Hur jag har det?

Jo, tack. Det är bara fint.

Liten parlör för älskande

David Levithans Liten parlör för älskande är en fin, fin liten bok. Fina att titta på, hålla i och fin att läsa. Uppbyggd som en ordbok  följer jag i korta små stycken en kärlekshistoria mellan två, en han och en hon. Knivskarpa vardagsiakttagelser bygger berättelsen och för händelsen framåt. Det är fragmentariskt, poetiskt och fullt av friktion. Älskar't!

Autonomi, s

'Jag vill att mina böcker ska få sina egna hyllor', sa du, och det var så jag begrep att det skulle funka att bo tillsammans.

Stål

Silvia Avallones debutroman Stål har väckt stor uppmärksamhet, både i hemlandet och här. En fenomenal bok.

Berättelsen om de unga tonåringarna Anna och Francesca bär på ett ödesmättat vemod. Det smutsiga, brännheta stålverket Lucchini och människorna i Piombino står i tvär kontrast till turisternas Elba på andra sidan vattnet, vardera symboler för två olika Italien.

Lat och ledig

Det är tyst. Tv:n är trasig, barnet sover, maken är i Stockholm. Jag och terriern har krupit upp i sängen och jag läser fantastiska Stål i vilken solen alltid skiner och världen är brännhet. Här har det regnat rekordmycket, men vad gör det. Jag är lat och ledig, gott så.

En småtradig sommarpresent

Jag kommer med största sannolikhet inte läsa sommarpresenten från mitt fackförbund. Boken känns nopprigare än filten den ligger på. Bättre vore om Lärarnas riksförbund såg till att våra arbetstider reglerades och att lärarkåren hördes och syntes lite mer. Förde vår talan lite mer högljutt så. En dammig pocket gör inga bättre arbetsvillkor som jag brukar säga.

Sommarlov!

Ålrajt, gott folk, nu går jag på sommarlov; har packat min kappsäck och begett mig till skogs. Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt när jag kommer tillbaka, varken till stan eller till cajberspejs. Men tillbaka kommer jag.

Samarbete med fluga

Novellsamlingar som Samarbete med fluga är lite som att få ett extraliv när man trodde att det var kört, en injektion läslust i presemestriell vardagsleda. Jag har ju varit lite allmänt blasé på sistone, inte ens läst på tåget till jobbet, vilket får ses som ett allvarligt varningstecken på allmänt förfall. Lydia Davis Samarbete med fluga var emellertid en liten skatt, så finurligt skriven att jag var tvungen att ta mig ur min dvala. Inte minst blandningen mellan ytterst korta noveller (fyra-fem rader) blandade med ensides- och trettiosidorsberättelser var vederkvickande.

Fallet med de försvunna böckerna

Månadens Editbok är Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom, en bok som jag var med att ivrigt rösta fram eftersom den verkade så gediget mysig. Bokfin. På Storytel är det dessutom Björn Granath (a.k.a Madickens pappa) som läser. Det kan inte bli mysigare än så.

Nu har jag emellertid chanserat oerhört under juni, vältrat mig i tv-serier om motorcykelgäng, sagt adjö till eleverna för terminen (alla vet att lärare inte är mycket att ha utan elever) och funnit mig själv sitta tyst med gapande mun stirrande in i en vägg mer än en gång. I detta tillstånd nådde inte Sansom fram till mig, det blev plågsamt att lyssna på en berättelse där det hela tiden går i stå för huvudpersonen, trots alla trivsamma litterära referenser. Kanske känner jag igen mig själv alltför mycket, vad vet jag (men jag vet vad Freud hade sagt).

Bokens huvudperson, Israel Armstrong, är en tragikomisk hjälte, om än dekadent tjusig med sliten kavaj och brougeskor. Han är en slags litterär Kalle Anka-personlighet som har goda avsikter, men som gång efter annan hamnar i klistret. Det gjorde ont i hela mig när inget blev som Israel ville, när det efterlängtade jobbet han fått var en bluff, bokbussen tom på böcker, hans bostad usel och kärleken tog slut. Visst förstår jag att berättelsen kommer att få ett lyckligt slut, men jag hade inget tålamod för detta, ingen tid att vänta på att Granath skulle kasta lite ljus över Israels dystra tillvaro.

Nej, nej, nej! Tre timmar (av tio) in i ljudboken stängde jag av. Fallet med de försvunna böckerna är ingen dålig bok, men inget för mig. Inte just nu i varje fall.

Den vita barnkammarboken

Dottern och Den vita barnkammarboken, den bästa just nu om hon får bestämma (och det får hon).

Bloomsday

Idag är det Bloomsday, 16 juni, dagen då James Joyce Ulysses utspelar sig. Jag firar med att läsa boken och om boken. Hade varit mäktigt att också vara i Dublin denna dag, men det regnar i alla fall och det känns ju irländskt. Min man sa att jag förmodligen inte skulle uppskattat Dublin så värst om jag bara skulle läsa hela dagen. Jag misstänker att han har rätt. Trevlig Bloomsday!

