska språket gör sitt till berättandet och visar hur novellen ska vara en länk mellan poesin och den traditionella romanen.

Boström Knausgård lyckas visa hur skör vår tillvaro är, hur vi balanserar på gränsen mellan vanvett och förstånd och hur bräckligt det är som håller oss samman. Grand Mal är en grym reality-check, och på samma sätt som jag tvångsmässigt måste se allt det som Lynch producerar kommer jag hålla ögonen på Linda Boström Knausgård i framtiden.

Spaning: romanaktuella kändisar i mitt kvarter

Det kanske är en slump, men förmodligen bor jag på världens bästa plats. Åtminstone om man är man och ska ge ut en roman i höst, verkar det som.

Häromdagen såg jag romanaktuelle Ulf Lundell helt vanligt gå stavgång i parken där jag hänger jämt. Faktum är att jag ser honom lite nu och då. Jag tror att han gillar sina gamla kvarter (det sägs ju att han är uppväxt på Lundagatan). Han kanske rentav kikar in i lägenheten och minns den ljuva tiden, minns den som igår.

Rikard Wolff har släppt en självbiografi och honom ser jag nästan varje dag. Det verkar vara en mycket rar man. Senast det var en stor fotbollslandskamp gick jag en långpromenad med hunden. Den enda jag mötte var herr Wolff. På så sätt tror jag att vi har en del gemensamt, Wolff och jag. Han verkar inte heller vara den sportiga typen.

I helgens DN läste jag också att gangstermästaren Jens Lapidus hänger med sina kids i Skånegläntans lekpark. Där hänger ju jag också ibland, minsann! Nu ska jag hålla utkik. Se efter om den glade Jens är som vanligt folk. Det verkar ju nästan helt orimligt.

Stalker? Jag?! Nä, ni måste förlåta mig. Jag är från landet. Det är fortfarande spännande med kändisar för mig. Alltså riktiga kändisar. Författare och så. Okej?

Gillar't!

Amen, det är ju banne mig helt underbart att få bokpaket från Gilla Böcker. Fina, fina bruna bokpaket med vita snören.

Lyllo mig.

Om det här med att självmedicinera med skräcklitteratur

I söndagens DN skrev Ann Heberlein om hur skräcken blivit vår trygghet nuförtiden. Hon utgick ifrån skräckförfattaren H P Lovecrofts tes om att vi människor håller fast vis uråldriga föreställningar om gott och ont när vi lever i tider av osäkerhet och känner oss hotade av krafter bortom vår kontroll. Vårt suktande efter vampyrromaner grundar sig alltså i en längtan efter trygghet, ordning och tydlighet snarare än att vi söker spänning, menar Heberlein.

Som svensklärare blir jag liksom lite till mig när jag faktiskt inser att det i detta nu skapas en litterär epok, så tydligt markerad av vårt behov av skräcklitteratur. Kommer 2100-talets människor skrocka att det minsann måste varit en tuff tid för människorna under tidigt 2000-tal, eftersom de konstant självmedicinerade med skräck? Den som lever får se.

The Man Booker Prize 2011

The Sense of an Ending skriven av Julian Barnes vann årets Man Booker Prize. En kort roman (160 sidor) om vardagligt liv. Kan nog vara fint. Karln kan ju skriva, har jag förstått.

Det var länge sedan jag läste något på engelska; det kanske är dags? (Men åh, vad det tar emot).

Vilka är generationsromanerna för sjuttio- och åttiotalisterna?

Jag är född 1979, i ingenmansland mellan generation X och Y. Nyligen har jag upptäckt hur fint det är med generationsromaner. Böcker som förklarar min generation, min uppväxt. Googlar man "generationsroman" så är det Ulf Lundells Jack som dyker upp. Men Jack är för fyrtiotalisterna, inte för mig.

Igår läste jag Mats Jonssons Hey Princess, en självbiografisk serieroman om kärlek, att börja plugga på universitetet, om sex och brittpop. En fin liten skapelse och definitivt något för min generation att känna igen sig i.

En annan rar generationsroman för sådana som mig är Picasso valde också Kristinehamn av Marcus Grahn, en bok om att vara den som bor kvar på den lilla orten när alla andra flyttar, och så kärlek och Tom Waits på det.

Även Morgan Larssons Radhusdisco är ett stycke barndom på åttio- och nittiotalet för den som gillar det.

Vet du fler? Ge mig tips! Jag ska samla mig en en hel hög, bunta ihop dem och ge dem till mina barnbarn när jag får sådana. De ska få läsa sig till hur mormor hade det i sin ungdom, minsann. Och, jovisst, nu fattar jag poängen med Här är ditt liv, det är ju lite fint att titta i backspegeln. Ibland.

Tematrio: Augustprisvinnare

Lyrans tematrio denna vecka handlar om Augustprisvinnare vi läst eller vill läsa. För egen del gillar jag Augustpriset. Det är ett bra pris, bra romaner ringas in och får beröm. En och annan missas, men livet är hårt och orättvist. Även i bokbranschen.

Den allra första Augustprisvinnare jag läste var Aprilhäxan av Majgull Axelsson. Jag minns att jag sträckläste den i baksätet på mina föräldrars bil på väg på semester och att den var den första bok jag läst som vunnit ett pris. Jag minns att det fick mig att känna mig klipsk.

Den bästa Augustprisvinnaren jag läst, so far, är Bengt Ohlssons Gregorius. Det finns så mycket att säga om denna otroliga roman. Men att göra Söderbergs avskyvärde pastor till en älskvärd man är stort. Och Bengt Ohlsson har SPRÅKET. Även denna sträckläste jag faktiskt under en bilfärd (fastän jag blir oerhört åksjuk). Den gången till Åre i smällkalla vintern.

Nästa Augustprisvinnare som står på tur att bli läst är Spill: en damroman av Sigrid Combüchen. Faktum är att jag ska hämta den på biblioteket imorgon. Har emellertid inga planer på att läsa denna i bil. Inga alls.

"Att föda ett barn" är en pusselbit av det som är vi

Att föda ett barn av Kristina Sandberg är en roman om att febrilt kämpa för att leva upp till andra människors förväntningar, i en värld där det inte alltid är självklart vad det är som förväntas. Det är också en roman om ensamhet, om 1930-talet, om kvinnorollen, om moderskap, om alkoholism, om vänskap, om relationer, och det är utan tvivel den bästa roman jag läst i år.

