Tegelstensutmaning

Johanna har utmanat mig i en tegelstensutmaning. Reglerna är följande:
- hitta de fem tjockaste böcker i din bokhylla som du läst - hitta de två tjockaste böckerna i din TBR-hög (Böcker som skall läsas) 
- och tagga sedan fem andra bloggare

Lite oklart är det emellertid huruvida utmaningen är en tävling eller inte. Att tävlingsläsa tjocka böcker det vet ni som bekant att jag nuförtiden struntar högaktningsfullt i. Utmaningen är dock lite härlig i och med detta att den genererar en slags skrytlista med lästa tegelstenar, och eftersom min lista med lästa tjockisar är fint prettosvulstig kan jag inte låta bli att vara med, trots tävlingsförakt. 


De fem tjockaste böckerna jag läst i bokhyllan
1. Gregory David Roberts Shantaram 942 sidor
2. Aidan Chambers Det här är allt - Cordelia Kenns kuddbok 844 sidor
3. Haruki Murakami Fågeln som vrider upp världen 741 sidor
4. Marlene van Niekerk Agaat 715 sidor
5. Jonathan Franzens Frihet 651 sidor

De två tjockaste böckerna i min TBR-hög
1. Chimamanda Ngozi Adichie En halv gul sol 682 sidor
2. Joyce Carol Oates Blonde 862 sidor


Jag utmanar härmed: Bokugglan, Västmanländskan, Nobelprisprojektet, En flitig Lisa och Frossa i böcker. Vad har ni för tegelstenar i bokhyllan, tro?

Läsutmaningarna jag aktivt ratar 2013

I bokbloggosfären finns det ett antal läsutmaningar att ta sig an under det nya året för den som känner suget. Enligt O har sin årliga Boktolva, där du ska lista tolv författare du vill läsa något av under året. Hon har också en Augustprisutmaning i januari. Bokföring enligt Monika föreslår att du listar de tio böcker du allra helst vill läsa i en Top Ten Tuesday. Tillsammans med Ord och inga visor kan du läsa Tusen och en natt och på Malins bokblogg kan du hänga med på en författarfemma, om du vill. Bokdivisionen utmanar sig själv genom att läsa alla sju böckerna om Harry Potter på engelska.

Med risk för att framstå som en riktig tråkmåns: JAG VILL INTE LÄSUTMANAS ALLS. Läsning är LUST och med varje tvång minskar läsglädjen. Läsningen ackompanjerar livet, jag väljer böcker efter sinnesstämning. Att lista vilka böcker som ska läsas skulle således vara att gissa hur året skulle bli. Det har jag inte lust med.

När det gäller gamla hyllvärmare (som ofta figurerar i läsutmaningar) har jag mitt eget sätt att väcka intresse för dem - att möblera om i bokhyllan. Att ställa nya böcker bredvid varandra gör dem, konstigt nog, mer intressanta att läsa. Böcker som samlat damm länge ger jag bort, så att jag ska slippa se dem. Givetvis har jag en lista över boktips för att veta vad jag ska välja när det är dags för en ny bok. Jag kallar den min önskelista.

Jag ser fram emot ett läsutmaningsfritt 2013. Kommentarer på det?

Lacrimosa lottas ut!

Jag har börjat på Lacrimosa tre gånger nu. Tre gånger. Det är ändå ganska många, får man säga.  Boken är snygg (yta spelar ju, som vi alla vet, roll), anspelar på Almqvists Drottningens juvelsmycke (som jag älskar) och välskriven. Det finns inget att klaga på, inget alls.

Ändå sitter jag här och skriver en recension som inte är en recension, för jag har ännu inte läst klart Lacrimosa. Kanske är det för att jag - oturligt nog - blivit avbruten i läsningen som det går så förbaskat trögt. Kanske är den inte intressant, trots allt. Kanske har jag problem med nästan-sanning och Almqvist i huvudrollen. Läslusten är i alla fall bortom räddning nu, jag har gjort konstgjord andning och hjärtmassage. Jag lägger ner Lacrimosa och tar upp Fallet med de försvunna böckerna och hoppas på en roligare läsupplevelse.

