Fågelbarn

Många har skrivit fina recensioner av Christin Ljungqvists eminenta rysare Fågelbarn. Läs exempelvis i Svd, eller på någon av bloggarna Stringhyllan, Lingonhjärta, Bokstävlarna, EnligtO eller och dagarna går... 

Istället för att klämma ur mig en egen recension skulle jag vilja sammanfatta saker som jag tycker är helt fenomenala i Fågelbarn och med det säga att jag väntar ivrigt, klappar händerna av upphetsning och studsar upp och ner av tanken på att det kommer en tredje bok av Christin Ljungqvist:

1. Detta att Ljungqvist låter en av bikaraktärerna från första romanen Kaninhjärta vara huvudperson i andra är så listigt gjort. Vi får känslan av att Ljungqvist har ett eget parallellt universum som vi ska få tillgång till. Vem blir huvudperson nästa gång?
2. Jag har en faibless för skräck, att bli rädd och att rysa. Sällan jag gör jag det dock, är inte mörkrädd, gillar inte skräckfilm, läser inte Stephen King. Det finns en svärta i Ljungqvists romaner som går under huden på mig. Något magiskt sker i Ljungqvists ord, i det flortunna mötet mellan det vardagliga och övernaturliga är det bitvis riktigt, riktigt otäckt.
3. SPRÅKET. Utan att bli tillkrånglat eller krystat är bildspråket en extra dimension i Ljungqvists berättande. Jag njuter av orden medan jag läser.

Förlag: Gilla Böcker (recensionsex.)
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Människoätande människor i Märsta

Många är de som tipsat mig om Människoätande människor i Märsta av Aase Berg, speciellt när jag sagt att jag tycker väldigt mycket om Gunnar Ardelius korta, poetiska och fragmentariska romaner.   

JA, Människoätande människor i Märsta var något alldeles speciellt, och JA, den var kort, poetisk och fragmentarisk. Men medan jag känner stor sympati med Ardelius karaktärer känner jag avsky för Bergs, Människoätande människor i Märsta är en roman som skaver.

Bokens jag, Tove, är sexton år och vill inte hoppa på de vuxnas jobbtåg. Hon vill hångla med en snygg kille, bli av med oskulden, bli full, bli bekräftad, vara någon. Hon drar sig inte för att mobba andra för att få mer plats själv.

Hon är så underlägsen

så mumlig och fumlig

att vi bara måste

få henne att rycka upp sig,

bara måste

förvilda oss

gyttra ihop oss

kravla runt henne

med väsande tentakler

och viska sidenmjukt:

"Försöker du smöra, Elin?"

"Du har så skum dialekt, Elin!"

"Varför är du så osäker, Elin?"

Jag får ont i magen när jag läser Människoätande människor i Märsta. Den nakna, obarmhärtiga tonårstiden ligger blottad i Aase Bergs ord. Friktionen, ångesten, ensamheten - allt förkroppsligas i Toves strävanden. Det här är långt ifrån en lättsmält ungdomsskildring och jag älskar kontrasten mellan det poetiska språket och det skavande innehållet. 

I jämförelse med Sonya Sones En sån där vidrig bok där mamman dör som också är en slags prosadikt, är Människoätande människor i Märsta skickligare berättad. Det finns ett större innehållsdjup och bättre språk i Bergs roman, medan tonen är råare och kantigare än hos Ardelius. Och som vanligt när jag läst en riktigt bra bok förundras jag över författarens skicklighet att klä mänskliga drivkrafter i ord.

Människoätande människor i Märsta är måsteläsning, även om den är ett slag i magen.

Utgivningsår: 2009

Förlag: Natur & Kultur

Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Veckans boktips för lärare: Förr eller senare exploderar jag

Detta läsår har Förr eller senare exploderar jag av John Green varit boken framför andra jag pratat med elever om: på lektionstid, efter lektionens slut, i korridoren.

Efter att två elever tipsat mig om boken samma vecka förstod jag att jag borde läsa. Läste gjorde jag och mina tankar om boken kan du läsa här.  Tillsammans med ungdomarna jag möter har jag pratat om den fantastiska Augustus, om gungställningens symboliska betydelse, om det fascinerande med Greens sätt att skriva, om VlogBrothers och om romanens storhet i sig. Aldrig tidigare i min lärargärning har någon bok gett upphov till så många spontana litterära samtal.

I lärarrollen är jag ofta en klassikerkramare, men att diskutera en högaktuell roman här och nu bjuder onekligen på en ytterligare dimension: den att dela läsupplevelsen i nuet, att vi i dialogen om romanen är på samma plats, ger varandra ny kunskap och nya perspektiv. I det litterära mötet är vi inte lärare och elev, utan LÄSARE. Oändligt fint är det.

Att Förr eller senare exploderar jag är en ungdomsroman kanske hindrar någon vuxen från att sätta tänderna i den. Det vore mycket dumt. Berättelsen om Hazel och Augustus förtjänar uppmärksamhet från människor i alla åldrar. Läs någon av de hyllande recensionerna på SvD, på bokbloggen Bokhora eller på författaren Lisa Bjärbos blogg Onekligen om du behöver övertygas. 

Detta inlägg är en del av en bloggstafett om Förr eller senare exploderar jag av John Green. Läsa och lyssna var först ut. Imorgon tar Photo & Fantasy över stafettpinnen.

För gammal för Wallflower

Stephen Chboskys The perks of being a wallflower (1999) eller Wallflower som den kommit att heta i den svenska översättningen har väl i det närmaste blivit en kultbok, men jag inser att jag borde läst den när den kom ut, inte när jag blivit 30+.

Boken handlar om Charlie som nyss börjat high school och skriver brev till en för läsaren okänd adressat, där han berättar om sådant han grubblar över. Vi förstår ganska snabbt att Charlie är en wallflower, en person som iakttar, snarare än deltar.

Efter att ha läst ut Wallflower förstår jag varför den blivit omtyckt. Charlie är en person att tycka om. Hans strapatser och grubblerier har både skärpa och naivitet, vilket gör honom väldigt charmig.

För egen del blir Wallflower lite utav en axelryckning. Jag tror dessvärre att jag blivit för gammal för Charlie. Emellanåt tänker jag att språket i boken är för barnsligt för en fjortonåring, men det är kanske precis vad det inte är. Hade jag läst boken när jag gick på högstadiet hade jag förmodligen storgillat den. Nu tänker jag, likt en tant i galoscher, att jag har blivit allergisk mot den typ av psykologiska förklaringsmodeller som boken erbjuder (jag tänker på slutet och hur det förklarar varför Charlie är som han är).

Kort och gott: Det är nog dags för mig att bita i en mustig, svårläst roman i Hc-hyllan nu så att jag slutar gnälla.

Förlag: Gilla böcker (recensionsex.)
Utgivningsår: 2013 på svenska
Köp den, exempelvis på Bokus, Fritz Ståhl eller Adlibirs

Kaninhjärta

Många är de som hyllat Christin Ljungqvists Kaninhjärta. Eftersom den utspelar sig i Göteborg fick den följa med på min bokresa dit och jag sträckläste den första kvällen.

Kaninhjärta handlar om enäggstvillingarna Mary och Anne, som lever nära och genom varandra. Tillsammans utgör de ett medium där Mary lånar ut sin röst och Anne lyssnar. Under ett sommarlov dras de in i jakten på en försvunnen flicka, något som vi redan i romanens början misstänker kommer leda till Marys död. Det är kusligt och otäckt mitt i berättelsens sommarvärme. I sättet att berätta finns en klarsyn och en självklarhet. Bildspråket är fantastiskt:

Anne förändrades under dessa dagar, förhårdnades och förvreds och hetsades av Mary och sommarens klarblå, glödande himlar. /.../ Mary förändrades också, det gick att se en förtvivlan som förtunnade henne och gjorde hennes redan så stora, blå ögon större, som hål, som gropar rakt in i en längtan efter ro.

Handlingen är mörk och drivs oundvikligen framåt mot lösningen vi anar inte kommer vara enkel och given. Jag är inte mörkrädd, men jag fick gåshud när läste. Så här ska en rysare skrivas.