Huvudpersonen i romanen är den 20-åriga Maj som av misstag blir gravid med en man som är nästan dubbelt så gammal som hon själv. Medan hon kommer från enkla förhållanden är han rik och de gifter sig utan att egentligen känna varandra. Det är huvudpersonen Majs tankar vi följer, och hennes tankar om att inte ta för stor plats, att vilja passa in, att inte lukta svett och att leverera det förväntade är också det som driver handlingen framåt.

Jag är förbluffad över att det går att skriva en hel roman, nästan 500 sidor tjock, som en inre monolog utan att det blir tröttsamt eller märkligt. På några få platser dyker en allvetande berättare upp som skvallrar om hur Maj ska komma att bli som gammal, och ibland hör vi Sandbergs röst när hon resonerar med oss läsare kring hur Maj ska agera. Det är så snillrikt skrivet att jag ryser av välbehag.

Nej, det här är ingen dussinvara; Att föda ett barn är en alldeles särskild roman. Inte minst väcker den många tankar runt kvinnorollen och om jämställdhet. Maj vill så gärna vara den perfekta husmodern, samtidigt som nya vindar blåser och en annan kvinnoroll debatteras i tiden.

Jag tycker att boken visar hur vi människor behöver tryggheten av att veta vad som förväntas av oss, och hur vilsna vi blir när vi inte vet. Likaså visar den oss vikten av kommunikation, hur tidens (och nutidens?) tigande tärde på människorna, kanske på kvinnorna i synnerhet. Diskussionen kring jämställdhet blir så relevant med utgångspunkt i den här romanen, mycket mer adekvat än vad den blir då vi utgår ifrån enkelspårig feminism som den vi hittar i Bitterfittan eller Prins Charles känsla. I Att föda ett barn ser jag komplexiteten och svårigheten med att leva med det som anses kvinnligt och manligt.

Att föda ett barn är en pusselbit, en del av det som är vi. Större än så blir det inte.

Nomineringarna till årets Augustpris är klara

Nomineringarna till årets Augustpris är klara. Jag håller tummarna lite extra för Amanda Svenssons Välkommen till den här världen och Cirkeln skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Heja!

Ett inlägg värt att slösa utropstecken på

I fredags svängde jag förbi Modernistas kontor och hämtade ett exemplar av Linda Boström Knausgårds novellsamling Grand Mal. Nu väntar tjugo noveller med intressanta titlar som "Våreld", "Skogis" och "Den du fruktar" på att bli lästa och recenserade.

Ett recensionsexemplar! Gratis! Till mig! Lyxen!  
(Och nu är årets alla utropstecken slut.)

Ironin i detta, gott folk!

Jag är kanske inte jätteförtjust i Camilla Läckbergs böcker. Jag kanske har skrivit att det är nonsenslitteratur till och med. Och om jag inte minns fel har jag inte precis dissat något annat författarskap någonsin. Inte här i alla fall. Därför tycker jag nog ändå att det är lite ironiskt att just Camilla Läckberg länkar till min blogg och detta inlägg. Men bara lite, förstås. Ytterst lite.

Nominera böcker till bokbloggarnas litteraturpris!

Jag har nominerat två böcker (svenska!) till bokbloggarnas litteraturpris. Har du nominerat någon? Du har till och med den 31 december på dig.

Dagens ord: okynnesdextra

När klockan är sju (nittonnollnoll) och barnet sover, då knäpper hennes föräldrar på projektorn och konsumerar tv-serier. Amerikanska. Gärna HBO. Det kan hända att vi okynnesdextrar, det vill säga ser mer än ett avsnitt av Dexter på raken. Det är lyxigt. Ska vi okynnesdextra? Jag säger alltid ja, även om jag spelar svårflörtad ibland. Okynnes vadsomhelst är ju fint, det ligger liksom i ordets natur. Å, så glass på det. Jadå.

Hur är du som läsare?

Enligt O undrar: Hur är du som läsare? Här kommer mina svar på hennes snabbenkät.

snabb  långsam

läser alla ord  skummar en del

gillar långa beskrivningar hoppar över det som inte för historien framåt

kommer ihåg detaljer kommer ihåg i stora drag

undviker tjocka böcker läser gärna tegelstenar

tycker om tunna böcker tycker att tunna böcker ofta saknar något

idealboken är på mindre än 400 sidor idealboken är på mer än 400 sidor

tjuvkikar på slutet läser aldrig slutet förrän boken är just slut

väljer efter omslag skiter fullständigt i ytan

läser baksidetexter undviker baksidetexter

väljer boken efter rekommendation vill helst välja själv

rekommenderar ofta böcker till andra rekommenderar sällan böcker

hör det jag läser i huvudet hör aldrig det jag läser

gillar ljudböcker gillar inte ljudböcker

läser främst böcker i en genre gillar att variera min läsning

läser alltid på svenska läser på flera språk

är bra på att komma ihåg böcker jag läst glömmer lätt bort både titlar och författare

skriver upp det jag läser skriver inte upp det jag läser

läser varje dag läser mer sällan

tycker att läsning är avslappnande tycker att läsning är ansträngande

Jag skummar en del, läser snabb och minns stora drag. Tycker inte att jag är skyldig boken något. Läsning ska vara gott, när det tar emot struntar jag i det. Sinnesstämning är allt. Ibland kan jag ha känslan av att en bok kommer att passa mig bättre en annan gång. Vissa böcker är självklara höstböcker, vissa vill jag läsa när jag mår utmärkt, andra när jag är nere. De sparar jag på tills rätt situation infinner sig, de andra sållar jag bort. Jag rekommenderar gärna böcker, men har märkt att jag inte är så bra på det. Jag hajpar lätt de böcker jag verkligen gillar i sådan grad att de aldrig kan leva upp till det.

Rum för barn är rum för mig

Jag och Lotten (9 månader) var på besök på Rum för barn på Kulturhuset häromdagen. Vilken fantastisk plats! Rum för barn är ett bibliotek för barn i olika åldrar, med alla de finaste böckerna och miljöer gjorda för barn med kuddhörn, rutschkana, spännande labyrinter och vrår att gömma sig i.

