Den odödliga Henrietta Lacks

 

Stora delar av all forskning på mänskliga celler görs idag på HeLa-celler. Känner du till dem? Med hjälp av dessa celler har forskare bland annat tagit fram poliovaccinet och gjort viktiga upptäckter runt cancer och hiv.

Innan forskaren George Gey lyckades få HeLa-cellerna att dela sig och överleva i laboratorium hade ingen sådan forskning bedrivits, cellproverna man tagit hade inte överlevt. Cellprovet Gey tog, som blev starten för cellinjen HeLa, kom från en fattig mörkhyad kvinna som hette Henrietta Lacks. Henrietta hade besökt Johns Hopkins sjukhus där man tog ett vävnadsprov från hennes livmodertapp, ett prov som visade att hon hade en aggressiv cancer. Delar av detta prov hamnade senare i Geys forskningslabb och blev starten för revolutionerande forskning eftersom cellerna hade en osedvanlig förmåga att dela sig och överleva i laboratorium. Henrietta Lacks dog några månader efter provet togs, men utan hennes vetskap eller samtycke fortsatte hennes celler att dela sig i laboratorium världen över.

Berättelsen Den odödliga Henrietta Lacks är en fascinerande berättelse om vetenskapliga upptäckter, där jag som läsare inte kan låta bli att undra vad som hänt om det inte fanns eldsjälar som bedrev avgörande forskning med ringa resurser. Men det är också en oändligt sorglig berättelse om den fattiga kvinnan Henrietta som dör ung, utan att hennes efterlevande fick någon som helst ekonomisk kompensation för all den ekonomiska vinning som HeLa-cellerna genererat och fortsätter att generera. Likaså behandlar boken forskningsetik och belyser flera oetiska experiment gjorda med HeLa-celler, forskning som varit viktig och avgörande för cancerforskningen i sin helhet, men som utsatt människor för sjukdom och död. Dessutom är boken berättelsen om en ung journalist, Rebecca Skloot, som med en dåres envishet och hjärtligt engagemang lyckas etablera en nära relation till familjen Lacks, i synnerhet Henriettas dotter Deborah, så att berättelsen Den odödliga Henrietta Lacks kunde skrivas efter år av efterforskningar.

Jag känner mig tagen av boken. Faktaböcker engagerar mig sällan eller aldrig, men den här berättelsen når fram. Kanske är det den svindlande betydelsen av små celler som gör mig skakad, kanske är det kontrasten mellan forskningens framsteg och en familjs förfall som gör att jag fortfarande tänker på vad jag läst. Mest vill jag bara att alla ska läsa Den odödliga Henrietta Lacks, den är något alldeles särskilt.