Uppföljaren, Fågelbarn, kommer ut i mars. Läs mer om den på Christin Ljungqvists blogg.

Och så, några personliga hälsningar:
Aspudds-Lisa: ENÄGGSTVILLINGAR, du måste läsa!
Dr Ljungberg: KASTELLGATAN, du måste läsa!

Förlag: Gilla Förlag
Utgivningsår: 2012
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris. Bokrea!

The Fault in Our Stars

Få böcker har blivit så hajpade på senaste tiden som John Greens The Fault in Our Stars. (På svenska har den fått titeln Förr eller senare exploderar jag). Elever, kollegor, recensenter, vänner - alla har de påpekat att boken bör läsas och det genast.

The Fault in Our Stars handlar om obotligt cancersjuka Hazel Grace som möter Augustus Waters (snygga namn där, Green) på ett stödgruppsmöte för cancersjuka ungdomar. Det låter inte vidare muntert, men romanen behandlar svårigheten med att vara tonåring, förälskad och svårt sjuk med värme, intelligent dialog och humor. Som i många andra ungdomsböcker jag läst och tyckt om är Hazel och Augustus just sådana personer jag önskat att jag själv varit i samma situation. Det är inte svårt att tycka om dem, inte alls. Jag känner för dem som jag gjorde för Lennie i Himlen börjar här.

Jag tyckte mycket om boken, men det är svårt med höga förväntningar, det är det. Boken tog mig inte så mycket med storm som med stillsam eftertänksamhet och (givetvis) tårar. Att Green låter Hazel bära omkring på en syrgasvagn boken igenom är genialiskt. Det känns äkta och nära. Dessutom finns en uppenbar humor i att, som i Hazels fall, rulla omkring med syrgas och försöka se snygg ut samtidigt. The Fault in Our Stars tar udden av många tonårsklyschor.

Författarens efterord om skönlitteraturens - påhittade berättelsers - värde är för övrigt också något jag tar med mig:

Neither novels nor their readers benefit from attempts to divine whether any facts hide inside a story. Such efforts attack the very idea that made-up stories can matter, which is sort of the foundational assumption of our species. I appreciate your cooperation in this matter.

Du kan räkna med mig, Green.

Förlag: Bonnier Carlsen (på svenska)
Köp boken, exempelvis via Bokus eller Adlibris
Jag köpte den som e-bok via Dito, men nu verkar den inte att gå att få tag i som e-bok någonstans i de svenska nätbokhandlarna. Det får mig att tro att de plockats bort inför lanseringen av den svenska versionen. Hmpf!

En sån där vidrig bok

Häromdagen gick jag och terriern till Långholmen där gräset är grönast och planterade oss under en bok. Med en bok. Jag läste Sonya Sones En sån där vidrig bok där mamman dör och förväntade mig högljudd tonårssorg, poetiskt vackert språk och att jag skulle få läsa mellan raderna, så som man får göra i Gunnar Ardelius ungdomsböcker. Istället fick jag humor och värme, ta-livet-med-en-klackspark och en roman uppbyggd som en lång prosadikt, där språket i sig var vardagligt och rakt på sak.

Till en början var jag nog lite besviken, det är svårt det där med felaktiga förväntningar på en bok. Halvvägs in i boken lyckades jag styra upp min bild av vad jag läste och accepterade att boken var något annat än jag trott. Först då började jag uppskatta den. Nu när boken är slut ser jag tillbaka på den med ett litet leende i mungipan och kommer att rekommendera den som en feelgoodroman, trots bokens tveklöst dystra titel.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?

 

Björn Sortlands roman Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? har stått i min bokhylla ett par år. Oläst. En av de få hyllvärmarna jag haft, faktiskt. Jag har liksom vetat att jag skulle gilla den, men ruvat på ett riktigt bra lästillfälle. Några år efter inköp kom det så, lästillfället.

