Jag, Murakami och sexet

Jag tycker som bekant väldigt mycket om Murakamis böcker. Men, om man gillar Murakami kan man också få den där blicken eller frågan om vad jag egentligen tycker om allt sexet. Märkte det inte minst när vi läste 1Q84, första boken i Bokcirkeln Edit. My fellow Edits tyckte att Murakami var gubbsjuk.

På Kulturbloggen skrev Rosemari Södergren nyligen, i en recension av senaste boken:

"Hans [Murakamis] sexscener har jag svårt för. De känns gubbaktiga, avskalade och trista. Som att äta."

Jag vet inte vad det säger om mig, men jag gillar att Murakamis sexscener är trista. De ÄR som att äta, en del av vardagen. Ingen glamour, inga förskönande omskrivningar, bara en alldeles vanlig del av karaktärernas liv. Inte så värst märkvärdiga.

Att göra sex till vardag bland disk och städ och utan rosenskimrande passion är kanske trist, men jag tror att Murakami plockat ner sexet från piedestalen och brutit ett tabu. Det är vad jag tror.

Sista delen av 1Q84

En resa är slut, en 1500 sidor lång sådan. Efter att ha läst ut sista delen i Murakamis jätteverk IQ84 känns det just så. Berättelsen om Tengo och Aomame snurrade på och är slut.

I tredje delen mognar berättelsen, bitarna faller på plats och frågor besvaras. När jag läst ut är jag nöjd, men kanske ändå lite besviken. Ville nog att berättelsen skulle vara något mer. Jämfört med Kafka på stranden eller Fågeln som vrider upp världen är 1Q84 betydligt mer tillrättalagd och väcker inte samma frågor. Det finns ett tydligt slut.

Förmodligen är det mina skyhöga förväntningar som gjort mig missnöjd. Murakami är ju en av mina absoluta favoritförfattare. Jag vill att han ska få mig att se på världen med nya ögon som han brukar.  I 1Q84 levererar han en parallell värld som nås genom nödtrappan på en motorväg, little people som spinner luftpuppor och människor som kan se det innersta hos andra. Det är ju hyfsat fantasieggande. Men, mycket vill ha mer. Det är kanske för att de talande katterna saknas, Kafka på stranden är fortfarande min favorit.

1Q84 - andra delen

Efter att ha avslutat andra delen (av tre) av Murakamis 1Q84, vet jag inte vad jag ska tycka. Boken var oerhört fascinerande och spännande, men kanske också för tillrättalagd och, ja, lite för publikfriande.

I andra delen förstår jag bättre vad little people är och ser exempel på deras makt, jag förstår varför sektledaren haft sex med sin dotter Fukaeri och den lilla flickan Tsubasa, varför Aomame och Tengo (bokens huvudpersoner) ser två månar på himlen, varför Fukaeri lämnat sekten och vad den mystiska boken Luftpuppan handlar om. Gåtan som presenterades i del ett får till synes många svar. Bokens huvudpersoner dras än närmre varandra och jag anar att den sista delen kommer nå sitt klimax vid deras möte.

Någonstans finns ändå känslan av att det är för enkelt, för logiskt för att vara en Murakami. Det är nästan så att jag hoppas att det kommer några talande katter och en man i en brunn i sista delen. Den som lever får se, till hösten kommer den.

1Q84 eller Murakami, you had me at 'hello'.

Jag är uppslukad i Murakamis universum där världen aldrig är som man tror och människorna inte riktigt så som man minns dem. En lista med sådant jag älskar i 1Q84:

1. Murakamis sinne för nya världar i vårt medvetande. Världen är aldrig som man tror i hans böcker, inte heller denna gång, eller som Aomame i boken uttrycker det: "Det är inte jag som har blivit galen, utan det är världen. Just det, så är det. Vid en viss tidpunkt försvann den värld jag känner till, eller drog sig tillbaka, och en annan värld har ersatt den. Som när en järnvägsväxel växlas över."

2. Japaner. Jag gillar japaner, och i synnerhet Murakamis skildring av dem. De äter alltid så festliga saker, dricker öl och tänker på sex. Kunde varit vilka svennar som helst om det inte vore för all ål de äter.

