Oskuld och arsenik

Jag läser slaviskt Boklördag i DN varje helg och bland fröjderna finns Lotta Olssons aldrig sinande tips. Tidigt i somras tipsade Lotta om Dorothy Sayers deckarbox. Hon sa bland annat:

[D]e fyra böckerna är bättre än nästan allt som skrivs i dag. De är välskrivna, med intelligent humor och skarpa iakttagelser. ”Kamratfesten” är allra bäst, och en högst ovanlig deckare.

Jag valde inte att läsa Kamratfesten, men väl Oskuld och arsenik. Den snygga titeln och det snygga omslaget fick mig på fall. Jag läser aldrig deckare, brukar jag säga. Nu får jag kanske revidera det uttalandet något efter att i december ha läst Agatha Christie och nu alltså även Dorothy Sayers. Gamla deckare i brittisk stil läser jag tydligen.

I romanens början möter vi Harriet Vane som står anklagad för att ha mördat sin forne älskare Philip Boyes med arsenik. Privatdetektiven lord Peter Wimsey är övertygad om hennes oskuld och får en månad på sig att rädda henne från galgen i ett fall där alla misstankar pekar mot Harriet. Det är London, 30-tal, aristokrati i bästa Downton Abbey-anda, heder och ära, testamenten, passion och några droppar maktbegär. Jag blir så kopiöst förtjust i lord Peter Wimsey, Harriet Vane och de förslagna damerna som i skepnaden av sekreterare hjälper vår hjälte Peter med vad han nu begär. Det är så oerhört prydligt alltsammans, damerna har till och med kjolen en bra bit nedanför knät. Och ärligt talat, vad är tjusigare än ett hederligt arsenikmord?

Men även om berättelsen kan verka stereotyp har karaktärerna ett djup. Harriet Vane är en självständig och intelligent kvinna och Wimsey har en sällsynt humor och aristokratisk charm. Sayers har dessutom den goda smaken att inte låta en psykopat vara mördaren. Och det är väl lika bra att krypa till korset och erkänna att jag (precis som alla andra Morden i Midsomer-junkies) är omåttligt förtjust i gamla brittiska miljöer. Teet serveras givetvis alltid i silverkanna hos lorden och scones äter de flitigt. Kort och gott: en deckare i min smak, det här.

Och för övrigt anser jag att jag nu har betat av ytterligare en boktolva.