Ettåringen och böckerna

 

Jag är ganska nöjd med hur jag präglat min avkomma på litteratur, det är jag.

LÄSPLATS: Bibioteket Medis

 

I helgen begav jag mig till biblioteket vid Medborgarplatsen på Söder, vilket är mitt näst närmaste bibliotek och större än min vanliga bibbla. På ovanvåningen, bland skönlitteraturen, fanns ett mycket trevligt hörn för läsning med flera charmigt slitna skinnfåtöljer att sjunka ner i och soliga fönsterbänkar för den som gillar det. Jag var nöjd, mycket nöjd till och med efter en timme i läshörnet. 

Bekvämlighet: 5
Snyggt slitna skinnfåtöljer är väldigt Södermalm och tillika väldigt bekvämt.

Ljudnivå: 5
Tyst! Några försynta viskningar stör mig inte. Trots att det var liv och rörelse i övriga biblioteket och i synnerhet på bottenvåningen var det lugnt och skönt i läshörnet. Dessutom fanns det en tyst läsesal strax intill, vilket kändes tryggt.

Mat och dryck: 1
Onekligen är tillgången på mat och dryck bibliotekets akilleshäl. Visserligen kan man resonera att det finns ett rikligt fikautbud nära, men i själva läsestunden är det stopp. Inget kaffe här inte.

Utsikt: 4
Att se böcker är alltid trivsamt.

Slutbetyg: 4
Trots att jag saknar kaffet är biblioteket Medis en höjdare som läsplats. Atmosfären är den jag sökt länge. Hit återkommer jag!

Om att läsa farmors kiosklitteratur

 

När min farmor gick bort för tio år sedan ärvde jag hennes böcker. Det var ingen högklassig samling i den bemärkelsen att det fanns mängder kända litterära verk, nej min fina farmor Lotten hade mängder av kiosklitteratur, tantchick-lit, poesisamlingar och det förstås stora mängder Fröding. Farmor tycke om att läsa om hur det var förr, när hon var ung på tjugo- och trettiotalet. Hon hade redan sin samling generationsromaner i hyllan, för egen del samlar jag än. 

En författare farmor verkligen gillade var Sigge Stark, eller Signe Björnberg som hon egentligen hette. Om man får tro Wikipedia gav Björnberg ut 115 romaner under sin levnad, vilket får anses vara ganska många. Jag sparade bara en av farmors många Stark-romaner, Gränslös kärlek. Mest för att den verkade ha varit omtyckt och läst många gånger. Farmor blev 91 år gammal och de sista fem - tio åren läste hon i stort sett bara böcker som hon var väl bekant med, för då gjorde det ju inget om hon tappade bort sig var hon var, tyckte hon.

Gränslös kärlek är en kärlekshistoria om den unge Johan som blir kär i den norska flickan Ragnhild just som kriget kommer till Norge, ett faktum som sätter käppar i hjulet för de förälskade tu. Efter några strapatser får boken ett lyckligt slut och de två unga kan börja sitt liv tillsammans. Gränslös kärlek må i sig vara en banal berättelse, men ack så tänkvärd, märkte jag. Saker jag funderar på så här efteråt är:

1. Vad mycket våra ideal förändrats på femtio år! I Gränslös kärlek finns gamla ideal konserverade. Johan blir exempelvis förälskad i Ragnhild för att hon är flitig, rar och noggrann. Hur många säger sig leta efter den typen av tjejer idag, tro?

2. Kiosklitteraturen, lever den än? Finns de här böckerna att köpa idag? Var då i sådana fall och vem köper dem? Är det så att publiken för kiosklitteratur numera läser deckare och chick-lit (som ju är vår tids storsäljare) istället?

3. Behöver vi inte banala kärlekshistorier längre? Om vi leker med tanken på att kiosklitteraturen i princip är död och med den gestaltningen av enkla kärlekshistorier med lyckligt slut. Vad säger det om dagens läsare? Är det bra eller dåligt?

Läser kiosklitteratur, äter princessbakelse och låtsas att det är femtiotal

 

Ja, gott folk, så kan man också ha det en lördag.

Drömguden - myten om Angus

Jag läste Penelopiaden strax före jul och blev förtjust i både Atwood och mytserien. Under några dagar nu har jag läst min andra bok i serien: Drömguden - myten om Angus av Alexander McCall Smith.

Boken består av korta, i det närmaste fristående, kapitel om drömguden Angus, hur han kom till världen, hur han växte upp och hur han gör sig påmind i människors liv idag. Det är rara och ibland otäcka små berättelser som lämnar ett och annat att fundera på i Drömguden - myten om Angus.

Även om boken är välskriven och på många sätt fin, blev jag nog ändå lite besviken. Penelopiaden var så förträfflig, kanske för att jag älskar grekiska myter och är väl förtrogen med dem. För det är nog just det som stjälper McCall Smiths bidrag, för mig var Angus obekant. Och som myt betraktat är berättelsen om honom inget spektakulärt, bara en myt bland andra.

Nu längtar jag efter en berättelse som doftar vår. Har ni några tips?

Om det här med bokbloggare och hyllvärmare

Jag har förstått att som bokbloggare bör man ha hyllvärmare att döda. Själva hyllvärmarbegreppet är överallt i bokbloggosfären. Jag har inte direkt haft några, kanske för att jag är en sådan där retsamt utrensande person och gör mig gärna av med allt som inte passar. Även böcker. Men nu har jag skaffat mig några böcker jag inte har tänkt mig läsa genast så att jag kan vara med i gänget, döda en och annan hyllvärmare emellan varven. Köpte till och med några extra bokreaböcker bara för att. Nuförtiden läser jag inte böcker med någons svindlande hastighet, så det lär dröja innan de blir utlästa allesammans. Det känns fint. Hej hyllvärmare!
 

