Ryssar är såna som gillar björkar

Om man får tro Olga Grjasnowa, eller kanske egentligen Anton Tjechov, är ryssar såna som gillar björkar. Min egen, visserligen ganska ringa, erfarenhet är dock att ryssar är såna som gillar småkakor, pälsmössor och Stieg Larsson. 

Det kan emellertid kvitta hur det är ställt med stereotypt gillande, boken Ryssar är såna som gillar björkar är en läsvärd berättelse hur som helst.

Grjasnowa är född i Azerbajdzjan, men har också växt upp i Tyskland och bott i Israel. Hon är alltså på många sätt lik huvudpersonen i romanen, Maria som delar samma levnadsöde. Grjasnowa hävdar emellertid bestämt att Maria är en fiktiv person.

Det finns flera lager i berättelsen om Maria. På ett plan handlar berättelsen om sorg och skuld, att förlora någon man älskar och känna att det kanske hade funnits något att göra för att förhindra det. På ett annat plan handlar berättelsen om identitet, språklig såväl som kulturell, och hur identiteten blir tydlig utanför den egna gruppen. Huvudpersonen är tolk och en språklig kameleont som rör sig i olika miljöer, hon lyssnar och analyserar språkbruk och reflekterar över språkens värde i olika sammanhang.

Berättelsen är fragmentarisk, blandar nutid och dåtid. När boken är slut kan jag skönja hela väven som utgör den kronologiska berättelsen, den om en ung kvinnas förvirrade sökande efter sig själv och uppgörelse med det förflutna. Marias värld är inte svartvit, istället är både karaktärer och miljöer dynamiska, föränderliga. Handlingen drivs inte sällan framåt av en sparsmakad dialog där mycket sägs mellan raderna.

Jag förstår att den här boken fått blandade recensioner. Det är ingen bladvändare. Däremot är detta en berättelse som ger mycket att tänka på, speciellt när det gäller världsmedborgarens språkliga identitet. Baksidestexten sammanfattar Ryssar är såna som gillar björkar som en utvandrarroman, invandrarroman, samtidsroman och precis det tycker jag att den är.

Du kan lyssna på boken som radioföljetong via P1. Kolla in!

PS: Inga My Little Ponies kom till skada vid fotograferingen.

Förlag: Weyler
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.

Tjuvarnas stad

I S:t Petersburg sträckläste jag Tjuvarnas stad (2008) av David Benioff, en berättelse som utspelar sig under Belägringen av Leningrad, under den tuffa vintern 1942. Under belägringen var svälten fruktansvärd och närmre en miljon människor dog. Tyskarna såväl som den egna regimen plågade folket, och Piter, staden, var det folket kämpade för. I alla fall är det så Benioff beskriver det.

Huvudperson i romanen är sjuttonåriga Lev som när han ertappas med att ha stulit från en död soldat  får i uppdrag att hitta ett dussin ägg till överstens bröllop mot att få behålla sitt liv. Tillsammans med desertören Kolja söker han genom staden och bortom tyskarnas frontlinjer för att finna den värdefulla varan. Kylan och hungern är allestädes närvarande och i en stad där varenda trädbit eldats upp och maten för länge sedan tagit slut verkar ägg omöjligt att finna.

Tjuvarnas stad är framförallt en roman om vänskap. Personporträtten av Kolja och Lev stannar kvar efter att boken är slut. Att läsa romanen där den utspelade sig var starkt. Jag kunde visualisera svältens offer uppradade på den isklädda floden Neva, se Vinterpalatset och kyrkorna täckta av kamouflagenät för att inte synas vid ett flyganfall, kände igen gatunamn och områden. Jag var DÄR, 1942. Boken väckte frågor och jag tog nyfiket reda på mer om Sovjettiden, Krestyfängelset och Röda armén. 

Tack för det fenomenala boktipset Sara, Västmanländskan och Tant Blå! Det här med bokturism gav sannerligen mersmak.

