Att leva är inte nog

"At leve er ikke nok. Solskin, frihed og en lille blomst må man ha" H.C. Andersen (1805-1875)

Att läsa på danska

Jag har fått för mig att jag ska lära mig danska ordentligt, det är ju ett festligt språk. Dessutom är jag väldigt för att främja den skandinaviska språkgemenskapen. Det är ju sorgligt att vi ska behöva ta till engelska för att förstå varandra, eller hur? Stockholmarna ser mig redan som en dansk i det att jag pratar skånska. Lika bra att leva upp till andras felaktiga förutfattade meningar, tänker jag.

I Köpenhamn

... hittade jag den här fina upplagan av Vi de drunknade som jag läst på originalspråk. I fantasin i alla fall.

Danmarksuppladdning

Jag och maken ska åka Öresund runt i helgen, besöka Köpenhamn och Helsingör. Danmark, gott folk! Danmark! Jag har längtat i flera år, försmäktat i Svea rike, men NU - äntligen ska jag få spankulera bland det rödvita fina. Köpenhamnsbor: Duka fram Maribo-pilsnern och ett gäng smörrebröd, för på lördag kommer jag!

Jag har givetvis börjat uppladdningen inför mitt danska äventyr och läser just nu Volmer av Lise Nørgaard (boktips från Edit-Lisa). Volmer är en lustig, rar och, inte minst, dansk berättelse. Precis vad jag behöver nu, helt enkelt. För att ytterligare krydda uppladdningen så tänker jag på wienerbröd hela tiden och har laddat ner Wallpaper* City Guide över Köpenhamn som app till min ajfån och läser den ivrigt mellan varven.

Nedräkningen kan börja.

Rödby - Puttgarden

Jag har sagt det förut; jag är svag för det danska. På bokrean köpte jag den lilla boken Rödby - Puttgarden av Helle Helle för en spottstyver och fin läsning var det.

Helle skriver i samma anda som Hemingway och hon har kallats en av Danmarks största prosaister. Vi lär känna karaktärerna i Rödby - Puttgarden genom deras agerande, inte genom deras tankar. Berättelsen är ett nedslag i en större kontext, där läsaren själv får skapa sig helheten. Fragmentariskt är det, men inte på samma sätt som landsmannen Pia Juuls berättelse Mordet på Halland.

Huvudpersonen i berättelsen är en ung kvinna som heter Jane. Till en början vet vi inte mer om henne än att hon bor hos sin något äldre syster och just hoppat av sina akademiska studier för att börja jobba på färjorna mellan Rödby och Puttgarden. Efterhand växer bilden av Jane, hennes syster Tine och deras mamma och berättelsen blir ett stycke socialrealism i närheten av färjelägret och parfymdoften på m/s Danmark.

Jag är svag för det fragmentariska, det karga. Jag kan ångra att jag inte läste boken på danska, det hade varit fint (översättningen var lite sisådär, med en hel del uppenbara slarvfel). Tycker du om att läsa mellan raderna kommer du att bli belönad när du läser Helle Helles roman. Annars är det nog bäst att låta bli.

2 x Juul

Jag har väl lite grand snöat in på Jesper Juul, det får jag erkänna. Tycker att han är en klok man. Men vem vill inte att ens unge ska få integritet och självkänsla? Läste först Ditt kompetenta barn och tyckte att det var en väldigt intressant bok. Vill du läsa vad jag tyckte om den kan du läsa här. Nu har jag plöjt de två efterföljarna också: Din kompetenta familj och Här är jag, vem är du?.

Din kompetenta familj och Här är jag, vem är du? har mer karaktären av enkla handböcker med tydliga kapitel där man kan läsa hur man som förälder kan tackla matvägran, sömnsvårigheter eller det vi upplever som trots, medan Ditt kompetenta barn var betydligt mer djupgående. Speciellt givande var det historiska perspektivet där Juul drar paralleller till våra föräldrar och farföräldras sätt att uppfostra, beskriver problematiken med curlingföräldrarna samt ger en fyllig introduktion av det Juul kallar det jämlika föräldraskapet. Ska man bara läsa en Juul-bok så är det denna man ska läsa, tycker jag.

