Tre reafynd

Jag har varit i Skåne några dagar, hälsat på familjen, lärt dottern att paket i plural heter pakeitor och visat henne hur våren ser ut. Vid sidan av dessa äventyr gick jag också på bokrean. Jag VET att jag tidigare gnällt om att jag tappat köplusten, men missnöjet gick helt enkelt över när jag spankulerat omkring på Akademibokhandeln i Lund ett slag. Så kan det också gå.

De litterära skatter som fick följa med hem från rean var Emma Adbåges Lenis Olle, Albert Camus Främlingen och Älskaren av Marguerite Duras. Alltihop för mindre än tvåhundra riksdaler. Gott så.

Fabulerats FYRA: SKRÄCK

Det har varit Halloween och snart är det Allhelgonahelg och hösten är så där magiskt vacker och som gjord för skräck. Listor är gott, så inspirerad av Lyran kommer här kommer mina fyra kusligaste som gjorda att läsas just nu:

1. Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindquist. Boken som väckte liv i den svenska skräckgenren och blivit film (se både den svenska och den amerikanska). Vampyrer har aldrig varit så intressanta som i Ajvide Linquists tappning. Låt den rätte komma in är redan en klassiker.

2. Min absoluta skräckfavorit just nu är novellsamlingen Grand Mal skriven av Linda Boström Knausgård (gift med Min kamp-Knausgård). Har svårt att tänka mig något otäckare än den ångest och verklighetsförvridning som knackar på dörren i samtliga av Boström Kausgårds noveller.

3. Sarah Waters Främligen i huset har den där härliga gotiska känslan över sig, ett hus som det verkar vila en förbannelse över, en familj som dras ner i elände och inte ens när boken är utläst kan läsaren vara säker på vem främlingen i huset egentligen är.

4. Mannen under trappan rymmer det där suggestiva otäcka som jag är så svag för. Är Kwodd ett fantasifoster eller finns han på riktigt? Håller vår huvudperson på att bli sinnessjuk eller är det hans fru som blivit galen? O-e-r-h-ö-r-t otäck bok om psykets irrvägar.

Tematrio: Augustprisvinnare

Lyrans tematrio denna vecka handlar om Augustprisvinnare vi läst eller vill läsa. För egen del gillar jag Augustpriset. Det är ett bra pris, bra romaner ringas in och får beröm. En och annan missas, men livet är hårt och orättvist. Även i bokbranschen.

Den allra första Augustprisvinnare jag läste var Aprilhäxan av Majgull Axelsson. Jag minns att jag sträckläste den i baksätet på mina föräldrars bil på väg på semester och att den var den första bok jag läst som vunnit ett pris. Jag minns att det fick mig att känna mig klipsk.

Den bästa Augustprisvinnaren jag läst, so far, är Bengt Ohlssons Gregorius. Det finns så mycket att säga om denna otroliga roman. Men att göra Söderbergs avskyvärde pastor till en älskvärd man är stort. Och Bengt Ohlsson har SPRÅKET. Även denna sträckläste jag faktiskt under en bilfärd (fastän jag blir oerhört åksjuk). Den gången till Åre i smällkalla vintern.

Nästa Augustprisvinnare som står på tur att bli läst är Spill: en damroman av Sigrid Combüchen. Faktum är att jag ska hämta den på biblioteket imorgon. Har emellertid inga planer på att läsa denna i bil. Inga alls.

Tre nordiska favoriter

Nästa års bokmässa har tema Norden. Yej! Jag tillhör ju skaran som lite oförskämt trivs i närområdet, kulturer jag känner till och så. Tema Norden - jag hör att du ropar på mig. Jag kommer! Lyran söker med anledning av nästa års tema på bokmässan efter lästips, tre böcker från Norden. Här kommer mina tre favoriter:

1. Carsten Jensen - Vi de drunknade. Här får vi följa några människoöden i den lilla danska staden Marstal och på haven som de marstalska skeppen besöker under hundra år, från dansk-tyska kriget 1848 till andra världskrigets slut. Berättaren är något som ovanligt som ett vi, stadens invånare som med vakna ögon iakttar det som sker.