S:t Petersburg med litterära glasögon

Efter fem dagar med bovetegröt, tsarskatter, lökkupoler, rysk balett, Sovjetrester och Dostojevskij är jag så hemma igen från mitt äventyr i S:t Petersburg. Mest fascinerande var kanske att S:t Petersburg verkar ha en gumma i varje hörn (på museum, i butiker, på gatorna). Mina litterära höjdpunkter på resan var emellertid följande:

1. Dom Knigi
I det Art Nouveau-inspirerade Singerhuset på huvudgatan Nevskij Prospekt finns bokhandeln Dom Knigi, böckernas hus. Så väldigt fint var det. Här drack jag århundradets godaste varma choklad med kanel och apelsin och köpte Anna Karenina på ryska. Dessutom fann jag festliga bokmärken och diverse affischer från Sovjettiden. En matryoshka fick givetvis också följa med hem. Servicen var usel på sant ryskt manér.

2. Dostojevskijs kvarter
På Dostojevskijmuseet inrymt i en av författarens forna lägenheter fick jag se autentiska Dostojevskijprylar och lyssna på guidning i en gigantisk telefonlur. Fascinerades av hur Dostojevskijs hustru Anna vigde sitt liv åt att stenografera och renskriva hans manus. Lärde mig också att Dostojevskij ska ha varit väldigt barnkär och spenderat så mycket tid han kunde med sina barn och att han alltid hade te varmt i samovaren. På museet köpte jag vykort med bilder från adresserna i Brott och straff och kvarteren i stadsdelen Sennaja där boken utspelar sig hann jag också få en flukt av. Så vitt jag kunde se var gatorna idag inte fullt så full av prostitureade och kriminella som under Dostojevskijs tid, men väl av ryska gummor och syrade grönsaker.

3. Bokbutik på hjul
På ett av stadens torg stod en bokbutik på hjul där böcker reades ut för 50 rubel (ca 12 kronor). Allt från klassiker, barnböcker och körkortsguide för kvinnor stod att finna. Uppfriskande var att spekulanterna inte liknade den svenska kulturtanten vi annars kunde misstänka finna i en dito svensk bokbutik. Här fann jag istället en uppfriskande blandning av muskulösa män i täckjacka, ungdomar i jeans och - förstås - gummor i sjal. När får Stockholm sin första bokbutik på hjul, tro?

до свидания!

 

Nu bär det av till Tjuvarnas stad, tillika Raskolnikovs och Anna Kareninas hemstad, S:t Petersburg. Med skräckblandad förtjusning ser jag fram emot fem dagar i Rysslands andra stad och hoppas på att få känna Dostojevskijs ande sväva över staden. Håll tummarna för promenadvänligt finväder. Do svidánija!

Värdinnan

Fjodor Dostojevskij är en av mina favoritförfattare och Brott och straff en av mina största läsupplevelser någonsin. Inför min resa till Dostojevskijs hemstad S:t Petersburg ville jag läsa mer av honom. Jag hittade kortromanen Värdinnan som är ett av hans tidiga verk och gavs första gången ut 1867.

Värdinnan är en melankolisk berättelse och ett slags triangeldrama mellan Ordynov, hans unga vackra värdinna Katerina och dennes man, den gamle gubben Murin. Precis som i Brott och straff är synd och botgöring ett tydligt motiv. Likaså finns Dostojevskijs skärpa för inre konflikter och dilemman.

Däremot är Värdinnan inget litterärt mästerverk, ingen oväntad pärla. Berättelsen är ryckig, språket och känsloyttringarna svulstiga. Halvvägs igenom är jag trött på  ögon som ideligen tåras. Dessutom verkar texten feltryckt, åtminstone i min e-bok där flera sidor är dubbletter. Måhända var Dosojevskij inget fan av styckeindelning, men jag tycker att förlaget vid nytryck kunde kostat på sig fler blankrader. Texten känns väldigt kompakt och därmed onödigt svårläst.

Översättarens efterord gav klarhet till berättelsen och genom att läsa mer om flanören som romantyp i Erik Bergqvists recension i SvD har läsupplevelsen varit lärorik. Någon njutning var den däremot inte.

Förlag: Bakhåll
Översättare: Bengt Samuelsson
Antal sidor: 128
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Följ min blogg med Bloglovin

Anna Karenina: varning för moppemustasch

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.” 

