Vi måste tala om Divergent

Efter att ha läst ut Divergent känner jag mig blåst på konfekten. Jag hade väntat mig MER. Alla verkar älska boken, vad är det jag har missat?

Hanna Fahl skrev i DN 24/11 2012 om Divergent på ett sätt som gjorde mig väldigt sugen att läsa. Jag hade hört om Divergent förut, men efter Fahls krönika bestämde jag mig för att boken skulle läsas å det snaraste:

Veronica Roths ”Divergent”, som nyligen kommit på svenska, har en oväntat komplex huvudperson i Tris, tonårig avvikare i en värld där mänskligheten i unga år delas in i en av fem personlighetskategorier och därefter lever sitt liv utifrån strikt kontrollerade ideal. Tris är ”divergent”, och passar inte in i någon av grupperna. Men hennes fritänkande är inte, som klichén påbjuder, någon stor gåva. Det gör henne snarare osympatiskt oberäknelig, och Roth låter Tris ljuga, döda, våndas och såra.

Efter att ha läst ut Divergent känner jag mig emellertid lite lurad. Jag hade väntat mig MER. Tris ljuger, våndas och sårar, ja, men så värst komplex och oberäknelig tycker jag inte att hon är. Däremot är hennes tonårsvåndor klyschiga och hennes konstanta bitande i läppen väldigt irriterande (kunde varit Anastasia Steele, för guds skull). Jag vet inte om det är ett jante-komplex jag bär på, men detta att Tris verkar vara bra på allt, fastän hon själv mest tycker att hon är liten och osäker, skaver.

Handlingen känns i stort väldigt förutsägbar (mängden tjechovska gevär*, gott folk!) och jag saknar miljöbeskrivningar. Handlingen är istället inriktad på olika prövningar för huvudkaraktären och de rullar på boken igenom. Berättelsen är dialogrik och fylld med tankegångarna av typen: Jag vill göra det här, eller nej, jag vill inte. Nä, nu måste jag sluta vela, jag ska visa alla att jag inte är en mes. Jag gör det. Det blir tröttsamt efter ett tag.

Divergent är sina brister till trots en spännande ungdomsroman. De sista femtio sidorna blir det riktigt bladvändarspännande och jag sträckläser. Det är synd att storyn paketerats som den gjort. Med något mer fördjupad intrig och fylligare omkringberättelse (Falangerna? Vad finns bakom muren?) hade det varit en riktigt bra bok. 

Vad tyckte du om Divergent?


Förlag: Modernista
Översättning: Katarina Falk
Utgivningsår: 2012
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

*Författaren Tjechov lär ha sagt att "om du hänger en pistol på väggen i första akten, så måste den avfyras i den sista.” Därav begreppet ”Tjechovskt gevär.”

En tid för mirakel

 

I En tid för mirakel skriven av Karen Thompson Walker stannar jordens rotation av och dygnen blir längre och längre. De första förändringarna är små, men långsamt ändras världen runt elvaåriga Julia som är bokens huvudperson; fåglar dör, strandade valar flyter upp på Kaliforniens stränder och fler och fler människor känner yrsel och tappar balansen. Katastrofen är tyst, tvetydig och långsamt framskridande.

Syndaflodens år

 

Jag är svag för dystopier, det är ju uppfriskande att se världens förstörd och känna att det fortfarande finns en chans att ställa allt till rätta. Dessutom finns det så BRA litteratur på temat. 1984! Kallocain! Ful! Jag kan knappt räkna till hur många gånger jag arbetat med dystopier i skolan, så kul tycker jag att det är. Jag får inte nog av eländet. 

Hursomhaver.

Den senaste i raden dystopier jag kastat mig över är Syndaflodens år av Margaret Atwood. Efter att ha läst Penelopiaden av samma författare för ett tag sedan hade jag skyhöga förväntningar. Dessutom lovade mig Boktipset.se att Syndaflodens år skulle vara en femma (av fem möjliga). Vem vill inte läsa en superb bok?

Det är ju, som ni alla vet, inte lätt att leva upp till höga förväntningar, men det är en märklig och på många sätt fantastisk berättelse som Atwood skrivit. Boken handlar om sekten Guds trädgårdsmästare som försöker leva i närhet med naturen i ett framtidssamhälle där människorna gömmer sig i gated communities, genforskningen har eskalerat och spårat ur och en ondsint korporation verkar styra nyckfullt i bakgrunden. 

