Månadens Editbok är Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom, en bok som jag var med att ivrigt rösta fram eftersom den verkade så gediget mysig. Bokfin. På Storytel är det dessutom Björn Granath (a.k.a Madickens pappa) som läser. Det kan inte bli mysigare än så.
Nu har jag emellertid chanserat oerhört under juni, vältrat mig i tv-serier om motorcykelgäng, sagt adjö till eleverna för terminen (alla vet att lärare inte är mycket att ha utan elever) och funnit mig själv sitta tyst med gapande mun stirrande in i en vägg mer än en gång. I detta tillstånd nådde inte Sansom fram till mig, det blev plågsamt att lyssna på en berättelse där det hela tiden går i stå för huvudpersonen, trots alla trivsamma litterära referenser. Kanske känner jag igen mig själv alltför mycket, vad vet jag (men jag vet vad Freud hade sagt).
Bokens huvudperson, Israel Armstrong, är en tragikomisk hjälte, om än dekadent tjusig med sliten kavaj och brougeskor. Han är en slags litterär Kalle Anka-personlighet som har goda avsikter, men som gång efter annan hamnar i klistret. Det gjorde ont i hela mig när inget blev som Israel ville, när det efterlängtade jobbet han fått var en bluff, bokbussen tom på böcker, hans bostad usel och kärleken tog slut. Visst förstår jag att berättelsen kommer att få ett lyckligt slut, men jag hade inget tålamod för detta, ingen tid att vänta på att Granath skulle kasta lite ljus över Israels dystra tillvaro.
Nej, nej, nej! Tre timmar (av tio) in i ljudboken stängde jag av. Fallet med de försvunna böckerna är ingen dålig bok, men inget för mig. Inte just nu i varje fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar