Barnboksmingel för bokbloggare

Mina bokbloggsambassadörskollegor (vilket ord!) Boktjuven och Västmanländskan anordnar ett barnboksmingel för dig som bloggar om barnlitteratur. Du kommer väl?

Barnboksspaning i Berlin

Berlins barn verkar läsa många av de barnböcker svenska barn läser. På Dussmans bokhandel fastnade jag länge bland barnboksavdelningens mysiga pryttlar (Stämplar! Papperstjep! Bokmärken! Klistermärken!) och bokomslag. Några reflektioner hann jag också med:

a) Varför ser tecknade Pippi annorlunda ut i Tyskland än i Sverige?
b) Pettsson och Findus verkar mycket omtyckt av berlinarna. Utan tvivel var böckerna om gubben och katten de svenska barnböcker som fick störst utrymme bland Dussmans barnlitteratur i alla fall.
c) Gruffalon visades som teater och fanns som mjukdjur. Kul!

Slottet av is

Vad skulle du göra om du hittade en hemlig hissknapp i huset där du bor? 

Slottet av is är en berättelse som tar mig tillbaka till tiden då böcker verkligen var en entrébiljett till en magisk värld. Precis som jag som åttaåring lät gränsen mellan saga och verklighet vara flytande och döpte ett eget hemligt, magiskt träd till Salikon (hämtat ur Astrid Lindgrens Allrakäraste syster), kan jag inte låta bli att se efter om det finns en dold hissknapp i min hiss, precis som det gör i Minna och Los hus i Slottet av is.

Kasteviks berättelse är en riktig saga från början till slut. Vid sidan om syskonen Minna och Lo finns det plats för en alltför nyckfull pappa, en snäll men trött mamma, ett hemligt rike, en extramormor, en drake, ett cirkussällskap, en elak härskare och förstås - en profetia.

Slottet av is är, vid sidan om ett äventyr, också en berättelse om vanliga föräldrar som sviker sina barn, hur Minna och Los mamma och pappa inte alltid är adekvata föräldrar.

På morgnarna när jag vaknar så hör jag med en gång vilket humör pappa är på. Om han sjunger i duschen eller spelar klassisk musik i vardagsrummet är det ingen fara. /.../ De andra dagarna vaknar jag och så vet jag bara. Jag märker det på mammas rörelser i köket och på Los lek. Jag känner det för att det inte är nån som skrattar och för att alla smyger runt i lägenheten och aktar sig för att göra fel.

Jag tycker mycket om språket i berättelsen. Svårare, ålderdomliga ord som kanalje blandas med enkelt talspråk och det finns en förklarande ton som månar om läsaren utan att det känns som att jag blir skriven på näsan.

Boken är illustrerad av Jonna Björnstjerna och jag tycker särskilt mycket om krusidullerna som ramar in varje kapitelstart.

Sist vill jag säga att jag tycker att Janina Kastevik är så himla cool (vilket också gjort att jag lite grand dragit mig för att skriva den här recensionen. Jag vet ju att hon känner starkt för illa formulerade barnboksrecensioner).  Du följer väl hennes fina blogg Bläddra! Bläddra!? När jag blir stor, eller åtminstone cool, ska jag också bli jurist och författare.

Ålder: 9-12
Förlag: Bonnier Carlsen (recensionsexemplar)
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.

Leni - en storfavorit

Bokreans bästa fynd var utan tvivel Lenis Olle och  Leni är ett sockerhjärta, båda gjorda av Emma Adbåge. 

Ådelali, vilka fina bilderböcker detta är. Jag, dottern och maken älskar dem, har inget emot att läsa flera gånger på raken.

Estetiken och formspråket lockade först, men båda berättelserna har något att förmedla och situationer att känna igen. Medan Lenis Olle är ett svartsjukeosande triangeldrama, vill Leni vara stor och liten på samma gång i Leni är ett sockerhjärta

Den truliga Leni är svår att inte tycka om och Adbåge kan illustrera det lilla barnets hela känsloregister på pricken likt. Att dottern känner igen känslouttrycken tycker jag är det finaste av allt.

Det här är böcker som går att läsa länge, om man vill. Vid sidan om den skrivna berättelsen bjuder bilderna på en annan historia:

Vad är det Leni har under sängen? 
Har du sett att hunden dricker upp tantens kaffe? 
Varför står kassen med purjolöken kvar så länge i hallen ? 

Inredningsdetaljerna är så fenomenalt snygga att jag vill flytta in hos Leni eller Olle (Stringhyllorna! Josef Frank-tygerna! Man skulle kunna tro att Adbåge är en Södermalmshipster). Jag vill ha sådana där färgglada krukväxter som finns i alla fönsterkarmar. Älskar smulorna på golvet, kafferesterna runt bryggaren, skräpet vid soptunnorna på gården. Det fula förstärker det fina. 

Berättelserna om Leni är utan tvekan mina absoluta favoriter att läsa för tvååringen just nu.