En ganska stor del av mig önskar att jag var fem år igen och fick lov att spankulera runt bland allt det underbara och gömma mig i ett hörn med en trave nya böcker. Men eftersom jag inte är fem, utan vuxen, valde jag istället att kura ner mig i en stor soffa med en hög böcker, läste för Lotten och bläddrade i föräldralitteratur (givetvis stod jag plötsligt med en bok full med sömntips i min hand). Jag hittade också en ny barnboksfavorit -  Snigelhjärta. Otroligt fin och poetisk liten kreation.

Rum för barn är härmed ett stammishak.

Nominera någon till "Årets boktipsare"!

Boktipset har just nu en tävling där man kan nominera någon till årets boktipsare. Vinnaren får bland annat 100 böcker (!) från förlaget Gilla böcker och en Stringhylla. Dessutom kan de bästa nomineringarna vinna pris. Det ni! Fram till 30 oktober kan du nominera någon eller något. Jag har redan nominerat min kandidat till priset, minsann. Vem det är kan du nog lista ut om du läser här.

Att föda ett barn - vad är det för titel egentligen?

Kristina Sandbergs Att föda ett barn fick ett väldigt varmt välkomnande när den gavs ut förra året. Jag var sugen på att läsa den då, men avstod i huvudsak för att - hör och häpna -  titeln inte passade mig.

Det är naturligtvis ett märkligt sätt att sortera ut en bok, men likaväl sant. Titeln Att föda ett barn påminner onekligen om förlossningslitteratur och någonstans när jag var höggravid kände jag kanske att det blev lite too much att sitta på pendeltåget med Att föda ett barn upptryckt i ansiktet på mina reskamrater. Ja, exakt så töntig är jag.

Nu ska jag ge boken en ny chans och 100 sidor in i boken är jag förälskad. Hur KUNDE jag välja bort den här boken på grund av dess titel. Va? VA? Den här boken skulle jag vilja diskutera med de arga feministerna som ivrigt hyllar Bitterfittan, för bilden av Maj är det intressantaste kvinnoporträtt jag mött på länge:

"Hur han sa helt apropå att om kvinnan ska befrias kan hon inte stå och baka småkakor. Småbröd är kättingen som måste gå ur tiden, sa han, och så tog han en plättbakelse och drack kaffe och hon såg hur det rann en brun droppe på hans renrakade haka, och nu sitter hon här och blir arg och tänker att det är ju själva glädjen, att bläddra i mammas kokbok och drömma inför jul och midsommar: smörkringlor, strassrosor, brysselkex, rullrån, schackrutor och korintkakor".

Det blir spännande att se vad mer den här boken har att bjuda på. Åter till läsningen!

Allt går sönder

Att läsa Allt går sönder av Chinua Achebe är onekligen att stiga in i en helt annan värld. Jag må vanligtvis sky främmande kulturer i bokform, men Allt går sönder sträckläste jag.

Allt går sönder beskriver motsättningarna mellan de kristna kolonisatörerna och igbo-folket i Nigeria. I boken får vi följa Okonkwo, en av byn Umuofia stora krigare. Han är en hyllad man i sin klan, har tre fruar och många barn. Trots att hans far var en lättjefull man har Okonkwo skapat sig ett namn och arbetat hårt.

Varje kapitel rymmer en liten anekdot från Okonkwos vardag, vi får se medgångar och motgångar, och vi lär oss om seder och bruk. Det är lättsamt skrivet och tempot är högt. Med de kristna kolonisatörernas intåg i byn börjar sönderfallet för bokens huvudperson. Efterhand går allt sönder för Okonkwo.

Achebe lär ha skrivit romanen som ett svar på Conrads Mörkrets hjärta, då han ska ha blivit provocerad av Conrads sätt att beskriva hur den europeiska mannen slukas av Afrikas mörker. Achebe vill visa oss något, det finns ett tydligt pedagogiskt syfte med Allt går sönder. Han väljer inte sida, utan tar dig bara i handen och visar. Och just detta inkluderande förhållningssätt är bokens styrka, tror jag. Jag får hjälp att förstå.

Från och med nu är Mörkrets hjärta och Allt går sönder två sidor av samma mynt för mig, där den ena inte kan finnas utan den andre.

PS: Nyponsoppa med glass och mandelbiskvier är gott även utan en god bok.

Bokalfabetet, bokstaven N

Enligt O har varje vecka bokfrågor i något hon kallar Bokalfabetet. Denna vecka har turen kommit till bokstaven N och hon vill  veta vilken författare eller bok vi förknippar med följande ord:

Nonsens. Jag säger Camilla Läckberg. Sen säger jag inget mer om den saken.

Nummer. Den första titel som dyker upp i mitt huvud är Hungerspelen. Kanske för att varje tävlande har ett nummer (eller?). Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att Hungerspelen är ett ganska dåligt val. Men hur som helst. Hungerspelen.

Nobba. Tankarna gick direkt till en ungdomsbok och Det är så logiskt. Alla fattar utom du, där Ester hela tiden verkar nobba Johan.

Namn. Picasso valde också Kristinehamn av Marcus Grahn. Picasso är ju ett namn, och boken är bra. Gott så.

Noggrann. Vem är noggrann om inte Lotten i Mina drömmars stad?

En karaktär som börjar på bokstaven N är Nora i Et dukkehjem skriven av Ibsen och en författare jag är nyfiken på är Mats Jonsson. Vill läsa både Hey Princess och Mats kamp. NU.

Tre nordiska favoriter

Nästa års bokmässa har tema Norden. Yej! Jag tillhör ju skaran som lite oförskämt trivs i närområdet, kulturer jag känner till och så. Tema Norden - jag hör att du ropar på mig. Jag kommer! Lyran söker med anledning av nästa års tema på bokmässan efter lästips, tre böcker från Norden. Här kommer mina tre favoriter:

1. Carsten Jensen - Vi de drunknade. Här får vi följa några människoöden i den lilla danska staden Marstal och på haven som de marstalska skeppen besöker under hundra år, från dansk-tyska kriget 1848 till andra världskrigets slut. Berättaren är något som ovanligt som ett vi, stadens invånare som med vakna ögon iakttar det som sker.

Sättet att berätta ger historien något allmängiltigt och stort, nästan som en dansk Aeneiden eller Iliaden, även om det som skildras lika ofta är små vardagsiakttagelser som stora hjältedåd. Carsten Jensen har gjort noggranna efterforskningar om Marstals historia medan han skrev sin roman, men karaktärerna är helt fiktiva. Romanens upplägg är för övrigt genialiskt, varje delberättelse skulle kunna läsas som en självstående novell, men berättelserna är också länkade till varandra genom att karaktärerna vandrar in och ut ur dem.

