Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Jag läser sällan skönlitteratur med pennan i hand, men att jag gjorde det när jag läste Varför vara lycklig när du kan vara normal? är jag väldigt glad över. Berättelsen har ett vackert språk och är full av tänkvärda citat. En sällsynt klokskap vilar över allt det skrivna, det här är en bok att gå tillbaka till om och om igen.

Boken handlar å ena sidan om Wintersons uppväxt i norra Englands arbetarklasskvarter, hennes uppgörelse med sin adoptivmamma och sökandet efter identitet och kärlek. Å andra sidan är det en berättelse om litteraturens inverkan på våra liv, om att möta livskriser och att hantera vår mänskliga strävan efter lycka och mening. I Jeanette Wintersons berättelse finns något stort och allmänmänskligt som går rakt in i hjärtat, i hennes historia finns det något jag kan lära mig om mig själv.

Hela livet handlar om en ny chans, och så länge vi lever, ända fram till själva slutet, finns det alltid en ny chans.

Skönlitteratur och poesi är doser, mediciner. Vad de läker är den rämna som verkligen tillfogar fantasin.

Förmodligen är vi mindre toleranta mot galenskap nu än under någon annan period i historien. Det finns inget utrymme för den. Och avgörande: det finns ingen tid för den. Att bli galen tar tid. Att bli frisk tar tid.

Varför vara lycklig när du kan vara normal? är en stor läsupplevelse. Tidigare har jag läst The Daylight Gate av Winterson och ser nu fram emot att läsa fler av hennes tidigare verk såsom Fyrväktaren och Stengudar; att Jeanette Winterson är något alldeles extra står klart.


Originaltitel: Why Be Happy When You Could Be Normal
Utgivningsår: 2012 (på svenska)
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp boken, exempelvis hos Bokus eller Adlibris.

The Daylight Gate

 

Istället för bokmässa

Vad jag lärt mig av Caitlin Moran

Jag ska på bröllop om ett par veckor och har haft klädvalsångest. Har provat moderna löst sittande och märkligt skurna sidenklänningar från Whyred, Marc O'Polo och alltvaddetheter och undrat om jag inte bara skulle dra en påse över huvudet alternativt stanna hemma. I provrummet på PUBs varuhus hörde jag emellertid Caitlin Morans röst eka i mitt huvud när jag till slut fiskade fram en femtiotalsklänning, vintage. Helleluja, lita på Morans råd:

Konsten att vara kvinna

Fallet med de försvunna böckerna

Månadens Editbok är Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom, en bok som jag var med att ivrigt rösta fram eftersom den verkade så gediget mysig. Bokfin. På Storytel är det dessutom Björn Granath (a.k.a Madickens pappa) som läser. Det kan inte bli mysigare än så.

Nu har jag emellertid chanserat oerhört under juni, vältrat mig i tv-serier om motorcykelgäng, sagt adjö till eleverna för terminen (alla vet att lärare inte är mycket att ha utan elever) och funnit mig själv sitta tyst med gapande mun stirrande in i en vägg mer än en gång. I detta tillstånd nådde inte Sansom fram till mig, det blev plågsamt att lyssna på en berättelse där det hela tiden går i stå för huvudpersonen, trots alla trivsamma litterära referenser. Kanske känner jag igen mig själv alltför mycket, vad vet jag (men jag vet vad Freud hade sagt).

Bokens huvudperson, Israel Armstrong, är en tragikomisk hjälte, om än dekadent tjusig med sliten kavaj och brougeskor. Han är en slags litterär Kalle Anka-personlighet som har goda avsikter, men som gång efter annan hamnar i klistret. Det gjorde ont i hela mig när inget blev som Israel ville, när det efterlängtade jobbet han fått var en bluff, bokbussen tom på böcker, hans bostad usel och kärleken tog slut. Visst förstår jag att berättelsen kommer att få ett lyckligt slut, men jag hade inget tålamod för detta, ingen tid att vänta på att Granath skulle kasta lite ljus över Israels dystra tillvaro.

Nej, nej, nej! Tre timmar (av tio) in i ljudboken stängde jag av. Fallet med de försvunna böckerna är ingen dålig bok, men inget för mig. Inte just nu i varje fall.