Jag tror att jag fick boktipset av min vän Beatrice som sa att jag borde gilla den eftersom jag älskade Gunnar Ardelius bok Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Visst hade hon rätt. De liknar varandra på många sätt, de är exempelvis båda korta, poetiska böcker om ungdomskärlek. 

Sortlands bok skildrar kärleken mellan två unga där hon vet att hon snart ska dö. Hur Sortland kan göra boken så vacker och varm trots det obönhörligt sorgliga slutet är för mig obegripligt, men lika fullt ett faktum.

Jag har redan gett bort mitt exemplar av boken till någon som jag hoppas också ska tycka om den, det är en bok jag vill att alla ska få läsa.

PS: Ser du var bilden är tagen?

Det här är allt - Cordelia Kenns kuddbok

 

Det här är allt är en roman där 19-åriga Cordelia Kenn skriver ner berättelsen om sin ungdom till sin då ännu ofödda dotter. Bokens verkliga författare, Aidan Chambers, är en man van att analysera litteratur, det är tydligt. Förmodligen har han använt alla sina bästa knep när han skrev Cordelia Kenns kuddbok för han lyckas hålla läsaren alert igenom en 850 sidor tjock roman. Allt medan jag läser får jag nya perspektiv på litteratur, poesi och musik; brittisk och japansk kultur; kärlek, sex och relationer.

Cordelia Kenn är den tonåring jag själv önskar att jag var. Hon är intelligent, stark och självständig, vågar ta plats och stå upp för sig själv. Hon skäms inte. Dessutom är hon intresserad av litteratur och musik och belönad med en sällsynt verbal förmåga. Likt många andra bra ungdomsromaner jag läst har den här bokens huvudperson förmågan till självreflektion och kan sätta ord på ungdomens emotionella bergochdalbana.  

Det här är allt är en oändligt fin roman. Små poetiska kvalster (som Cordelia kallar sina poetiska alster) varvas med listor över vackra saker, sådant som gör Cordelia glad, arg eller ledsen. Det finns råd till Cordelias dotter och vackra citat från de Shakespeareverk vår huvudperson tycker om. Allt insprängt i bokens centrala handling som kretsar runt Cordelias upptäckt av den stora kärleken.

Jag vet inte vad som imponerar på mig mest, om det är att Aidan Chambers lyckats fånga en ung kvinnas upplevelser så bra trots att han är man, eller att Chambers lyckas förmedla sin kärlek till litteraturen via Cordelia på ett sätt som är helt f-e-n-o-m-e-n-a-l-t. Boken väcker nyfikenhet och härnäst vill jag veta mer om den japanska författaren Izumi Shikibu och plugga Shakespearecitat, alternativt hitta en husgud att citera vid valda tillfällen.

Vem säger att ungdomsromaner inte är för vuxna? 

Om att läsa ungdomsromaner som vuxen

Bokdivisionen och jag tycker ganska lika om böcker har vi märkt. Men inte när det gäller ungdomsromaner. Hon skriver så här till mig apropå min senaste bokerövring Det här är allt av Aidan Chambers. "Jag har inte riktigt förstått poängen med ungdomsböcker, kan inte du-som-tänker-lite-som-jag förklara det för mig? Jag har en fördomsfull bild av att det är lite banala eller triviala böcker som inte berör en vuxen läsare, förlåt. *skäms* Men jag blir gärna övertalad, jag är öppen för all input och påverkan när det gäller böcker och läsning. Dessutom gillar jag ju Chambers!"


Kära Bokdivisionen,

ungdomsromaner kan verka banala och triviala. Gudarna ska veta att sådana ungdomsromaner verkligen också finns. Men det fina med ungdomsromaner rent generellt är för mig att de bjuder på lättsmält variation. Jag har försökt läsa flera fantastiska romaner à la Dostojevskij och Franzen på raken. Det går inte. Eller, jo, klart att det går. Men varje stor roman kräver sitt utrymme. Dessutom är det förskräckligt att bli blasé på riktigt bra litteratur och sådana negativa bieffekter kan komma av ivrigt klassikerläsande utan avbrott. Men om man behöver variation i läsningen, varför ska man just läsa ungdomsromaner, undrar du förstås?

