De introvertas revansch

Om du var tvungen att spendera två veckor helt ensam eller alltid omgiven av bekanta, vilket skulle du välja?

Hur du svarar vittnar om huruvida du är extrovert eller introvert. De flesta av oss vet nog redan hur det står till med den saken, men också att extraversion anses vara det önskvärda i vår kultur. Att vara social, pratsam och framåt står liksom högre i kurs än ensamhetssökande och att vara tystlåten.

Men! Till fellow introverta måste jag nu tipsa om Svd:s artikel i söndagens kulturdel, där två nya fackböcker ger oss introverta en (lågmäld) revansch: Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns av Susan Cain och Linus Jonkmans Introvert. Den tysta revolutionen. Kanske något för hängmattan i sommar? För, ve, du är väl inte en sån som väljer ständig social samvaro före tystnaden och ensamheten?

PS: Kolla in Susan Cain på TED Talks, vettja:

 

50 nyanser av nyckeln till frihet

Vill du ha hjälp med att hitta något nytt att läsa?

Examensarbetet för några elever på Berghs School of Communications blev i år på uppdrag av Bonnier tjänsten Odyssé, ett nytt sätt att ge personligt anpassade boktips. Genom mer detaljerade metataggar så som "filosofiskt språk" eller "mördarkatt" ska Odyssé ge rekommendationer som är bättre anpassade till din smak. Låter det spännande? Till helgen kan du besöka Berghs slututställning på Sveavägen 24 om du vill veta mer om Odyssé eller kolla in andra tjusiga examensalster.

Brev till Anna H

A hard days work av Kalexanderson (by nc sa)

Anna Hallberg!

I Boklördag i DN 23 februari skrev du om begreppet roman. Du är orolig att begreppet ska bli urvattnat, eftersom den lite mer svårlästa romanen ofta har kommit att kallas poesi. Du skriver:

Vad som händer när man skyfflar över icke-traditionella romaner till poesifacket, är att det spänningsfält som är kreativt och utvecklande för prosan, försvagas. Det gör oss till sämre romanläsare. Mindre nyfikna, mindre engagerade, mindre förmögna att tänka själva. På sikt handlar det om en tömning av romanen som konstform.

Jag vet inte vad det är värt (förmodligen inte jättemycket eftersom jag varken är litteraturkriter eller författare av god litteratur), Anna Hallberg, men jag känner ingen oro. Ingen alls, faktiskt. Någonting med din önskan om att förändra synen på romanen får mig däremot att tänka på sisyfosarbete. Därför vill jag avsluta med att liva upp oss båda en smula med bilden ovan, föreställande en modern Sisyfos.

Allt gott,
Josefin

Gratis roman att ladda ner via UNT

UNT (Upsala Nya Tidning) testar ett nytt grepp. Här kan du ladda ner Dagar i tystnadens historia av den norska författaren Merethe Lindström som pdf-fil med litteraturkritikern Therese Erikssons kommentarer i marginalen. För er med läsplattor är den bara ett par knapptryckningar bort. Knappeliknappeli, gratis är gott.

Våga vägra verkligheten

Du har väl läst Ola Larsmos intressanta artikel i senaste numret av Fokus, apropå det här med att "sanna historier" blir allt mer populärt? Jag säger som Larsmo: varför läsa om verkligheten när det finns fiktion?

Jag tycker att vi tar och tittar de kränkta djupt i ögonen hädanefter

Bengt Ohlsson är så bra. Förutom att han skrivit fantastiska romaner som Gregorius och Kolka skriver han varannan fredag uppfriskande krönikor i DN. I fredagsdelen På stan gjorde han ett utomordentligt inlägg i diskussionen om att vara kränkt:

Det enda man kan vara viss om är att ingen ser de kränkta djupt i ögonen och säger: vad jobbigt det låter, polarn. Men alla har känt sig utanför och underlägsna, vare sig det handlat om att man är den enda rödhåriga i klassen eller den enda med sockersjuka eller skilda föräldrar eller den enda som bryter på finska. Du får ta itu med de där känslorna på annat sätt än genom att rensa bland böckerna och filmerna och teckningarna tills allt är ett enda stort välputsat HEN.