Det här är allt - Cordelia Kenns kuddbok

 

Det här är allt är en roman där 19-åriga Cordelia Kenn skriver ner berättelsen om sin ungdom till sin då ännu ofödda dotter. Bokens verkliga författare, Aidan Chambers, är en man van att analysera litteratur, det är tydligt. Förmodligen har han använt alla sina bästa knep när han skrev Cordelia Kenns kuddbok för han lyckas hålla läsaren alert igenom en 850 sidor tjock roman. Allt medan jag läser får jag nya perspektiv på litteratur, poesi och musik; brittisk och japansk kultur; kärlek, sex och relationer.

Cordelia Kenn är den tonåring jag själv önskar att jag var. Hon är intelligent, stark och självständig, vågar ta plats och stå upp för sig själv. Hon skäms inte. Dessutom är hon intresserad av litteratur och musik och belönad med en sällsynt verbal förmåga. Likt många andra bra ungdomsromaner jag läst har den här bokens huvudperson förmågan till självreflektion och kan sätta ord på ungdomens emotionella bergochdalbana.  

Det här är allt är en oändligt fin roman. Små poetiska kvalster (som Cordelia kallar sina poetiska alster) varvas med listor över vackra saker, sådant som gör Cordelia glad, arg eller ledsen. Det finns råd till Cordelias dotter och vackra citat från de Shakespeareverk vår huvudperson tycker om. Allt insprängt i bokens centrala handling som kretsar runt Cordelias upptäckt av den stora kärleken.

Jag vet inte vad som imponerar på mig mest, om det är att Aidan Chambers lyckats fånga en ung kvinnas upplevelser så bra trots att han är man, eller att Chambers lyckas förmedla sin kärlek till litteraturen via Cordelia på ett sätt som är helt f-e-n-o-m-e-n-a-l-t. Boken väcker nyfikenhet och härnäst vill jag veta mer om den japanska författaren Izumi Shikibu och plugga Shakespearecitat, alternativt hitta en husgud att citera vid valda tillfällen.

Vem säger att ungdomsromaner inte är för vuxna? 

Är det här allt?

 

Såg Det här är allt av Aidan Chambers på Bokslukarens bokrea, och kunde inte motstå den. Eller, jo, det kunde jag. Först. Men sedan tänktetänktetänkte jag på boken en hel dag och fick gå tillbaka till butiken. Jag visste att jag skulle gilla den.

Kanske blir det mars med Chambers och inte mycket mer än så, boken är ju åttahundrafemtio sidor tjock. Tala om thud factor! Men jag känner respekten från mina fellow pendlare i morgonrusningen, alltid något. Och boken är bra, otroligt bra faktiskt. Jag återkommer i frågan.

Drömguden - myten om Angus

Jag läste Penelopiaden strax före jul och blev förtjust i både Atwood och mytserien. Under några dagar nu har jag läst min andra bok i serien: Drömguden - myten om Angus av Alexander McCall Smith.

Boken består av korta, i det närmaste fristående, kapitel om drömguden Angus, hur han kom till världen, hur han växte upp och hur han gör sig påmind i människors liv idag. Det är rara och ibland otäcka små berättelser som lämnar ett och annat att fundera på i Drömguden - myten om Angus.

Även om boken är välskriven och på många sätt fin, blev jag nog ändå lite besviken. Penelopiaden var så förträfflig, kanske för att jag älskar grekiska myter och är väl förtrogen med dem. För det är nog just det som stjälper McCall Smiths bidrag, för mig var Angus obekant. Och som myt betraktat är berättelsen om honom inget spektakulärt, bara en myt bland andra.

Nu längtar jag efter en berättelse som doftar vår. Har ni några tips?

Sri Lanka, havet och doften av apelsinblom

 

Hur mycket vet du om oroligheterna på Sri Lanka? Innan jag läste Brixton Beach av Roma Tearne visste jag i det närmaste ingenting. Mitt ointresse för främmande kulturer har ju, rent historiskt, varit oroväckande stort (ja, jag skäms). Men, nu har jag på kort tid både läst Achebe och al-Aswany och jag har gläntat på dörren till världen bortom väst. Bättre sent än aldrig, brukar det ju så fint heta.

Brixton Beach handlar om Alice Fonseka som växer upp i Colombo med en singalesisk mamma och en pappa som är tamil. I bokens början är Alice nio år, året 1973 och britterna har nyligen lämnat ön. Ett blossande missnöje växer bland singaleserna som förtryckts under det brittiska styret och oroligheterna blir allt större. Konflikten mellan tamiler och singaleser är snart ett faktum.