REA-fynden jag knappade hem 2012

- 1 st Sov gott Pino (9789197440783) à 19.00 kr
- 1 st Min kamp 2 (9789186969035) à 44.00 kr
- 1 st Rödby-Puttgarden (9789188144966) à 49.00 kr
- 1 st The Boat (9781847671615) à 19.00 kr
- 1 st Korparna (9789185849543) à 79.00 kr
- 1 st Binta dansar (9789129666588) à 39.00 kr

ORDER NR 242878187
Din beställning skickas inom 2-5 vardagar. 1-2 vardagar tillkommer i frakttid.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag tror att jag är kär i Zlatan. I Zlatan-appen åtminstone.

Jag deltog helt plötsligt i en tävling på Boktipset.se där man kunde vinna en Zlatan-app till sin iPad. Ni som känner mig vet att jag inte är mycket av ett fotbollsfan och till råga på allt äger jag ingen iPad. Sett ur det perspektivet var mitt tävlande märkligt, det får jag medge. Men, jag tänkte att det kunde vara fint med allmänbildning och maken har ju en padda. Sagt och gjort, jag tävlade och vann.

På sportlovsresan ner till Göteborg invigde jag min app och herregud, vilken succé. Jag är Zlatan: Zlatans egen berättelse som app, gott folk, vilken fin liten digital tingest! Utöver boken i sin helhet får man i appen filmklipp på snygga mål, intervjuer med Zlatan och fotografier från ungdomen och karriären. Alltsammans är snyggt förpackat med färgglada ingresser här och var och bläddervänliga menyer. Så här vill jag läsa all facklitteratur framöver! Tänk er till exempel att få läsa Den odödliga Henrietta Lacks på samma sätt, med bilder på alla viktiga personer, filmklipp med intervjuer med kända forskare och närbilder på Henriettas celler. Vilket mervärde!

Hittills har e-boken varit lite av ett nja för mig. Ett vettigt alternativ när jag är på resande fot, ungefär. Ett komplement. Men nu ser jag storheten - facklitteraturen och biografierna kommer att vara givna som e-böcker. Inte minst för att läsmönstret är annorlunda med facklitteratur, man kanske vill hoppa lite fram och tillbaka i boken, söka extern kunskap, kunna få upp bilder, ljud och videoklipp direkt medan man läser. 

Ja, några smarta förläggare arbetar säkerligen raskt på detta as we speak, det ska bli spännande att se vad framtiden har i sitt e-bokssköte.

Vad det gäller själva boken, så har den ju hissats och dissats landet över. För egen del trodde jag nog inte att jag skulle läsa den. Men åh, vad rolig den var att läsa. Jag tycker om Zlatans berättelse, uppfriskande rak och okletig och med ett språk som känns som Zlatans eget. Bra där Lagercrantz! För mig var Jag är Zlatan en bok som väckte läslust och jag kommer att rekommendera den till alla som kommer i min väg.

Och sportlovet har inte ens börjat

Jag utflyktar i Göteborg. Det är sol och jag har bokfyndat Niceville på det lokala Coopet runt hörnet för femtionio riksdaler. Mannen sover, dottern sover och jag äter smågodis. Fint är det.

Hypen!

"Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag" har hypats så till den milda grad i en av mina klasser att jag börjar undra om det inte var genialiskt att låta många potentiella läsare slåss om tre exemplar.

Den odödliga Henrietta Lacks

 

Stora delar av all forskning på mänskliga celler görs idag på HeLa-celler. Känner du till dem? Med hjälp av dessa celler har forskare bland annat tagit fram poliovaccinet och gjort viktiga upptäckter runt cancer och hiv.

Innan forskaren George Gey lyckades få HeLa-cellerna att dela sig och överleva i laboratorium hade ingen sådan forskning bedrivits, cellproverna man tagit hade inte överlevt. Cellprovet Gey tog, som blev starten för cellinjen HeLa, kom från en fattig mörkhyad kvinna som hette Henrietta Lacks. Henrietta hade besökt Johns Hopkins sjukhus där man tog ett vävnadsprov från hennes livmodertapp, ett prov som visade att hon hade en aggressiv cancer. Delar av detta prov hamnade senare i Geys forskningslabb och blev starten för revolutionerande forskning eftersom cellerna hade en osedvanlig förmåga att dela sig och överleva i laboratorium. Henrietta Lacks dog några månader efter provet togs, men utan hennes vetskap eller samtycke fortsatte hennes celler att dela sig i laboratorium världen över.

Berättelsen Den odödliga Henrietta Lacks är en fascinerande berättelse om vetenskapliga upptäckter, där jag som läsare inte kan låta bli att undra vad som hänt om det inte fanns eldsjälar som bedrev avgörande forskning med ringa resurser. Men det är också en oändligt sorglig berättelse om den fattiga kvinnan Henrietta som dör ung, utan att hennes efterlevande fick någon som helst ekonomisk kompensation för all den ekonomiska vinning som HeLa-cellerna genererat och fortsätter att generera. Likaså behandlar boken forskningsetik och belyser flera oetiska experiment gjorda med HeLa-celler, forskning som varit viktig och avgörande för cancerforskningen i sin helhet, men som utsatt människor för sjukdom och död. Dessutom är boken berättelsen om en ung journalist, Rebecca Skloot, som med en dåres envishet och hjärtligt engagemang lyckas etablera en nära relation till familjen Lacks, i synnerhet Henriettas dotter Deborah, så att berättelsen Den odödliga Henrietta Lacks kunde skrivas efter år av efterforskningar.

Jag känner mig tagen av boken. Faktaböcker engagerar mig sällan eller aldrig, men den här berättelsen når fram. Kanske är det den svindlande betydelsen av små celler som gör mig skakad, kanske är det kontrasten mellan forskningens framsteg och en familjs förfall som gör att jag fortfarande tänker på vad jag läst. Mest vill jag bara att alla ska läsa Den odödliga Henrietta Lacks, den är något alldeles särskilt.

Det är ju ändå oxveckorna nu

 

Kan hända att jag gick förbi Bookbinders design och köpte mig en ny fin inbunden skrivbok. Det var jag värd, faktiskt.

Syndaflodens år

 

Jag är svag för dystopier, det är ju uppfriskande att se världens förstörd och känna att det fortfarande finns en chans att ställa allt till rätta. Dessutom finns det så BRA litteratur på temat. 1984! Kallocain! Ful! Jag kan knappt räkna till hur många gånger jag arbetat med dystopier i skolan, så kul tycker jag att det är. Jag får inte nog av eländet. 