Har nyligen upptäckt att Emma Adbåge har en tvilling som också är barnboksförfattare. Böckerna av denna Lisen Adbåge ser jag mycket fram emot att upptäcka. Läs mer om Emma Adbåge och Lisen Adbåge, genom att klicka in på deras bloggar, vettja.

Utgivningsår: 2010 och 2012

Förlag: Rabén & Sjögren

Ålder: 3-6 år (samt tvååringar och trettiotreåringar, har jag märkt)

Köp dem, exempelvis via Bokus (49 kronor på bokrea!) eller Adlibris (59 kronor på bokrea!)

Zippen målar musik (men inte hemma hos oss)

Räcker det att en barnbok underhåller, eller kan vi förvänta oss mer av den?

I Zippen målar musik träffar vi pojken Zippen och hans syster syrran som gör musik och dansar tillsammans. Handlingen är berättad rakt-på-sak: Zippen dansar och blir glad, ritar noter och vill göra om dem till musik och blir arg när det inte går, får hjälp av syrran och då blir allt roligare. Sist i boken läser vi om olika instrument. Zippen målar musik är en del av en kommande serie och det här är första delen.

Ur ett vuxenperspektiv är boken evinnerligt tråkig. Färgbilderna känns gråa och tillför inte så mycket till berättandet, estetiken liknar den som finns i tecknade serier likt Dennis från 80-talet. Texten känns pratig och banal, samtidigt som ett komplext begrepp som noter har en central roll i berättelsen.

Jag saknar finurliga bilder som hos Sven Nordqvist, vacker estetik som hos Emma Adbåge, rim och lek med ord som hos Lennart Hellsing, eller en mer komplex handling som belyser barnets hela känsloregister, likt de berättelser vi hittar i Pija Lindenbaums barnböcker. Zippen målar musik är varken mer eller mindre än en berättelse om en pojke som dansar och skapar musik med sin syster.

Dottern verkar emellertid inte ha något emot boken. Hon lyssnar, diggar med när Zippen dansar och pekar igenkännande på olika instrument medan vi läser.

Jag inser att det är kulturelitistiskt snorkigt att såga den här barnboken. Precis som jag som barn storälskade de glättiga Disney-barnböckerna kan säkerligen de flesta treåringar tycka om Zippen. Det är jag som vuxen som inte gillar barnböcker som inte erbjuder djup, finurlighet eller bilder som är vackra för ögat. Det räcker inte att barnböckerna bara underhåller, tycker jag. Vad tycker du?

Ålder: 3-6 år
Författare: Linda Palm
Illustratör: Jessica Lindholm 
Förlag: Idus förlag (recensionsex.)
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Borttappad

Under en lunch på stan läste jag Shaun Tans Borttappad och det var en fin påminnelse om att jag borde lyfta blicken och se mig omkring emellanåt.

Kanske genast.

Men bland skatterna i Tans universum är Tales from outer suburbia fortfarande min absoluta favorit ändå.

Bilderna är i varje fall fina

Efter att ha läst om mina och makens gamla Elsa Beskow-böcker Tomtebobarnen, Sagan om Gnällmåns och Hattstugan kan jag konstatera att det faktiskt hänt en del med könsrollerna och synen på barn i det här landet sedan mitten av 1900-talet. Eller vad säger du?

 

  

 

Tittut

Förväntansfull teaterbesökare och blivande kulturtant
med teaterprogrammet redo i jackfickan.

Tvååringen och jag gick på Dockteatern Tittut för att se Dollans dagis häromdagen och det var bannemig så fint och härligt alltsammans att jag blev alldeles lycklig. Dottern också, tror jag bestämt. Från teaterfoajéns saftservering till föreställningens slut var besöket en succé. Kräsnare teaterpublik än femtio ungar i trotsåldern får man nog leta efter och ändå var det idel entusiasm och stora ögon i publiken. Låt oss enas om att eldsjälar som bedriver kultur för barn på barns villkor borde få guldstjärnor alla dagar. Okej?

En getabocksvilding?

När dottern bläddrade i Where the Wild Things Are av Maurice Sendak häromdagen konstaterade hon förtjust att mamma och pappa fanns med bland bilderna. Uppenbart för tvååringen var nämligen att den ståtliga lejonlika vildingen var PAPPA, och den lilla getabocksliknande MAMMA. M'kej. Eh. Tack?

Min första bok om Ernst Billgren

Min dotters gudfar är en fashionabel man, gift med en amerikanska av samma kaliber. Efter att ha jobbat i Stockholm och London är de numera bosatta i USA och har just fått en liten dotter, Greta. Dags för present, således. Jag gick till barnbokhandeln Bokslukaren runt hörnet och hittade mycket fint att skicka till Greta. Ville förstås att det skulle vara något svenskt och stod och höll i Beskows Tomtebobarnen och Wirséns Vem-böcker till att börja med. Oerhört passade kändes dock pekboken Min första bok om Ernst Billgren, med bilder och frågor till Ernst Billgrens verk.

Välkommen till världen Greta!

Förlag: Bokförlaget Langenskiöld
Köp den, exempelvis på Bokslukaren, Bokus eller Adlibris.

