Frances (del 3)

När jag behöver en injektion läslust är inget som en fin serieroman och den finaste jag läst i år är utan tvivel Frances.

Frances (del 3) var allt jag önskade mig, ett värdigt avslut på del 1 och 2 som jag tidigare skrivit om här.

Att Joanna Hellgren kan måla så många streck i en bild fascinerar mig oändligt. Likaså är berättelsens fåordighet en lisa för en som annars läser i högt tempo. Den här romanen kommer jag att komma tillbaka till igen.

LÄS nu, bara. Gör det.

Utgivningsår: 2012
Förlag: Ordfront
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Frances (del 1 & 2)

Om det finns en genre för varje berättelse är det uppenbart att Joanna Hellgrens berättelse om Frances ska berättas som en serieroman.

Hellgrens vackra, lågmälda bilder berättar mer än ord och dialogerna är få, bilderna får mestadels tala för sig själva. Hon utnyttjar tecknandets potential och berättarkraft så väldigt fint. Det är som om jag får betrakta lite på håll vad som händer, jag skrivs aldrig på näsan och måste ta mig tid att läsa långsamt.

Frances är en trilogi och i första delen har den lilla flickan Frances just förlorat sin pappa under oklara omständigheter och flyttat in med sin faster i staden. I andra delen får vi veta mer om Frances föräldrar och om hennes försök att passa in i sin nya verklighet hos fastern. I del tre hoppas jag att mer av Frances bakgrund ska nystas upp och att hon ska finna sin vrå i världen.

Jag blev sugen på att läsa om Frances efter att Marcusbiblioteket hyllat Frances (del 1 och 2) och efter att Kristina Lindquist på DN hyllat Frances (del 3). Nu sällar jag mig till hyllarskaran: del 3 är redan beställd.

Förlag: Galago
Utgivningsår: 2009, 2010
Köp dem, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Husfrid - en fallstudie

När man fått upp ögonen för serieromaner är det svårt att hålla sig ifrån dem. En roman som ofta nämns som måste-läsning i denna genre är Husfrid - en tragikomisk familjeberättelse av Alison Bechdel. När jag var på biblioteket senast stod den plötsligt där och ville följa med mig hem och så fick det bli.

I Husfrid försöker Bechdel kartlägga vad som ledde fram till faderns oväntade självmord. Genom att se tillbaka på barndomen försöker hon lägga pusslet som ska beskriva den hon är och varför fadern var som han var. Det är ingen smetig uppväxtskildring, tvärtom. Husfrid är en intelligent och (precis som titeln förklarar) tragikomisk berättelse som försöker förstå snarare än älta. Med intellektuella referenser till Camus, Joyce och Fitzgerald gör Alison Bechdel paralleller till sitt eget liv och i hennes sökande kan vi känna igen oss själva.

Är man det minsta intresserad av Freud är det dessutom intressant att läsa romanen med psykodynamiska glasögon. Faktum är att romanen lätt skulle kunna läsas och analyseras som en fallstudie.
  
- Paus för psykologikollegor att anteckna titeln -

Det är inte svårt att förstå varför Husfrid framhålls som en viktig serieroman, den är intelligent och välskriven. Måste-läsning, indeed.

Förlag: Galago
Utgivningsår: 2009
Köp den, exempelvis via Bokus, Adlibris eller Bokbörsen

Frances, Frances, Frances

Marcusbiblioteket hyllar Frances (del 1 och 2). Kristina Lindquist på DN hyllar Frances (del 3). Jag lägger till serietriologin av Joanna Hellgren på önskelistan, så får vi se om jag hyllar den också vad det lider.

Persepolis (del 2-4)

 

Persepolis (del 1)

 

Psykoterapi i serieformat

 

Finns det något som inte kan sägas med ett seriealbum nuförtiden? 

Min senaste serieskatt är Couch Ficiton av Philippa Perry och Junko Graat. Här får vi följa Pat, en kattälskande sandalprydd terapeut, och hennes klient James som är kleptoman. Läsaren får både se vad karaktärerna tänker och säger, och med hjälp av fotnoter förklaras de tekniker som används. Med humor och allvar beskriver Perry (som själv är psykolog) terapins olika skeden och förklarar tekniker som fri association, hypnos och drömtolkning ur ett modernt perspektiv.  Boken bemöter många av fördomarna runt PDT, psykodynamisk terapi, så som att den är sexfixerad och lägger stor tyngd vid barndomen betydelse. Bilden av terapi så som Perry presenterar den är tydligt uppdaterad och nyanserad.

Jag packar ner Couch Ficition i jobbväskan och kommer helt klart använda den i psykologiundervisningen framöver. Är du också nyfiken på hur PDT går till rekommenderar jag boken varmt.

Manga & Koljonen

 

Johanna Koljonen, du underbarn! Tänk att du också kunde producera manga vid sidan om journalistik, fantasyfilmcirkel, #talaomdet, radioprat, resor På spåret och allt annat som du gjort. Det är banne mig tur att jag upptäckte att du har lite kalkonhals när jag såg tv-cirkeln, annars hade jag tagit mitt pick och pack och emigrerat. Du är så himla bra!