När Jensens roman kom ut hyllades den och jag läste ett femtiotal sidor innan jag gav upp och la den åt sidan. Tyckte den gången att den var seg och att det mest handlade om krig. Men, jag förstod ju ingenting, det är tydligt. När är jag läste den andra gången hade jag ett rikare tålamod och jag blev belönad. Det är karaktärerna i Vi, de drunknade som växer på mig. Jag tycker så mycket om dem: Laurids, Albert, Knud Erik och de andra. Krigen utspelar sig i bakgrunden, det är människorna som är berättelsen. Det finns värme, förtvivlan, kärlek, hopp, saknad och gemenskap i Vi, de drunknade och det är just det jag tycker om. Blir också imponerad av hur Jensen fångat varje tidsanda i i sitt sätt att skildra människorna i Marstal, att jag när boken är slut har förflyttats hundra år i tiden utan att märka hur det gått till.


2. Kjersti Annesdatter Skomsvold har skrivit en helt underbar debutroman, Ju fortare jag går, desto mindre är jag. Den är så otroligt fin. Och rolig. Och oändligt sorglig. Få böcker kan beröra och ytterst få böcker får mig att skratta högt. Men när jag läst ut Ju fortare jag går, desto mindre är jag har jag både skrattat högt och är berörd in i hjärtat.

Boken handlar om pensionären Mathea Martinsen. Under några dagar får vi följa henne medan hon försöker gör avtryck på världen som hon är så ensam i, hon går på pensionärsbingo, gräver ner en tidskapsel och försöker interagera med andra människor. Samtidigt blickar Mathea tillbaka på sitt liv och sin relation med sin kärlek Epsilon som inte lever längre. Mellan raderna förstår vi efterhand vad som varit glädjen och sorgen i Matheas liv.

Storheten i boken är språket, de tragikomiska situationerna och de fina personporträtten av Mathea och Epsilon, två ganska udda karaktärer: "När Epsilon var på jobbet var jag ensam hemma utan att göra något särskilt. Jag passade inga barn och städade bara slarvigt, aldrig högst upp. Med ojämna mellanrum sköljde jag ögonen i våra små snapsglas, men nu tänker jag att jag har gjort för lite och ingenting av betydelse."

Jag älskar Ju fortare jag går, desto mindre är jag och jag önskar att alla jag känner fick läsa den.

3. Jag slukade Mordet på Halland av Pia Juul på en dag. Ångrar nästan att jag inte sög lite mer på varje kapitel, det var boken egentligen värd. Jag var för hied* och inne i det sedvanliga lästempot. Det är så sällan jag läser böcker där varje mening betyder något. Mordet på Halland var allt jag tänkt mig; 159 sidor förtätat suggestivt relationsdrama. En deckare som inte är en deckare.

Mordet på Halland handlar om Bess. Vi får följa henne under några veckor med start från det att hennes sambo Halland blir skjuten utanför deras hem. Titeln får oss att tro att boken är en deckare och på ett plan handlar boken om vem som kan tänkas ha skjutit Halland. Men egentligen verkar boken nysta i människors relationer och livsval, vilja och ovilja att se verkligheten som den är. Alltså, det verkligt viktiga i våra liv. Och boken ger oss inga svar, vilket är oerhört frustrerande och samtidigt befriande. Det är som att läsa någon av Murakamis böcker där jag alltid jagar febrilt efter lösningen som aldrig riktigt visar sig. Läs Mordet på Halland. Och unna dig att läsa långsamt.

*hied - skånska för att vara hetsig, stressad eller het på gröten

Det är då som den stora Läckbergångesten rullar in

Camilla Läckberg, denna deckarfabrik till kvinna! Var nere på Hemköp nyss och vid tandkrämen hittar jag en hel pall med senaste boken Änglamakerskan. E-n h-e-l p-a-l-l.  Folk köper onekligen ohemula mängder Läckberg. Tanten är rik som ett troll.

Samtidigt som en del av mig är sjukt avundsjuk på att det går att tjäna storkovan på att skriva böcker i en mysig skrivarlya i centrala stan, och en del av mig är jätteglad över att folk läser böcker istället för att slåss och se på tv hela dagarna, och trots att jag borde vara tacksam över att en kvinna gjort sådana litterära framsteg så måste jag säga det här: DET ÄR SKRÄP. KÖP NÅGOT ANNAT. VÅGA!

Puh, det var skönt.

PS: Det bor ett potentiellt Dostojevskijfan i oss alla. Det är jag övertygad om.

Dagens ord: perniciös

Hittade en anteckning från Easter Parade angående ordet perniciös. Vår huvudperson Emily tycker att sjuttonhundratalsromaner är perniciöst tråkiga, det vill säga livsfarliga.

Sjuttonhundratalet må ha en del tråkiga romaner på sitt samvete, men Candide kan ju verkligen inte räknas in i alla fall. Rousseaus Bekännelser däremot, den boken dödade mig nästan i tristess, så där ger jag Emily helt rätt.

Främmande kultur, here I come

Har börjat på en bok från en främmande kultur, Allt går sönder av Chinua Achebe. Frivilligt. Man skulle kunna tro att det är mitt annars konstanta vältrande i västerländsk 2000-talslitteratur som på något sätt skapat en längtan efter något nytt. Men ingalunda. Drivkraften är ren och skär nyfikenhet. I retrospekt kan jag konstatera att tre faktorer lett fram till mitt bokval.

1. Boken fanns med i Peter Boxalls lista med 1001 böcker att läsa innan jag dör.

2. Min goda vän Maja hade läst boken och tipsade att den var bra. Annorlunda.

3. Sedan var det incidenten med 50 Cent, musikern. Han ville ju ha Things fall apart som titel på sin kommande film, men Achebe stämde honom. När 50 Cent erbjöd 1 miljon dollar för titeln tog han det som en förolämpning och sa att titeln inte var till salu för en miljard. Dollar. Det verkar således vara gott gry i karln, det får man ändå säga.

Så. En Peter, en Maja och 50 Cent senare sitter jag med Achebe i min hand. Jag antar att även jag måste sänka garden ibland och släppa in något nytt.

Pixiboken för vuxna är en fin liten sak

Hittade de små novellhäftena från Novellix i min lokala bokhandel på Bysistorget och började med att införskaffa och läsa Jens Liljestrands "Sandhamn".