Dagens ord: stoffträngsel

Det är efterarbetsdagar på jobbet, alltså dagar då lärarna arbetar och eleverna gått på sommarlov. Under sådana dagar fortbildar vi oss och utvärderar vårt arbete. På gårdagens fortbildning lärde jag mig massor av matnyttigt så som att det råder stoffträngsel i nya ämnesplanerna. Med stoffträngsel menar man att mycket ska hinnas med på kort tid.

Under dessa terminens sista skälvande jobbdagar, sommarlovets väntrum, har jag märkt att proppen dragits ur, energin flugit sin kos. Jag läser inte på tågresan till jobbet ens. Det får mig att tro att det nog varit stoffträngsel på andra ställen än i ämnesplanerna. Mitt huvud, exempelvis.

Fortbildning - check!
Utvärdering - check!

SAMCRO-detox

Jag har sett groteska mängder Sons of Anarchy (även kallade SAMCRO för er som inte är inne i tugget) de sista veckorna. Tre, fyra, fem avsnitt per kväll. En del av hjärnan verkar konstant skanna av omvärlden efter ATF-agenter, kartellskurkar eller andra motorcykelklubbsrelaterade figurer och jag har kommit på mig själv grubbla över hur Tara och Jax ska lösa det här med resan till Oregon.

Mr CAD-man, bring me a dream

Vi (läs: jag) behöver fler hyllmeter till mina böcker. En bokhylla att växa i som är fin även om den är halvtom. Jag tänker mig lite oregelbundna hyllor, böcker som får ligga på höjden och bredden. Helst en hel vägg. Därför känns det förträffligt att maken i detta nu leker med CAD-programmet på datorn för att göra ritningen till hyllan som ska bli svaret på mina drömmar. Sa jag att han sen snickrar ihop den också? Min man, alltså. Himla fin.

Fint är det i alla fall

Känslan när man vet att flera bokpaket, var av ett som säkert är jättetungt, är på väg hem till en med posten. Lite som julafton, faktiskt. Eller födelsedag. Eller julafton och födelsedag allt-i-ett. Alltså så där som det kändes före julafton eller födelsedag när man var typ fem år.

Ett oduktigt bokbloggarmanifest

Jag har kommit på att jag inte vill vara så förbaskat duktig. Eller, kommit på och kommit på, jag har väl egentligen vetat ganska länge att jag borde skrämma den duktiga flickan på flykten om jag ska trivas. Och trivas vill man (läs: jag). I bästa oduktiga Doppler-anda har jag därför brutalt slaktat alla läsutmaningar jag var med i, raderat min 1001-böcker-att-läsa-lista som tidigare fanns här på bloggen och ser fram emot att även i fortsättningen läsa för att jag vill, inte för att jag måste. FABULERAT är och förblir min läsdagbok där jag skriver för att jag tycker att det är roligt. När jag tycker att det är roligt. För att göra denna oduktighetscermoni lite mer högtidlig har jag gjort en punktlista, ett manifest om du så vill. Manifestet är mitt sätt att påminna mig själv om varför jag egentligen bokbloggar, så att jag inte går vilse och fastnar i duktighetsträsket. Det är för mycket av jagharintehunnitläsaalltjagvill, kollainhurmångaböckerjaglästedennamånaden och jagmåsteskrivaettinläggvarjedagfördetharjagalltidgjort i bokbloggarvärlden för att det ska vara nyttigt för duktighetsjunkies som mig, det kan jag konstatera.


Jag bokbloggar eftersom:

1. När jag recenserar en bok bearbetar jag det jag läst, skrivandet blir ett sätt att reflektera och bearbeta det lästa. Det finns tid och plats för mina tankar, det är fint.
2. Här kan jag enkelt gå tillbaka till det jag skrivit och läst, hitta inspiration och få översikt.
3. Det är trivsamt att samla alla bokdrömmar och litterära tankar på ett ställe, på sätt och vis blir bloggen min dagbok genom litterära glasögon.
4. Genom att göra läsdagboken offentlig blir boktankarna levande. Sedan jag börjat bokblogga har jag haft väldigt många fler roliga och givande litterära samtal, både med bekanta IRL och med andra bokbloggare. Det är väldigt, väldigt kul. Ungefär så kul det kan bli om man är bokmupp.
5. Det är så himla trevligt att få överraskningsbokpaket på posten från trevliga bokförlag. (Okej, jag erkänner, det här var en ytlig, materialistisk punkt som kanske inte harmonierade så väl med de andra fyra, men den oduktiga sanningen får råda denna dag. Jag är väldigt svag för bokpaket).

Jag verkar inte kunna bli av med Coelho hur jag än gör

 

En kollega, och tillika Coelho-älskare, läste min recension av Paulo Coelhos Elva minuter där jag sågar boken och kallar Coelho mansgris. Hon svarade: 

Hej, vilken rolig kontrast till min egna åsikter om Coelho. Jag har läst det mesta och älskar det. Håller dock med om att en jämställdhetskurs skulle göra honom gott. Mysticismen, religionen och symbolismen fullkomligt avgudar jag i hans böcker. Det kan nog ha att göra med min bakgrund uppvuxen i kyrkan och min törst på diskussioner och teorier kring de stora frågorna. Elva minuter anser jag inte gör honom rättvisa. Djävulen och fröken Prym tillhör en av mina favoriter.