Oblivion high är ett seriealbum som Koljonen skrivit tillsammans med tecknaren Nina von Rüdiger och handlingen är förlagd till Upplands Väsby där den japanske utbytesstudenten Nix ska börja högstadiet. Vännerna Nin och Soon Mi undrar om utbytesstudenten ska ge dem biljetten till skolans innegäng eller om de ska förpassas till töntarna. Nix är givetvis inte den de trott, han är märkligt nytänkande och barnslig på samma gång och, ehrm, påminner han inte lite om Näcken?

Jag är mycket ovan mangaläsare. Faktum är att Oblivion High är mitt första mangaalbum. Ever. Min ovana märks i att jag lägger tyngden för mycket på texten och inte följer med i bildberättandet, vilket gör att jag går vilse halvvägs in i berättelsen. När jag tillät mig själv att läsa långsamt gick det bättre, men jag har fattat att det finns en stil i berättandet där en van läsare hade uppfattat och känt igen mönstret. Jag trevar fortfarande.

Jag gillar mötet mellan japansk seriekonst, svensk förort och bekanta sagoväsen. Det känns trivsamt att läsa Oblivion High. Utan tvivel hade det varit snäppet bättre att vara tolv år och möta mangan för första gången. Någonstans får jag väl erkänna att jag ändå känner mig lite för gammal för det här.

Koljonen skriver manga!

Visste ni att Johanna Koljonen har skrivit manga-serien "Oblivion high" tillsammans med Nina von Rüdiger och att den ges ut på svenska 1 februari? Inte? Då vet ni nu.

Serien handlar om när Näcken börjar på en högstadieskola utanför Upplands-Väsby. För övrigt verkar den grym, eller kanske är det mest så att jag tycker att Koljonen är grym (som i bra). Läs mer på DN om lusten faller på, vet jag.

Mats kamp är min kamp

Igenkänningsfaktorn är enorm i Mats Jonssons Mats kamp. Serieromanen kunde varit skriven av mig, för guds skull. Boken beskriver brytningen från ungdom till föräldraskap, den nya identiteten, sömnbristen och jonglerandet mellan livets olika krav (som jag för övrigt VÄGRAR kalla vardagspussel för det är ett vedervärdigt begrepp).

Mats bor i början av romanen på samma del av Södermalm som jag, hänger på Kulturhusets Rum för barn med sin dotter och hans fru är överarbetande lärare (kunde varit jag). Familjen flyttar från Södermalm till Midsommarkransen vilket är den klassiska småbarnsflytten i Stockholms innerstad. (Kan på rak arm säga fem bekanta som gjort den resan). När Mats Jonsson beskriver sin vardag med dottern och tankarna kring föräldraskap är det så att säga huvudet på spiken.

Saker som slår mig:

1. Jag är otroligt ickeunik.
2. Jag ska inte låta Lotten gå i ett föräldrakooperativ.
3. Jag och Mats tycker olika om det här med sex timmars arbetsdag. (Kineserna, Mats! De kommer sluka oss hela.)
4. Det måste vara oerhört jobbigt att leva på att skriva självbiografiska serieromaner. Naket. Jag får en klump i magen när jag tänker på det.
5. Mats Jonsson är precis en sådan vanlig fin svensk man som Liv Strömquist verkar ha glömt att det finns i Prins Charles känsla.

Jag lägger till Mats kamp till listan över mina generationsromaner. MEN, hade jag tyckt att den var lika bra om den inte utspelade sig här och jag känt igen miljöerna? Hm, jag vet faktiskt inte.

Serier att känna igen sig i

På Lottens biblioteksintroduktion passade bibliotekarien på att tipsa om böcker för nyblivna föräldrar. Böcker om barnets utveckling, biografier och grafiska romaner. Jag lånade hem två av de sistnämnda: Bebisbekännelser (2005) av Lotta Sjöberg (som för övrigt är aktuell med en ny bok Familjeliv som verkar väldigt rolig) och Alltid redo att dö för mitt barn (2008) av Joanna Rubin Dranger.

Mycket kring litteraturen om föräldraskap handlar om igenkänning, tycker jag. Sedan tidigare är jag är lite kär i Joanna Rubin Drangers böcker. Speciellt Fröken Livrädd och kärleken. Jag ville alltså verkligen gilla hennes bebisbok, men blev besviken. Kände inte alls igen mig. Det fanns kapitel om hur amningen känts påtvingad, hur rädd hon är att hennes barn ska skada sig jämt och rädslan inför könsfällor för barnet. Ganska vanliga saker, men inget som ger mig kluckande skratt eller hummande igenkänning. För mig är exempelvis upplevelsen att amningsdiskussionen har snurrat ett varv. Herregud, de bad nästan männen om ursäkt för att de inte skulle kunna amma barnet och på MVC matade oss med varochenfårgörasomdenvillbaradetkännsbraförfamiljen.

Bilden hämtad från
Bebisbekännelser av Lotta Sjöberg (2005)

Lotta Sjöbergs bok var betydligt festligare och jag skickar ut några pysande skratt medan jag läser. Jag gillar att hon driver med det där vardagsfula som utåt ofta ska vara så himla fint och lyckligt. Sådant känns gott och jag får den där igenkänningen som jag behöver och nästa gång jag ska köpa en present till nyblivna föräldrar vet jag vad det ska bli.