Utvandrareposet - att svettas med Karl-Oskar i 2267 sidor

Semestern är slut, så också bloggvilan. Jag må ha varit en passiv bloggare under sommaren, men jag har läst, må ni tro. Klassiker hör sommaren till och i år tog jag mig an Vilhelm Mobergs Utvandrarepos. För att förtydliga: jag har alltså läst Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige och svettats med Kristina och Karl-Oskar i (- trumvirvel -) 2267 sidor.

Allt började som en ren ingivelse efter sisådär fem veckor till skogs. Mitt landställe och tillika min farmors barndomshem råkar ligga ganska nära Duvemåla och Algutsboda, alltså Kristina och Karl-Oskars hemtrakter. Skogen där jag bor om sommaren står på precis sådan stenig och karg jord som många svenskar emigrerade ifrån. Det blev plötsligt så verkligt alltsammans. Så i Emmabodas lokala bokhandel (mer av en leksaks- och hobbyaffär, men ändå) fann jag alla fyra delarna i serien och slog till.

Att Utvandrareposet tillhör något utav ett svenskt kulturarv blir tydligt när jag pratar om böckerna med människor i min omgivning. Många har sett tv-serien, några musikalen Kristina från Duvemåla. Andra har läst en eller flera av böckerna och alla verkar känna till Kristina och Karl-Oskar. Jag hade en ganska klar bild av vad böckerna skulle handla om, men blev ändå tagen av det mod emigranterna besatt och den misär de fick utstå. Att under mitten av 1800-talet, sälja allt man ägde och utvandra så långt hemifrån att det var omöjligt att återvända är svindlande. Tänkte mycket på likheten mellan dåtidens emigranter och dagens flyktingar medan jag läste.

Språket är lättläst, även om dialogerna är skrivna på dialekt. Moberg har lagt sig vinn om att beskriva miljöer och skeenden noggrant och uttrycksfullt. Ibland gillar jag det och ibland tråkar det ut mig, men jag uppskattar att de finns dokumenterade för eftervärlden att läsa om. Moberg flyttade själv till USA och framförallt sista delen i serien, Sista brevet till Sverige, bär spår av ett utvandrarens vemod. I övrigt blandas motgång med framgång och Moberg växlar berättarperspektiv emellanåt, vilket håller liv i handlingen.

Utvandrareposet i sin helhet är ett mästerverk, en klassiker som står sig. För att förstå detta skeende i vår historia finns förmodligen inget bättre sätt än att läsa Mobergs böcker. En punkt måste emellertid fram i ljuset och diskuteras innan vi utser Moberg till nationalhelgon eller gör (fler) statyer av Karl-Oskar:

• Karl-Oskars kåthet (!) är central genom hela serien. Exempelscen: Kristina håller på att stryka med i skörbjugg och sjösjuka under överfarten till Amerika, och Karl-Oskars största bekymmer under färden verkar vara att han inte får ligga med sin sjuka fru och att han därför frestas av att ligga med en hora.

Vad tyckte du om Utvandrareposet?

Värdinnan

Fjodor Dostojevskij är en av mina favoritförfattare och Brott och straff en av mina största läsupplevelser någonsin. Inför min resa till Dostojevskijs hemstad S:t Petersburg ville jag läsa mer av honom. Jag hittade kortromanen Värdinnan som är ett av hans tidiga verk och gavs första gången ut 1867.

Värdinnan är en melankolisk berättelse och ett slags triangeldrama mellan Ordynov, hans unga vackra värdinna Katerina och dennes man, den gamle gubben Murin. Precis som i Brott och straff är synd och botgöring ett tydligt motiv. Likaså finns Dostojevskijs skärpa för inre konflikter och dilemman.

Däremot är Värdinnan inget litterärt mästerverk, ingen oväntad pärla. Berättelsen är ryckig, språket och känsloyttringarna svulstiga. Halvvägs igenom är jag trött på  ögon som ideligen tåras. Dessutom verkar texten feltryckt, åtminstone i min e-bok där flera sidor är dubbletter. Måhända var Dosojevskij inget fan av styckeindelning, men jag tycker att förlaget vid nytryck kunde kostat på sig fler blankrader. Texten känns väldigt kompakt och därmed onödigt svårläst.

Översättarens efterord gav klarhet till berättelsen och genom att läsa mer om flanören som romantyp i Erik Bergqvists recension i SvD har läsupplevelsen varit lärorik. Någon njutning var den däremot inte.

Förlag: Bakhåll
Översättare: Bengt Samuelsson
Antal sidor: 128
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Följ min blogg med Bloglovin

Veckans boktips för lärare: svårsmälta klassiker

Brott och straff av cwasteson (by)

Brott och straff av Fjodor Dostojevskij är kanske sinnebilden av en tjock, kreddig (tung och svårläst) klassiker.  Varför i hela fridens namn ska dagens gymnasieungdomar läsa den och andra klassiker, undrar ni nu. Här kommer fyra argument och en personlig förklaring till varför:

1. Klassiker är ofta nyckelverk i litteraturhistorien. Med hjälp av att läsa dem och genom att undersöka idéströmningar i tiden kan vi förstå varför litteraturen utvecklats som den gjort. Genom att försöka begripa varför människor skrev som de gjorde förr kan vi utveckla redskap att förstå varför vi skriver och vill läsa det vi gör nu. Vad säger det om oss som lever nu att vi gärna läser deckare, skräck och "sanna historier", exempelvis?

2. De av litteraturhistoriens nyckelverk som har motiv eller budskap vi känner igen oss i eller som kan intressera människor i olika tider blir klassiker. Hade klassikerna inte haft ett läsvärde överhuvudtaget hade de inte överlevt som klassiker.

3. Nyckelverken läses av många inom världens kulturelit bara utifrån det faktum att de är nyckelverk och att det därför finns en slags konsensus kring att detta är bra litteratur. Med det kommer också ett värde i sig: att läsa och förstå vad det är som många tycker är bra. Sedan behöver du som läsare naturligtvis inte själv tycka att det är bra. Att förkasta en klassiker innan du läst den ger dig däremot låg trovärdighet i en diskussion om bra och dålig litteratur.

4. Klassiker är påfallande ofta romaner som går att läsa på flera nivåer, alltså en mer komplex litteratur. Att få läsa en komplex roman kan utmana och utveckla läsvana läsare till att upptäcka och älska fler typer av litteratur. Vägen dit kan vara snårig, det är inte så lätt att veta att det finns komplexa romaner eller hur man läser dem. I detta finns en utmaning som en del av oss växer av.

Min kärleksförklaring till Brott och straff
Första gången jag läste Brott och straff var jag sjutton år och hade Inger Alfvéns Elefantens öga och Jan Guillous Ondskan som största läsupplevelser hittills. Mina föräldrar är inte akademiker, men läser en hel del. Hemma i bokhyllan fanns Bra böckers utgivning från sjuttiotalet (Clownen Jac!), Mankelldeckare och annat lättsmält. Ingen kreddig litteratur fanns, så när på en (oläst) Strindbergutgåva.

Jag har en ivrig svensklärare att tacka för min kärlek till mer komplex litteratur. När hon stack Brott och straff i handen på mig och sa: "Jag tycker att du ska läsa den här" blev jag STOLT. Jag ville läsa, ville förstå, ville veta mer. Så jag läste. Och växte. (Är inte till fullo säker på att jag förstått däremot, men det är en annan sak).

Bibliotekarier jag träffat har ondgjort sig över lärarnas iver för klassiker. Att vi dödar lusten till läsandet med att pracka på ungdomarna tunga, svårlästa böcker. Varje läsresa är individuell förstås, men precis som det gäller att hitta rätt bok till en läsovan person behöver några utmanas i sitt läsande. En hårfin balansgång, JA, men ändock.

På samma sätt som vi vurmar för att väcka läslusten hos de elever som aldrig läser tycker jag att vi ska våga utmana lässtarka elever med en komplex klassiker. Kommentarer på det?

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Veckans boktips för lärare: Som bloggambassadör för Bokmässan 2013 har jag fokus på litteratur för lärare. Varje vecka delar jag med mig av mina bästa tips i något som jag (föga originellt) kallar Veckans boktips för lärare. Har du ett tips jag borde ta del av eller om vill läsa vad andra rekommenderar, klicka dig vidare till gruppen Litteratur för lärare på Bokmässans community, eller lämna en kommentar här nedanför.

Mästaren och Margarita

Att läsa Mästaren och Margarita är som att läsa Gogols noveller, Alice i Underlandet, Bibeln och Kafka på stranden av Murakami samtidigt, och sedan spela upp alltsammans som film i regi av David Lynch. Det är kusligt, absurt och tänkvärt, allt på en gång. Det är inte den typen av roman där man identifierar sig med karaktärerna, sörjer och gläds med dem, utan snarare en sådan där läsningen i sig är ett nöje och karaktärerna bara en del av ett större pussel.

På golvet bakom Varenuchas fåtölj korsade två skuggor varandra, den ena tät och svart, den andra svagare och gråaktigare. Skuggan från ryggstödet och stolens smäckra ben syntes tydligt på golvet men ovanför ryggstödet fanns ingen skugga av Varenuchas huvud,  och på samma sätt fanns det ingen skugga av förvaltningschefens fötter under stolsbenen. >>Han kastar inte någon skugga!<< ropade Rimskij i ett tyst, förtvivlat skrik.