För dryga 30 riksdaler fick jag en stund på Sandhamn mitt i sommaren. Inte alls tokigt. Faktum är att jag stordiggar konceptet med pixiböcker för vuxna, tänk er själva: en tråkig bussresa, en kaffe i solen, i telefonkö till Försäkringskassan + ett novellhäfte = förgylld vardag. (Min man civilingenjören sliter kanske sitt hår nu över det lite slarviga användandet av matematiska tecken. Förlåt Johan.)

För läsotåliga som jag, som gärna vill prestera, vill bli klara och komma till poängen är ju noveller fenomenala. Nu hinner jag läsa i lugn och ro, fundera i lugn och ro och det har bara gått trekvart. Perfekt.

Och själva novellen då? Jo, riktigt klipsk. Gillar! Relationen mellan huvudpersonen Puma, en tennisspelare på dekis och hans dotter Martina ger mig något att tänka på. Och slutet öppnar för tolkning både för den hoppfulle och den som vill köra Puma i skiten.

Fabulerat i Lärarnas tidning!

Rocky och manligheten

Rocky. Jag skulle vilja gilla Rocky. Jag menar, det är ju Södermalm och Stockholm, ett nutidsporträtt i serieform. Problemet är väl lite grand att det aldrig är roligt. Och för att sticka ut hakan ett litet stycke så skulle jag vilja säga att det är en väldigt manlig serie vi talar om. Jag kan inte relatera.

Min man gillar Rocky, klipper ut små strippar och sparar. Skrattar förnöjt. Häromdagen kom han hem med en seriestrip som han trodde att jag skulle gilla. Ni ser den här ovan. Och jo ÄNTLIGEN drog jag lite på smilbanden. Det var inget jätteskratt, men ändå. Jag gillade Rocky. Även en blind höna kan hitta ett korn. Jodå.

Nobelpriset 2011

Tranströmer, alltså. Det kan jag leva med.

Dagens ord: palimpsest

En femma till den som har koll på ordet palimpsest. Har du?

I Vad jag älskade kommenterar konsthistorikern Leo Hertzberg en serie konstverk och säger att varje enskilt verk blev en tjock palimpsest av läsbar och oläsbar text, alltså en tjock handskrift vars text bortskrapats och ersatts med ny. Fint ord, men det blir nog svårt att få in det naturligt i en vanlig mening är jag rädd. Det dräller ju inte av palimpsester precis.

Vad jag (inte) älskade

Jag började på Vad jag älskade av Siri Hustvedt och kan inte förmå mig själv att fortsätta läsa. Det är absolut inte dåligt, men kanske en smula för mustigt för min smak. Porträttgalleriet verkar enormt och så är det, ehm, präktigt. "Vid det laget hade Erica och jag varit tillsammans i mer än fem år, och jag tänkte mig ofta vårt äktenskap som ett enda långt samtal." Nämen, vad fint för dem!

Jag tyckte mycket om Sorgesång, men det lockar mig inte att läsa om konsthistorikern Leo Hertzberg. Trots att det är en relationsroman. Trots att den utspelar sig i New York. Trots att jag är helt såld på paret Hustvedt-Auster och allt Brooklynmysigt de producerar. Kanske blir det Vad jag älskade en annan gång, men definitivt inte nu.

Tillbaka till New York

Efter New York-skildringen Easter Parade gjorde jag en liten avstickare till Välkommen till den här världen, men nu är det New York som gäller igen. Siri Hustvedt, jag hoppas att Vad jag älskade är så bra som alla säger.

Underbart neurotiska karaktärer och ett språk i en klass för sig

Välkommen till den här världen är nog precis så märklig som jag föreställt mig. Huvudpersonerna är en neurotisk nagelbitande Greta; konstnären Simon som är besatt av Wuthering heights och tänker i diktform; Claus som närmast kan beskrivas som en vuxen man med koncentrationssvårigheter. De tre udda karaktärerna i Amanda Svenssons triangeldrama lever nära, men når aldrig riktigt fram till varandra. Åtminstone inte till en början.

Språket känner jag igen från Hey Dolly. De som inte står ut med alternativ stavning, talspråk och ofullständiga meningar göre sig icke besvär. Tempot är högt, texten fragmentarisk och till en början känns berättelsen spretig. Att läsa känns som att slungas i en centrifug. När boken når sitt slut faller oväntade bitar på plats och små detaljer plockas upp och får ny betydelse.

"Det finns en tid på dygnet när tågen inte går. Hopparna stannar hemma, väntar och förbereder sej. Tar på sej finkostymen, putsar skorna, vattenkamning och lösögonfransar. Sötvattenspärlor, klackring, näsduk med broderat monogram. Ett tjockbottnat glas och en iskub. En smäktande tango på skivspelaren, kanske en sista tanke på en kyss i regnet i Salamanca eller en nyfödd bebis skrynkliga ansikte. Sen slår klockan fem på morgonen och de lämnar sina hus."

Den här berättelsen är en roman om ung kärlek, om relationer och vänskap. Samtidigt är den helt klart något annat. Den är ful och vacker på samma gång, något i den skaver och ropar på uppmärksamhet, petar på mig. Jag är full av beundran för Amanda Svensson, det krävs mod för att skriva en bok som Välkommen till den här världen. Men, vem har det om inte hon?

Starstruck

Jag fick just ett mejl av Marcus Picasso valde också Kristinehamn Grahn. Det var så coolt att jag nästan dog en smula. Ja, det var det.

Åh, Birro, nu sitter du i klistret

Jag tycker om dig, Marcus Birro, men nu sitter du allt i klistret. KD?! Sparken från jobbet på TV4?! Skriv på heltid istället, det kanske blir knapert men det blir nog bra. Bättre. Och så har du ju På spåret. Där är du ju kung. Okej?

Tre nobelpristagare, om jag fick välja.

Inspirerad av Lyrans Noblesser har jag funderat en stund över årets Nobelpris i litteratur. I år vore det uppfriskande med en Nobelpristagare jag redan läst, tycker jag. Därför tänker jag mig någon av följande tre:

1. Haruki Murakami. Ett föga originellt val om man får tro BraOdds.com, men det är ju en författare i nobelklass. Kafka på stranden är genialisk och Fågeln som vrider upp världen likaså. Murakami kan som ingen annan skapa suggestiva världar som skuggar det mänskliga psykets irrvägar. Det är vackert, skrämmande och alltid intressant.