Att vara ung vuxen är förenat med att centrala mänskliga drivkrafter (kärlek, sex, vänskap) är accentuerade och tillåts ta plats. Det tycker jag om. Dessutom är ungdomsromaner alltid snabblästa. Det välkomnar jag varje gång, det blir en injektion läslust. Ungdomar är kritiska läsare och tröga ingångar undanbedes i ungdomsromaner. Men, jovisst, här tänds varningslampan. Det får ju inte bli för lättsmält.

Det fina med genren ungdomsromaner tycker jag är att de ofta experimenterar med språk, form och innehåll. Man tar så att säga ut svängarna lite grand för att vinna sin läsare. Det är inte ovanligt att ungdomsromanerna har spännande format och snygga omslag i strukturerat papper. Korta kapitel varvas med små utdrag från låttexter, dikter och ibland bilder för att tilltala den kräsna publiken. Markus Zusaks Boktjuven och Jandy Nelsons Himlen börjar här tycker jag är fenomenala böcker och tillika ungdomsromaner. De är båda oändligt sorgliga och vackert poetiska berättelser om vänskap, kärlek och död. Jag tror att du skulle tycka mycket om dem båda. Läs!

Kanske är det så att när hjältarna är ungdomar tillåts våra sargade tonårsjag att få vara vinnare. Mitt tonårsjag var sannerligen ingen vinnare på den tiden det begav sig. Ungdomsromanen kan eventuellt ses som en något försenad uppgörelse med tiden som inte lämnar någon oberörd - ungdomen. I förströelsen och variationen finns det något helande. Så tycker i alla fall jag.

Boknördiga hälsningar,
Josefin

Är det här allt?

 

Såg Det här är allt av Aidan Chambers på Bokslukarens bokrea, och kunde inte motstå den. Eller, jo, det kunde jag. Först. Men sedan tänktetänktetänkte jag på boken en hel dag och fick gå tillbaka till butiken. Jag visste att jag skulle gilla den.

Kanske blir det mars med Chambers och inte mycket mer än så, boken är ju åttahundrafemtio sidor tjock. Tala om thud factor! Men jag känner respekten från mina fellow pendlare i morgonrusningen, alltid något. Och boken är bra, otroligt bra faktiskt. Jag återkommer i frågan.

Hypen!

"Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag" har hypats så till den milda grad i en av mina klasser att jag börjar undra om det inte var genialiskt att låta många potentiella läsare slåss om tre exemplar.

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Till våren kommer Sara Ohlsson på besök till kommunens bibliotek och jag ska dit med en klass elever, hade jag tänkt. Författarbesök! På arbetstid! (Jag älskar mitt jobb). Under ett par dagar sträckläste jag därför hennes debutroman Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Vilken härlig lite tingest det var, eleverna kommer att älska den. 

Boken handlar om sjuttonåriga Olivia och hennes kärleksbekymmer, om att vara sjutton år med krossat hjärta och osäker på om man är kär eller bara kåt. När pojkvännen John gör slut blir Olivias tillvaro ett virrvarr av fylla, hångel och engångsligg. I bakgrunden finns Jenni som alla vet är en slampa och bästa vännerna Emma och Tor som ger Olivia olika råd om hur hon ska hantera känslorna till John. Den ena tycker att hon ska glömma och gå vidare, den andra tycker att hon ska spela svartsjukekortet för att få killen tillbaka. Olivia själv vet bara att hon vill ha John. Och Danijel. Och Kalle.

Det finns en härlig humor i den här boken, likt många av de ungdomsromaner jag läst på sistone (Här ligger jag och blöder, Himlen börjar här, Det är så logiskt. Alla fattar utom du). Och precis som i flera andra ungdomsromaner har Olivia en dysfunktionell förälder som komplicerar tillvaron ytterligare. Ohlssons bok talar däremot klarspråk kring sex på ett uppfriskande nytt sätt, tycker jag. Utan att vara varken moraliserande eller präktig beskriver boken svårigheten att som ung tjej bara få vara lite kåt och leva ut det, utan att stämplas som slampa. Givetvis öppnar det upp för att diskutera vidare med elever kring varför tjejer oftare stämplas som slampa än vad killar gör och varför vi förlorar oss själva när vi fått vårt hjärta krossat. Säkerligen är det en bok för många att känna igen sig i och det gör boken fantastisk, tycker jag. Varför fanns det inte så här bra ungdomsböcker när jag var femton-sexton och behövde dem som mest?