De två efterföljarna kommer emellertid vara en bra utgångspunkt då vi behöver hitta ett gemensamt avstamp kring någon aktuell fråga, tror jag. Snabb uppdatering är ju inte så dumt mellan varven.

Mordet på Halland - en bok för dig som ordknarkar

Jag slukade Mordet på Halland av Pia Juul på en dag. Ångrar nästan att jag inte sög lite mer på varje kapitel, det var boken egentligen värd. Jag var för hied* och inne i det sedvanliga lästempot. Det är så sällan jag läser böcker där varje mening betyder något. Jag älskade Mordet på Halland. Den var allt jag tänkt mig; 159 sidor förtätat suggestivt relationsdrama. En deckare som inte är en deckare. Jag vill läsa om boken. Jag kommer inte göra det, men jag älskar känslan av att vilja göra det.

Mordet på Halland handlar om Bess. Vi får följa henne under några veckor med start från det att hennes sambo Halland blir skjuten utanför deras hem. Titeln får oss att tro att boken är en deckare och på ett plan handlar boken om vem som kan tänkas ha skjutit Halland. Men egentligen verkar boken nysta i människors relationer och livsval, vilja och ovilja att se verkligheten som den är. Alltså, det verkligt viktiga i våra liv. Och boken ger oss inga svar, vilket är oerhört frustrerande och samtidigt befriande. Det är som att läsa någon av Murakamis böcker där jag alltid jagar febrilt efter lösningen som aldrig riktigt visar sig.

Det är bara att inse: Jag gillar att inte få hela lösningen serverad. Då är boken död när den är utläst. Jag vill ha något kvar när jag läst klart, något att suga på efteråt. Länge. Det är de svarslösa, förtätade böckerna som dominerar min bokhylla. Ett annat faktum är att jag ordknarkar. Å ena sidan har jag svårt att se detaljer rörande innehåll i tjocka romaner.  Å andra sidan älskar jag poesi, noveller och korta romaner där jag kan få njuta av varje mening, där författaren verkligen brytt sig om orden och detaljerna i språket och händelseförloppet. Jag hade lite glömt det, men det är ju sannerligen så jag vill ha det. Och med en liten skämsfaktor inblandad så tror jag ändå att jag måste erkänna att jag gillar det här med att läsa ut en bok fort, att jag liksom känner tillfredsställelsen i att ha läst många böcker. Korta romaner is the shit.

Läs Mordet på Halland. Och unna dig att läsa långsamt.


*hied - skånska för att vara hetsig, stressad eller het på gröten

Pia Juul är något på spåren

I DN Kultursöndag fanns idag en intervju med den danska författaren Pia Juul, (intervjuad av Jens Liljestrand). Jag måste erkänna att Pia Juul är ett nytt namn för mig, men eftersom jag har mina danska tentakler ute för jämnan numera kunde jag inte undgå att läsa om och fascineras av denna kvinna. Juul har tidigare skrivit poesi och skriver nu även korta, minimalistiska romaner. Sådana romaner älskar jag - förtätat vinner före detaljerat. Mordet på Halland som kom ut 2009 har vunnit flera litteraturpris i Danmark och den ska jag ta mig an när tid ges. Men, det var inte det som var poängen för dagen.

Danska kriminalserier är otroligt mycket bättre än svenska, det har du väl märkt? Mordkommissionen och Livvakterna är bättre än någon svensk kriminalserie. Beck är oändligt långtråkigt och fördummande att se på. Jag tycker att det handlar om att de danska serierna inte utgår ifrån att tittaren är korkad, allt måste inte förklaras eller göras övertydligt. Pia Juul säger i intervjun att hon hittar så fruktansvärt många ointressanta detaljer i svenska deckare. Jag tror att hon är något på spåren. Minimalistiskt vinner, särskilt i deckargenren och här är danskarna bäst i klassen.