söndag 19 februari 2012

Syndaflodens år


Jag är svag för dystopier, det är ju uppfriskande att se världens förstörd och känna att det fortfarande finns en chans att ställa allt till rätta. Dessutom finns det så BRA litteratur på temat. 1984! Kallocain! Ful! Jag kan knappt räkna till hur många gånger jag arbetat med dystopier i skolan, så kul tycker jag att det är. Jag får inte nog av eländet. 

Hursomhaver.

Den senaste i raden dystopier jag kastat mig över är Syndaflodens år av Margaret Atwood. Efter att ha läst Penelopiaden av samma författare för ett tag sedan hade jag skyhöga förväntningar. Dessutom lovade mig Boktipset.se att Syndaflodens år skulle vara en femma (av fem möjliga). Vem vill inte läsa en superb bok?

Det är ju, som ni alla vet, inte lätt att leva upp till höga förväntningar, men det är en märklig och på många sätt fantastisk berättelse som Atwood skrivit. Boken handlar om sekten Guds trädgårdsmästare som försöker leva i närhet med naturen i ett framtidssamhälle där människorna gömmer sig i gated communities, genforskningen har eskalerat och spårat ur och en ondsint korporation verkar styra nyckfullt i bakgrunden. 

Det finns en underlig ironi i berättandet och Syndaflodens år balanserar boken igenom mellan att vara otäckt verklig och humoristiskt förvrängd: Genmanipulerade får med vackert rosa hår och lammlejer, mördarlejon med ett fårs utseende befolkar jorden tillsammans med människorna. Korporationen HelthWyser ger människorna vitamintillskott som gör dem dödligt sjuka och de som inte lever och verkar i anda med rådande regim försvinner spårlöst.

Vi får i huvudsak följa Toby och Ren som båda tillhört Guds trädgårdsmästare och överlevt den torra syndafloden som dragit fram över jorden. Deras berättelser handlar båda om kärlek, gemenskap och överlevnad, men läsaren får inte veta allt om karaktärerna, mycket lämnas osagt. Jag kan inte säga att jag verkligen tyckte om någon av karaktärerna, kanske för att jag inte hade vett att förstå dem.

Dystopier har som regel alltid en tydlig sensmoral, något vi ska lära oss. För Atwood verkar det vara att vi måste leva i samklang med naturen om vi inte ska gå under, om hon nu inte är ironisk och menar att allt redan är för sent.

Förresten, om du är nyfiken på hur du kan arbeta med dystopier i svenskämnet på gymnasiet kan du läsa mer om det här.


Inga kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...