Men, jag undrar, tror du att Lacrimosa är något för dig? Skulle nämligen gärna bli inspirerad och få läslusten tillbaka. Jag råkar dessutom ha två exemplar av boken och ger gärna bort det ena om du skriver och berättar vad tyckte om boken efteråt (på din blogg, i ett mejl, i en kommentar på min blogg). Skicka mig din mejladress eller skriv en kommentar nedan senast 3 juni, så är du med i utlottningen av ett exemplar. Och du, tipsa gärna en vän eller två om du inte vill ha boken själv, men känner någon som kanske vill.

Det stora klivet ut ur August-garderoben

Jag är ju med i Jessicas Strindbergutmaning. Jag trodde att det skulle bli enkelt det här, jag är ju ändå svensklärare. Jag borde vältra mig i Strindberg detta år. Jag borde höja honom till skyarna, ha maratonläsning av Strindberg-verk och se varenda uppsättning av Strindberg-pjäser på Dramaten. 

Av allt detta: intet.

Jag har dock läst om "Ett Dockhem" (Novellixformatet med marmorerat papper fick mig på fall) och jag har läst novellsamlingen Ett ark papper. Med tanke på att samlingen innehöll FLERA texter (Jag minns det som att det räknades, eller hur Jessica?) anser jag mig härmed klar med min utmaning. Jag har ju också börjat på En dåres försvarstal. Det måste ge någon slags kredd i Strindberghimlen.

Så här halvvägs in på Strindbergåret känner jag alltmer att jag måste komma ut ur garderoben: jag gillar inte Strindberg. Jag tycker att hans böcker är tråkiga. De har ett kulturellt och historiskt värde - ja. Men i min värld, som trots all sin glans innehåller tillräckligt med tråkigheter, läser jag hellre något annat. Jag orkar inte ens recensera det jag läst för att jag tycker att det det karln skriver är så självgott inte orkar.

Jessica, jag vill inte gör dig besviken. Jag gillade initiativet med utmaningen och jag tycker att det är skönt att ha tagit det stora klivet ur ur Strindberg-garderoben. Det får vara gott så.

Dåren Strindberg

År 2012 är Strindbergs (100 år sedan karl dog!) och året då Stockholm läser En dåres försvarstal. Jag har dessutom gett mig på Stringbergutmaningen i Ord och inga visors regi. Han är överallt runt mig, Strindberg. Och mitt i hyllandet av Sveriges störste författare dök det idag upp en något mer Strindberg-kritisk artikel skriven av Nathan Shachar i DN där han ämnar diskutera Strindbergs mer skamlösa och hänsynslösa sidor. Knappt hundra sidor in i En dåres försvarstal behöver jag inte särdeles mycket fantasi för att räkna ut att Strindberg saknade en hel del skam i kroppen. Men ändå, det är intressant att låta dåren Strindberg få ta lite plats i hyllandet.

Shachar lyfter fram Geijerstam som den sanne kämpen för likställdhet, jämlikhet och demokrati och menar att Strindbergkulten mer verkar vara en produkt av svenskarnas iver att förlåta dålig karaktär. Hur det än må vara är det ju hutlöst intressant att Strindberg vann mångas hjärtan TROTS att han kastade sig mellan den ena ståndpunkten efter den andra och att han med ihärdighet rackade ner på dem runt honom.

För egen del konstaterar jag tre saker efter att ha läst en bit av En dåres försvarstal:

1. Vilket språk han har, Strindberg. Det hade jag nästan glömt!
2. Hujedamig, karln VAR galen. Jag orkar inte ta in mer av hans kvinnoförakt. Poängen är ju någorlunda klar redan efter ett par sidor i En dåres försvarstal och jag måste ju försöka behålla min egen mentala hälsa även under 2012.
3. Jag kryssar av 1 av 4 i Strindbergutmaningen (med ett uns av dåligt samvete). Har lånat hem Ett halvt ark papper och andra noveller och känner att de tillsammans med ett besök på Strindbergmuseet och någon av Dramatens Strindbergpjäser får fylla resten av mitt Strindbergår.