Det finns en underlig ironi i berättandet och Syndaflodens år balanserar boken igenom mellan att vara otäckt verklig och humoristiskt förvrängd: Genmanipulerade får med vackert rosa hår och lammlejer, mördarlejon med ett fårs utseende befolkar jorden tillsammans med människorna. Korporationen HelthWyser ger människorna vitamintillskott som gör dem dödligt sjuka och de som inte lever och verkar i anda med rådande regim försvinner spårlöst.

Vi får i huvudsak följa Toby och Ren som båda tillhört Guds trädgårdsmästare och överlevt den torra syndafloden som dragit fram över jorden. Deras berättelser handlar båda om kärlek, gemenskap och överlevnad, men läsaren får inte veta allt om karaktärerna, mycket lämnas osagt. Jag kan inte säga att jag verkligen tyckte om någon av karaktärerna, kanske för att jag inte hade vett att förstå dem.

Dystopier har som regel alltid en tydlig sensmoral, något vi ska lära oss. För Atwood verkar det vara att vi måste leva i samklang med naturen om vi inte ska gå under, om hon nu inte är ironisk och menar att allt redan är för sent.

Förresten, om du är nyfiken på hur du kan arbeta med dystopier i svenskämnet på gymnasiet kan du läsa mer om det här.

E-boksäventyret Flod

Jag har läst ut min första e-bok! M-m, så är det. Det började med att jag stod och väntade, fick tio minuter över och började läsa. Boken jag lånat på biblioteket var den augustprisnominerade  Flod. Inledningen var välskriven och påminde mig om prologen i Mina drömmars stad, men istället för hopp fanns förtvivlan. Jag läste och slukade.

De två barnen Kappen och Alka lever ensamma i en övergiven husbil vid floden Kadins strand där stadens ljus lyser upp horisonten om natten. Ibland vandrar Ina in i berättelsen. Vi vet inte hur barnen hamnat ensamma, om världen de lever i är vår eller om det är en mörkare framtid de befinner sig i. Det är smutsigt och mörkt och som läsare söker jag febrilt efter svar: Var är barnens föräldrar? Vem är Ina? Är staden farlig eller är det bara som barnen tror?

När jag läst ut har jag en stor ledsen klump i magen. Flod är en bok som lämnar avtryck och den liknar ingen ungdomsroman jag läst tidigare. Nästa gång jag arbetar med dystopier på lektionerna i svenska kommer Fredriksson att finnas med på läslistan.

Och hur var det då att läsa en e-bok? Jo, jag kan se potentialen. Exempelvis kan jag korrigera kontrasten vilket är skönt när man lider av astigmatism som jag. När jag läser på engelska kan jag slå upp orden direkt i e-boksläsaren. Gillar! Och så kan jag markera text, göra bokmärken och anteckningar. Det är ju väldans bokbloggarvänligt.

Tjuvläste emellertid lite på makens iPad och måste säga att det är betydligt bekvämare att läsa på en sådan än att läsa i en liten iPhone. Och så är läsaren iBooks så snygg, jag bläddrar som i en en vanlig bok och sidorna är skuggade som om det vore riktigt papper. Jag vet inte om jag mest försöker rättfärdiga ett inköp av en iPad, men det här med e-böcker är inte så dumt ändå.

Tema: dystopier

Jag undervisar inte mycket i svenska denna termin, men en klass har jag haft glädjen att undervisa i svenska A nu under hösten. I deras lärobok Existens finns ett utmärkt kapitel med namnet "Framtidsbilder - drömmar och mardrömmar" och i samband med detta passar det bra att läsa dystopier. Böckerna som stod att välja mellan var:

Ful -  Scott Westerfield 
Hungerspelen - Suzanne Collins
1984 - George Orwell
Kallocain - Karin Boye 
Farenheit 451 - Ray Bradbury 
A Clockwork Orange - Anthony Burgess 
Globalia - Jean-Christophe Rufin 
Fight Club - Chuck Palahniuk
Metro 2033 - Dmitry Glukhovsky

Jag har använt detta tema några gånger och det är alltid lika lyckat. Som uppvärmning brukar vi också se filmen Wall-E som ger bra ingångar till att exemplifiera samhällskritik, dualism och symboler. De samhällskritiska romanerna väcker många tankar och är ofta en bra ingång till mer avancerad litteratur har jag märkt. Det är som om ungdomarna läser romaner med andra ögon efter att vi haft bokseminarium på dystopier. Det är hur häftigt som helst. Under fredagens seminarium var det en elev som sa att hon såg på världen med nya ögon efter att ha läst 1984. Det är ju helt obetalbart att få vara en del av en sådan upplevelse. Ja, herregud, vad jag älskar mitt jobb.