Några dagar senare dök Djävulen och fröken Prym också upp på mitt skrivbord. En present (utan lästvång) från min kollega. Jag har ju högtidligt lovat att inte läsa mer av Coelho. Djävulen och fröken Prym är tunn, det talar för den. Den är skriven av Coelho. Det talar emot. Kanske, kanske, kanske ska jag läsa den i sommar. Om jag läser den är mer för att jag är nyfiken på min kollega än på boken, får jag erkänna. För nog är det så här ändå: Säg mig vilken bok du gillar och jag ska säga dig vem du är.

Psykoterapi i serieformat

 

Finns det något som inte kan sägas med ett seriealbum nuförtiden? 

Min senaste serieskatt är Couch Ficiton av Philippa Perry och Junko Graat. Här får vi följa Pat, en kattälskande sandalprydd terapeut, och hennes klient James som är kleptoman. Läsaren får både se vad karaktärerna tänker och säger, och med hjälp av fotnoter förklaras de tekniker som används. Med humor och allvar beskriver Perry (som själv är psykolog) terapins olika skeden och förklarar tekniker som fri association, hypnos och drömtolkning ur ett modernt perspektiv.  Boken bemöter många av fördomarna runt PDT, psykodynamisk terapi, så som att den är sexfixerad och lägger stor tyngd vid barndomen betydelse. Bilden av terapi så som Perry presenterar den är tydligt uppdaterad och nyanserad.

Jag packar ner Couch Ficition i jobbväskan och kommer helt klart använda den i psykologiundervisningen framöver. Är du också nyfiken på hur PDT går till rekommenderar jag boken varmt.

Vi har en vinnare!

Bokdivisionen, du har vunnit utlottningen av Eva-Marie Liffners Lacrimosa! Vi brukar ju tycka lika om böckerna vi läser, så det ska bli spännande att se vad du tycker om Liffners bok. Med lite tur kanske du kan väcka läslusten för boken igen, tänker jag. Ser fram emot att höra vad du tycker. Vi hörs!

En eftermiddag bland böcker

När jag var liten, sisådär sju bast, var det bästa jag visste att bli lämnad i en bokhandel medan mamma och pappa gick på stan. Jag gick och drömde bland böckerna, skapade fantasivärldar bland omslagen, klämde på vackra skrivböcker och köpte luktsuddigum. Jag antar att det var före tiden för barnkidnappning och pedofili, för nu skulle väl inte en enda hygglig familj lämna sitt barn i en affär i centrum halva dagen.

Idag hade jag ett ärende på stan (köpa present till min kära far som fyller 63 imorgon), men fann mig själv driva runt bland böcker, först på NK och sedan på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan.

Timmar har nu förflutit där sjuåringen och trettiotvååringen verkar mötas igen. Jag trivs; bland böcker finns det plats för tankar. Fantastiskt är också detta att bokhandeln satsar på sköna fåtöljer att bokdrömma i. Det hade sjuåringen också gillat. Det blir inga luktsuddigum idag, men väl Pettson och Findus till dottern och Extremt högt och otroligt nära till mig. En fika på det, kanske?

Den otroliga historien om det jättestora päronet

Den otroliga historien om det jättestora päronet av danske Jakob Martin Strid är en förträfflig bok. Jag, maken och dottern har redan läst den flera gånger. Visserligen förstår dottern (antagligen) inte mycket av handlingen, men bilderna är detaljerade och spännande också för en ettochetthalvtåring. 

Historien är fantasifullt skildrad, en odyssé till Den mystiska ön. Vi får följa kompisarna Mitcho och Sebastian som tillsammans med Professor Glykos söker Solköpings försvunne borgmästare, en resa som går via Atlanten till den förfärliga sjödraken och nattsvarta havet. Bland persongalleriet finns  den arge viceborgmästaren Kvist, eremiten Odysseus Karlsen, ett gäng pirater och Doktor Pibbenib. (Jag har, som bekant, en fäbless för Danmark och danska språket. Även om du inte delar den, måste du hålla med om att Doktor Pibbenib är ett fantastiskt namn). Det är oändligt trivsamt att läsa och jag upptäcker nya saker varje gång jag plockar upp boken. Inte minst är det de välgjorda akvarellerna som gör berättelsen. Jag minns barndomens bilderböcker med finurliga detaljer (ritade av Sven Nordqvist eller Jan Lööf) och den attraktionskraft de hade och tänker att det här är precis en sådan bok. Den otroliga historien om det jättestora päronet är en definitiv keeper, en bok jag ser fram emot att läsa många gånger till.

Forma Books Blog Award

Vid det här laget har vi väl alla röstat på våra favoritbloggar i FORMA BOOKS BLOG AWARD. Om inte är det dags. Jag har nominerat en favorit och hoppas i smyg att någon ska nominera mig också. Sätter en slant på att Enligt O eller Lyrans Noblesser tar hem priset i år, men man vet ju aldrig.

Må bästa blogg vinna!

