Människoätande människor i Märsta

Många är de som tipsat mig om Människoätande människor i Märsta av Aase Berg, speciellt när jag sagt att jag tycker väldigt mycket om Gunnar Ardelius korta, poetiska och fragmentariska romaner.   

JA, Människoätande människor i Märsta var något alldeles speciellt, och JA, den var kort, poetisk och fragmentarisk. Men medan jag känner stor sympati med Ardelius karaktärer känner jag avsky för Bergs, Människoätande människor i Märsta är en roman som skaver.

Bokens jag, Tove, är sexton år och vill inte hoppa på de vuxnas jobbtåg. Hon vill hångla med en snygg kille, bli av med oskulden, bli full, bli bekräftad, vara någon. Hon drar sig inte för att mobba andra för att få mer plats själv.

Hon är så underlägsen

så mumlig och fumlig

att vi bara måste

få henne att rycka upp sig,

bara måste

förvilda oss

gyttra ihop oss

kravla runt henne

med väsande tentakler

och viska sidenmjukt:

"Försöker du smöra, Elin?"

"Du har så skum dialekt, Elin!"

"Varför är du så osäker, Elin?"

Jag får ont i magen när jag läser Människoätande människor i Märsta. Den nakna, obarmhärtiga tonårstiden ligger blottad i Aase Bergs ord. Friktionen, ångesten, ensamheten - allt förkroppsligas i Toves strävanden. Det här är långt ifrån en lättsmält ungdomsskildring och jag älskar kontrasten mellan det poetiska språket och det skavande innehållet. 

I jämförelse med Sonya Sones En sån där vidrig bok där mamman dör som också är en slags prosadikt, är Människoätande människor i Märsta skickligare berättad. Det finns ett större innehållsdjup och bättre språk i Bergs roman, medan tonen är råare och kantigare än hos Ardelius. Och som vanligt när jag läst en riktigt bra bok förundras jag över författarens skicklighet att klä mänskliga drivkrafter i ord.

Människoätande människor i Märsta är måsteläsning, även om den är ett slag i magen.

Utgivningsår: 2009

Förlag: Natur & Kultur

Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Postmodernistisk patafysik var det visst. Jag kallar det trams.

DN:s litteraturkritiker Jonas Thente hyllade 100 noveller av Joakim Pirinen i sin recension. Jag tyckte att det lät spännande med illustrerade noveller och införskaffade ett exemplar. Snyggt inbunden var den och förväntningarna höga. 

Efter att ha läst fem av de hundra novellerna känner jag emellertid FÖRVIRRING och tänker: Vad i hela fridens namn ÄR det här? Spretiga, hårda teckningar ackompanjerar fragmentariskt klotter om Gonki, Saggitaurus Glem och Klotfågeln. För att nämna några. Ord som röv, bolinopsis-kammanet och blindorm skymtar förbi. Vad jag förstår är det någon slags poesi jag läser, men jag får ändå känslan av att Pirinen sparat texter och bilder han skapat när han gick på mellanstadiet och nu helt friskt driver med kultureliten genom att publicera alltsammans som ett konstärligt mästerverk. Förmodligen är det jag som inte begriper någonting, eller så är Thente grundlurad.

När Thente försöker kategorisera novellerna skriver han: 

Om vi skall försöka placera de här pirinellerna i en sorts tradition – annat än telefonklottrets – så får vi greppa över hela den modernistiska och postmodernistiska traditionen. De mer aparta aspekterna av surrealismen, den svenska konkretismen och den franska patafysiken finns förstås med som förstareferenser.

Jag kostar på mig att kategorisera på mitt eget vis genom att säga: 100 noveller av Joakim Pirinen är rena rama tramset. 

Stulna juveler

Kristina Lugn är en sådan poet jag alltid fascinerats av. Inte minst är hon en person som alla känner till. (Rösten! Håret!) Jag minns att jag valde att läsa en av hennes dikter högt på gymnasiet för att jag tyckte att hon var så rolig och vågad, men rodnade när jag skulle säga kuk.

Efter att jag varit och lyssnat på henne som vuxen fick jag mersmak och införskaffade Stulna juveler, som innehåller diktsamlingarna Bekantskap önskas med äldre bildad herre och Hundstunden samt dramat Stulna juveler. (Faktum är att jag beställde den TVÅ gånger, inte för att jag gillade tanken på den så mycket, utan för att jag i den allmänna förvirringen glömt att jag beställt den första gången).

Det är absurt, galghumoristiskt, högt och lågt i Lugns poesi. JAG ÄLSKAR DET. Beundrar hur hon skriver sitt inre för alla som vill läsa, och att hon gör det som om hon inte alls brydde sig om tabun. Sättet hon leker med språket är genialiskt. Alla kanske inte skulle hålla med om att det är vackert, men det är intelligent. Nu när jag blivit vuxen har jag vuxit i kostymen; att läsa Lugns poesi är en lisa, en glädje och en eftertanke.