3. Allusionerna. Murakami är en västerländsk japan och i 1Q84 finns mängder av smarta anspelningar, såsom den på Orwells 1984. Han gör också snygga referenser till konst, musik och andra kulturyttranden. Denna gång vill jag kolla upp Janáceks musik och dricka en Tom Collins nästa gång jag går ut.

4. Lagom långa kapitel med egen titel. 20 sidor och en snygg rubrik gör mig glad.

5. Användandet av fetstil och kursiv text. Det är snyggt att vid några tillfällen använda fetstil eller kursiv text för att markera något viktigt i boken, och här är Murakami kung. "Det hade känts som om hennes kropp vreds om." Gör man något sådant, kommer kanske sedan ens vardagliga omgivning att te sig lite annorlunda än den brukar. Men låt inte skenet bedra. Verkligheten är alltid bara en.

Murakami, you had me att 'hello'.

En skatt

Idag kom den med posten, del 1 i Murakamis nya romansvit 1Q84, Den ligger där och väntar på mig. Jag vet att det är en skatt. Ska bara läsa ut Mara Lees Salome först sen är den min, bara min.

PS: Några minuter efter att jag publicerat detta inlägg kom min man snokandes efter Murakamis nya bok och undrade om jag gömt den. Han skulle bara våga läsa den före mig, det är allt jag har att säga.

Norwegian Wood

Murakamis böcker får man inte slösa med, bara läsa en i halvåret. Max. Nu har jag unnat mig Norwegian Wood (2003) som blev Murakamis stora japanska genombrottsroman. (I Sverige blev Fågeln som vrider upp världen romanen som etablerade Murakami som en av de stora.)

Norwegian Wood liknar inte de andra två Murakami jag har läst. Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen är båda suggestiva berättelser och mysterium som ska lösas, likt stora mentala pussel. Norwegian Wood är något annat och vad jag förstår bär den tydliga spår av Murakami själv. Det finns flera likheter mellan huvudpersonen och Murakami, exempelvis.

Boken börjar med att huvudpersonen Toru Watanabe i trettioåråldern hör låten Norwegian Wood och minns tillbaka till tiden som ung student i Tokyo, en melankolisk tid när en nära vän, Kizuki, tar livet av sig vilket kommer att färga hans syn på livet och dess möjligheter därefter. Toru förälskar sig senare i den flicka som varit Kizukis flickvän. Denna Naoko är dock psykiskt bräcklig och deras kärlek komplicerad. Likaså är den relation Toru har till sina vänner inte utan svårigheter.

Norwegian Wood är något så ovanligt som lågmäld, melankolisk och erotisk. Språket känner jag igen från de andra romanerna: Murakami skriver ofta med korta meningar och har alltid intelligenta referenser till västerländsk kultur. Det finns något självklart i dialogernas uttalanden som jag inte kan sätta fingret på, men som jag gillar.

Jag älskar Murakamis fantasieggande böcker och en sådan är inte Norwegian Wood, men efter att ha läst denna roman känner jag att jag fått läsa mig till ytterligare en liten bit av det som är Murakamis väsen, vacker och lågmäld precis som Murakami själv.

http://knuff.se/isbn/9789172639409

Murakami

Åh, Murakami, förmodligen är du en av världens bästa nu levande författare. I fredags kom Vi Läser hem i brevlådan och till min glädje fanns det ett sex sidor långt reportage om denna fina man. Efter att ha läst reportaget kan jag konstatera att jag kanske gillar Murakami ännu lite mer. Anyways, enligt Vi Läser är fem böcker som Murakami inte kan leva utan:

1. The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald
2. Långt farväl av Raymond Chandler
3. Cathedral av Raymond Carver
4. Bröderna Karamazov av Dostojevskij
5. Ugetsu Monogatari av Ueda Akinari

Räkna med att jag ska läsa dessa i sommar. Eller jag vill åtminstone, om det blir så är en annan sak. Den store Gatsby ska komma ut i nyöversättning snart, så det kan ju vara ett bra tillfälle att läsa om denna, om inte annat. Men först och främst ska jag läsa ut Murkamis Norwegian Wood och njuta av vartenda kapitel.