2. Alice Munro. Hon nämns ofta i nobelprissammanhang och JA, hon förtjänar ett pris. Munro skriver vackra, välskrivna noveller om mänskliga relationer. Noveller är ofta styvmoderligt behandlade; de förtjänar bättre. Läs För mycket lycka och se vad du själv tycker.

3. Amos Oz. Ge gossen ett pris någon gång! Inte minst för att ge oss gymnasielärare möjligheten att gratis ge bort en bok skriven av en nobelpristagare. Amos Oz Hur man botar en fanatiker delas ju ut gratis varje år via Teskedsorden.

På torsdag den 6 oktober kl. 13 får vi veta om kommittén har tagit vara på mina intressen eller inte.

Berörd av Blanche och Marie

Jag har hållit mig borta från historiska romaner och Boken om Blanche och Marie av Per Olov Enquist är den första på mycket länge. Boken berättar en del av den tidiga psykologins historia, det borde väl vara något för mig?

Blanche var den kände psykiatrikern Charcots favoritpatient på sinnesjukhuset Salpêtrière och det sägs att de var förälskade i varandra. Hon hävdar själv att hon orsakade hans död. Efter Charcots död blir Blanche av med sina hysteriska anfall och börjar arbeta för den då ännu okända Marie Curie. Hon kom att hjälpa henne med hennes experiment med radium, vilket gjorde att hon fick amputera bort sina lemmar, en i taget tills hon dog av sviterna från all strålning hon utsatts för. P. O Enquist berättar historien om Blanche och Marie, utifrån Blanches fragmentariska och bitvis poetiska anteckningar.

Jag känner mig berörd av boken. Av Blanches oerhört tragiska öde, där hon mot slutet av sitt liv ligger och ruttnar utan armar och ben i en trälåda, medan hon tänker tillbaka på Charcot och kärleken till honom; Av den otroliga kvinnan Marie Curie, upptäckten av radium, Nobelprisen och hur hon rakryggad åkte till Stockholm och hämtade sitt andra pris, trots att Nobelkommittén uttryckligen bad henne att stanna hemma, eftersom hon hade en affär med en gift man; Av bilden av dåtidens psykiatriska vård på det ohyggliga sinnessjukhuset Salpêtrière där tusentals kvinnor låstes in: "Det var det övre avrundade skiktet i denna tragiska och komiska samling av sex tusen grå skuggor som mumlande, skrikande eller gråtande med långsamma rörelser, likt paddor, rörde sig genom de nedsmutsade gångarna och rummen, mellan dessa metertjocka murar, eller ute på de trånga öppna platserna i villrådiga grupper."

Boken är mörk. Kärlek står i centrum, men runt den finns sorg, död och förruttnelse. En roman kan belysa och ge liv åt historien, det är tydligt. P.O Enquists kommentarer vittnar om att han både äcklas av och beundrar kvinnorna han beskriver. För egen del blir jag ledsen i själ och hjärta när jag läser, mot slutet skumläser jag för att jag inte orkar ta in mer. "Men de måste ju båda haft en föreställning om vad kärlek borde vara. Var det inte så? För helvete, det måste ju varit så."

Litteraturgourmanden tipsar

En litteraturgourmand jag känner tipsade mig om två författare som skriver noveller i samma stil som Easter Parade. Låter onekligen lovande. Noveller! Amerika! Lorrie Moore och Amy Hempel hamnar högt upp på önskelistan.

Sveland vs. Kjöller

I DN kan du nu följa höstens feministiska catfight mellan Maria Happy Happy Sveland och Hanne I huvudet på en mamma Kjöller. Mycket underhållande! Jag har aldrig känt mig som en Bitterfitta, och med risk för att Sveland skulle säga att jag är lurad och FÖRTRYCKT, så lägger jag min röst på Kjöller.

Vägen till att älska 1800-talsromaner går via 91:an Karlsson och tantsnusk

Ibland suckas det i skolvärlden över att dagens ungdomar bara vill läsa snaskig litteratur, typ BOATS (based on a true story). Varför gillar ungdomarna inte Pappa Goriot och Brott och straff? Har de ingen smak och vett, de små liven?! Mitt en suck vred jag därför tillbaka tiden och funderade på min egen väg mot kärleken till 1800-talsromanerna och Murakami.

Liten
Jag hade turen att ha en mamma som läste för mig varje kväll och tog mig till biblioteket en gång i veckan. Majas alafabet och Historien om Någon var favoriter. So far ganska pretto, alltså.

Lite större
Jag var lässvag på lågstadiet. Fick gå på stödsvenska. Tyckte att det var kämpigt med de tjocka böckerna på mellanstadiet. Men Tordyveln flyger i skymningen var magisk och Kulla-Gulla. Läste Fem-böckerna. Jag kunde cirkulera i timmar (!) inne på Bokia i Karlskrona medan jag tummade på vilken Fem-bok jag skulle välja härnäst, alltmedan mina föräldrar gjorde stan. Fastnade aldrig för Kitty eller tvillingböckerna som annars var poppis. Av någon outgrundlig anledning läste jag stora mängder 91:an Karlsson.

Tonåring
Ingången till vuxenlitteraturen gick via Virginia Andrews. Känner ni till henne? Hon verkar inte så poppis längre, men det är väl alla BOATS som konkurrerat ut henne. Böckerna är en slags modernare tantsnusk. Intrigerna! Det var råttgift, incest, inlåsning på vinden och hemliga syskon. Och på omslagen fanns vackra ledsna människor. Sen kom BOATS. Inte utan min dotter och Ondskan var stora läsupplevelser.

På högstadiet konsumerade jag allt av Mankell. Jag tyckte att han var genialisk. Den femte kvinnan var otroligt bra. Jag hoppade över chic-lit, har väl fortfarande bara läst Bridget Jones dagbok i den genren egentligen. Jag är kanske ingen riktig chic.

Vuxen

Jaha, och där kunde det kanske slutat. Men Mankell-böckerna skulle väl ta slut någon gång, förstås. Men ingången till den mer avancerade litteraturen gick via Brott och straff (applåder). Min gymnasielärare gav oss varsin 1800-talsroman och Dostojevskijs tegelsten blev min. Jag var ambitiös, ville ha bra betyg. Pluggade mycket. Så jag läste och blev... förförd. Jag tyckte att den var så intressant. Att en klassiker kunde vara så bra. Och handla om ett mord! Kanske var det också där och då som mitt intresse för psykologin vaknade. Fast det är nog mer en efterhandskonstruktion, är jag rädd. Och sedan ville jag bli svensklärare och läste litteraturvetenskap och blev förförd många gånger igen (av böcker då, alltså). Resten är historia. Eller, nej. Det finns faktiskt en viktig hållpunkt till.