Fatta eld

Efter några spännande timmar på pendeltåget mellan Stockholm Södra och Rönninge är andra delen i Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins, Fatta eld, nu utläst. Hungerspelen var ju en stor succé. Här fick vi stifta bekantskap med de bestialiska Hungerspelen för första gången, dessa spel på liv och död i den totalitära framtidsstaten Panem. Hungerspelen sträckläste jag. Fatta eld har emellertid inte samma glöd (ledsen för ordvitsen).

I Fatta eld har det gått några månader sedan vår hjälte Katniss överlevde sitt första Hungerspel och ställs inför nya utmaningar. Det är spännande och lättläst, men det lilla extra finns inte. Fatta eld har ingen edge. Det är snabbt och sakligt berättat och ganska ofta tappar jag inlevelse för att de spektakulära händelserna staplas på vartannat, speciellt i första halvan av boken. Det är dessvärre inte heller vidare välskrivet. Kanske är det också för att det inte tillkommer så mycket nytt som jag inte tycker att det är så bra. Ramen sattes redan i första boken och nu vet vi premisserna. Det blir lite tråkigt: Jaså, kraftnätet är på nu igen. Ah, Katniss änvänder sina pilbågeskills för att rädda sitt liv. I Hungerspelen fäste jag mig vid karaktärerna, men den här gången berör de mig inte alls på samma sätt, de känns platta.

Som spänningsroman, uppföljare, och mellanbok i en trilogi, så är Fatta eld en helt okej bok och säkerligen kommer jag läsa den tredje och sista delen när den dyker upp nu i oktober. Men, ändå, Collins: kunde du inte gett boken lite mera kärlek och slipat lite mer på storyn. Det var ju så lovande.

Hungerspelen

Det var länge sedan jag sträckläste en bok som jag gjorde när jag läste Hungerspelen. Sjukt spännande! Hungerspelen (2008) av Suzanne Collins är en slags orwellsk 1984 möter tv-serien Robinson och filmen Gladiator. Det kanske ska tilläggas att jag har en förkärlek till dystopier; Hungerspelen gjorde mig inte besviken.

Prim förlorar lottdragningen i Distrikt 12 på Slåtterdagen. Det innebär att hon tillsammans med en pojke i åldern 12-17 år från samma distrikt blir en av 24 deltagare i de årliga Hungerspelen. Hungerspelen är regimens sätt att påminna invånarna i den totalitära staten Panem om vad som händer med dem som gör uppror. I Hungerspelen tävlar de 24 deltagarna mot varandra på en milsvidd arena tills det bara finns en överlevare. Vår huvudperson Katniss kan inte låta sin älskade lillasyster Prim delta i spelen och hon tar hennes plats.

Hungerspelen griper tag i mig från sida ett, jag fascineras av staten Panem och verkligheten som målas upp och när själva spelen börjar är jag såld, fast och kan inte sluta läsa. Katniss är en intressant figur och boken bjuder på ett par oväntade vändningar och vår hjältes väg till att överleva i detta Robinson på liv och död är riktigt spännande. Spelarna måste överleva på det naturen ger samtidigt som de försöker ha ihjäl varandra; hunger, törst, krigskonst, smidighet och list är centralt i berättelsen.

Suzanne Collins kommer aldrig att vinna något Nobelpris, men Hungerspelen är spännande och jag tänker läsa de andra delarna i trilogin. Det ryktas dessutom att boken ska bli film inom kort. Lita på att jag kommer att pracka på Hungerspelen på kidsen i skolan. De kommer att älska den.

PS: Johanna, om du läser detta. Detta är en bok som du verkligen skulle gilla. Läs! Läs!

http://knuff.se/isbn/9789170016981