Hursomhaver.

Den senaste i raden dystopier jag kastat mig över är Syndaflodens år av Margaret Atwood. Efter att ha läst Penelopiaden av samma författare för ett tag sedan hade jag skyhöga förväntningar. Dessutom lovade mig Boktipset.se att Syndaflodens år skulle vara en femma (av fem möjliga). Vem vill inte läsa en superb bok?

Det är ju, som ni alla vet, inte lätt att leva upp till höga förväntningar, men det är en märklig och på många sätt fantastisk berättelse som Atwood skrivit. Boken handlar om sekten Guds trädgårdsmästare som försöker leva i närhet med naturen i ett framtidssamhälle där människorna gömmer sig i gated communities, genforskningen har eskalerat och spårat ur och en ondsint korporation verkar styra nyckfullt i bakgrunden. 

Det finns en underlig ironi i berättandet och Syndaflodens år balanserar boken igenom mellan att vara otäckt verklig och humoristiskt förvrängd: Genmanipulerade får med vackert rosa hår och lammlejer, mördarlejon med ett fårs utseende befolkar jorden tillsammans med människorna. Korporationen HelthWyser ger människorna vitamintillskott som gör dem dödligt sjuka och de som inte lever och verkar i anda med rådande regim försvinner spårlöst.

Vi får i huvudsak följa Toby och Ren som båda tillhört Guds trädgårdsmästare och överlevt den torra syndafloden som dragit fram över jorden. Deras berättelser handlar båda om kärlek, gemenskap och överlevnad, men läsaren får inte veta allt om karaktärerna, mycket lämnas osagt. Jag kan inte säga att jag verkligen tyckte om någon av karaktärerna, kanske för att jag inte hade vett att förstå dem.

Dystopier har som regel alltid en tydlig sensmoral, något vi ska lära oss. För Atwood verkar det vara att vi måste leva i samklang med naturen om vi inte ska gå under, om hon nu inte är ironisk och menar att allt redan är för sent.

Förresten, om du är nyfiken på hur du kan arbeta med dystopier i svenskämnet på gymnasiet kan du läsa mer om det här.

En fin jag inte kunde motstå

 

Jag är väldigt mycket för att låna barnböcker på biblioteket, men den här kunde jag inte motstå att köpa. Tänk er själva, Lennart Hellsings härliga rim i kombination med Emma Adbåges finurliga teckningar - vad annat kan det bli än habegär och kärlek vid första ögonkastet? För mig då, alltså. Lite indoktrinering har väl aldrig skadat?

Åre i punktform

Jag har varit i Åre. Planen var att komma iväg en helg för att åka skidor, läsa och sova länge på morgonen. Tågresan dit och hem var tänkt som en lyxig bonus, grädden på moset. Hur gick det då med min läs- och skidhelg? Låt mig summera i punkter:

• Tågresan var okej trivsam, men hujedamig vad åksjuk jag blev. Och vad skabbiga tågen är! Någorlunda läsvänligt var det, men jag får nog medge att det rosa skimmer som tidigare omgav tågresor nu helt försvunnit. Att sitta i ett fläckigt, småtrasigt och illaluktande tågsäte och må illa är inte jättehärligt, inte ens om man läser en väldigt bra bok.

• Ljudbok via Storytel regerar. Tre gånger räddade ljudboken mig från tristess och allmänt förfall, först vid åksjuka, sedan vid liftkö och sist men inte minst när mina roommates hade efterfest vid 03. Länge leve den smarta mobilen!

• Att tro att jag skulle få läst fem böcker på en helg var inte realistiskt. Inte alls, faktiskt. Men jag har börjat på två, det har jag, Den odödliga Henrietta Lacks och Syndaflodens år.

• I Åre finns det några fina bokskatter: biblioteket vid stationen och bokbytarhyllan på Banhof café. Besök om ni har vägarna förbi, vet jag.

• Skidhelgen gav hemlängtan och jag tänkte ganska mycket att jag mest av allt ville snusa på min dotter och sova sked med min man. Ja, jag minns att jag tänkte att jag lätt skulle byta en hel veckas lästid mot att få snusa på dotterns kind genast.

Sådana var alltså lärdomarna som kom min väg under min resa till Åre.

The end

Chicago, exilegyptier och oförmågan att hålla isär manliga namn

Månadens Editbok var al-Aswanys Chicago. Man kan ju lite grand börja undra om jag blivit besatt av al-Aswany, det kan man ju, eftersom jag alldeles nyss läste ut Yacoubians hus av samme man. Men, hav förtröstan, kära läsare! Detta är bara en slump, ty Chicago valdes av Edits, inte av mig enkom.

Yacoubians hus gillade jag, inte minst för att Alaa al-Aswany lyckades göra karaktärerna och miljöerna levande, att jag fick vandra runt bland Kairos gator, känna dofter och höra stadens ljud. Chicago är på många sätt lik föregångaren, framför allt genom att berättelsen är uppbyggd av ett antal parallella berättelser som bitvis går in i varandra. Denna gång möter vi egyptier som av olika skäl kommit till Chicago: Shaymaa som försöker leva som en rättrogen muslim, poeten Nagi som kämpar för ett rättvisare Egypten och Rafat som gör allt för att vara en verklig amerikan. 

Chicago är intressant läsning, men inte alls lika fängslande som Yacoubians hus. Framförallt saknar jag Kairo och miljöbeskrivningarna därifrån, att uppleva kulturen och möta människorna där. Kulturkrockarna i Chicago är visserligen intressanta, men berättelserna känns lite mer förutsägbara och karaktärerna mer stereotypa. Det tar sig aldrig riktigt, är lite för tillrättalagt. 

Något som oroar mig en smula är också att jag lagt märke till att jag verkar ha någon slags namnblindhet för egyptiska namn, i synnerhet manliga, och rör ihop Salah med Tariq och Rafat. Jag undrar vad det kan bero på, att minnas namn är annars en av mina talanger, tycker jag själv. Är det åldern? Är det allmänt ohyfs? Är det kört?

