Oduktig som Doppler

 

Vi for till fjälls över påsk mannen, barnet, hunden och jag. Sex timmars bilfärd enkel resa. Jag ville introducera ljudboken på resan för min man och valde med stor omsorg ut Erlend Loes Doppler till reskamrat. Maken är ljudboksskeptiker, det var viktigt att få det rätt och Doppler uppfyllde följande kriterier:

1.  Den är kort (4 timmar och 37 minuter lång). Det är realistiskt att hinna lyssna klart på resans totala tolv timmar. Jag ville inte ha restlyssning kvar att göra efteråt, det skulle maken aldrig orka med och allt hade varit förgäves.
2. Doppler sades vara rolig, lättsam. Känns lagom som gemensam semesterbok, jag ville ju inte ha en kafkaesque stämning på resan.
3. En resa i Norrland och Lennart Jähkel som uppläsare kändes som en gjuten kombo. Hittade en annan bok jag var intresserad av först med Leif Pagrotsky som uppläsare. Ni förstår ju själv. Det funkar inte.

Väl hemma igen kan jag konstatera att Doppler var en fin reskamrat, en filosofisk liten bok om att sluta upp med att vara så förbaskat duktig, släppa taget om konsumtionssamhället och flytta till skogs, vilket är precis vad bokens huvudperson Doppler beslutat sig för att göra. Lite sötsyrlig samhällskritik fanns det gott om i berättelsen och jag skrattade högt flera gånger. Jag kom på mig själv med att tänka att jag inte heller borde vara så förbaskat duktig och gjorde faktiskt flera saker riktigt oduktigt på semestern, så som att inte bädda sängen, inte blogga och inte skicka vykort. På något vis är ju det i sig en gott betyg till Doppler som jag nog kommer få anledning att gå tillbaka till i tanken fler gånger.

Vad tyckte du om Doppler?

Rocky och manligheten

Rocky. Jag skulle vilja gilla Rocky. Jag menar, det är ju Södermalm och Stockholm, ett nutidsporträtt i serieform. Problemet är väl lite grand att det aldrig är roligt. Och för att sticka ut hakan ett litet stycke så skulle jag vilja säga att det är en väldigt manlig serie vi talar om. Jag kan inte relatera.

Min man gillar Rocky, klipper ut små strippar och sparar. Skrattar förnöjt. Häromdagen kom han hem med en seriestrip som han trodde att jag skulle gilla. Ni ser den här ovan. Och jo ÄNTLIGEN drog jag lite på smilbanden. Det var inget jätteskratt, men ändå. Jag gillade Rocky. Även en blind höna kan hitta ett korn. Jodå.

Om glädjen i att handla tops

Igår läste jag Lena Sjöbergs grafiska roman Dom är sötast när dom sover. Kanske berodde det på sömnbrist, men jag skrattade så att jag grät. Speciellt åt det här:

Det säger väl en del om min humornivå nuförtiden.

Kiss- och bajshumor när den är som bäst

Jag läser aldrig självbiografier, biografier eller BOATS (based on a true story). Jag tycker helt enkelt att fiktion är bättre än verklighet. Verklighet har jag liksom så mycket av redan. Nyligen gjorde jag dock ett undantag och läste Annika Lantz mammabok 9 1/2 månad om de första nio månaderna med hennes andra barn efter ett tips av bibliotekarien på min stammisbibbla. Hon sa något i stil med att "om man vill läsa om någon om haft en värre bebistid än en själv, som sovit mindre och haft ett barn som skrek mer så ska man läsa Lantz bok". Det ville jag, så jag läste.

Jag har ingen relation till Annika Lantz. Tycker egentligen varken att hon är bu eller bä. Hennes bok är emellertid hysterisk. Och hysteriskt rolig. Hon bjuder frikostigt på inkontinens i pinsamma situationer, förlossningssprickor och kolikångest. Det är självutlämnande och jag skrattar högt och igenkännande åt tragikomiken som radas upp. Faktum är att det är underbart att läsa om en kändis som ser Desperate Housewives i stora slappa mjukisbyxor, och jag skrattar i ärlighetens namn inte bara igenkännande utan också lite på det där lyteskomiska sättet där man bara skrattar åt och inte med. Bibliotekarien hade rätt. Annika Lantz har lidit mer än jag. "Kontinent är en större sammanhängande landmassa. Inkontinent är när man kan se konturerna av en större sammanhängande landmassa i trosorna. I det här fallet lyckades jag åstadkomma något som mest liknande Sydamerika, skala 1:1000 000. Fan, nu kissade jag på mig också, ryter jag för att överrösta A. Tomas kommer in med soppan och utbrister: vilket härligt gäng!"

Det är hysteriskt och jag må vara mätt på Lantz när boken är slut, men någonstans fastän jag inte är stolt över det, måste jag erkänna att 9 1/2 månad är väldigt, väldigt rolig och kiss- och bajshumor när den är som bäst.

Karlstad Zoologiska

Jag har börjat nalla på mina sommarböcker, innan lovet ens har börjat. Men det får man, speciellt när man är sjuk och hemma från jobbet som jag varit idag. Jag kastade mig över Hanna Hellquists Karlstad Zoologiska först.