/.../ Döden har ett konstigt sätt
att plötsligt sitta i en soffa från IKEA
och se ut som en befriare
när alla jourbutikerna är stängda
och lillan har det mycket bättre
hos en sansad husmor från Månkarbo

/.../ Ibland sätter jag på mig en höfthållare
och går ut på gatorna som ett levande bevis
på parapsykologins genomslagskraft.
Men för det mesta sitter jag bara
under diskbänken och njuter
av min egen frånvaro.
Galopp galopp.

Förlag: Albert Bonnier Förlag
Utgivningsår: 2000 (1983, 1989, 2000)
Köp den, exempelvis på Bokus eller Adlibris

Gång på gång är skogarna rosa

Poesi ska läsas på originalspråk, säger en del. Förut tänkte nog även jag att det var sant, men när den amerikanska nationalskalden Emily Dickinsons kom ut i nyöversättning av Ann Jäderlund blev jag ändå nyfiken på hur Dickinson skulle låta översatt till svenska. Nu tänker jag att översatt poesi kanske bjuder en annan, viktig dimension utöver originaldikten.

Det fanns en tid när jag gärna läste poesi, men det var länge sedan nu. Poesi kräver närvaro och eftertanke, något jag alltför sällan unnar mig. I varje fall inte i sällskap med poeter. I Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal blev jag emellertid påmind om poesins storhet:

Så när folk säger att poesi är en lyx, eller ett val, eller något för den bildade medelklassen, eller att den inte borde läsas i skolan eftersom den är irrelevant, eller någon annan av de konstiga och idiotiska saker som sägs om poesin och dess plats i våra liv, misstänker jag att människor som framför dessa åsikter har haft det ganska lätt i livet. Ett svårt liv kräver ett svårt språk - och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss - ett språk som är kraftfullt nog att säga som det är.

Jag kan inte precis säga att mitt liv är svårare än någon annans, men att poesin kan ha den språkliga kraften att skildra livet som det är instämmer jag i. Med detta sagt, åter till Dickinson.

Emily Dickinsons prosadiktning har en alldeles egen stil där oväntade radbyten, tankstreck och ord som accentueras med stor bokstav är några av kännetecknen. Dikterna är korta, tänkvärda brottstycken ur ett liv och jag förstår varför hon ofta blir citerad, det finns både enkelhet och dunkelhet i hennes poesi.

För att fylla ett Tomrum
Led in Det som
orsakade det -
Blockera det
Med Annat - och det ska
gapa än mer -
Du Kan inte löda ihop en
Avgrund
Med Luft -

Jag kan inte säga att jag blev varken förälskad eller berusad av Gång på gång är skogarna rosa. Men efter att ha läst mer om Emily Dickinson fascineras jag av hennes liv och det hon skrivit. Jag blev också uppriktigt intresserad av översatt poesi efter att ha läst Staffan Söderbloms förord till Jäderlunds översättning. Där förklarar han att det är översättarens uppgift att förstå dikten, medan poeten kan nöja sig med att veta  att diktens enskildheter sitter som de ska. Det är synnerligen tänkvärt.


Förlag: Albert Bonnier förlag
Utgivningsår:2012
Köp boken, exempelvis via Bokus eller Adlibris

I Rönninge bor det en hemlig poet

... "men innan bilden ens var klar så visade sig verkligheten vara helt annorlunda."

Min man har koll, förstår ni

Min man väljer alltså prosa framför promiskuösa kvinnor, för er som undrar.

Om att läsa Tranströmer

Jag har försökt läsa Tranströmers Östersjöar. Jag läste till och med högt. Det hände ingenting, inget mer än att jag kände mig tom. Att läsa Tranströmers poesi kräver en sinnesstämning som jag känner mig väldigt långt ifrån just nu. Det är kargt och nära döden och vemod. Jag vill inte ta in det. Men nog förstår jag att det är bra, jag kan se storheten. Tomas, ta det inte personligt men just nu läser jag heller Mio, min Mio än Östersjöar. En annan gång, okej?

Vardagspoesin lever

Häromdagen sommarpratade Torgny Lindgren i P1. Det var ett ganska tråkigt sommarprat, där han bland annat var besviken över att det lästes för lite poesi i allmänhet och i radio i synnerhet. Torgny, jag har ett meddelande till dig. Vardagspoesin lever! Du letar bara på fel ställe. Kolla till exempel här istället. Lär dig använda dator, gamle man. Intörnet är grejen, förstår du.