Summa summarum: Läs hellre Yacoubians hus av Alaa al-Aswany om du inte stiftat bekantskap med al-Aswany förut. Är du mycket sugen på att läsa om egyptier i exil är Chicago boken för dig.

LÄSPLATS: Åre bibliotek

Sitter och väntar på tåget hem till Stockholm och istället för att trängas i den svettluktande vänthallen har jag parkerat min lekamen på Åre bibliotek. Läser lite tidningar, slösurfar och glor på folk. Det är trivsamt. Väldigt trivsamt, faktiskt. Hade dottern varit med kunde vi hängt i den fina barnhörnan, men nu är det ju bara jag och en röd snurrfåtölj.

Bekvämlighet: 5 (snurrfåtölj!)
Tillgång till mat och dryck: 2 (Ica ligger i samma hus, men var är gokaffet?)
Ljudnivå: 4 (TYST!)
Utsikt: 5 (fjäll, fjällstugor och snö)

Slutbetyg: 4
Ytterst läsvänligt, men kom hit med kaffe i kroppen.

"Ljusdal, nästa!"

 

Så är jag då på tåget till slut, med böcker, godis och dator.  I tyst kupé. Så himla förträffligt och läsvänligt, kan ni tro. Hade emellertid lite grand glömt bort det där med att jag jämt blir åksjuk på x2000, men det är synd att klaga. Jag har ju för övrigt både fött barn och bestigit Kilimanjaro, så vad är väl då lite åksjuka? Det sista var kanske lite ljug, men ändå. Jag åker i alla fall tåg och jag trivs. "Nästa uppehåll - Ljusdal, Ljusdal nästa." Jag sitter kvar ett tag till.

Pjäxor, Atwood, lite mytologi och wrestlare på det

Det drar ihop sig till avfärd. Åre! Tågresa! Har packat nu och i eftermiddag far jag. Läspeppen är enorm. Men först väntar 45 prov i språkhistoria på att bli rättade. Dessvärre av mig. Fyra minuter per prov? Måtte det vara lätträttat.

Nämen, har det flyttat in en hårdpärmssnobb i mitt hem?

Alltså, jag har varit en öppen person, aldrig har jag värderat pocket sämre än inbundna böcker. Jag har tänkt att berättelsen är det viktiga. Men, så blev jag föräldraledighetspank och började toklåna på biblioteket istället för att köpa böcker. Låneböcker är ju inbundna som ni vet och nu, när jag har stålars igen, har jag märkt att pocket inte är gott nog. Likt en pensionär suktar jag efter stor stil och rika marginaler och någonstans värker det inombords och hårdpärmssnobben i mig vill inte släppa in fler pocket i vårt hem. Jisses, vem hade trott att det skulle bli så här?

Sri Lanka, havet och doften av apelsinblom

 

Hur mycket vet du om oroligheterna på Sri Lanka? Innan jag läste Brixton Beach av Roma Tearne visste jag i det närmaste ingenting. Mitt ointresse för främmande kulturer har ju, rent historiskt, varit oroväckande stort (ja, jag skäms). Men, nu har jag på kort tid både läst Achebe och al-Aswany och jag har gläntat på dörren till världen bortom väst. Bättre sent än aldrig, brukar det ju så fint heta.

Brixton Beach handlar om Alice Fonseka som växer upp i Colombo med en singalesisk mamma och en pappa som är tamil. I bokens början är Alice nio år, året 1973 och britterna har nyligen lämnat ön. Ett blossande missnöje växer bland singaleserna som förtryckts under det brittiska styret och oroligheterna blir allt större. Konflikten mellan tamiler och singaleser är snart ett faktum.

För Alice blir våldet och hatet snart tydligt. Hon blir utfryst i skolan och hon ser hur tamilska pojkar kidnappas för att aldrig återvända. När Alice mor Sita nästan omkommer av vanvård när hon ska föda Alice lillasyster får familjen nog och bestämmer sig för att flytta till England.

Berättelsen Brixton Beach handlar om tiden strax före Alice flytt till London och andra halvan beskriver hur Sri Lanka och havet förblir en stor del av henne även som vuxen i det kalla England. Medan andra halvan av berättelsen lämnar en del att önska är den första halvan vackert skriven och fängslande skildrad. Framförallt värker mitt hjärta av den fina vänskap som finns mellan den nioåriga Alice och hennes morfar Bee. Denna del av berättelsen skulle jag kunna stanna kvar i hur länge som helst. Morföräldrarnas hus Sea House som alltid verkar dofta av apelsinblom och mogen mangofrukt är så vackert beskrivet att jag är övertygad om att Roma Tearne skildrar en del av sin egen barndom här. Författarens liv visar också stora likheter med huvudpersonen Alice.

Andra delen av boken känns betydligt mer konstruerad och saknar den skärpa första delen har. Den vuxna Alice är inte alls så intressant som hennes nioåriga jag. Hur som helst är Brixton Beach en läsvärd berättelse och för egen del kan jag glatt konstatera att jag lärt mig lite, lite mer om världen.

Att läsa självhjälpsböcker

 

I kursen Psykologi B får eleverna nu läsa var sin självhjälpsbok om de vill. Jag hade lite grand trott att inte så många skulle välja att läsa, eftersom de läser romaner i andra kurser och inom kort ska läsa ytterligare en hos mig i samma kurs (Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva). Men, så fel jag hade! Nästan alla i klassen valde var sin bok och med entusiasm tog de sig an läsningen. Några elever valde till och med två böcker vardera. 

Tanken är att de ska följa bokens råd, utvärdera dem samt koppla metoden till befintlig teori i kursen och undersöka om den är evidensbaserad eller inte. Spännande, eller hur? Jag återkommer självfallet med listan över böckerna som blev elevernas favoriter.

I Rönninge bor det en hemlig poet

... "men innan bilden ens var klar så visade sig verkligheten vara helt annorlunda."

