År 2012 är Strindbergs (100 år sedan karl dog!) och året då Stockholm läser En dåres försvarstal. Jag har dessutom gett mig på Stringbergutmaningen i Ord och inga visors regi. Han är överallt runt mig, Strindberg. Och mitt i hyllandet av Sveriges störste författare dök det idag upp en något mer Strindberg-kritisk artikel skriven av Nathan Shachar i DN där han ämnar diskutera Strindbergs mer skamlösa och hänsynslösa sidor. Knappt hundra sidor in i En dåres försvarstal behöver jag inte särdeles mycket fantasi för att räkna ut att Strindberg saknade en hel del skam i kroppen. Men ändå, det är intressant att låta dåren Strindberg få ta lite plats i hyllandet.
Shachar lyfter fram Geijerstam som den sanne kämpen för likställdhet, jämlikhet och demokrati och menar att Strindbergkulten mer verkar vara en produkt av svenskarnas iver att förlåta dålig karaktär. Hur det än må vara är det ju hutlöst intressant att Strindberg vann mångas hjärtan TROTS att han kastade sig mellan den ena ståndpunkten efter den andra och att han med ihärdighet rackade ner på dem runt honom.
För egen del konstaterar jag tre saker efter att ha läst en bit av En dåres försvarstal:
- Vilket språk han har, Strindberg. Det hade jag nästan glömt!
- Hujedamig, karln VAR galen. Jag orkar inte ta in mer av hans kvinnoförakt. Poängen är ju någorlunda klar redan efter ett par sidor i En dåres försvarstal och jag måste ju försöka behålla min egen mentala hälsa även under 2012.
- Jag kryssar av 1 av 4 i Strindbergutmaningen (med ett uns av dåligt samvete). Har lånat hem Ett halvt ark papper och andra noveller och känner att de tillsammans med ett besök på Strindbergmuseet och någon av Dramatens Strindbergpjäser får fylla resten av mitt Strindbergår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar