Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?

 

Björn Sortlands roman Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? har stått i min bokhylla ett par år. Oläst. En av de få hyllvärmarna jag haft, faktiskt. Jag har liksom vetat att jag skulle gilla den, men ruvat på ett riktigt bra lästillfälle. Några år efter inköp kom det så, lästillfället.

Jag tror att jag fick boktipset av min vän Beatrice som sa att jag borde gilla den eftersom jag älskade Gunnar Ardelius bok Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Visst hade hon rätt. De liknar varandra på många sätt, de är exempelvis båda korta, poetiska böcker om ungdomskärlek. 

Sortlands bok skildrar kärleken mellan två unga där hon vet att hon snart ska dö. Hur Sortland kan göra boken så vacker och varm trots det obönhörligt sorgliga slutet är för mig obegripligt, men lika fullt ett faktum.

Jag har redan gett bort mitt exemplar av boken till någon som jag hoppas också ska tycka om den, det är en bok jag vill att alla ska få läsa.

PS: Ser du var bilden är tagen?

Oduktig som Doppler

 

Vi for till fjälls över påsk mannen, barnet, hunden och jag. Sex timmars bilfärd enkel resa. Jag ville introducera ljudboken på resan för min man och valde med stor omsorg ut Erlend Loes Doppler till reskamrat. Maken är ljudboksskeptiker, det var viktigt att få det rätt och Doppler uppfyllde följande kriterier:

1.  Den är kort (4 timmar och 37 minuter lång). Det är realistiskt att hinna lyssna klart på resans totala tolv timmar. Jag ville inte ha restlyssning kvar att göra efteråt, det skulle maken aldrig orka med och allt hade varit förgäves.
2. Doppler sades vara rolig, lättsam. Känns lagom som gemensam semesterbok, jag ville ju inte ha en kafkaesque stämning på resan.
3. En resa i Norrland och Lennart Jähkel som uppläsare kändes som en gjuten kombo. Hittade en annan bok jag var intresserad av först med Leif Pagrotsky som uppläsare. Ni förstår ju själv. Det funkar inte.

Väl hemma igen kan jag konstatera att Doppler var en fin reskamrat, en filosofisk liten bok om att sluta upp med att vara så förbaskat duktig, släppa taget om konsumtionssamhället och flytta till skogs, vilket är precis vad bokens huvudperson Doppler beslutat sig för att göra. Lite sötsyrlig samhällskritik fanns det gott om i berättelsen och jag skrattade högt flera gånger. Jag kom på mig själv med att tänka att jag inte heller borde vara så förbaskat duktig och gjorde faktiskt flera saker riktigt oduktigt på semestern, så som att inte bädda sängen, inte blogga och inte skicka vykort. På något vis är ju det i sig en gott betyg till Doppler som jag nog kommer få anledning att gå tillbaka till i tanken fler gånger.

Vad tyckte du om Doppler?

Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Kjersti Annesdatter Skomsvold har skrivit en helt underbar debutroman. Ju fortare jag går, desto mindre är jag är så otroligt fin. Och rolig. Och oändligt sorglig. Jag önskar att jag hade skrivit den här boken själv. Få böcker kan beröra och ytterst få böcker får mig att skratta högt. Men när jag läst ut Ju fortare jag går, desto mindre är jag har jag både skrattat högt och är berörd in i hjärtat.


Boken handlar om pensionären Mathea Martinsen. Under några dagar får vi följa henne medan hon försöker gör avtryck på världen som hon är så ensam i, hon går på pensionärsbingo, gräver ner en tidskapsel och försöker interagera med andra människor. Samtidigt blickar Mathea tillbaka på sitt liv och sin relation med sin kärlek Epsilon som inte lever längre. Mellan raderna förstår vi efterhand vad som varit glädjen och sorgen i Matheas liv. Storheten i boken är språket, de tragikomiska situationerna och de fina personporträtten av Mathea och Epsilon, två ganska udda karaktärer: "När Epsilon var på jobbet var jag ensam hemma utan att göra något särskilt. Jag passade inga barn och städade bara slarvigt, aldrig högst upp. Med ojämna mellanrum sköljde jag ögonen i våra små snapsglas, men nu tänker jag att jag har gjort för lite och ingenting av betydelse."

Jag älskar Ju fortare jag går, desto mindre är jag och jag önskar att alla jag känner fick läsa den.