För Alice blir våldet och hatet snart tydligt. Hon blir utfryst i skolan och hon ser hur tamilska pojkar kidnappas för att aldrig återvända. När Alice mor Sita nästan omkommer av vanvård när hon ska föda Alice lillasyster får familjen nog och bestämmer sig för att flytta till England.

Berättelsen Brixton Beach handlar om tiden strax före Alice flytt till London och andra halvan beskriver hur Sri Lanka och havet förblir en stor del av henne även som vuxen i det kalla England. Medan andra halvan av berättelsen lämnar en del att önska är den första halvan vackert skriven och fängslande skildrad. Framförallt värker mitt hjärta av den fina vänskap som finns mellan den nioåriga Alice och hennes morfar Bee. Denna del av berättelsen skulle jag kunna stanna kvar i hur länge som helst. Morföräldrarnas hus Sea House som alltid verkar dofta av apelsinblom och mogen mangofrukt är så vackert beskrivet att jag är övertygad om att Roma Tearne skildrar en del av sin egen barndom här. Författarens liv visar också stora likheter med huvudpersonen Alice.

Andra delen av boken känns betydligt mer konstruerad och saknar den skärpa första delen har. Den vuxna Alice är inte alls så intressant som hennes nioåriga jag. Hur som helst är Brixton Beach en läsvärd berättelse och för egen del kan jag glatt konstatera att jag lärt mig lite, lite mer om världen.

Oskuld och arsenik

Jag läser slaviskt Boklördag i DN varje helg och bland fröjderna finns Lotta Olssons aldrig sinande tips. Tidigt i somras tipsade Lotta om Dorothy Sayers deckarbox. Hon sa bland annat:

[D]e fyra böckerna är bättre än nästan allt som skrivs i dag. De är välskrivna, med intelligent humor och skarpa iakttagelser. ”Kamratfesten” är allra bäst, och en högst ovanlig deckare.

Jag valde inte att läsa Kamratfesten, men väl Oskuld och arsenik. Den snygga titeln och det snygga omslaget fick mig på fall. Jag läser aldrig deckare, brukar jag säga. Nu får jag kanske revidera det uttalandet något efter att i december ha läst Agatha Christie och nu alltså även Dorothy Sayers. Gamla deckare i brittisk stil läser jag tydligen.

I romanens början möter vi Harriet Vane som står anklagad för att ha mördat sin forne älskare Philip Boyes med arsenik. Privatdetektiven lord Peter Wimsey är övertygad om hennes oskuld och får en månad på sig att rädda henne från galgen i ett fall där alla misstankar pekar mot Harriet. Det är London, 30-tal, aristokrati i bästa Downton Abbey-anda, heder och ära, testamenten, passion och några droppar maktbegär. Jag blir så kopiöst förtjust i lord Peter Wimsey, Harriet Vane och de förslagna damerna som i skepnaden av sekreterare hjälper vår hjälte Peter med vad han nu begär. Det är så oerhört prydligt alltsammans, damerna har till och med kjolen en bra bit nedanför knät. Och ärligt talat, vad är tjusigare än ett hederligt arsenikmord?

Men även om berättelsen kan verka stereotyp har karaktärerna ett djup. Harriet Vane är en självständig och intelligent kvinna och Wimsey har en sällsynt humor och aristokratisk charm. Sayers har dessutom den goda smaken att inte låta en psykopat vara mördaren. Och det är väl lika bra att krypa till korset och erkänna att jag (precis som alla andra Morden i Midsomer-junkies) är omåttligt förtjust i gamla brittiska miljöer. Teet serveras givetvis alltid i silverkanna hos lorden och scones äter de flitigt. Kort och gott: en deckare i min smak, det här.

Och för övrigt anser jag att jag nu har betat av ytterligare en boktolva.

Storytel-kärleken och Mordet på Orientexpressen

 

Månadens Edit-bok är Orientexpressen av Agatha Christie. Jag hade lånat den på bibblan, men fick en sunkig pocket med texten "Jossan kniv i huvet" på försättsbladet. Det kändes lite som ett tecken och ärligt talat dog läslusten. Kombinationen av den risiga låneboken, det faktum att dottern helst sover ute på eftermiddagarna och att det blivit så ruggigt att sitta still på en parkbänk och läsa, drev mig mot ljudböckerna. En vän tipsade om Storytel och så blev det.