Stad i världen

Stockholm, Stockholm, stad i världen. 

Stockholm, Stockholm - världens stad.

Jag har dragit ut på läsandet av Per Anders Fogelströms sista del i Stad-serien, Stad i världen. Vill inte att berättelsen ska ta slut. Fogelströms böcker personifierade kärleken till min nya hemstad, gjorde att den växte. När jag nu närmar mig det oundvikliga slutet kan jag visserligen se igenom hantverket, hur Fogelström vävt samman sin historia med historiska händelser och skapat sina karaktärer för att belysa fenomen i tiden. Men, inte gör det berättelsen sämre. Snarare tvärtom. Han visste vad han gjorde, Fogelström, och han gjorde det bra.

Älskar Fogelström, älskar Södermalm, älskar Stockholm. Det är fint så.

Lacrimosa lottas ut!

Jag har börjat på Lacrimosa tre gånger nu. Tre gånger. Det är ändå ganska många, får man säga.  Boken är snygg (yta spelar ju, som vi alla vet, roll), anspelar på Almqvists Drottningens juvelsmycke (som jag älskar) och välskriven. Det finns inget att klaga på, inget alls.

Ändå sitter jag här och skriver en recension som inte är en recension, för jag har ännu inte läst klart Lacrimosa. Kanske är det för att jag - oturligt nog - blivit avbruten i läsningen som det går så förbaskat trögt. Kanske är den inte intressant, trots allt. Kanske har jag problem med nästan-sanning och Almqvist i huvudrollen. Läslusten är i alla fall bortom räddning nu, jag har gjort konstgjord andning och hjärtmassage. Jag lägger ner Lacrimosa och tar upp Fallet med de försvunna böckerna och hoppas på en roligare läsupplevelse.

Men, jag undrar, tror du att Lacrimosa är något för dig? Skulle nämligen gärna bli inspirerad och få läslusten tillbaka. Jag råkar dessutom ha två exemplar av boken och ger gärna bort det ena om du skriver och berättar vad tyckte om boken efteråt (på din blogg, i ett mejl, i en kommentar på min blogg). Skicka mig din mejladress eller skriv en kommentar nedan senast 3 juni, så är du med i utlottningen av ett exemplar. Och du, tipsa gärna en vän eller två om du inte vill ha boken själv, men känner någon som kanske vill.

Mors dag

Jag hade liksom glömt att Mors dag också är min dag. Överraskades med biljetter till Ibsens "Ett dockhem" på Dramaten och frukost på sängen. Lyxen!

Bytt är bytt

Lämnade min kasse böcker i skolan på bokbytardagen och såg att flera av dem fick nya hem. Själv la jag vantarna (det är ju sommar!) beslag på Kadefors Borta bäst och känner mig väldigt nöjd med det.

Stora Bokbytardagen!

... ska givetvis firas. Jag tar med mig ett gäng utlästa godingar till skolan och hoppas på att få någon spännande bok i utbyte. Mest hoppas jag emellertid på att mina gamla böcker ska väcka läshunger hos någon annan. Hoppas, hoppas, hoppas!

Jag är kär i Shaun!

 

Vem har sagt att bilderböcker är för barn? Inte jag i alla fall. Efter att ha läst månadens Edit-bok Tales from outer suburbia av Shaun Tan är jag i alla fall helt förbaskat jäkla kär väldigt förjust i Tans sätt att berätta med både bilder och ord. Det är underfundigt, tänkvärt, vackert skrivet och målat; en bok för små och stora. Poesibollen och utbytsstudenten Eric tillhör mina favoriter, men jag älskar boken i sin helhet och vill att precis alla ska läsa den. Inte konstigt att Shaun Tan vunnit ALMA-priset. Just sayin´. 

Förresten, kolla in Shaun Tans hemsida, man kan bli lycklig för mindre.

En sån där vidrig bok

Häromdagen gick jag och terriern till Långholmen där gräset är grönast och planterade oss under en bok. Med en bok. Jag läste Sonya Sones En sån där vidrig bok där mamman dör och förväntade mig högljudd tonårssorg, poetiskt vackert språk och att jag skulle få läsa mellan raderna, så som man får göra i Gunnar Ardelius ungdomsböcker. Istället fick jag humor och värme, ta-livet-med-en-klackspark och en roman uppbyggd som en lång prosadikt, där språket i sig var vardagligt och rakt på sak.

Till en början var jag nog lite besviken, det är svårt det där med felaktiga förväntningar på en bok. Halvvägs in i boken lyckades jag styra upp min bild av vad jag läste och accepterade att boken var något annat än jag trott. Först då började jag uppskatta den. Nu när boken är slut ser jag tillbaka på den med ett litet leende i mungipan och kommer att rekommendera den som en feelgoodroman, trots bokens tveklöst dystra titel.

Konsten att ragga upp ett bokprat

Inspirerad av Lyrans klassikerläsning i sommar har jag bestämt mig för att ägna sommaren åt Ulysses. När jag nu ska läsa en sådan tjock och kreddig roman är det bäst att riktigt gotta sig i den, tänkte jag. Det ultimata gottandet är ju som alla vet, ett bokprat. Bokcirkeln Edit som jag vnligtvis vänder mig till för mitt bokpratande har historiskt sett inte varit så förtjusta i tjocka klassiker, så var skulle jag hitta någon att bokprata med? Jag skickade ett brev till mina arbetskamrater: 

"Hej kollegor!