Heja Bengt! Du är min idol alla dagar.

Lilla hjärtat och Tintin i blåsväder

Det stormas runt Stina Wirséns figur Lilla hjärtat och Tintin-böckerna på Kulturhuset. Jag har tänkt mycket på hur jag skulle vilja formulera mig i de här frågorna och som vit medelklasskvinna kan jag tänka att jag inte har mandat att tycka något alls. Men, samtidigt värker det i hela mig av tanken på att förbjuda litteratur, att det är fel väg att gå. Så läste jag Johanna Ögrens inlägg på Bokhora och tänkte att hon säger precis det jag vill ha sagt.

Vad tänker du om figuren Lilla hjärtat och om att förbjuda Tintin på barnbiblioteket?

Känn ingen sorg för mig, Göteborg

När jag var nitton och skulle börja plugga på universitet tog jag mitt pick och pack och flyttade till Göteborg och tänkte stanna där i alla mina dagar. För det är ju så himla trevligt i Götet, det vet ju ALLA.

Men.

Göteborg var inte snällt mot mig, inga öppna armar välkomnade mig i staden. Faktum är att jag aldrig, varken förr eller senare, känt mig så ovälkommen på en plats jag flyttat till. Jag har bott lite här och där vid det här laget och numera i Stockholm, fastän jag är skåning i själ och hjärta. Huvudstaden är så oändligt mycket vänligare än de goa gubbarna i Göteborg, det är min åsikt.

När jag berättar om mina göteborgsupplevelser höjer folk på ögonbrynen. Att säga att man inte trivts i Göteborg är som att peta i näsan offentligt. Det är inte utan att jag känner viss upprättelse efter att ha läst Marcus Birros krönika häromdagen. Kanske var mitt nittonåriga jag något på spåret i alla fall.

Till slut vill jag avsluta detta inlägg med att säga att det finns en hel del trevliga människor både här och där. Även i Göteborg.

Jag vill ha mer i lön!

Skolan. Vad ser du framför dig?

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att undervisa. Jag älskar mötet med ungdomarna. Men, för guds skull ge oss i lärarkåren mer i lön. Låt oss se till att bilden av skolan blir en positiv sådan, allt annat är bedrövligt och fel.

Läs Per Kornhalls (utbildningsråd på Skolverket) inlägg i DN och bilda dig en åsikt i frågan du också.

Dåren Strindberg

År 2012 är Strindbergs (100 år sedan karl dog!) och året då Stockholm läser En dåres försvarstal. Jag har dessutom gett mig på Stringbergutmaningen i Ord och inga visors regi. Han är överallt runt mig, Strindberg. Och mitt i hyllandet av Sveriges störste författare dök det idag upp en något mer Strindberg-kritisk artikel skriven av Nathan Shachar i DN där han ämnar diskutera Strindbergs mer skamlösa och hänsynslösa sidor. Knappt hundra sidor in i En dåres försvarstal behöver jag inte särdeles mycket fantasi för att räkna ut att Strindberg saknade en hel del skam i kroppen. Men ändå, det är intressant att låta dåren Strindberg få ta lite plats i hyllandet.

Shachar lyfter fram Geijerstam som den sanne kämpen för likställdhet, jämlikhet och demokrati och menar att Strindbergkulten mer verkar vara en produkt av svenskarnas iver att förlåta dålig karaktär. Hur det än må vara är det ju hutlöst intressant att Strindberg vann mångas hjärtan TROTS att han kastade sig mellan den ena ståndpunkten efter den andra och att han med ihärdighet rackade ner på dem runt honom.

För egen del konstaterar jag tre saker efter att ha läst en bit av En dåres försvarstal:

1. Vilket språk han har, Strindberg. Det hade jag nästan glömt!
2. Hujedamig, karln VAR galen. Jag orkar inte ta in mer av hans kvinnoförakt. Poängen är ju någorlunda klar redan efter ett par sidor i En dåres försvarstal och jag måste ju försöka behålla min egen mentala hälsa även under 2012.
3. Jag kryssar av 1 av 4 i Strindbergutmaningen (med ett uns av dåligt samvete). Har lånat hem Ett halvt ark papper och andra noveller och känner att de tillsammans med ett besök på Strindbergmuseet och någon av Dramatens Strindbergpjäser får fylla resten av mitt Strindbergår.

När en krogrecension är storslagen prosa

Läste nyss en krogrecension skriven av en av världens vassaste krogrecensenter A A Gill i DN:s På Stan. Inte visste jag att krogrecensioner kunde vara så vasst formulerade och ROLIGA! Min humor drar visserligen åt det lyteskomiska hållet, så risken finns att ni inte riktigt håller med mig. Hur som haver fångar han essensen av det typiskt svenska på ett sätt som bara en utomsvensk kan. Och språket, mina vänner, språket: det är roligt att läsa att maten verkar vara kryddad av ett troll, det är det faktiskt.

Så, var är alla feta människor? Vad har ni gjort av dem? Jag har varit i Stockholm i fyra dagar och har fortfarande inte sett någon som inte kan nå sina egna tår eller vaxa bikinilinjen utan spegel. Alla städer har sina tjockisar, även om de bara är till för att få oss andra att må bättre. Men så är ni ju också redan rätt nöjda med er själva. Jag misstänker att ni på ert svenska, liberala men ändå normativa sätt, har drivit in allihop och att det finns en skärgårdsö någonstans som är en skyddande rund gulag för de gråtande feta.

 Gav det mersmak? Läs hela recensionen här.

Babba och Prins Charles under det rosa täcket

Jag har tidigare skrivit om hur Prins Charles känsla drog mig in i ett feministiskt sökande, vilket är ganska intressant egentligen eftersom jag upplever mig själv som tämligen ointresserad av feminism. Jag vill ha en jämställd relation med min man och jag vill ha samma lön som män som gör samma arbete som jag, men i övrigt har jag inget sug till större förändring. Jag vill inte att män och kvinnor ska se likadana ut, jag vill inte raka av mig håret och bränna min bh och jag orkar inte protestera med plakat.

En god (manlig) vän gav mig Nina Björks Under det rosa täcket och Liberal feminism att läsa, två böcker med väldigt olika feminsitisk utgångpunkt. I utbyte fick han Prins Charles känsla av mig. Och läsandet fortsatte att röra om i grytan. Om än jag fortfarande är sökande så tycker jag att det är en spännande resa jag gett mig in på, inte minst eftersom det finns intressanta personer att bolla med och böcker att läsa.

Det senaste tillskottet i debatten är den här kulturkrönikan i DN som lite grand summerar känslan av att tycka kring och sympatisera med (feministisk)förändring, men i verkligheten inte känna att man kan eller vill. Allt genom referenser till huvudpersonen Babba i Kerstin Ekmans senaste roman Grand final i skojarbranschen. Utan litteratur vore jag någon annan, den saken är säker.

Lite högtidligt skulle jag vilja skicka ett tack till mina härliga vänner Truls och Petra, mina fantastiska Edits och min fina man som håller liv i feministdiskussionen och agerar bollplank. Ni är guld värda för mig.

Från klarhet till klarhet

Läste det här inlägget på ledarsidan i DN idag och vill säga följande: Hanne Kjöller, du är min idol. Punkt.

Dagens ord: roman

DN:s kulturdebatt handlade igår om romanen; att allt för många böcker idag kallas romaner; att romanens främsta kännetecken ska vara att det är fiktion eller en längre skönlitterär berättelse enligt SAOL. Om än det må vara kulturellt navelskåderi är det nog ändå så att verkligheten och fiktionen allt mer blandas samman.

Ett oräkneligt antal av mina elever har propsat på att de vill läsa om något som hänt på riktigt. Det är det enda som gäller. En påhittad berättelse om vardagligt liv ter sig för dem oändlig tråkig och meningslös. De har inte heller alltid förståelsen för att det inte finns en objektiv sanning att skildra i en berättelse.

För mig är storheten med roman, precis som Ola Larsmo påpekar i DN, att den kan ta över där historikern sätter punkt. Likaså tycker jag att romanen är fantastisk för att den kan måla upp så mycket sannolikt om än det inte verkligen är sant eller har hänt på riktigt. Att låta berättelsen bli arenan för våra känslor, fantasier och drömmar, om än det inte är skeenden som hänt exakt på detta sätt i verkligheten. Men, man kan ju undra, kanske är vi ett utdöende släkte, Ola Larsmo och jag.

Att vara beroende och inte få sitt uppåttjack

Boklördag. Smaka på ordet. Igen: Boklördag. Då må vara muppigt och mainstream, men jag gillar lördags-DN.

Den fantastiska bibliotekarien som svarar på frågor i Fråga bibliotekarien redde senast ut varför biblioteksböcker luktar som de gör och skrev att Paul Auster är finkultur för dem som inte gillar finkultur. Underbart!

Lägg därtill Boklistan, recensionerna och sist men absolut inte minst den fantastiska Lotta Olsson, tanten som vekar ha läst ALLA böcker någonsin skrivna och tipsar på ett sätt så att jag varje vecka har en ny bok på min att-läsa-lista. Hon vet vilka knappar man ska trycka på.

Imorgon är det Allhelgonadagen. Ingen tidning.Gulp!

- Hej, jag heter Josefin och jag är beroende av Boklördag.
- Hej Josefin.

Om det här med att självmedicinera med skräcklitteratur

I söndagens DN skrev Ann Heberlein om hur skräcken blivit vår trygghet nuförtiden. Hon utgick ifrån skräckförfattaren H P Lovecrofts tes om att vi människor håller fast vis uråldriga föreställningar om gott och ont när vi lever i tider av osäkerhet och känner oss hotade av krafter bortom vår kontroll. Vårt suktande efter vampyrromaner grundar sig alltså i en längtan efter trygghet, ordning och tydlighet snarare än att vi söker spänning, menar Heberlein.

Som svensklärare blir jag liksom lite till mig när jag faktiskt inser att det i detta nu skapas en litterär epok, så tydligt markerad av vårt behov av skräcklitteratur. Kommer 2100-talets människor skrocka att det minsann måste varit en tuff tid för människorna under tidigt 2000-tal, eftersom de konstant självmedicinerade med skräck? Den som lever får se.

Åh, Birro, nu sitter du i klistret

Jag tycker om dig, Marcus Birro, men nu sitter du allt i klistret. KD?! Sparken från jobbet på TV4?! Skriv på heltid istället, det kanske blir knapert men det blir nog bra. Bättre. Och så har du ju På spåret. Där är du ju kung. Okej?

Sveland vs. Kjöller

I DN kan du nu följa höstens feministiska catfight mellan Maria Happy Happy Sveland och Hanne I huvudet på en mamma Kjöller. Mycket underhållande! Jag har aldrig känt mig som en Bitterfitta, och med risk för att Sveland skulle säga att jag är lurad och FÖRTRYCKT, så lägger jag min röst på Kjöller.

På tal om Leif GW

Häromdagen kom jag och en god vän att diskutera Leif GW Persson, att ingen av oss läst hans böcker men att det fanns en gnutta... nyfikenhet. Hur skriver karln egentligen? Han är ju akademiker, men med rötterna i myllan och han har onekligen tillgång till intressant material att bygga en kriminalroman på. Om något borde ju hans kriminalromaner vara trovärdiga i alla fall, kan tyckas.

Och sedan, som om världen ville att jag skulle tänka ännu mer på Leif, så dök det upp en intervju med honom i DN i helgen. En mycket intressant intervju dessutom. Naken. Och vips är Leif GW Persson min idol. Eller, inte riktigt. Men han fascinerar mig. Det är något med den där bufflige mannens sätt att beskriva sina känslor. Jag måste ta mig i kragen och läsa någon av hans böcker.

Ett frö till kulturtant

Jag gjorde kulturtantstestet i GP, och känner mig ganska nöjd med svaret. "Du har ett litet frö i dig. Ett frö som, om det skyddas från solen av många tyglager och får näring från grönt te och rödvin, kan gro, växa och göra dig till en riktig kulturtant. Men det är långt dit. om du vill skynda på processen kan du skaffa en axellång, silvergrå pagefrisyr - och en ny sjal." Grönt te, någon?