Att starta en bokklubb

Försöker starta en bokklubb på skolan tillsammans med skolans bibliotekarie. Genom att sätta upp affischer på skolan där vi skryter med vårt eget läsintresse och odlar myten om oss själva hoppas vi att massor av elever ska känna lässug och vilja vara med. Hittills: Inga anmälda och tre nja. Funderar på att ta fram det tunga batteriet och erbjuda fantastiskt fika till bokträffarna alternativt muta några ungdomar med godis. När de väl bokklubbat ett tag kommer de älska det, med eller utan fika, det är jag övertygad om. Men att få dem på kroken till att börja med - så himla klurigt. Har ni tips?

Dåren Strindberg

År 2012 är Strindbergs (100 år sedan karl dog!) och året då Stockholm läser En dåres försvarstal. Jag har dessutom gett mig på Stringbergutmaningen i Ord och inga visors regi. Han är överallt runt mig, Strindberg. Och mitt i hyllandet av Sveriges störste författare dök det idag upp en något mer Strindberg-kritisk artikel skriven av Nathan Shachar i DN där han ämnar diskutera Strindbergs mer skamlösa och hänsynslösa sidor. Knappt hundra sidor in i En dåres försvarstal behöver jag inte särdeles mycket fantasi för att räkna ut att Strindberg saknade en hel del skam i kroppen. Men ändå, det är intressant att låta dåren Strindberg få ta lite plats i hyllandet.

Shachar lyfter fram Geijerstam som den sanne kämpen för likställdhet, jämlikhet och demokrati och menar att Strindbergkulten mer verkar vara en produkt av svenskarnas iver att förlåta dålig karaktär. Hur det än må vara är det ju hutlöst intressant att Strindberg vann mångas hjärtan TROTS att han kastade sig mellan den ena ståndpunkten efter den andra och att han med ihärdighet rackade ner på dem runt honom.

För egen del konstaterar jag tre saker efter att ha läst en bit av En dåres försvarstal:

1. Vilket språk han har, Strindberg. Det hade jag nästan glömt!
2. Hujedamig, karln VAR galen. Jag orkar inte ta in mer av hans kvinnoförakt. Poängen är ju någorlunda klar redan efter ett par sidor i En dåres försvarstal och jag måste ju försöka behålla min egen mentala hälsa även under 2012.
3. Jag kryssar av 1 av 4 i Strindbergutmaningen (med ett uns av dåligt samvete). Har lånat hem Ett halvt ark papper och andra noveller och känner att de tillsammans med ett besök på Strindbergmuseet och någon av Dramatens Strindbergpjäser får fylla resten av mitt Strindbergår.

Läslördag

Har just haft läslördag på Biblioteket Plattan med två fina Edits. De läste Liv Strömquist och fantasy och jag läste rättade psykologiprov (så går det när man inte arbetat när man man borde). Önskar emellertid väldigt mycket att jag hade läst Brixton Beach istället för prov.

För dem som ivrigt undrar kan jag också rapportera att vi drack kaffe, fylligt te och åt äppelpaj som var mer paj än äpple. Pajen var så där, men läslördag - hur fint som helst.

Dagens (ny)ord: åsiktstaliban

Mina elever i svenska har fått adoptera var sitt nyord. Adoptionen innebär att de ska vårda ordet kärleksfullt genom att använda det flitigt och göra det till sitt. Många ville adoptera "åsiktstaliban". Vilket nyord skulle du vilja adoptera?

Lalo trummar

Och Lalo trummar - bom bom bam, bom bom bam. Jajamensan, så är det.

Dagens ord: delo

I Brixton Beach av Roma Tearne, som jag läser just nu, vill Stanley inte råka i delo med den lankesiska militären. Det kan jag sannerligen förstå, det är ju inget vidare att vara i tvist med någon, allra minst en militär.

Du hasar av ångest

Man kan ju ana att Elin Grelssons debutroman Du hasar av trygghet ska vara ångestframkallande bara genom att titta på omslaget. Men varken det eller att baksidestexten hävdar att boken är en "feministisk samtidsroman" höll mig borta. Och ångest fick jag givetvis. Rikligt med ångest.

Huvudpersonens Sara är i min ålder, har ett jobb hon vantrivs med, en relation på upphällningen och ett obearbetat bagage från uppväxten. Hon är bitter och självdestruktiv, super för mycket och har sex med fel män, allt medan välvilliga människor runt omkring henne varken ser eller förstår henne.

Det här är en typ av bok som provocerar mig något oerhört. Mest vill jag be Sara växa upp och ta sig i kragen. Jag vill skrika åt henne att sluta tycka så erbarmligt synd om sig själv. Jag vägrar köpa tanken om att barndomens Barbielekar måste definiera vem Sara blir som vuxen. Jag vet inte om Grelsson vill presentera Sara som ett offer för ett elakt patriarkat när hon låter sin huvudperson strunta i att gå till jobbet för att hon har en migrän som vuxit fram av årtionden av förtryck, men det är så jag uppfattar det. Och den där offerkoftan, alltså. Jag tycker att den är vidrig.

MEN, ändå, som alla böcker som väcker något starkt så finns det en del av mig som också tycker om den här boken. Jag tycker att den är intressant. Varför i hela fridens namn gör den mig så provocerad? Är det kanske rent av så att Grelsson har tryckt på en öm punkt? Har hon till och med rätt?

Med huvudet fullt med nya feministiska frågor och ångestkvoten full går jag nu vidare till något mer lättsmält. Jag tror att jag håller mig till Språktidningen och Modern Psykologi tills dess att jag stoppat huvudet i sanden är i balans igen och redo för nya litterära utmaningar.

På besök hos Lyrans Noblesser

Ni har väl inte missat att den eminenta bokbloggen Lyrans Noblesser varje vecka presenterar nya bloggar från bokbloggosfären? Både gamla och nya bloggare finns med och igår var det min tur (yej!). Missade ni att läsa det då, så läs det idag istället, vet jag. Här hittar ni mig!