Jag gillar böcker väldigt mycket och att prata om böcker gillar jag kanske ännu lite mer. I sommar ska jag läsa James Joyces Ulysses; en dag i Leopold Blooms liv, 799 sidor Dublin. I Erik Anderssons nyöversättning, förstås. Nu undrar jag om det händelsevis är någon som är sugen på att göra det samma, och kanske bokprata om det efteråt? Jag tänker gokaffe, lyxfika och litterärt nörderi. Var ska jag hitta en likasinnad boknörd om inte i kollegiet, tänkte jag?

Sommarlovet är ju långt som ni vet. Sugen på att bokprata om Ulysses till hösten? Hör av dig!"

Man kan lita på lärare, det kan man. Tre kollegor nappade genast, kanske blir vi fler. Hur som helst, bokprat om Ulysses ska det bli - yej!

Psssst, en hemlis!

Pssssst! Jag har en hemlis. Eller en nästan-hemlis. Jag lärarbloggar också numera. M-m. Med en helt grym kollega, dessutom. Vi reflekterar runt vårt yrkesutövande och ger varandra tips som underlättar undervisningen. Pedagogik, didaktik, lektionstips, förhållningssätt, tidsbesparande åtgärder och boktips, allt under samma tak: http://larareemellan.blogspot.se/. Kolla in, vet jag!

Psykologer läser böcker

Jag och Edit-Lisa besökte Kulturhusets återkommande event "Psykologer läser böcker" idag. Jenny Jägerfeld (fantastisk författare och psykolog) och Allan Linnér (nya radiopsykologen i P1) diskuterade Strindbergs En dåres försvarstal med oss i publiken och jag lärde mig ett och annat om Strindbergs anknytningsmönster, rädsla att bli lämnad och om hur August Strindberg och Siri von Essen hade kunnat växa genom parterapi.

Förutom att ta in all denna kunskap om Strindbergs relationer hann jag tänka att kulturtanter är alldeles förtjusande och att jag gjorde en insats för åldersintegrationen genom att sänka medelåldern på detta event med sisådär 10-15 år.

Summa summarum, ett trivsamt litterärt äventyr med fina uppslag till psykologiundervisningen.

Niceville

 

Jag tror att Niceville av Kathryn Stockett har hyllats av alla jag känner som läst den. För egen del var jag inte särdeles imponerad. Berättelsen om den unga journalistaspiranten Skeeter som väljer att skildra de svarta hemhjälparnas situation i Jackson, Mississippi, är visserligen angelägen. En viktig historia. Språket är emellertid under all kritik. Det är kanske inte enkelt att översätta AAVE (African American Vernacular English) till svenska, men ändå. Jag tycker att historien är förutsägbar, att den inte riktigt lyfter eller fångar något nytt och flera av karaktärerna känns som stereotyper. Det är för svartvitt.

Halvvägs genom boken var jag villig att se filmen istället för att läsa klart (När har det någonsin hänt förut?), jag tror att filmen kan vara riktigt bra, bättre än boken. Kanske kan en skicklig regissör skaka liv i de scener som inte riktigt når ett djup i boken och så slipper jag läsa översättningen som skaver. Dessvärre fanns den inte att hyra på iTunes än, så jag väntar och bidar min tid. Förmodligen mellanlandar romanen Niceville i skolans bokbytarhylla inom kort, innan den tillslut får ett kärleksfullt hem hos någon som verkligen uppskattar den. Gudarna ska veta att det inte är jag.

Bokpaket!

 

Häromdagen kom James Freys nya roman Sista testamentet i ett tjusigt paket från Gilla Böcker. Jag har inte läst de tidigare romanerna av Frey, men det kanske är dags?  Bokpaket är i alla fall de bästa paketen och lyckan stor.

Hej biblioteket!

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?

 

Björn Sortlands roman Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? har stått i min bokhylla ett par år. Oläst. En av de få hyllvärmarna jag haft, faktiskt. Jag har liksom vetat att jag skulle gilla den, men ruvat på ett riktigt bra lästillfälle. Några år efter inköp kom det så, lästillfället.

Jag tror att jag fick boktipset av min vän Beatrice som sa att jag borde gilla den eftersom jag älskade Gunnar Ardelius bok Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Visst hade hon rätt. De liknar varandra på många sätt, de är exempelvis båda korta, poetiska böcker om ungdomskärlek. 

Sortlands bok skildrar kärleken mellan två unga där hon vet att hon snart ska dö. Hur Sortland kan göra boken så vacker och varm trots det obönhörligt sorgliga slutet är för mig obegripligt, men lika fullt ett faktum.

Jag har redan gett bort mitt exemplar av boken till någon som jag hoppas också ska tycka om den, det är en bok jag vill att alla ska få läsa.

PS: Ser du var bilden är tagen?

