Femtio nyanser av honom

En av årets stora snackisar 2012 var onekligen romanen Femtio nyanser av honom av E L James, en roman om sex som tagit sig in i (nästan) var mans kvinnas bokhylla. En verklig storsäljare.

I korta drag kan man säga att berättelsen handlar om följande: Rik, snygg man med traumatisk barndom (Christian Grey) vill dominera tjejer han har sex med och kan inte ha nära relationer. Denne man träffar medioker, ung, oskuldsfull kvinna med vit hy (Anastasia Steele). Han vill att hon ska vara hans undergivna. Hon blir förälskad, men vill helst ha en vanlig relation där man går på bio och bowlar tillsammans, och känner sig mycket ambivalent inför hela BDSM-grejen.

Det finns många kulturelitistiska syrligheter att skriva om Femtio nyanser av honom. Språket är ganska tröttsamt och jag skummar hälften av dialogerna och miljöbeskrivningarna av Christian Greys fantastiska våning. Det flygs helikopter, segelflygplan och bilmärken namndroppas här och var. Det är tydligt att läsaren ska bli imponerad av Apple-datorn som Anastasia får av Christian och i Anas och Christians värld använder man iPod flitigt. Jag blir inte särdeles imponerad. Att Anastasia jämt rodnar, biter sig i läppen eller himlar med ögonen som en fjortis är väldigt störande. Likaså är Anatsasias dialoger med sin inre gudinna och sitt undermedvetna. Det är, så att säga, inte Hemingway precis.

Det här med sexet då? Det finns uppenbarligen ett behov av den här typen av litteratur i vårt land, med tanke på försäljningssiffrorna. Innan boken är slut har Christian och Anastasia säkert fått ett tjugotal orgasmer var, haft sex i badkar och BDSM-kammare, på skrivbord och i säng. Beskrivningarna är ingående. Kan det här liva upp kvinnor (och män) i vårt land tycker jag att det är dem väl unt. Festligt detta att porrlitteratur blivit rumsrent.

Får jag gissa hur det hela slutar i trilogins slut (utan att ha läst del två och tre) skulle jag säga att Anastasia lyckas frigöra Christian från hans betungande förflutna och att de lever lyckliga i alla sina dagar utan BDSM. Men jag kan ju ha fel.


Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2012
Originaltitel: Fifty Shades of Grey 
Översättare: Jimmy Hofsö
Köp boken, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Till våren kommer Sara Ohlsson på besök till kommunens bibliotek och jag ska dit med en klass elever, hade jag tänkt. Författarbesök! På arbetstid! (Jag älskar mitt jobb). Under ett par dagar sträckläste jag därför hennes debutroman Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Vilken härlig lite tingest det var, eleverna kommer att älska den. 

Boken handlar om sjuttonåriga Olivia och hennes kärleksbekymmer, om att vara sjutton år med krossat hjärta och osäker på om man är kär eller bara kåt. När pojkvännen John gör slut blir Olivias tillvaro ett virrvarr av fylla, hångel och engångsligg. I bakgrunden finns Jenni som alla vet är en slampa och bästa vännerna Emma och Tor som ger Olivia olika råd om hur hon ska hantera känslorna till John. Den ena tycker att hon ska glömma och gå vidare, den andra tycker att hon ska spela svartsjukekortet för att få killen tillbaka. Olivia själv vet bara att hon vill ha John. Och Danijel. Och Kalle.

Det finns en härlig humor i den här boken, likt många av de ungdomsromaner jag läst på sistone (Här ligger jag och blöder, Himlen börjar här, Det är så logiskt. Alla fattar utom du). Och precis som i flera andra ungdomsromaner har Olivia en dysfunktionell förälder som komplicerar tillvaron ytterligare. Ohlssons bok talar däremot klarspråk kring sex på ett uppfriskande nytt sätt, tycker jag. Utan att vara varken moraliserande eller präktig beskriver boken svårigheten att som ung tjej bara få vara lite kåt och leva ut det, utan att stämplas som slampa. Givetvis öppnar det upp för att diskutera vidare med elever kring varför tjejer oftare stämplas som slampa än vad killar gör och varför vi förlorar oss själva när vi fått vårt hjärta krossat. Säkerligen är det en bok för många att känna igen sig i och det gör boken fantastisk, tycker jag. Varför fanns det inte så här bra ungdomsböcker när jag var femton-sexton och behövde dem som mest?

Jag, Murakami och sexet

Jag tycker som bekant väldigt mycket om Murakamis böcker. Men, om man gillar Murakami kan man också få den där blicken eller frågan om vad jag egentligen tycker om allt sexet. Märkte det inte minst när vi läste 1Q84, första boken i Bokcirkeln Edit. My fellow Edits tyckte att Murakami var gubbsjuk.

På Kulturbloggen skrev Rosemari Södergren nyligen, i en recension av senaste boken:

"Hans [Murakamis] sexscener har jag svårt för. De känns gubbaktiga, avskalade och trista. Som att äta."

Jag vet inte vad det säger om mig, men jag gillar att Murakamis sexscener är trista. De ÄR som att äta, en del av vardagen. Ingen glamour, inga förskönande omskrivningar, bara en alldeles vanlig del av karaktärernas liv. Inte så värst märkvärdiga.

Att göra sex till vardag bland disk och städ och utan rosenskimrande passion är kanske trist, men jag tror att Murakami plockat ner sexet från piedestalen och brutit ett tabu. Det är vad jag tror.