Himlen börjar här och jag är varm i hela hjärtat

Jag sa att jag inte skulle läsa något under juldagarna, men det var visst ljug för igår läste jag ut Himlen börjar här av Jandy Nelson. Jag har lät flera fantastiska ungdomsromaner på sistone (Pojkarna, Här ligger jag och blöder) men jag undrar om Himlen börjar här inte är den finaste, finaste jag läst. Det började med att Lisa läste boken och blev förtjust. Jag tänkte att den kunde vara något för ungdomarna i skolan (och mig själv, förstås). My oh my, visst var det så.

Himlen börjar här utspelar sig i Clover i närheten av San Fransisco och handlar om sjuttonåriga Lennie. I början av boken förstår vi att hennes syster Bailey plötsligt och oväntat dött av en hjärtinfarkt och Himlen börjar här berättar Lennies berättelse om hur det är att vara den som är kvar, att hantera den ofattbara sorgen och möta den stora kärleken samtidigt. Men det är också en bok om att inte våga ta plats, att stå i skuggan av sitt syskon, att älska böcker (Lennie är exempelvis smått besatt av Svindlande höjder), att sakna föräldrar, att vara sjutton år.

Det finns en otrolig värme och humor i boken samtidigt som läsaren lever sig in i den bottenlösa sorgen som Lennie känner. Dessutom finns det flera underbara personporträtt som lite grand gör boken: den excentriska blomstertokiga mormodern som bara målar gröna kvinnor, morbror Big som varit gift fler gånger än någon kan räkna och som röker marijuana för jämnan (gärna uppkrupen i ett träd). Och den musikaliska familjen Fontaine och de tre bröderna med ögonfransar så länga att ögonen inte stängs utan bara klipper, klipp klipp.

Himlen börjar här är en UNDERBAR bok. En berättelse att läsa och bli varm i hela hjärtat av.

Pojkarna var inte alls den bok jag trott. Och tur var väl det.

 

Den augustprisvinnande ungdomsromanen Pojkarna var inte alls vad jag tänkt mig. Och tur var det, ska tilläggas. Jag såg framför mig ett feministiskt manifest med flickor som när de förvandlas till pojkar får upp ögonen för de djupa orättvisor som finns mellan könen. Sådana böcker är jag hjärtligt trött på. Så när Beatrice gav mig Pojkarna som boktips på Blidö hängde jag kanske lite läpp.

Men! 

Istället fick jag läsa en bok om unga människors osäkerhet och det förtvivlat svåra att inte vara barn längre och inte heller veta vem man är istället. Det är en vacker och drömsk roman och det är inte svårt att förstå varför boken blev årets augustprisvinnare. Vilket språk!

I boken får vi träffa Kim, Momo och Bella, tre tjejer som dröjer sig kvar i barndomens lekar fastän de blivit tonåringar. När de dricker nektarn från en besynnerlig blomma i Bellas växthus förvandlas de till pojkar för ett par timmar. Som pojkar träder de in i en annan värld och Kim upptäcker att hon dras till det hårda pojkaktiga. Efter den sommaren blir allting annorlunda för de tre flickorna.

Pojkarna kan utan tvekan gärna läsas av vuxna. Däremot undrar jag hur många av mina gymnasieelever som verkligen kommer att tycka om den. Få, gissar jag. Många, hoppas jag.

Här ligger jag och blöder

 

Sent ska syndaren vakna, och sisådär ett år efter att Här ligger jag och blöder vann Augustpris blev jag färdig att läsa den - Vilken fantastisk ungdomsroman det är!