Du hasar av ångest

Man kan ju ana att Elin Grelssons debutroman Du hasar av trygghet ska vara ångestframkallande bara genom att titta på omslaget. Men varken det eller att baksidestexten hävdar att boken är en "feministisk samtidsroman" höll mig borta. Och ångest fick jag givetvis. Rikligt med ångest.

Huvudpersonens Sara är i min ålder, har ett jobb hon vantrivs med, en relation på upphällningen och ett obearbetat bagage från uppväxten. Hon är bitter och självdestruktiv, super för mycket och har sex med fel män, allt medan välvilliga människor runt omkring henne varken ser eller förstår henne.

Det här är en typ av bok som provocerar mig något oerhört. Mest vill jag be Sara växa upp och ta sig i kragen. Jag vill skrika åt henne att sluta tycka så erbarmligt synd om sig själv. Jag vägrar köpa tanken om att barndomens Barbielekar måste definiera vem Sara blir som vuxen. Jag vet inte om Grelsson vill presentera Sara som ett offer för ett elakt patriarkat när hon låter sin huvudperson strunta i att gå till jobbet för att hon har en migrän som vuxit fram av årtionden av förtryck, men det är så jag uppfattar det. Och den där offerkoftan, alltså. Jag tycker att den är vidrig.

MEN, ändå, som alla böcker som väcker något starkt så finns det en del av mig som också tycker om den här boken. Jag tycker att den är intressant. Varför i hela fridens namn gör den mig så provocerad? Är det kanske rent av så att Grelsson har tryckt på en öm punkt? Har hon till och med rätt?

Med huvudet fullt med nya feministiska frågor och ångestkvoten full går jag nu vidare till något mer lättsmält. Jag tror att jag håller mig till Språktidningen och Modern Psykologi tills dess att jag stoppat huvudet i sanden är i balans igen och redo för nya litterära utmaningar.

Yacoubians hus

Jag river av boktolvor i en rasande takt. Först var det Paulo Coelho och nu Alaa al-Aswany. Medan Coelho var en kväljande upplevelse så gav al-Aswany mersmak. På pendeltågsresorna den här veckan har Yacoubians hus fått följa med, en intressant berättelse något utanför min komfortzon (främmande kultur!). Kanske också givande just därför.

I Yacoubians hus får vi följa några av människorna i 90-talets Egypten, där det moderna Egypten växer fram. Karaktärerna är allesammans hyresgäster i Yacoubians hus, en gång en ståtlig byggnad i europeisk stil, numera en skamfilad rest av det som en gång var. Tillsammans bildar människorna ett porträtt av de motsättningar som finns i det egyptiska samhället: Pojken som vägras inträde till polishögskolan på grund av sin fars fattiga bakgrund och då istället väljer muslimsk fundamentalism; Den homosexuelle mannen som söker efter kärlek men möts med förakt; Flickan som är villig att prostituera sig för att slippa fattigdom; Den gamle mannen som verkar ensam kvar att minnas det europeiska Egypten. Mutorna, det sexuella förtrycket och de religiösa motsättningarna finns hela tiden närvarande.

Alaa al-Aswany lyckas göra karaktärerna och miljöerna levande, och jag får vandra runt bland Kairos gator, känna dofter och höra stadens ljud. De parallella berättelserna om hyresgästerna i Yacoubians hus är mer en aptitretare än en hel måltid och när berättelsen är slut vill jag vet mer om Egypten, om Kairo. Hur en galabiyya ser ut, det har jag emellertid redan kollat upp.

Boken som fick mig att lämna Coelho bakom mig för gott

Paulo Coelho finns med i min boktolva i år. Jag har tidigare försökt läsa Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät, men gav upp och tyckte inte att det var något för mig. Men det var visserligen tio år sedan och jag var knappt torr bakom öronen. Alkemisten hade naturligtvis varit ett väntat val, om man nu ska läsa Coelho, men min kusin tipsade om Elva minuter och jag valde den. 