Anna Karenina är en av världens mest lästa böcker. Jag har inte läst den, men jag har den i hyllan. Den är tjock. Nu har den filmatiserats ånyo och jag tog mig friheten att se den, fastän jag inte läst. Det var en teatralisk film med Keira Knightly, Aaron Tyler-Johnson och Jude Law i huvudrollerna. Kostymdrama.

Diskussionen om huruvida filmen gör boken rättvisa överlåter jag åt någon annan, men detta att äntligen ha koll på hur Anna Karenina slutar och vad som leder dit, samt översiktskoll på karaktärerna känns förträffligt. En sak som gnager i mig så här i efterhand är dock:

Varför skulle Vronskij tvunget ha en gles moppemustasch i filmen? (Kolla IMDb för bilder). Den var faktiskt otäck. Mest hemskt var scenen då Anna liksom slickar lite erotiskt på mustaschen. Hu! Utan omsvep vill jag deklarera: Det var horribelt.

Eventuellt är min bild av Vronskij för evigt förknippad med en gles mustasch och jag riskerar att, om jag väl läser Anna Karenina, se Knightly och Tyler-Johnson i min inre film istället för de karaktärer jag skulle skapat med min egen fantasi. Så högt är alltså priset för översiktskoll.

Böcker som utspelar sig i S:t Petersburg?

Nu är det klart. I april följer jag med nio elever som läser ryska och deras lärare till S:t Petersburg. Vilken ynnest! (Fast i smyg är jag lite skraj. Ryssland, alltså. Stort.)

Tänker att litteraturen är mitt bästa sätt att närma mig det främmande och ladda upp inför resan. Dostojevskijs Brott och straff är förmodligen den mest kända romanen från staden och den kan jag utan och innan, men jag skulle gärna läsa något nyskrivet också. Har ni fler tips om böcker som utspelar sig i S:t Petersburg?

Mästaren och Margarita

Att läsa Mästaren och Margarita är som att läsa Gogols noveller, Alice i Underlandet, Bibeln och Kafka på stranden av Murakami samtidigt, och sedan spela upp alltsammans som film i regi av David Lynch. Det är kusligt, absurt och tänkvärt, allt på en gång. Det är inte den typen av roman där man identifierar sig med karaktärerna, sörjer och gläds med dem, utan snarare en sådan där läsningen i sig är ett nöje och karaktärerna bara en del av ett större pussel.

På golvet bakom Varenuchas fåtölj korsade två skuggor varandra, den ena tät och svart, den andra svagare och gråaktigare. Skuggan från ryggstödet och stolens smäckra ben syntes tydligt på golvet men ovanför ryggstödet fanns ingen skugga av Varenuchas huvud,  och på samma sätt fanns det ingen skugga av förvaltningschefens fötter under stolsbenen. >>Han kastar inte någon skugga!<< ropade Rimskij i ett tyst, förtvivlat skrik.

Mästaren och Margarita utspelar sig i det postrevolutionära Sovjet. Romanen har kallats kultbok och det är inte svårt att förstå varför. På en nivå är berättelsen en helgalen saga med talande katter, svart magi och minst sagt udda karaktärer. På en djupare nivå är romanen en bitsk satir där det finns stora likheter mellan Bulgakovs liv och Mästarens i romanen. Helheten blir onekligen ett litterärt äventyr och jag är övertygad om att boken håller för omläsning både en och två och tre gånger.

Råd till dig (exempelvis Bokdivisionen och Boktjuven) som vill läsa Mästaren och Margarita:

• Håll koll på karaktärerna i romanen genom att göra en namnlista eller skriva ut den här. Det är svårt det här med att ryssarna har tre namn och utöver det ofta en titel och ett smeknamn. Det blir fort rörigt.
• Läs Norstedts utgåva med Amanda Svenssons förord. Ett mycket bra förord, förstår ni.

Förlag: Norstedts

Översättning: Lars Erik Blomqvist

Antal sidor: 525

Köp boken, exempelvis hos Bokus eller Adlibris

Anna Karenina

Jag har köpt nya översättningen av Anna Karenina. Jag har läst sju sidor och fått mig lite rysk kultur till livs och läst det viktigaste citatet. Det är ungefär så långt jag kommer med Anna Karenina 2011 skulle jag gissa.