Jag har tidigare dissat ljudböcker väldigt hårt. Jag saknar förmåga att lyssna hemma och det var så krångligt att få in ljudboken i mobilen. Bibliotekets böcker går exempelvis inte att låna i ett format som går att lyssna på din iPhone. Allt detta löste sig OERHÖRT smidigt med Storytel-abonnemanget. Klicketiklick så fanns alltihop i mobilajan: snygg app, bra funktioner, bra böcker. Efter ett par eftermiddagspromenader och en långpromenad med hunden hade jag läst ut Orientexpressen.

Nu tänker jag lite grand att vissa böcker faktiskt gör sig riktigt bra som ljudböcker och att med ett Storytel-abonnemang där man kan lyssna på hur många böcker man vill varje månad kan jag ju unna mig att lyssna på sådana böcker jag inte vanligtvis skulle prioriterat och kanske provlyssna lite av varje. Hitta en favorituppläsare, kanske?

Mordet på Orientexpressen då? Jo, den tyckte jag verkligen om. En klassisk pusseldeckare någon gång om året gör sannerligen gott. Och mord på tåg är något alldeles speciellt ändå. Minns ni förresten spelet Orientexpress? Jag älskade det! (Undrar nu för övrigt var det blivit av). Nu förstår jag ju också var spelmakarna hämtat sin inspiration ifrån. 

Mer utförligt vad jag tyckte om boken kan du läsa på Edits blogg i början av januari. 

Är du sugen på att vinna en ljudbok från Storytel får du inte heller missa julklappstävlingen där fem ljudböcker lottas ut. Se så, tävla nu!

Little Bee är en käftsmäll för sådana som mig

Månadens bokcirkelbok var Little Bee av Chris Cleave, en bok som vunnit flera internationella priser, men ännu inte översatts till svenska. Men, tro mig, det är bara en tidsfråga. Utgåvan jag läste har för övrigt diskussionsfrågor med längst bak i boken, klockrent för en bokcirkel som vår.

Bokens handling utspelar sig i Storbritannien och Nigeria och berättas av två kvinnor, den nigerianska flyktingen Little Bee och Sarah, en brittisk journalist bosatt i Kingston utanför London. De två kvinnornas livsöden har genom en fruktansvärd slump förts samman.

Chris Cleave har varit bosatt i Afrika och efter ett besök på ett brittiskt flyktingförläggning fick han idéen till Little Bee.

Den här boken är lite utav en käftsmäll för omvärldsignoranta människor som jag (och det behöver sådana som vi). Det är ingen hemlighet att jag sällan läser böcker om främmande kulturer, jag vill helst läsa om det som är nära mig, sådant jag kan relatera till. Det är inget jag är stolt över, men så är det. Little Bee berör mig och jag kan inte riktigt komma från känslan att den är skriven för mig.

Samtidigt som boken berättar en historia som är viktig, är berättelsen ojämn. Några av karaktärernas ageranden känns inte riktigt trovärdiga och handlingen förenklad. Andra gånger är språket briljant och vändningarna i boken riktigt smarta. Jag tycker mest om Little Bees berättelse, här är språket ibland något alldeles extra.

När boken översätts till svenska blir den en succé. Kom ihåg var ni läste det först. Själv fick jag tipset av Aspudds-Lisa, så jag är inte så cool och nyupptäckande som jag ger sken av. Men ändå.

Var är Jane Eyre?

Månadens editbok är Var är Jane Eyre? av Jasper Fforde. Huvudperson i boken är den 36-åriga Torsdag Nesta, agent på Litteraturroteln. Vi befinner oss i ett Storbritannien som liknar det Storbritannien vi känner till, men i Torsdags verklighet finns tidväktare som kan förflytta sig i tiden, människorna har dronter som husdjur och landet befolkas av diverse väsen som vi inte är bekanta med idag. Torsdag Nesta arbetar med att skydda litteraturen, se till att inga stora verk stjäls, exempelvis. Ärkeskurken i boken, Acheron Hades, är på jakt efter orginalmanuskript till litteraturhistoriens stora verk. Genom en snillrik uppfinning som inkluderar bokmalar hoppas Hades kunna hoppa in i originalmanuskriptet, rakt in i romanen och förändra berättelsen genom att ha ihjäl huvudpersonen. Torsdag kämpar berättelsen igenom med att försöka stoppa honom.