På mitt första gymnasielärarjobb fanns det en briljant bibliotekarie som kunde få mig sugen på att läsa det mesta. Ibland stoppade hon boktips i mitt fack. Jag skulle säga att hon öppna dörren till ungdomsromanerna och att hon ruskade liv i min då ganska svala läshunger. Fortfarande vet jag ingen som kan presentera böcker som Beatrice.

Slutkläm
Jaha, vart vill jag komma med mitt resonemang då? Jo, i varje BOATS-läsare bor ett potentiellt Dostojevskijfan och nog är det så att vi lärare och bibliotekarier kan visa vägen till vidare läsning. Dagens ungdom har nog smak och vett, de vet bara inte om det än.

En bit av det stora äpplet

Easter Parade är en sådan bok jag aldrig själv hade valt, men som det visade sig att jag verkligen tyckte om. Ja, kanske till och med behövde. Tack Lisa för boktipset!

Det finns något i Richard Yates berättarstil, ett svagt vemod och ett avskalat betraktande med glimten i ögat som gör att jag läser vidare. "Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa."  

Easter Parade utspelar sig i New York under mitten av nittonhundratalet och det är väl ingen skräll att det är just nu, i denna Mad Men-era som Yates böcker översatts till svenska (trots att Easter Parade kom ut redan 1976). Richard Yates mest kända roman är för övrigt Revolutionary Road, också den en New York-skildring som dessutom blivit film med Leonardo di Caprio i huvudrollen.

Det är inget särdeles spektakulärt med systrarna Grimes liv, eller i alla fall skildras det inte så. Inga större sensationer passerar. Men det är också det som är poängen. Det är inte chic-lit som man kan luras att tro av bokens omslag. Den vackra och sprudlande Sarah gifter sig och får barn tidigt och flyttar från staden till landet, men blir alltmer lik sin alkoholiserade och inskränkta mamma. Lillasyster Emily, den plattbröstade och nervösa, lyckas väl med sina studier och får jobb som copywriter i NY, men lyckas aldrig riktigt finna kärleken.

Det är inte så mycket handlingen som språket och porträtten i romanen som gör den bra. Någonting påminner mig om Breakfast at Tiffany's. Och genom hela boken seglar känslan och dofterna av New York och femtiotal. Dialogerna är smarta och människoödena gjorda med fingertoppskänsla. Jag tycker att jag känner Emily, att hon borde bjuda in mig till sin lägenhet i Greenwich och att vi borde prata igenom allt som blev fel över en drink eller två.

När jag läst klart vill jag tillbaka till New York, eller åtminstone läsa något av Paul Auster eller Siri Hustvedt bara för att behålla känslan. Och jag vill helt klart läsa mer av Richard Yates.

Trygghetsnarkomani och lyckliga slut

Var nyss på Bio Rio och såg den fina lilla filmen Kärlek i Normandie. Två saker slog mig i biomörkret:

1. Det är alldeles för få lyckliga slut i film nuförtiden. Som om det vore för simpelt. Det är mest nattsvart realism överallt. Men världen är redan full av realism och en hel del ångest. Och nu har jag sett Apflickorna, Winter's bone och Dog tooth och jag känner liksom att det räcker. Det är bra så. Min ångestkvot är full. Nu vill jag ha lyckliga slut, både i böcker och film. Tack.

2. David Eberhard har banne mig rätt när han säger att vi svenskar är ett trygghetsknarkande folk. I Kärlek i Normandie finns en scen där huvudpersonen, som inte sett sin åttaåriga son på två år eftersom hon suttit i fängelse, mer eller mindre tvingar sonen med sig på cykel. Jag hinner tänka att herregudhanharjuingencykelhjälm. Det finns många andra saker som hade varit mer adekvata att tänka kan jag tycka, så här i efterhand. Men jag tänkte på cykelhjälmen.

Och, JA, se filmen. Den har ett lyckligt slut och är precis så höstputtrig och småkärv som vi vill ha våra franska filmer, även om filmens början kan verka vara i kärvaste laget. Och med vi, menar jag jag ju. Men det finns ju fler som jag.

Hal skinnsoffa?

Hej, du som sökte på hal skinnsoffa och hamnade här. Det kanske inte var en bokblogg du sökte, men ändå. Hej hej!

På tal om Leif GW

Häromdagen kom jag och en god vän att diskutera Leif GW Persson, att ingen av oss läst hans böcker men att det fanns en gnutta... nyfikenhet. Hur skriver karln egentligen? Han är ju akademiker, men med rötterna i myllan och han har onekligen tillgång till intressant material att bygga en kriminalroman på. Om något borde ju hans kriminalromaner vara trovärdiga i alla fall, kan tyckas.

Och sedan, som om världen ville att jag skulle tänka ännu mer på Leif, så dök det upp en intervju med honom i DN i helgen. En mycket intressant intervju dessutom. Naken. Och vips är Leif GW Persson min idol. Eller, inte riktigt. Men han fascinerar mig. Det är något med den där bufflige mannens sätt att beskriva sina känslor. Jag måste ta mig i kragen och läsa någon av hans böcker.

Ett frö till kulturtant

Jag gjorde kulturtantstestet i GP, och känner mig ganska nöjd med svaret. "Du har ett litet frö i dig. Ett frö som, om det skyddas från solen av många tyglager och får näring från grönt te och rödvin, kan gro, växa och göra dig till en riktig kulturtant. Men det är långt dit. om du vill skynda på processen kan du skaffa en axellång, silvergrå pagefrisyr - och en ny sjal." Grönt te, någon?

Wordfeud

"Har inte DU Wordfeud?!" Nä, det kanske jag inte har. Varför, kan man undra. Okej, så här är det. Jag älskar ord. Jag älskar Alfapet. Jag älskar min iPhone. Det vet ni. Men, jag är också dataspelsmissbrukare och har svårt med prestigeförluster. Jag måste alltså låta bli. Annars skulle dottern aldrig mer få lagad mat och själv skulle jag gå omkring i morgonrock med flottigt hår för jämnan. Kanske skulle jag också börja röka gula Blend. Jag skulle i varje fall vara besatt av Wordfeud om jag började. Det är liksom lite för bra för att vara sant, det där spelet.