Jag vill inte trampa Coelho-läsarna på tårna, det vill jag inte. (Inte minst för att de är så många. Vilken tid det skulle ta!) I synnerhet inte min kusin Pauline som jag tycker mycket om. Jag förstår att Elva minuter kan vara en stor läsupplevelse. Men för mig var det sentimental smörja, för känslostormande, för självmedvetet, för religiöst, för mustigt, inte särdeles intressant läsning. Jag har haft det på känn när jag rört mig i vida cirklar runt Coelho-böckerna, Paulo skriver inte för mig.

Elva minuter syftar på den tid (i sängen) en kvinna behöver ge sin man varje dag för att han ska vara till freds. Boken berättar historien om den prostituerade Maria och hur hon finner kärleken och den äkta passionen och i orgasmen Gud. För övrigt är titeln och bokens innehåll en anspelning på boken Sju minuter skriven av Irving Wallace, en berättelse som inte helt olikt Coelhos behandlar pornografi och yttrandefrihet. So far so good, egentligen.

Jag har en mycket aktiv radar för kvinnohyllande litteratur som skrivits av män. Det är inte smakfullt att omfamna Madonna-idealet. När Maria får sin femte orgasm på raken kan jag inte låta bli att undra om Coelhos syn på kvinnan, kärlek och sex. Han vill vara ärlig med sin bok, proklamerar han i början av den, men bekräftar han inte i själva verket den redan befintliga synen på vad en riktig kvinna ska vara och leva upp till? Skicka Paulo på en kurs i jämställdhet, säger jag. Han kan få följa med på nästa fortbildning vi har på skolan, om han vill. My treat.

Nä, jag skakar på huvudet och lämnar Coelho bakom mig. För gott. Men, du som tycker om Paulo Coelhos böcker upplys mig gärna om hans förtjänster och försök att få mig att förstå hans storhet. Vad gör hans böcker bra?

PS: Stefan Sauk är en fantastisk uppläsare, ingen skugga faller över honom. Tvärt om. 

LÄSUTMANING: Strindberg

Förhoppningsvis har jag inte tagit mig vatten över huvudet, men nu har jag hakat på Strindberg-utmaningen hos Ord och inga visor. Det är ju ändå Strindbergåret 2012 nu. Fyra verk av Strindberg ska läsas under året. Är du också på?

LÄSUTMANING: Boktolva 2012

Precis som förra året ordnar Enligt O en läsutmaning för det kommande året i form av en boktolva. Reglerna är enkla: Gör en egen lista på författare du tänkt läsa länge och läs sedan tolv av dem under 2012. Här kommer min lista!

Dorothy Sayers
Hon hajpades av Lotta Olsson i DN och sedan dess har böckerna varit svåra att få tag på. Mest vill jag nog läsa Oskuld och arsenik.

Eva-Marie Liffner 
Jag har fått Lacrimosa i julklapp och vill så gärna läsa något Almqvist-inspirerat. Och så är omslahet rackarns snyggt. Det räknas.

Laura Esquivel
I den underbara romanen Himlen börjar här läser en av karaktärerna Like Water for Chocolate. Den vill jag också läsa bara därför.

Harper Lee 
Jag skäms, men jag har ännu inte läst To Kill a Mockingbird. Det är dags! (Jag skäms för övrigt ännu mer när jag tänker på hur jag fram till nyss trodde att Harper Lee var en man.)

Alaa Al-Aswany
Stockholms bibliotek har just nu hemmet som fokus och bland böckerna att inspireras av fanns Yacoubians hus. "I Yacoubians hus blandas hyresgästernas öden med minnen från en annan tid och bilder från dagens Egypten, en smältdegel där religiös extremism och politisk korruption föder varandra, där ungdomlig entusiasm snabbt kan förbytas i ursinne, och där gamla seder blandas med den nya tiden." Jag blev sugen på att läsa, vilket förvånar mig. Det här är en bok utanför min komfortzon och sådant måste ju uppmuntras.

Lise Nørgaard 
Min pappa är besatt av Matador, tv-serien skriven av Nørgaard och jag är besatt av Danmark i allmänhet. Jag fick boktipset Volmer av Lisa i Bokcirkeln Edit. Danmark, klapp, klapp, klapp!