Det stora klivet ut ur August-garderoben

Jag är ju med i Jessicas Strindbergutmaning. Jag trodde att det skulle bli enkelt det här, jag är ju ändå svensklärare. Jag borde vältra mig i Strindberg detta år. Jag borde höja honom till skyarna, ha maratonläsning av Strindberg-verk och se varenda uppsättning av Strindberg-pjäser på Dramaten. 

Av allt detta: intet.

Jag har dock läst om "Ett Dockhem" (Novellixformatet med marmorerat papper fick mig på fall) och jag har läst novellsamlingen Ett ark papper. Med tanke på att samlingen innehöll FLERA texter (Jag minns det som att det räknades, eller hur Jessica?) anser jag mig härmed klar med min utmaning. Jag har ju också börjat på En dåres försvarstal. Det måste ge någon slags kredd i Strindberghimlen.

Så här halvvägs in på Strindbergåret känner jag alltmer att jag måste komma ut ur garderoben: jag gillar inte Strindberg. Jag tycker att hans böcker är tråkiga. De har ett kulturellt och historiskt värde - ja. Men i min värld, som trots all sin glans innehåller tillräckligt med tråkigheter, läser jag hellre något annat. Jag orkar inte ens recensera det jag läst för att jag tycker att det det karln skriver är så självgott inte orkar.

Jessica, jag vill inte gör dig besviken. Jag gillade initiativet med utmaningen och jag tycker att det är skönt att ha tagit det stora klivet ur ur Strindberg-garderoben. Det får vara gott så.

Fina kollegor ska fina boktips ha, sådan är lagen!

Dygdens glädje - en angelägen historia

Det händer ibland att jag läser en bok som skakar om mig och får mig att se på världen med nya ögon. Johan Wennströms bok Dygdens glädje är en sådan. I Dygdens glädje målar Wennström upp bilden av ett samhälle där vi blivit alltmer vilsna. Genom att summera de viktigaste tankarna runt det stora (och växande) forskningsfältet positiv psykologi väcker han en slags samhällskritik - finns det något i vårt moderna samhälle som utgör grogrund för psykisk ohälsa?

Svaren som levereras är skakade läsning om hur sannolikheten att drabbas av depressionerna ökar dramatiskt om du är ung idag, om hur vi blivit alltmer narcissistiska, saknar moralisk vägledning (dygderna!) och om hur våra mänskliga skyddsnät - det nära sociala sammanhanget och den täta gemenskapen - försvunnit ut ur våra liv. Vi ser oss som offer och har slutat uppskatta det vackra; film, musik och konst vältrar sig i svårmod, psykisk sjukdom och elände.

Nog är det så att boken satte ord på något jag känt och anat, det är något fel med vårt samhälle om människor mår så dåligt, fastän vi har det så bra. Wennström ger också förslag på hur vi ska vända den negativa trenden och visar bland annat på dygdens glädje, att hitta tillbaka till de dygder (exempelvis ödmjukhet, måttfullhet och godhet) som redan de antika romarna pekade ut som viktiga för oss, och att leva efter dem kan vara en hjälp på traven.

Psykologi är utan tvivel ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, jag är trots allt psykologifröken. Den här boken är emellertid en bok som angår alla. Wennström har ett vackert språk rikt på metaforer och referenser till modern populärkultur vilket gör bokens innehåll lättillgängligt, trots att det är en bok med ett komplext innehåll. LÄS!

"Vad Seligman [en av grundarna till positv psykologi] argumenterade för var att mycket av det som föregående generationer hade haft att hålla fast vid när livet prövade dem föll bort eller revs ned med början på femtio- och sextiotalet. Det vill säga just som den första generation som på åttiotalet visade sig vara känsligare för depression föddes. Kvar i bråten och byggdammet stod individen med bara sig själv att hålla i handen. Eller som sångerskan Whitney Houston sjunger i den tidstypiska åttiotalshiten The Greatest Love of All, som visar sig vara kärleken till sig själv: >A lonley place to be/I learned to depend on me.< Men att döma av den skenande depressionsstatistiken är det inte tillräckligt, vilket kanske Whitney Houstons eget liv illustrerar."

Elva frågor

Mias bokhylla utmanade mig med elva frågor (som hon fått av Bokmilaskogen som fått frågor av Matilda som bland annat fått utmaningen av Enligt O som bland annat fått den av Boktjuven som fått den av Schitzo-Cookie som fått den av Ja, jag är lite bokskadad som i sin tur fått den av Lite socker, etc. Det är en epidemi, gott folk!) Eftersom jag är barnsligt förtjust i enkäter svarar jag gärna. Enligt utmaningen ska jag sedan skicka vidare elva nya frågor till elva personer, men det låter jag bli. Jag är för lat, helt enkelt. Här kommer frågorna från Mia:

1. Vilken/vilka böcker läser du just nu? Jag läser Niceville, Serieromanen Couch Fiction och Verklig lycka en handbok i positiv psykologi av Martin Seligman.
2. Vilken TV-serie skulle du vilja leva i? Jag skulle leva i Game of Thrones där alla goda män har stora skägg, dvärgar är hjältar och det finns märkliga borgar och slott. Det verkar spännande, tycker jag.
3. Vilket århundrade skulle du vilja leva i? 1920-talet verkar fint. De har så snygga kläder då (svarade hon ytligt).
4. Vilket fantasyväsen skulle du vilja vara? En goding, så klart. En alv, kanske?
5. Har du någon gång blivit riktigt rädd av en bok du läst? Ja, Linda Boström Knausgårds Grand Mal tycker jag är riktigt otäck, den går under huden på mig.
6. Har du någon gång gråtit riktigt mycket av en bok du läst? Ja, jag fulgrät till Kirre, en bok om en jourhemsplacerad pojke som jag låter mina gymnasieelever läsa i kursen Psykosocialt arbete. Sjukt sorglig.
7. Finns det någon bok du ångrar att du läst? Det skulle nog vara Elva minuter av Coelho.
8. Om du skulle skriva manus till en film, vem skulle du vilja regisserade den? Tim Burton, så klart.
9. Vilken bok- eller filmkaraktär stör du dig mest på? Den där Twilight-tjejen, Bella. Get a grip.
10. Vilket är ditt favorit-te? Ett grönt te kallat Hawaii köpt på Stockholm Tea Centre. Sjukt gott.
11. Får man ta boken med sig in i himlen? Jadå, det går bra.

En päronsplitt på det, kanske?

Verklig lycka

Psykologifröken fröjdas!

Läser Martin Seligman, och inser att han ska bli min guru, min mentor, mitt hopp i havet av psykisk ohälsa. Seligman och den forskningstrend han startat är fjärran från enkla självhjälpsböcker och det grottande i psykisk sjukdom som tidigare härskat inom psykologin.

Jag tror på mänskligheten när jag läser Seligman, det är fa---mig härligt det.

Huset där humlorna bor

 

Så fick jag då en Booked-bok till slut. En barnbok visserligen, men ändå. En Booked-bok. Halleluja!

När jag var nio hade jag just på riktigt upptäckt böckernas magiska värld och Maria Gripes böcker. Älskade då och fortfarande hennes berättelser där det övernaturliga och sagans värld går hand i hand med verklighet och vardag. Det är lite samma känsla jag får när jag läser Stefan Castas bok barnbok Huset där humlorna bor och det vilar en magisk melankoli över berättelsen som jag verkligen tycker om.

Boken handlar om Myra Johanna som stöter på Sverker, eller Humlekungen, en man som förvarar tusentals humlor i sin källare och som hoppas kunna bygga ett jättebo åt humlorna där han bor. Berättelsen går att läsa på flera plan och kan också ses som den om en väldigt ensam flicka som har svårt att skilja saga från sanning, samtidigt som den belyser udda vänskap, integritet och utanförskap. Genom humlornas perspektiv belyser boken vackert årstidernas gång och det finns en fin kärlek till naturen i berättelsen.

Nu är jag ju närmre trettiotre och har ingen riktig aning om hur en nioåring upplever Huset där humlorna bor. Jag känner ett par stycken nioåringar och försöker fundera över hur de skulle uppleva boken om de får chansen. En tanke jag har är att de är allt bra mycket klipskare än jag trott om de läser boken och förstår det underliggande temat, men det är de kanske?

Hur dagens kids tar sig an lågmäld melankoli och de mörka teckningarna i boken kan jag bara gissa. För egen del är jag väldigt förtjust i just detta. Jag är så förtjust i bilderna att jag lite i smyg önskar att fler romaner vore illustrerade, faktiskt. Att läsa barnböcker gav mersmak, känns gott att jag har min dotter att skylla mitt barnboksläsande på. Huset där humlorna bor skulle jag med glädje läsa för henne om jag får chansen när hon är nio.

Munken som sålde sin Ferrari

 

Psykologifröken i mig fascineras oerhört av tankens kraft och vikten av att vårda sitt mentala välmående så väl som sitt fysiska. I psykologiundervisningen låter jag också eleverna pröva på och kritiskt granska olika självhjälpsböcker och försöker läsa några då och då, för att hänga med på vad som skrivs.

Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari är en av de verkliga storsäljarna inom personlig utveckling och har lästs världen över. Den är snillrikt uppbyggd som ett samtal mellan den forne stjärnadvokaten Julian som vill dela med sig av sina lärdomar från sitt nya liv som munk till den tidigare kollegan John. John representerar den vanliga stressade nutidsmänniskan och Julian den upplysta, fridfulla och välmående människa Sharma menar att vi kan bli. Om vi vill.

Berättelsen ger läsaren konkreta verktyg till personlig utveckling och förenar västerländsk tänkande med österländsk filosofi på ett spännande sätt. Kognitiva strategier och mindfulnesss som jag känner igen från modern KBT och den positiva psykologin, varvas med meditationsövningar och visdomsord från olika delar av världen.

Munken som sålde sin Ferrari är en spännande liten bok som ger mycket att begrunda och av uppläsaren Stefan Sauks inlevelse att döma var han lika intresserad av boken som jag. Jag tror att jag måste läsa den igen.