Det här är en rolig bok och humor i bokform är inte min kopp te. Jag är en torrboll. Var är Jane Eyre? jämförs i baksidestexten med Liftarens guide till galaxen och den har en form av studentikos humor som jag inte gillar alls. Att mannen som motarbetar Torsdag heter Jack Schitt är ett smakprov på ordvitsandet som jag inte riktigt njuter av. Berättelsen är ändå lite härlig. Det tog lång tid för mig att komma in i berättandet, men jag gillar exempelvis hur man i berättelsen kan besöka romaner, att karaktärerna i dessa romaner lever sin berättelse om och om igen och att det går att vandra osedd som besökare i romanen om man håller sig utanför berättarperspektivet. Det skulle jag vilja göra!

Var är Jane Eyre? kommer att göra sig utmärkt som film. De lustiga karaktärerna och det som utgör fantasy i romanen är väldigt visuellt beskrivet som när de små bokmalarna rapar ut överflödiga apostrofer och kommatecken efter ett skrovmål, eller när Torsdag måste täppa igen ett tidshål med en basketboll, exempelvis. Det är en actionfylld och fantasieggande berättelse som gjord för vilken Hollywood-regissör som helst att ta sig an.

Summa summarum: Uppfriskande läsning och en roman jag inte skulle läst i vanliga fall, men uppföljarna till Var är Jane Eyre? kommer jag inte att läsa.

Pussel + ljudbok = kärlek

Har snart lyssnat på halva Främlingen i huset medan jag lagt årets julpussel och ätit pepparkakor. Mycket trevlig kombo. Här kommer en summering runt ljudboksupplevelsen så här långt:

För det första: Mycket bra bok. Lågt berättartempo till en början, småputtrig brittisk landsbygd och en herrgård med några intressanta karaktärer. Sedan accelererar spänningen, människoöden vävs samman och det börjar hända märkliga saker. Nu är det riktigt kusligt.

För det andra: Ljudboken har inte gjort mig galen (än). Jag hör inte röster efter att jag stängt av och jag har ännu inte börjat tänka på mig själv i tredje person. Detta har fått mig till att reflektera över mina tidigare ljudboksupplevelser. Den enda ljudbok jag faktiskt lyssnat mig igenom före denna lyssnade jag på för några år sedan medan jag körde 120 mil norrut och lyssnandet var minst sagt kompakt och sammanhängande. Kanske inte konstigt att jag blev lite småknäpp.

För det tredje: Jag lyssnar på engelska och uppläsaren är en brittisk kändis som heter Simon Vance. Han har tydligen läst in massor av böcker och jag kan förstå att han är poppis. Vance har väldigt behaglig röst och varierar den på ett trevligt sätt för att markera olika karaktärers röster i dialoger. Trivsamt!

MEN, det är ovant att lyssna istället för att läsa på vanligt sätt. Det kan ju kännas lite som fusk att lyssna på en bok, men på sätt och vis tycker jag att det är mer krävande. Jag märker att jag är väldigt ovan vid att koncentrera mig på en talad berättelse. Tycker att det är frustrerande att inte veta hur namn och platser stavas och märker att jag nog i vanliga fall bygger upp minnet kring berättelsen på visuella intryck. Nu känner jag mig lite handikappad. Jag klarar inte heller av att störas och har märkt att jag hör ganska dåligt.

So far so good. Med ljudbok kan man pussla och läsa samtidigt, det är ganska mäktigt iallafall.

Den glömda trädgården

När jag började läsa Kate Mortons Den glömda trädgården hade jag liksom bestämt mig för att boken skulle vara mysig. En höstbok. Och jag tycker att den levde upp till detta, även om den kanske hade en släng av Virgina Andrews-romantik och förveckling över sig. Hur som helst finns det i alla fall något tryggt och varmt och tillgivet över hela historien och den gjorde sig bra till te och hembakt.

Den glömda trädgården är en gåta som ska lösas: Fyraåriga Nell hittas ensam ombord på en båt som anlänt till Melbourne från London med enbart en koffert innehållande en vackert illustrerad sagobok och några få tillhörigheter. Vem var Nells riktiga föräldrar och varför sattes hon ensam på en båt till Australien från London i början av 1900-talet? För att läsaren ska få svaret på gåtan får vi följa sagoberätterskan Eliza Makepeace i början av 1900-talet, Nell under hennes egen jakt på sitt förflutna under 70-talet och sedan hennes dotterdotters fortsatta letande efter svaret på gåtan under 2000-talet, efter Nells död.