Snuttefilm

Idag tar jag med mig dottern (nyss fyllda två) på bio för första gången. Under vinjetten Snuttefilm visas Anna-Clara Tidholms fina böcker, bland annat Alla får åka med, Hela natten och Simons anka, som kortfilmer à fem minuter på BioRio. Långsamt berättartempo utlovas. Bob Hund-musikern Jonas Jonasson har gjort musiken. Det luktar succé det här.

Dagens ord: läshitler

Jag älskar min unge, och jag älskar att hon älskar böcker, men på kvällarna runt femsnåret går hon likväl under epitetet läshitler.

Det går inte att laga mat, bläddra igenom posten, slösurfa på datorn eller - gudbevars - att läsa en tidning. Läshitler hamrar då fram sitt budskap högt, bestämt och bokstavligt talat med en bok i handen:

- LASCHA BOK!
- LASCHA BOK!
- LASCHA BOK!

Det är bara att kapitulera.

Jag vill ha min hatt

Jag vill ha min hatt av Jon Klassen vann New York Times pris för bästa bilderbok för barn 2011. Om jag hade pris att dela ut skulle den få ett av mig också. Handlingen är synnerligen enkel: en björn har blivit av med sin hatt och frågar olika djur han möter om de sett den. När björnen tror att han aldrig mer ska få se sin hatt minns han plötsligt att han sett hatten på ett av djuren han mött. Vi behöver inte vara Einstein för att räkna ut vilket.

Enkelheten och upprepningarna i språket och bilderna gör att dottern gillar boken. Jag gillar boken för att kaninen (och sedermera också björnen) ljuger så uppriktigt. Det är fint att Klassen lyckas fånga nyanser av mänskligt beteende och skildra det inom ramen för en barnbok med djur. Det är genialiskt att både stora och små kan uppskatta den på sitt vis.

Har du sett chokladasken? Nej, varför frågar du just mig. Jag har inte sett den. Jag har inte sett någon chokladask någonstans. Jag skulle aldrig stjäla en chokladask. Det räcker med frågor nu.

Barnböcker, alltså. Väldigt användbara.

Förlag: Hippo bokförlag
Originaltitel: I want my hat back
Översatt av: Lotta Olsson
Utgivningsår: 2011
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibirs

Alfons Åberg och präktigheten

Raska på, Alfons Åberg

Ålder: 3-6 år
Utgivningsår: 1997
Författare: Gunilla Bergström
Förlag: Rabén och Sjögren
Köp boken, exempelvis hos Bokus eller Adlibris

Jag har börjat undra om inte Alfons Åberg är den härligaste figuren av dem alla i barnlitteraturens värld. Dottern har sedan tidigare Ajabaja, Alfons Åberg och fick Raska på, Alfons Åberg i julklapp av sina morföräldrar. Som förälder till en tvååring är det väldigt njutbart att läsa böckerna om den lille brunklädde gossen med ögonen i pannan. Inte minst skildrar Bergström ett barns vardag på ett fint sätt och collagetekniken hon använder är oslagbar. Svenskläraren i mig kan givetvis inte undgå att se litteraturen som ett tidsdokument. Berättelserna om Alfons vittnar om en tid när det:

a) inte var anmärkningsvärt att ge ett barn saft i samband med läggdags
b) var okej att röka inomhus
c) inte var konstigt alls att pappor ville vara ensamma med ett glas öl och en tidning

Efter att ha läst Raska på, Alfons Åberg inser jag också att det för femton år sedan var normalt att lämna sitt barn kl. 07 på dagis. Min dotter är idag ganska ensam med sina fröknar klockan 08 när vi lämnar henne på förskolan.

Vi kan förfasas (Ve, att föräldrarna inte kan njuta som Alfons pappa nuförti'n!) eller glädjas (Jag skulle iallafall aaaaldrig ge mitt barn saft vid läggdags. Betänk syrattacken på tänderna!) åt skillnaderna mellan nu och då, men att litteraturen för barn förändrats under de fyrtio år som Bergström tecknat Alfons är iallafall uppenbart. Frågan återstår emellertid om VI också förändrats. Är vi lika präktiga i idag som jag känner mig när jag läser böckerna om Alfons?

Mamma Mu gungar

Mamma Mu gungar
Text: Jujja & Tomas Wieslander. Bild: Sven Nordqvist
Ålder: 3-6 år
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 1993
Köp boken hos exempelvis Bokus eller Adlibris

Dottern fyller snart två och har blivit mer och mer intresserad av böckerna som är för lite större barn. I julklapp fick hon Mamma Mu gungar som är härlig att läsa för både stora och små. Berättelsen är dialogtät, vilket tillsammans med Norqvists fina färgbilder håller dotterns intresse uppe. Humorn i att en ko cyklar och vill lära sig att gunga är uppenbar, men det finns också väsentligheter att lära sig av en udda karaktär som Mamma Mu:

"Tjoho, tjoho tänkte Mamma Mu. Man kan inte jämt stå och tugga och glo bara för att man är en ko."

Majas alfabet

Eddie och julen

 

Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!

Tomten är vaken

 

Lyllo mig