Fyra snygga

En snygg bok är ofta en bra bra bok. Här är fyra snygga jag vill ha.


Främlingen av Albert Camus. En klassiker om psykets irrvägar. Jag har läst den förr, men saknar den i hyllan.
The Great Gatsby av F Scott Fitzgerald. Den store Gatsby är inte den man tror. En bok om att leva upp till andras förväntningar. En doktor jag känner lånade mitt ex och har inte lämnat tillbaka den (än). Den här nya utgåvan är dessutom snyggare. Jag är värd den.
Lacrimosa av Eva-Marie Liffner. En nyhet som anspelar på Drottningens juvelsmycke av CJL Almqvist. Älskar Almqvist, kanske också Lacrimosa.
Emma av Jane Austen. En klassiker i nytt fodral à la 70-tal. Den snyggaste Emma jag sett.

PS: Min födelsedag är 8 november.

Surdegen

Jag försöker i skrivande stund att baka ett surdegsbröd. Föga anade jag att det var så helvetiskt svårt. Framförallt är det en begreppsapparat som är - ehrm - ny. Till det kommer en process utan dess like. Kolla in ett helt vanligt surdegsrecept, här från www.bakasurdeg.se. Mina undringar är inom parentes med stora bokstäver i fetstil. Om ni undrar.

Ingredienser
En fördeg (FÖRDEG!?)
500 g Grahamsmjöl
300 g Manitoba cream (VAD ÄR DET HÄR? GRÄDDE? MJÖL? GLASS?!) 
 480 g ljummet vatten
50g rumstemperetat smör
50 g ekologisk honung (VANLIG J-A HONUNG DÅ? DET MÅSTE GÅ LIKA BRA?)
20 g havssalt (VANLIGT SALT, FUNKAR DET?)

Gör så här
Jag brukar göra min fördeg på morgonen, då har den jäst klart till kvällen då det är dags att bearbeta degen. Sedan brukar jag låta degen kalljäsa i kylen över natten och grädda brödet på förmiddagen. Så om man vill grädda sitt bröd på lördag morgon så gör man fördegen på fredag morgon, bearbeta degen på fredag kväll och grädda på lördag förmiddag.

Man kan även byta ut kalljäsningen i kylen mot jäsning i ca 3-7 timmar i rumstemperatur.

Bearbeta degen:
Blanda fördeg, mjöl och vatten.

Kör på låg hastighet i assistenten i 4 min, stäng av assistenten och vila degen i 4 min, kör sedan 4 min på mellan hastighet, vila 4 min igen, tillsätt smör, honung och salt och kör ytterligare 4 min på mellan hastighet. Totalt 12 min bearbetning och 8 min vila. (JAHA, OCH JAG SOM INTE HAR EN ASSISTENT. ÄR DET KÖRT FÖR MIG?)
Smörj en stor plastlåda med 1-2 msk rapsolja.
Tippa i degen och täck med locket eller en handduk. Låt jäsa en timme i rumstemperatur. Vik sedan upp degen från kanterna mot mitten. Sedan ska degen jäsa till dubbel storlek. Endera i kylen i ca 12 - 24 timmar eller rumstemperatur i ca 3-7 timmar. Ju längre degen jäser ju mer smak får brödet. Viktigt att låta degen jäsa till dubbel storlek!

Det här receptet är för fyra mellanstora bröd.

Grädda brödet:
Ta fram degen ur kylen när den jäst klart och låt den stå framme ca en timme innan gräddning.

Sätt in en baksten eller plåt i mitten av ugnen. (JAHA, EN HELT VANLIG BAKSTEN SKA MAN OCKSÅ HA. GÅR DET LIKA BRA MED EN PLÅT?) 
 Sätt på ugnen i god tid, temp, 250 grader.
Med baksten tar det ca en timme för att bli varmt.
Sätt även in en plåt nederst i ugnen.

Vält ur degen på mjölat bord och strö mjöl över degen. Dela i fyra delar och

Lägg på bakplåtspapper och skär några snitt i degen.

Grädda två åt gången i mitten av ugnen på baksten eller en varm plåt.
Lägg in tre isbitar på den nedersta plåten. (ISBITAR?!)

Efter 10 minuter så sänk temperaturen till 230 grader, byt till varmluft om du vill ha lite extra hård yta..

Sätt in en termometer i brödet och grädda till 98 grader. (OOOOOOOOKEJ. TERMOMETER I BRÖDET OCKSÅ. VAD HÄNDE MED LÅT DET BLI BRUNT PÅ YTAN?)
Låt brödet svalna på galler. 

Vi får se hur det går utan baksten, assistent och Manitoba cream och med vanligt salt och vanlig honung. Sur är degen i alla fall, kanske det samma gäller för mig inom kort.

Jag fattar uppenbarligen ingenting

Idag i DN kan jag läsa att Stridsbergs Drömfakulteten är 2000-talets bästa svenska roman. Det är ljug. Jag har försökt läsa Drömfakulteten två gånger, med ytterst dåligt resultat. Och jag tycker annars att jag är en ganska vettig läsare. Inte så att jag måste slå mig själv för bröstet och säga att jag vet bäst, bäst. Men ändå. Jag läser mycket.

Lite får jag känslan av att bara för att Stridsberg har skrivit fragmentariskt, ofta obegripligt och med feministiska inslag, så blir DN-folket alldeles till sig och tänker att det här måste vara stor litteratur och det-är-bäst-att-jag-säger-att-det-är-bra-så-att-ingen-märker-att-jag-ingenting-fattat. Lite som i berättelsen Kejsarens nya kläder ni vet. - "Men han har ju ingenting på sig", ropar barnet. Drömfakulteten är ju dravel, säger jag. 

Ett triangeldrama att längta efter

Jag gillar ju Amanda Svensson. Allt hon skriver är liksom guld och kanske är jag fortfarande lite kär i Dolly i Hey Dolly. Nu vill jag läsa Amanda Svenssons senaste bok Välkommen till den här världen, så klart. Enligt baksidestexten ska boken servera ett spännande triangeldrama. Mmm, triangeldrama. Jag är emellertid tokpank och min köplats på bibblan är 22. Det är alltså fler än jag som gillar fröken Svensson. Damn! Det kunde man ju anat.