När en krogrecension är storslagen prosa

Läste nyss en krogrecension skriven av en av världens vassaste krogrecensenter A A Gill i DN:s På Stan. Inte visste jag att krogrecensioner kunde vara så vasst formulerade och ROLIGA! Min humor drar visserligen åt det lyteskomiska hållet, så risken finns att ni inte riktigt håller med mig. Hur som haver fångar han essensen av det typiskt svenska på ett sätt som bara en utomsvensk kan. Och språket, mina vänner, språket: det är roligt att läsa att maten verkar vara kryddad av ett troll, det är det faktiskt.

Så, var är alla feta människor? Vad har ni gjort av dem? Jag har varit i Stockholm i fyra dagar och har fortfarande inte sett någon som inte kan nå sina egna tår eller vaxa bikinilinjen utan spegel. Alla städer har sina tjockisar, även om de bara är till för att få oss andra att må bättre. Men så är ni ju också redan rätt nöjda med er själva. Jag misstänker att ni på ert svenska, liberala men ändå normativa sätt, har drivit in allihop och att det finns en skärgårdsö någonstans som är en skyddande rund gulag för de gråtande feta.

 Gav det mersmak? Läs hela recensionen här.

Ny lärobok i psykologi

Läser in mig på nya läroboken i psykologi, dricker te och kurerar en förkylning (min egen, faktiskt). Har köpt in 70 nya böcker (gulp!), så nu hoppas jag att de ska hålla måttet hela vägen. Nadja Ljunggren, visst är det en bra bok du skrivit?

Att skaffa sig lästid

Min man är fast i Battlestar Galactica. Utan dåligt samvete över kvällsläsning kan jag leka parallellt med maken i sisådär 50 avsnitt till. Han ser på människokloner och krigsskepp i rymden och jag läser en och två och tre romaner minst. Ja, så kan man också skaffa sig lästid förstår ni.

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Till våren kommer Sara Ohlsson på besök till kommunens bibliotek och jag ska dit med en klass elever, hade jag tänkt. Författarbesök! På arbetstid! (Jag älskar mitt jobb). Under ett par dagar sträckläste jag därför hennes debutroman Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Vilken härlig lite tingest det var, eleverna kommer att älska den. 

Boken handlar om sjuttonåriga Olivia och hennes kärleksbekymmer, om att vara sjutton år med krossat hjärta och osäker på om man är kär eller bara kåt. När pojkvännen John gör slut blir Olivias tillvaro ett virrvarr av fylla, hångel och engångsligg. I bakgrunden finns Jenni som alla vet är en slampa och bästa vännerna Emma och Tor som ger Olivia olika råd om hur hon ska hantera känslorna till John. Den ena tycker att hon ska glömma och gå vidare, den andra tycker att hon ska spela svartsjukekortet för att få killen tillbaka. Olivia själv vet bara att hon vill ha John. Och Danijel. Och Kalle.

Det finns en härlig humor i den här boken, likt många av de ungdomsromaner jag läst på sistone (Här ligger jag och blöder, Himlen börjar här, Det är så logiskt. Alla fattar utom du). Och precis som i flera andra ungdomsromaner har Olivia en dysfunktionell förälder som komplicerar tillvaron ytterligare. Ohlssons bok talar däremot klarspråk kring sex på ett uppfriskande nytt sätt, tycker jag. Utan att vara varken moraliserande eller präktig beskriver boken svårigheten att som ung tjej bara få vara lite kåt och leva ut det, utan att stämplas som slampa. Givetvis öppnar det upp för att diskutera vidare med elever kring varför tjejer oftare stämplas som slampa än vad killar gör och varför vi förlorar oss själva när vi fått vårt hjärta krossat. Säkerligen är det en bok för många att känna igen sig i och det gör boken fantastisk, tycker jag. Varför fanns det inte så här bra ungdomsböcker när jag var femton-sexton och behövde dem som mest?

Och, ja, tåget var försenat också

Spillfri termomugg hjälper tydligen inte mot vardaglig fumlighet. Det var ju typiskt.

Oskuld och arsenik

Jag läser slaviskt Boklördag i DN varje helg och bland fröjderna finns Lotta Olssons aldrig sinande tips. Tidigt i somras tipsade Lotta om Dorothy Sayers deckarbox. Hon sa bland annat:

[D]e fyra böckerna är bättre än nästan allt som skrivs i dag. De är välskrivna, med intelligent humor och skarpa iakttagelser. ”Kamratfesten” är allra bäst, och en högst ovanlig deckare.

Jag valde inte att läsa Kamratfesten, men väl Oskuld och arsenik. Den snygga titeln och det snygga omslaget fick mig på fall. Jag läser aldrig deckare, brukar jag säga. Nu får jag kanske revidera det uttalandet något efter att i december ha läst Agatha Christie och nu alltså även Dorothy Sayers. Gamla deckare i brittisk stil läser jag tydligen.

I romanens början möter vi Harriet Vane som står anklagad för att ha mördat sin forne älskare Philip Boyes med arsenik. Privatdetektiven lord Peter Wimsey är övertygad om hennes oskuld och får en månad på sig att rädda henne från galgen i ett fall där alla misstankar pekar mot Harriet. Det är London, 30-tal, aristokrati i bästa Downton Abbey-anda, heder och ära, testamenten, passion och några droppar maktbegär. Jag blir så kopiöst förtjust i lord Peter Wimsey, Harriet Vane och de förslagna damerna som i skepnaden av sekreterare hjälper vår hjälte Peter med vad han nu begär. Det är så oerhört prydligt alltsammans, damerna har till och med kjolen en bra bit nedanför knät. Och ärligt talat, vad är tjusigare än ett hederligt arsenikmord?

Men även om berättelsen kan verka stereotyp har karaktärerna ett djup. Harriet Vane är en självständig och intelligent kvinna och Wimsey har en sällsynt humor och aristokratisk charm. Sayers har dessutom den goda smaken att inte låta en psykopat vara mördaren. Och det är väl lika bra att krypa till korset och erkänna att jag (precis som alla andra Morden i Midsomer-junkies) är omåttligt förtjust i gamla brittiska miljöer. Teet serveras givetvis alltid i silverkanna hos lorden och scones äter de flitigt. Kort och gott: en deckare i min smak, det här.