Karlstad Zoologiska handlar om Hanna Hellquists minst sagt speciella uppväxt i den värmländska skogen, med en far som fascinerades något alldeles otroligt av djur. I hemmet fanns möss, fåglar, marsvin, hundar, katter, fiskar, ormar och you name it. Hannas pappa smugglade in nya djur från exotiska länder, sålde några när han tröttnat på dem, slog ihjäl de som behövde dödas och gav bort ett och och annat.

Boken var precis som jag tänkt mig: rolig, osentimental och innerligt sorglig på det sätt som Hannas texter ofta är. Det som lämnar störst avtryck när jag läst ut boken är Hannas relation till sin far. Karlstad Zoologiska är lika mycket Hannas uppväxtskildring som porträttet av Hannas pappa. Och Hanna Hellqusit skriver träffsäkert och kärleksfullt: "... min fem år äldre kusin Fredrik lekte nere vid sjön på landet och jag fångade grodor som jag visade upp för honom. Och Fredrik blev jätterädd. Han vågade inte ta i dem, han tyckte grodor var äckliga. Eksembarn, sa pappa föraktfullt. Men inte jag, inte pappas dotter. Jag slängde mig efter grodorna och fångade dem, visade sedan stolt upp dem."

Det här kommer bli en bra boksommar, det förstår ju vem som helst.

Har du inte lyssnat på Hanna Hellquists sommarprat i P1 förra sommaren så ta igen det nu. Hon är sjukt cool, det är allt jag har att säga.

http://knuff.se/isbn/9789174290585

Medicinen

En kollega tipsade mig om boken Medicinen (2009) av Hans Koppel och medan mina elever pluggade inför nationella proven i svenska småfnissade jag mig igenom denna lilla lättlästa vardagsskatt.  

Medicinen handlar om Johanna, en sliten och ganska misslyckad ensamstående mamma som får vara testperson för en ny munsårsmedicin. Medicinen visar sig emellertid ha en biverkning - att Johanna börjar tänka som en man. Helt plötsligt är hon kåt, skamlös, självgod, tillfreds och oförmögen att känna ånger.

Det är inget litterärt mästerverk, men Medicinen är rolig och småputtrig. Smaka till exempel på det här utdraget: "Det spelar ingen roll hur länge jag duschar, spegeln immar aldrig igen. Jag drar bort draperiet och möts av mig själv i helfigur. Komage, gäddhäng, taxöron - rena Kolmården. Med munsår." Åh, underbara lyteskomik! På många sätt påminner Medicinen om en svensk Bridget Jones, bara lite mer vardagsful och självironisk.

http://knuff.se/isbn/9789170017537

Amanda Svensson

Idag hittade jag en nyskriven novell, Loco, av Amanda Svensson i DN. Läs! Läs! Sedan hon läste högt ur sin roman Hey Dolly på litterär after work på Debaser har jag varit lite kär i henne. Och nu har jag insett att jag kanske måste backa på det där om humor i böcker. Visserligen har jag inte läst hela Hey Dolly (än!), men jag minns ett avsnitt om att barn visst kan vara fula. Ja, det är cynsikt. Ja, det är lyteskomik, men jag gillar det. Det är roligt, helt enkelt. Skulle för övrigt vara intressant att undersöka varifrån min cyniska humor kommer. Jag tycker att jag är en hyfsat reko person för övrigt. Men, men, det är en helt annan fråga. Hey Dolly finns på min att-läsa-lista. Jag återkommer.

Hallonbåtsflyktingen, del 2

Hallonbåtsflyktingen är nu utläst och det känns skönt, vi nådde aldrig fram till varandra. Absurditeterna eskalerade och huvudpersonen mördade, blev paranoid och åkte i fängelse. På slutet kom det en sensmoral som sa att Sverige var ett falskt folkhem och att Finland inte var så dumt trots allt. Det blev för mycket för mig. Av allt.

Efter att ha läst ut Hallonbåtsflyktingen kan jag konstatera att finsk humor inte är min grej. Frågan är om humor i bokform är min grej överhuvudtaget. Kalla mig kultursnobb, förtorkad och humorbefriad, men jag kan inte minnas en enda rolig bok jag läst. Många gillar Populärmusik från Vittula, och den var väl småputtrig och så, men rolig? Hm, kanske. Nä, kolla in barnprogrammet Kartonghuset i svt:s arkiv. Det är kul på riktigt. Nästa bok jag läser ska vara totalt humorbefriad; det är bäst så.

http://knuff.se/isbn/9789173372206

Hallonbåtsflyktingen, del 1

I bokcirkeln Edit läser vi Hallonbåtsflyktingen (2009) av Miika Nousiainen. Huvudpersonen Mikko är en svensk man instängd i en finsk mans kropp och han vill inget hellre än att bli svensk. Hans längtan tar sig ganska drastiska uttryck, så som att han åker till Thailand med avlyssningsapparatur för ett par hundratusen för att kunna avlyssna vanliga svenska familjer på semester. Det är meningen att det ska vara roligt, men när Mikko också stjäl nycklarna från familjerna i Thailand för att kunna fira en riktig svensk jul hemma hos dem nästa år de åker bort fick jag nog. Det är bara sorgligt och inte alls kul; killen är allvarligt störd och deprimerad. Dessutom blir jag oerhört sugen på hallonbåtar varje gång jag plockar fram boken.

Men bokomslaget är tjusigt, det måste också räknas.