Häromdagen gick jag och terriern till Långholmen där gräset är grönast och planterade oss under en bok. Med en bok. Jag läste Sonya Sones En sån där vidrig bok där mamman dör och förväntade mig högljudd tonårssorg, poetiskt vackert språk och att jag skulle få läsa mellan raderna, så som man får göra i Gunnar Ardelius ungdomsböcker. Istället fick jag humor och värme, ta-livet-med-en-klackspark och en roman uppbyggd som en lång prosadikt, där språket i sig var vardagligt och rakt på sak.
Till en början var jag nog lite besviken, det är svårt det där med felaktiga förväntningar på en bok. Halvvägs in i boken lyckades jag styra upp min bild av vad jag läste och accepterade att boken var något annat än jag trott. Först då började jag uppskatta den. Nu när boken är slut ser jag tillbaka på den med ett litet leende i mungipan och kommer att rekommendera den som en feelgoodroman, trots bokens tveklöst dystra titel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar