Sättet att berätta ger historien något allmängiltigt och stort, nästan som en dansk Aeneiden eller Iliaden, även om det som skildras lika ofta är små vardagsiakttagelser som stora hjältedåd. Carsten Jensen har gjort noggranna efterforskningar om Marstals historia medan han skrev sin roman, men karaktärerna är helt fiktiva. Romanens upplägg är för övrigt genialiskt, varje delberättelse skulle kunna läsas som en självstående novell, men berättelserna är också länkade till varandra genom att karaktärerna vandrar in och ut ur dem.
När Jensens roman kom ut hyllades den och jag läste ett femtiotal sidor innan jag gav upp och la den åt sidan. Tyckte den gången att den var seg och att det mest handlade om krig. Men, jag förstod ju ingenting, det är tydligt. När är jag läste den andra gången hade jag ett rikare tålamod och jag blev belönad. Det är karaktärerna i Vi, de drunknade som växer på mig. Jag tycker så mycket om dem: Laurids, Albert, Knud Erik och de andra. Krigen utspelar sig i bakgrunden, det är människorna som är berättelsen. Det finns värme, förtvivlan, kärlek, hopp, saknad och gemenskap i Vi, de drunknade och det är just det jag tycker om. Blir också imponerad av hur Jensen fångat varje tidsanda i i sitt sätt att skildra människorna i Marstal, att jag när boken är slut har förflyttats hundra år i tiden utan att märka hur det gått till.
2. Kjersti Annesdatter Skomsvold har skrivit en helt underbar debutroman, Ju fortare jag går, desto mindre är jag. Den är så otroligt fin. Och rolig. Och oändligt sorglig. Få böcker kan beröra och ytterst få
böcker får mig att skratta högt. Men när jag läst ut Ju fortare jag går, desto mindre är jag har jag både skrattat högt och är berörd in i hjärtat.Boken handlar om pensionären Mathea Martinsen. Under några dagar får vi följa henne medan hon försöker gör avtryck på världen som hon är så ensam i, hon går på pensionärsbingo, gräver ner en tidskapsel och försöker interagera med andra människor. Samtidigt blickar Mathea tillbaka på sitt liv och sin relation med sin kärlek Epsilon som inte lever längre. Mellan raderna förstår vi efterhand vad som varit glädjen och sorgen i Matheas liv.
Storheten i boken är språket, de tragikomiska situationerna och de fina personporträtten av Mathea och Epsilon, två ganska udda karaktärer: "När Epsilon var på jobbet var jag ensam hemma utan att göra något särskilt. Jag passade inga barn och städade bara slarvigt, aldrig högst upp. Med ojämna mellanrum sköljde jag ögonen i våra små snapsglas, men nu tänker jag att jag har gjort för lite och ingenting av betydelse."
Jag älskar Ju fortare jag går, desto mindre är jag och jag önskar att alla jag känner fick läsa den.
3. Jag slukade Mordet på Halland av Pia Juul på en dag. Ångrar
nästan att jag inte sög lite mer på varje kapitel, det var boken
egentligen värd. Jag var för hied* och inne i det sedvanliga lästempot.
Det är så sällan jag läser böcker där varje mening betyder något. Mordet på Halland var allt jag tänkt mig; 159 sidor
förtätat suggestivt relationsdrama. En deckare som inte är en deckare.
Mordet på Halland handlar om Bess. Vi får följa henne under några veckor med start från det att hennes sambo Halland blir skjuten utanför deras hem. Titeln får oss att tro att boken är en deckare och på ett plan handlar boken om vem som kan tänkas ha skjutit Halland. Men egentligen verkar boken nysta i människors relationer och livsval, vilja och ovilja att se verkligheten som den är. Alltså, det verkligt viktiga i våra liv. Och boken ger oss inga svar, vilket är oerhört frustrerande och samtidigt befriande. Det är som att läsa någon av Murakamis böcker där jag alltid jagar febrilt efter lösningen som aldrig riktigt visar sig. Läs Mordet på Halland. Och unna dig att läsa långsamt.
*hied - skånska för att vara hetsig, stressad eller het på gröten
1 kommentar:
Jag ska verkligen läsa Carstens tegelsten.
Skicka en kommentar