Havsmannen

 

Jag tillhör en av de (ytterst få) som inte tyckte om Den vindunderliga kärlekens historia och lite grand ryckte jag nog på axlarna när Carl-Johan Vallgren hamnade i fokus med sin nya bok Havsmannen. Men, på något vis, hade jag plötsligt ändå boken i min hand och suget efter att läsa den. Kanske var det så att det snygga omslaget fick mig på fall.

Havsmannen var en läsupplevelse. Romanens bärande tanke är den att vi kan gå över eld för dem vi älskar, vilket femtonåriga Nella personifierar i boken. Hon och i synnerhet hennes lillebror Robert mobbas svårt av skolans plågoande Gerard, en pojke som inte bara ungdomarna fruktar, utan även de vuxna. Gerard är en pojke som misshandlar, torterar och trakasserar och han bryter så många regler och normer att hans omvärld inte vet hur de ska hantera honom. 

Nella och Roberts föräldrar är inga adekvata vuxna, det finns ingen som riktigt ser dem, och när Gerard hotar att skada Robert hamnar Nella mitt i hans skottlinje. Mitt i allt detta möter Nella ett havsväsen som inte liknar något hon tidigare sett. Eller jo, kanske en sjöjungfru.

Havsmannen är en roman om samhällets oförmåga att ge hjälp åt dem som behöver den, om syskonkärlek och att vara tonåring med en vuxens ansvar. Ett märkligt sagoväsen utgör kontrasten till den hårda värld som huvudpersonerna möter och det är briljant i all sin märklighet.

Världsbokdagen

Jag firar Världsbokdag med läskväll (i sängen!), te och morotskaka. Så kan man också göra, förstår du. Först ska jag läsa ut Stefan Castas barnbok Huset där humlorna bor, sedan kanske jag förlustar mig med Dygdens glädje av Johan Wennström. Glad Världsbokdag!

Oduktig som Doppler

 

Vi for till fjälls över påsk mannen, barnet, hunden och jag. Sex timmars bilfärd enkel resa. Jag ville introducera ljudboken på resan för min man och valde med stor omsorg ut Erlend Loes Doppler till reskamrat. Maken är ljudboksskeptiker, det var viktigt att få det rätt och Doppler uppfyllde följande kriterier:

1.  Den är kort (4 timmar och 37 minuter lång). Det är realistiskt att hinna lyssna klart på resans totala tolv timmar. Jag ville inte ha restlyssning kvar att göra efteråt, det skulle maken aldrig orka med och allt hade varit förgäves.
2. Doppler sades vara rolig, lättsam. Känns lagom som gemensam semesterbok, jag ville ju inte ha en kafkaesque stämning på resan.
3. En resa i Norrland och Lennart Jähkel som uppläsare kändes som en gjuten kombo. Hittade en annan bok jag var intresserad av först med Leif Pagrotsky som uppläsare. Ni förstår ju själv. Det funkar inte.

Väl hemma igen kan jag konstatera att Doppler var en fin reskamrat, en filosofisk liten bok om att sluta upp med att vara så förbaskat duktig, släppa taget om konsumtionssamhället och flytta till skogs, vilket är precis vad bokens huvudperson Doppler beslutat sig för att göra. Lite sötsyrlig samhällskritik fanns det gott om i berättelsen och jag skrattade högt flera gånger. Jag kom på mig själv med att tänka att jag inte heller borde vara så förbaskat duktig och gjorde faktiskt flera saker riktigt oduktigt på semestern, så som att inte bädda sängen, inte blogga och inte skicka vykort. På något vis är ju det i sig en gott betyg till Doppler som jag nog kommer få anledning att gå tillbaka till i tanken fler gånger.

Vad tyckte du om Doppler?

Gillar't!

 

En grönkrispig vårmix

Det har varit Editträff och vi har pratat om Alla mina vänner är superhjältar och druckit rödvin som sig bör. Lisa bjussade på boktips från en ovanligt snygg bokhög, en grönkrispig vårmix. Klicketicklick, två redan beställda.

/Älskarnyaböcker_79

Bokmingel med Gilla

Jag blev inbjuden till bokmingel på södercaféet Louie Louie av Gilla böcker i veckan. Det utlovades vin, snittar samt författarfägring och, oh indeed, visst blev det så. Det bjöds bland annat på cabernet sauvignon och högläsning av Sara Ohlsson och Calle Brunell. Fint!

Uppfylld av kulturmys, givande samtal om viktigheter som Game of Thrones och mingelteknik trippade jag hem i vårkvällen med en bokpåse Gilla-skatter och kände mig väldigt tillfreds med det mesta.

Tack Anna & Ada för en trevlig kväll och finfin bokpåse!

Påsklov!

 

Ja, medan de flesta av er nu njuter av sluttampen på påskledigheten har mitt påsklov knappt ens börjat. Nu tar jag mina chokladpraliner, Havsmannen, Ett annat sätt att vara ung och Ett dockhem med mig och far till fjälls. Det lär inte bli mycket bloggat eller läst, men jag ska samla fräknar, vara bland snö och krama på människor jag tycker om och det ska bli hiskeligt härligt. Glad påsk!