Och för övrigt anser jag att jag nu har betat av ytterligare en boktolva.

Jag har fler texter till dig om du känner rättningssuget, förstår du

I senaste låneboken Yacoubians hus hade det varit en språkpolis framme minsann. Det roar mig ganska mycket faktiskt att någon verkligen, verkligen kände att det skulle till en objektsform här och inget annat. Och att den rackaren stannade upp i läsningen - för en sådan ryslig språkblunder skulle inte få passera - tog fram en bläckpenna för att prydligt rätta till det fel som begåtts, är ju oerhört fascinerande.

Hej du spännande medmänniska, vem är du?

Intentionerna möter verkligheten

Okej, så här är det. Jag har börjat jobba igen efter ett års föräldraledighet. (Yej!) Hade vackra stora drömmar om hur jag skulle gå till pendeltåget och lyssna på ljudböcker via Storytel och hur jag på pendeltåget skulle läsa roman och dricka kaffe, läsa bloggar och blogga lite själv. Ser ni det framför er?

De fina drömmarna gick emellertid i kras och verkligheten gav mig en örfil och meddelande mig redan dag ett att mobilnätet inte klarar datatrafik på pendeltåget eller under promenaden dit. Alltså: inget Storytel-lyssnande och inget bloggande på pendeltåget. Jag vet att jag kan köra offlineläge på Storytel, men jag orkar inte klydda med det, som det så fint heter på skånska. Smidighet är allt.

Men, böckerna sviker tack och lov inte och min kaffetermos är fortfarande briljant. För övrigt var den en present från några fina elever för något år sedan. Efter att ha spillt kaffe på nationella proven i svenska tyckte de att jag behövde en spillfri termomugg. Jag kan inte annat än hålla med.

Så, mindre bloggat och lyssnat blir det. Men vem säger att den vanliga boken är på utdöende? Inte jag, i varje fall. Och kaffet i termosen är varmt hela vägen till jobbet, det får vara gott så.

Yacoubians hus

Jag river av boktolvor i en rasande takt. Först var det Paulo Coelho och nu Alaa al-Aswany. Medan Coelho var en kväljande upplevelse så gav al-Aswany mersmak. På pendeltågsresorna den här veckan har Yacoubians hus fått följa med, en intressant berättelse något utanför min komfortzon (främmande kultur!). Kanske också givande just därför.

I Yacoubians hus får vi följa några av människorna i 90-talets Egypten, där det moderna Egypten växer fram. Karaktärerna är allesammans hyresgäster i Yacoubians hus, en gång en ståtlig byggnad i europeisk stil, numera en skamfilad rest av det som en gång var. Tillsammans bildar människorna ett porträtt av de motsättningar som finns i det egyptiska samhället: Pojken som vägras inträde till polishögskolan på grund av sin fars fattiga bakgrund och då istället väljer muslimsk fundamentalism; Den homosexuelle mannen som söker efter kärlek men möts med förakt; Flickan som är villig att prostituera sig för att slippa fattigdom; Den gamle mannen som verkar ensam kvar att minnas det europeiska Egypten. Mutorna, det sexuella förtrycket och de religiösa motsättningarna finns hela tiden närvarande.

Alaa al-Aswany lyckas göra karaktärerna och miljöerna levande, och jag får vandra runt bland Kairos gator, känna dofter och höra stadens ljud. De parallella berättelserna om hyresgästerna i Yacoubians hus är mer en aptitretare än en hel måltid och när berättelsen är slut vill jag vet mer om Egypten, om Kairo. Hur en galabiyya ser ut, det har jag emellertid redan kollat upp.

En snackis

Maken fick Ljust och fräscht-boken av mig i julklapp. Vi skulle egentligen ha sett Lindström och Schyffert live, men det blev inte av. Hur som helst, bok blev det.

Jag vet inte om det beror på boken i sig eller människorna vi umgås med, men boken har varit en succé. Den har bläddrats i och det har pratats om stockholmsvitt, minimalism och mysig inredning. En bok i tiden är det, oavsett om man väljer att skratta åt eller med gossarna Lindström och Schyffert. För egen del skrattar jag mest åt mig själv när jag läser, men det är bannemig inte alls dumt.

PS: Hunden på bilden kunde varit min Magga. Sjukt lik. Har hon ett liv som modell som jag inte känner till?

Tillbaka på pendeltåget

Första dagen på jobbet efter ett års föräldraledighet. Somligt var nytt, annat precis som förr och på pendeltåget finns lästid precis som vanligt. Tryggt.

Ettåringen och pocketböckerna

Jadå, även en ettåring kan uppskatta en god pocket.

Babba och Prins Charles under det rosa täcket

Jag har tidigare skrivit om hur Prins Charles känsla drog mig in i ett feministiskt sökande, vilket är ganska intressant egentligen eftersom jag upplever mig själv som tämligen ointresserad av feminism. Jag vill ha en jämställd relation med min man och jag vill ha samma lön som män som gör samma arbete som jag, men i övrigt har jag inget sug till större förändring. Jag vill inte att män och kvinnor ska se likadana ut, jag vill inte raka av mig håret och bränna min bh och jag orkar inte protestera med plakat.

En god (manlig) vän gav mig Nina Björks Under det rosa täcket och Liberal feminism att läsa, två böcker med väldigt olika feminsitisk utgångpunkt. I utbyte fick han Prins Charles känsla av mig. Och läsandet fortsatte att röra om i grytan. Om än jag fortfarande är sökande så tycker jag att det är en spännande resa jag gett mig in på, inte minst eftersom det finns intressanta personer att bolla med och böcker att läsa.

Det senaste tillskottet i debatten är den här kulturkrönikan i DN som lite grand summerar känslan av att tycka kring och sympatisera med (feministisk)förändring, men i verkligheten inte känna att man kan eller vill. Allt genom referenser till huvudpersonen Babba i Kerstin Ekmans senaste roman Grand final i skojarbranschen. Utan litteratur vore jag någon annan, den saken är säker.