Ungdomsromaner som hamnar i snyftträsket har jag svårt för, likaså de som är mest glass och ballong och lyckliga slut, men Här ligger jag och blöder är något annat. Och, nej, den handlar inte om en emotjej som skär sig själv i armarna. I romanen möter vi Maja som går i ettan på gymnasiet. Hon har skilda föräldrar och en komplicerad relation till sin mamma, saknar närhet. I romanens början skär Maja tumspetsen av sig under en skulpturlektion, vilket blir början till en räcka händelser som förändrar relationen till föräldrarna, kärleken och henne själv.

Huvudpersonen Maja är helt underbar. Tycker att det är fenomenalt att Jenny Jägerfeld genom henne lyckas verbalisera ungdomens ångest med tragikomik och självdistans. Det märks att Jägerfeld har gedigen erfarenhet av mötet med ungdomar och det faktum att hon är psykolog och nyttjar sin kunskap om psykets irrvägar till att skriva en trovärdig ungdomsroman tycker jag är fint. Mer av det! Det finns något äkta i romanen som jag tycker är sällsynt i ungdomsromaner: en närhet, en dos friktion och karaktärer med djup.

En vän till mig som var riktigt nere i skiten en gång, utbränd och trött, försökte muntra upp sig själv genom att le åt sin egen spegelbild, allt för att i detta  sorgliga ögonblick upptäcka att hon hade spenat mellan tänderna. Och precis sådan är känslan i Här ligger jag och blöder, en slags befriande tragikomik som måste tina upp det mest ungdomsromansföraktande hjärta.

Det här blir en roman som jag kommer att tipsa mina elever om, var så säkra.

Coraline, en underbar saga för vuxna barn

På bokkollot gjorde vi mycket fint. Bland annat sträckläste jag Neil Gaimans Coraline medan brasan sprakade gott och kaffet värmde min höstfrusna själ. Coraline är precis en sådan berättelse jag vill läsa nu, i mörkret. Min vän Lisa skulle förmodligen säga att den är otäck så att det förslår, men jag tycker att skräcken i Gaimans ungdomsroman Coraline är mysig, en barndomens skräckberättelse som läsaren med trygghet kan veta kommer sluta väl.

Gaiman är trogen idealen i en klassisk saga och är hamnar den unga Coraline i en spegelvärld där hennes föräldrars själar har kidnappats av den andra mamman. För att komma ifrån den onda värld hon hamnat i måste Coraline utmana sin kidnappare och hon ställs inför ett antal prövningar. Gaiman är som alltid fenomenal när han målar upp en ny värld med egna lagar, varje bok är som gjord för Tim Burton att sätta tänderna i. (Vilket för övrigt är precis vad han gjort med Coraline).

  
Coraline kommer att vara en bok jag arbetar vidare med i skolan, kanske i samband med att vi ser Pans labyrint och söker den traditionella sagan i moderna berättelser. Varför jag inte gjort det med hjälp av Coraline tidigare övergår mitt förstånd.

E-boksäventyret Flod

Jag har läst ut min första e-bok! M-m, så är det. Det började med att jag stod och väntade, fick tio minuter över och började läsa. Boken jag lånat på biblioteket var den augustprisnominerade  Flod. Inledningen var välskriven och påminde mig om prologen i Mina drömmars stad, men istället för hopp fanns förtvivlan. Jag läste och slukade.

De två barnen Kappen och Alka lever ensamma i en övergiven husbil vid floden Kadins strand där stadens ljus lyser upp horisonten om natten. Ibland vandrar Ina in i berättelsen. Vi vet inte hur barnen hamnat ensamma, om världen de lever i är vår eller om det är en mörkare framtid de befinner sig i. Det är smutsigt och mörkt och som läsare söker jag febrilt efter svar: Var är barnens föräldrar? Vem är Ina? Är staden farlig eller är det bara som barnen tror?

När jag läst ut har jag en stor ledsen klump i magen. Flod är en bok som lämnar avtryck och den liknar ingen ungdomsroman jag läst tidigare. Nästa gång jag arbetar med dystopier på lektionerna i svenska kommer Fredriksson att finnas med på läslistan.