Sättet att berätta ger historien något allmängiltigt och stort, nästan som en dansk Aeneiden eller Iliaden, även om det som skildras lika ofta är små vardagsiakttagelser som stora hjältedåd. Carsten Jensen har gjort noggranna efterforskningar om Marstals historia medan han skrev sin roman, men karaktärerna är helt fiktiva. Romanens upplägg är för övrigt genialiskt, varje delberättelse skulle kunna läsas som en självstående novell, men berättelserna är också länkade till varandra genom att karaktärerna vandrar in och ut ur dem.

När Jensens roman kom ut hyllades den och jag läste ett femtiotal sidor innan jag gav upp och la den åt sidan. Tyckte den gången att den var seg och att det mest handlade om krig. Men, jag förstod ju ingenting, det är tydligt. När är jag läste den andra gången hade jag ett rikare tålamod och jag blev belönad. Det är karaktärerna i Vi, de drunknade som växer på mig. Jag tycker så mycket om dem: Laurids, Albert, Knud Erik och de andra. Krigen utspelar sig i bakgrunden, det är människorna som är berättelsen. Det finns värme, förtvivlan, kärlek, hopp, saknad och gemenskap i Vi, de drunknade och det är just det jag tycker om. Blir också imponerad av hur Jensen fångat varje tidsanda i i sitt sätt att skildra människorna i Marstal, att jag när boken är slut har förflyttats hundra år i tiden utan att märka hur det gått till.


2. Kjersti Annesdatter Skomsvold har skrivit en helt underbar debutroman, Ju fortare jag går, desto mindre är jag. Den är så otroligt fin. Och rolig. Och oändligt sorglig. Få böcker kan beröra och ytterst få böcker får mig att skratta högt. Men när jag läst ut Ju fortare jag går, desto mindre är jag har jag både skrattat högt och är berörd in i hjärtat.

Boken handlar om pensionären Mathea Martinsen. Under några dagar får vi följa henne medan hon försöker gör avtryck på världen som hon är så ensam i, hon går på pensionärsbingo, gräver ner en tidskapsel och försöker interagera med andra människor. Samtidigt blickar Mathea tillbaka på sitt liv och sin relation med sin kärlek Epsilon som inte lever längre. Mellan raderna förstår vi efterhand vad som varit glädjen och sorgen i Matheas liv.

Storheten i boken är språket, de tragikomiska situationerna och de fina personporträtten av Mathea och Epsilon, två ganska udda karaktärer: "När Epsilon var på jobbet var jag ensam hemma utan att göra något särskilt. Jag passade inga barn och städade bara slarvigt, aldrig högst upp. Med ojämna mellanrum sköljde jag ögonen i våra små snapsglas, men nu tänker jag att jag har gjort för lite och ingenting av betydelse."

Jag älskar Ju fortare jag går, desto mindre är jag och jag önskar att alla jag känner fick läsa den.

3. Jag slukade Mordet på Halland av Pia Juul på en dag. Ångrar nästan att jag inte sög lite mer på varje kapitel, det var boken egentligen värd. Jag var för hied* och inne i det sedvanliga lästempot. Det är så sällan jag läser böcker där varje mening betyder något. Mordet på Halland var allt jag tänkt mig; 159 sidor förtätat suggestivt relationsdrama. En deckare som inte är en deckare.

Mordet på Halland handlar om Bess. Vi får följa henne under några veckor med start från det att hennes sambo Halland blir skjuten utanför deras hem. Titeln får oss att tro att boken är en deckare och på ett plan handlar boken om vem som kan tänkas ha skjutit Halland. Men egentligen verkar boken nysta i människors relationer och livsval, vilja och ovilja att se verkligheten som den är. Alltså, det verkligt viktiga i våra liv. Och boken ger oss inga svar, vilket är oerhört frustrerande och samtidigt befriande. Det är som att läsa någon av Murakamis böcker där jag alltid jagar febrilt efter lösningen som aldrig riktigt visar sig. Läs Mordet på Halland. Och unna dig att läsa långsamt.

*hied - skånska för att vara hetsig, stressad eller het på gröten