Lite högtidligt skulle jag vilja skicka ett tack till mina härliga vänner Truls och Petra, mina fantastiska Edits och min fina man som håller liv i feministdiskussionen och agerar bollplank. Ni är guld värda för mig.

Boken som fick mig att lämna Coelho bakom mig för gott

Paulo Coelho finns med i min boktolva i år. Jag har tidigare försökt läsa Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät, men gav upp och tyckte inte att det var något för mig. Men det var visserligen tio år sedan och jag var knappt torr bakom öronen. Alkemisten hade naturligtvis varit ett väntat val, om man nu ska läsa Coelho, men min kusin tipsade om Elva minuter och jag valde den. 

Jag vill inte trampa Coelho-läsarna på tårna, det vill jag inte. (Inte minst för att de är så många. Vilken tid det skulle ta!) I synnerhet inte min kusin Pauline som jag tycker mycket om. Jag förstår att Elva minuter kan vara en stor läsupplevelse. Men för mig var det sentimental smörja, för känslostormande, för självmedvetet, för religiöst, för mustigt, inte särdeles intressant läsning. Jag har haft det på känn när jag rört mig i vida cirklar runt Coelho-böckerna, Paulo skriver inte för mig.

Elva minuter syftar på den tid (i sängen) en kvinna behöver ge sin man varje dag för att han ska vara till freds. Boken berättar historien om den prostituerade Maria och hur hon finner kärleken och den äkta passionen och i orgasmen Gud. För övrigt är titeln och bokens innehåll en anspelning på boken Sju minuter skriven av Irving Wallace, en berättelse som inte helt olikt Coelhos behandlar pornografi och yttrandefrihet. So far so good, egentligen.

Jag har en mycket aktiv radar för kvinnohyllande litteratur som skrivits av män. Det är inte smakfullt att omfamna Madonna-idealet. När Maria får sin femte orgasm på raken kan jag inte låta bli att undra om Coelhos syn på kvinnan, kärlek och sex. Han vill vara ärlig med sin bok, proklamerar han i början av den, men bekräftar han inte i själva verket den redan befintliga synen på vad en riktig kvinna ska vara och leva upp till? Skicka Paulo på en kurs i jämställdhet, säger jag. Han kan få följa med på nästa fortbildning vi har på skolan, om han vill. My treat.

Nä, jag skakar på huvudet och lämnar Coelho bakom mig. För gott. Men, du som tycker om Paulo Coelhos böcker upplys mig gärna om hans förtjänster och försök att få mig att förstå hans storhet. Vad gör hans böcker bra?

PS: Stefan Sauk är en fantastisk uppläsare, ingen skugga faller över honom. Tvärt om. 

Om att resa till Åre

I februari ska jag åka till Åre. Jag ska åka skidor (älsk!) och det ska vara snöigt, soligt och härligt. MEN, det jag längtar efter allra, allra mest med denna resa - så mycket att jag blir helt till mig varje gång jag tänker på det - är att jag ska åka tåg dit. Och inte bara det. Jag ska åka tåg ENSAM, som i utan hund och barn. I totalt 14 timmar! I tyst avdelning!

Utrymme för att låta detta sjunka in.

Förstår ni hur mycket jag kan läsa? Förstår ni? Kanske ska jag också dricka kaffe, äta godis och titta drömmande ut genom fönstret på det där sättet som jag sett andra göra och som är h-e-l-t omöjligt i hundkupé eller med en ettåring som sällskap. Missförstå mig rätt, terriern är fenomenal, dottern alldeles fantastiskt och helt underbar, men ensamtid på tåg, gott folk, är en raritet. Fridlyst.

År 2012, alltså. Kan omöjligt bli ett skitår.

Chambers och KÄRLEKEN till böcker, läsning och bokprat

Om mindre än en vecka ska jag börja jobba igen och mitt jobbpeppsäventyr lider mot sitt slut. Efter att ha läst ut Aidan Chambers Böcker inom och omkring oss känner jag mig så hutlöst peppad att jag hade kunnat gå till jobbet genast om det inte vore för att det är jullov och skolan är stängd.

Böcker inom oss och omkring oss är en hyllning till läsandet och en bok att frossa i för den som arbetar med läsfrämjande. Läsfrämjande må låta tråkigt och kanske lite gråtrist kommunalt, men Aidan Chambers förmedlar vikten av att skapa bra förutsättningar för läsande för att skapa kärlek till litteratur. Boken är full med konkreta tips för oss som arbetar i skola eller på bibliotek, alltifrån hur man lockar till läsning genom attraktiva bokskyltningar, författarbesök och ostörd sammanhängande lästid till hur man bedriver kvalitativa boksamtal. 

Efter att ha läst den här boken vill jag:

• Driva på så att vi får ett LÄSRUM på skolan. Ett mysigt rum för tyst läsning för att visa att vi värderar läsning, att läsning är viktigt och riktigt trevligt.
• Ha boksamtal med elever genast (helst igår) för att det är så fantastiskt roligt och givande varje gång.
• Starta en bokcirkel (igen) på skolan tillsammans med elever och lärare som vill vara med.
• Krama Aidan Chambers och säga till honom att han är fantastisk.

När får jag gå till jobbet sa ni?

Koljonen skriver manga!

Visste ni att Johanna Koljonen har skrivit manga-serien "Oblivion high" tillsammans med Nina von Rüdiger och att den ges ut på svenska 1 februari? Inte? Då vet ni nu.

Serien handlar om när Näcken börjar på en högstadieskola utanför Upplands-Väsby. För övrigt verkar den grym, eller kanske är det mest så att jag tycker att Koljonen är grym (som i bra). Läs mer på DN om lusten faller på, vet jag.

Modernt och samtida?

Jag är lite besviken över boktipsen på boktipset.se. Kalla mig radikal, men när jag letar efter modern och samtida skönlitteratur tänker jag mig inte det här:

LÄSUTMANING: Strindberg

Förhoppningsvis har jag inte tagit mig vatten över huvudet, men nu har jag hakat på Strindberg-utmaningen hos Ord och inga visor. Det är ju ändå Strindbergåret 2012 nu. Fyra verk av Strindberg ska läsas under året. Är du också på?