Tore Renberg
Det fina förlaget Gilla böcker skickade mig en feelgoodroman de trodde att jag skulle gilla, Jag reser ensam. Kanske sätter jag tänderna i den när feelgoodsuget kommer.

Bjørn Sortland
Små poetiska ungdomsromaner är jag svag för och Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? finns redan i min hylla.

Jill Bolte Taylor
Min vän Maja gav mig My storke of Insight när jag fyllde år för ett par år sedan där läkaren Jill Taylor beskriver livet före och efter sin stroke. Boken verkar väldigt intressant, men att läsa på engelska är ibland en jättetröskel för mig, TROTS att jag är utbildad lärare i engelska för grundskolans senare år. Jodå, så är det.

Sigge Stark (Signe Björnberg)
När min fantastiska farmor gick bort för många år sedan ärvde jag hennes böcker. Bland dem fanns flera tant chick-lit av Sigge Stark. En jag sparat till en regnig dag är Gränslös kärlek. Den vill jag läsa och tänka på min farmor Lotten. För övrigt gav Björnberg ut 115 (!) romaner mellan 1924-1964. Hur många minns henne idag?

Paulo Coelho
Jag är svensklärare. Jag har aldrig läst något av Paulo Coelho. Det är ju så man verkligen vill stå i skamvrån en hel eftermiddag. Veronika bestämmer sig för att dö har jag redan. (Jag fick den i födelsedagspresent för flera år sedan). Det låter inte som en vidare munter historia, men den lär vara bra.

Roald Dahl
När jag var i London i höstas panikköpte jag en bok på Heathrow (TÄNK att komma hem utan en bok!), Someone Like You. Enligt Boktipset.se är det en femma för mig.

Virginia Woolf
Jag älskade Mot fyren och Mrs Dalloway lär ju inte vara sämre.

Elin Grelsson
Var på Modernistas julbazaar och fyndade lite av varje. Bland annat Du hasar av trygghet. Den verkar mycket intressant.

Dmitrij Gluchovskij
Jag tvingade maken att avslöja slutet på Metro 2033, eftersom jag inte trodde att den var något för mig. Amen, fy vad jag ångrade mig. Nu har jag nästan glömt vad han sa och nu vill jag läsa.

Per Anders Fogelström
Jag har snart läst hela Stad-serien men Stad i världen återstår. Fina, fina Fogelström. Fina, fina Södermalm.

Pär Lagerkvist
Med Lagerkvist har jag haft några av mina största läsupplevelser och Onda sagor har jag ännu inte läst. Den vill jag läsa.

Anne Frank
Okej, jag har inte läst Anne Franks dagbok. Inte sedan jag såg den första gången i bibliotekssnurran på lågstadiebiblioteket. Jag har inte blivit färdig. Kanske ska 2012 bli året jag blir det?

Anna-Karin Palm
Faunen var obligatorisk litteratur på litteraturvetenskapen och jag tror att jag gillade den. (Visst gjorde jag det?) Hennes nya Snöängel utspelar sig i Stockholm och verkar fin. Jag vill läsa!

Karin Boye
Kallocain står på skolans svenskinstitution och samlar damm, det verkar dumt. Dags att upptäcka denna skatt, tror jag.

John Steinbeck
Ytterligare en oläst klassiker: Vredens druvor. Jag gillar ju klassiker, liksom.

Oscar Wilde
Dorian Grays porträtt finns med på 1001-listan och den är inte läst. Vad är det som hindrar mig egentligen?

Stig Dagerman
Ja, ett svensklärarhjärta slår inte sällan några extra slag när det tänker på Dagerman och så även mitt. 2012 skulle jag vilja läsa De dömdas ö.

Ernest Hemingway
Under 2011 blev jag kär på nytt i Hemingway efter att ha läst Den gamle och havet. Maken gav mig The First Forty-Nine Stories i julklapp. Till våren blir det jag, pendeltåget till jobbet och Hemingway.

För övrigt har jag en thing för jämna årtal, ja jämna tal över huvud taget. 2012 kommer att bli magiskt, alltså.