Mästaren och Margarita utspelar sig i det postrevolutionära Sovjet. Romanen har kallats kultbok och det är inte svårt att förstå varför. På en nivå är berättelsen en helgalen saga med talande katter, svart magi och minst sagt udda karaktärer. På en djupare nivå är romanen en bitsk satir där det finns stora likheter mellan Bulgakovs liv och Mästarens i romanen. Helheten blir onekligen ett litterärt äventyr och jag är övertygad om att boken håller för omläsning både en och två och tre gånger.

Råd till dig (exempelvis Bokdivisionen och Boktjuven) som vill läsa Mästaren och Margarita:

• Håll koll på karaktärerna i romanen genom att göra en namnlista eller skriva ut den här. Det är svårt det här med att ryssarna har tre namn och utöver det ofta en titel och ett smeknamn. Det blir fort rörigt.
• Läs Norstedts utgåva med Amanda Svenssons förord. Ett mycket bra förord, förstår ni.

Förlag: Norstedts

Översättning: Lars Erik Blomqvist

Antal sidor: 525

Köp boken, exempelvis hos Bokus eller Adlibris

I Dostojevskijs fotspår?

Alltså detta att jag kanske ska få följa med en klass till S:t Petersburg och gå i Dostojevskijs fotspår, så väldigt fint är det.

The Great Gatsby blir film (igen)

Den fantastiska romanen The Great Gatsby kommer på bio under våren i regi av Baz Luhrmann, han som gjorde filmatiseringen av Romeo och Julia med di Caprio och Danes, ni vet. Till min stora, stora sorg ska emellertid di Caprio spela Gatsby. Det var väl inte direkt vad jag tänkt mig. Hade hellre sett någon mer Don Draper-lik i rollen som Gatsby.

MEN. Jaja. Skjut mig. Det är klart att jag vill se den.

Jag, Selma och Jerusalem

Jerusalem
Författare: Selma Lagerlöf
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgivningsår: 1901
Köp boken, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Förr i tiden var människorna stolta, principfasta och hedervärda. Det är iallafall så de porträtteras i Selma Lagerlöfs Jerusalem. Lagerlöf inspirerades att skriva om bönderna från Nås i Dalarna som anslöt sig till en amerikansk sekt och emigrerade till Jerusalem efter det att hon läst om dem i tidningen. Hon besökte till och med Jerusalem för att kunna göra berättelsen rättvisa. Resultatet blev den tvådelade romanen Jerusalem, varav jag läst första delen.

Jerusalem är, likt Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien, uppbyggd av relativt korta kapitel som vart och ett är som en berättelse i berättelsen, här en samling anekdoter om släkterna runt den stora Ingmarsgården i Nås. En kort sammanfattning ger följande: De som handlat illa går det ont för och de som gjort gott får det alltid bra till slut.

Till en början var jag kanske inte helt såld på tanken att läsa om ett religiöst samfund i slutet av 1800-talet, men berättelsen växte på mig. En intressant aspekt är hur Lagerlöf skildrar människornas levnadsvillkor på ett sådant sätt att jag förstår hur bönderna fann sin religiösa övertygelse och var villiga att sälja släktgården för att emigrera till Jerusalem. Lagerlöfs magiska realism, likt den du finner i Gösta Berglings saga, finns det också fragment av, inte minst i ur hon porträtterar människornas vidskeplighet och folktro.

Det är onekligen så att de romaner som skildrar en svunnen tid sätter vårt moderna liv i ett annat perspektiv och Jerusalem är inget undantag. Inte minst slås jag av det definitiva i människornas tillvaro, som att Stor Ingmar vet att han kommer att dö efter att han skadat sig illa, men tvingas dö långsamt under flera dagar, och att den som emigrerar aldrig kommer att återse sitt hemland. När del ett slutar med emigranternas avresa och avsked är det högtidligt och vackert och jag glimtar för en stund hur de måste ha varit att lämna sitt hemland i slutet av 1800-talet:

På bron fanns inte en människa, som kunde höra dem. Det var deras hemlands blåa kullar, älvens gråa vatten och de bugande träden, som de sjöng till. De skulle aldrig se dem mer, och ur strupar, som tillsnördes av gråt, trängde avskedssången.

Singoalla och romantikmättnaden

 

Chick-lit och BOATS

Ja, jag säger då det. 18-åringar nuförtiden vill inte läsa Madame Bovary och Brott och straff. Mest av allt vill de läsa chick-lit och BOATS (Based On A True Story). Ju hemskare, desto bättre. Hämd, plågeri och gisslandramer ska det vara. Och det ska hända saker på varje sida, helst hemska saker så att man gråter eller blir uppjagad och skrämd. Annat var det på min tid. Då läste minsann ungdomarna bara klassiker. Och de äääääälskade dem, uppskattade det vackra språket och de snillrikt sammansatta karaktärerna. Och då kunde ungdomarna njuta av ett långsamt berättartempo. M-m, så var det.