Berättartekniskt kastas vi fram och tillbaka i tiden och små pusselbitar för oss hela tiden närmre gåtans lösning. Bitvis är det riktigt spännande och jag verkligen sträckläser. Andra delar fastnar jag i och måste läsa om för att jag inte följt med i bokens logik. Något jag verkligen gillar är de vackra miljöerna i boken, Cornwalls kust, det brittiska landskapet, husen och trädgårdarna. Miljön bidrar till bokens mystik och allt det som faktiskt är mysigt med den.

Någonstans klingar hela storyn bekant: den vackra sagoboken, en mystisk labyrint, en hemlig trädgård och en avvikande kvinna som är stark och modig med rött hår. Kanske är det från ungdomens Andrews-litteraratur eller någon film jag sett. Hur som haver är det en fin och läsvärd berättelse, och just ja mysig.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Edits andrabok är denna gång Guernseys litteratur- och potatisskalsspajsällskap av Mary Ann Shaffer. Vilken feelgoodroman! Boken utspelar sig under efterkrigstid i London och på den lilla brittiska kanalön Guernsey som var ockuperat av tyskarna under andra världskriget (föga visste jag om detta innan jag läste boken). Guernseys litteratur- och potatisskalsspajsällskap är en brevroman. Kan inte minnas när jag läste en sådan senast. Det tar några brev, men sedan har jag vant mig vid formen.

Korrespondensens centralfigur heter Juliet Ashton, journalist och författare. I brev mellan hennes förläggare och goda vän Sidney, hennes bästa vän Sophie, kärleken Mark och människor på ön Guernsey växer en varm, sorglig, hjärtlig och intressant berättelse fram. Det är lättläst och inspirerande. En av mina Edits berättade att hon till och med tagit upp brevväxling med gamla vänner av bara farten.

Guernseys litteratur- och potatisskalsspajsällskap är en perfekt höstbok. Den avnjutes bäst med en kopp te i brittisk stil under höstruskiga kvällar. Gärna vid en sprakande brasa.

One Day (del 2)

Nu när jag läst ut One Day måste jag säga att jag blev väldigt besviken på slutet. Vad hände med "... och så levde de lyckliga i alla sina dagar"?

One Day

I bokcirkeln Edit läser vi nu One Day av David Nicholls. Jag kände viss skepsis inför att läsa på engelska och ville läsa Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap som förstabok, hade inte den rätta läsglöden. Men, men, One Day blev det och (i vanlig ordning) hade jag fel. One Day var ett utmärkt val.

I One Day får vi följa Emma och Dexter under tjugo år, med bara ett nedslag per år - den 15 juli. När vi först möter dem är året 1988 och det är natten efter deras graduation. Emma är tjejen som vill göra skillnad, hon har bra betyg och bär stora vanprydande glasögon. Dexter är född med guldsked i mun, han ser bra ut och är van vid att få det han vill ha. Deras vägar möts och det finns en tydlig dragningskraft mellan dem och i vänskapen som växer fram finns en längtan efter något mer.

Boken är genialiskt skriven. Eftersom vi bara möter karaktärerna en gång per år blir mycket osagt. Stämningen mellan Emma och Dexter kan växla år från år och våra huvudpersoner befinner sig alltid på nya platser i livet, både fysiskt och psykiskt. I varje kapitel finns bådas perspektiv på dagen de upplever och vid något tillfälle överlappar de alltid varandra, vilket ger en intressant dynamik. Jag vill veta vad Dexter verkligen tycker om Emmas kommentarer och snabbläser för att komma till hans berättelse.

Jag har några sidor kvar i boken, men jag vet att jag inte kommer att bli besviken över slutet. Lika säkert är det att boken inom kort finns som film, förmodligen i samma feelgoodanda som Love actually. Jag kommer att älska den. Också.

Editträff

Fina Edits träffades i tisdags och avhandlade Mödrar emellan och Lilla stjärna över sydafrikansk bobotie (köttfärspaj) och malvapudding som var så god att jag åt så jag nästan sprack. Mödrar emellan hade hade jag inte läst; den kom inte till mig från ovan (märkligt!).

Nya böcker har valts ut, båda på brittiskt tema: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer och One Day av David Nicholls. Nu blir det sensommar med småputtrigt och feelgood-romaner - fint.