Och hur var det då att läsa en e-bok? Jo, jag kan se potentialen. Exempelvis kan jag korrigera kontrasten vilket är skönt när man lider av astigmatism som jag. När jag läser på engelska kan jag slå upp orden direkt i e-boksläsaren. Gillar! Och så kan jag markera text, göra bokmärken och anteckningar. Det är ju väldans bokbloggarvänligt.

Tjuvläste emellertid lite på makens iPad och måste säga att det är betydligt bekvämare att läsa på en sådan än att läsa i en liten iPhone. Och så är läsaren iBooks så snygg, jag bläddrar som i en en vanlig bok och sidorna är skuggade som om det vore riktigt papper. Jag vet inte om jag mest försöker rättfärdiga ett inköp av en iPad, men det här med e-böcker är inte så dumt ändå.

Cirkeln tillägnas alla vilsna tonårsjag

Under en underbar höstvecka har jag sträckläst Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. I författarnas tack står det att läsa att de tillägnar boken sina tonårsjag och jag förstår varför. Jag önskar att jag läst Cirkeln som finnig och vilsen trettonåring.  

Cirkeln är något så märkligt som en svensk häxroman med magiska riter och tonårsproblem, allt i ett. På ett sätt liknar boken The Breakfast Club, om det händelsevis är någon åttiotalsälskare mer än jag som minns den godbiten till film. Ungdomar som representerar skolans olika typer förs samman av en slump och finner att de har mer gemensamt än de först trott.

Det fina med boken är hur några sinsemellan väldigt olika ungdomarnas vardag och bekymmer blandas med introduktionen av en spännande magisk värld med egna lagar. Jag tror att de flesta som läser kan hitta en karaktär att identifiera sig med. Vanliga tonårsproblem som ätstörningar, acne, utanförskap, längtan efter en riktig vän och äkta kärlek utgör en betydande del av berättelsen, utan att det blir kletigt och nattsvart. Istället är häxvärlden i centrum och ungdomarnas upptäckande av denna värld i fokus.

Jag är en sucker för trovärdiga drivkrafter hos karaktärer och här finns de. Det går exempelvis utan vidare att sympatisera med den mobbade Anna-Karin som plötsligt kan kontrollera andra med sina tankar och missbrukar sin makt för att få känna sig omtyckt. Likaså gråter mitt hjärta lite när Vanessas hjärta krossas då hon möter sin lillebror på dagis och han inte riktigt minns vem hon är.

Jag tror att det skulle vara väldigt roligt att läsa boken med en högstadieklass och diskutera boken löpande utifrån teman som uppväxt och identitet.

Den magiska världen må likna andra magiska världar jag stött på i True Blood och i Harry Potter-böckerna, men det gör inget. Det är spännande från första sidan till sista och jag vill definitivt läsa de följande två delarna i trilogin.

Tordyveln flyger i skymningen - underbara, underbara lilla bok

Tordyveln flyger i skymningen - underbara, underbara lilla bok. Från sida ett är jag elva år igen och jag ryser av välbehag när jag följer Jonas, Annika och Davids mystiska äventyr en sommar då de fått ansvar för att ta hand om blommorna i Selanderska gården i Ringaryd i Småland. Vad är det för mystiska viskningar som Jonas fångat upp med sin bandspelare? Vem är Julia J:son Andelius som ringer David och vill spela schack? Och vem är mannen i Peugoten som följer efter ungdomarna? Spöklikt kusliga sammanträffanden driver berättelsen framåt som om en länge bortglömd händelse kräver att få komma i dagen.

Det är förbluffande välskrivet och tillika smart skrivet. Det är spännade och allmänbildande berättelsen igenom. Har för egen del googlat Linnés lärjungar, Selandria och Andreas Wiik av ren nyfikenhet medan jag läste. Fastän jag är 31. Känner mig upplyft och varm i hjärtat över att boken var precis så bra som jag mindes den.

"Du som sitter med den här boken i din hand. Du som just öppnar den och vänder blad för att läsa, har du tänkt på en sak? Alla människor läser inte samma böcker - Varför har just du valt att läsa den här boken just nu? Var det bara en tillfällighet, en slump? Tror du det?"