Jag har försökt läsa Tranströmers
Östersjöar. Jag läste till och med högt. Det hände ingenting, inget mer än att jag kände mig tom. Att läsa Tranströmers poesi kräver en sinnesstämning som jag känner mig väldigt långt ifrån just nu. Det är kargt och nära döden och
vemod.
Jag vill inte ta in det. Men nog förstår jag att det är bra, jag kan se storheten. Tomas, ta det inte personligt men just nu läser jag heller
Mio, min Mio än
Östersjöar. En annan gång, okej?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar